LYRIK. Med ”Inat” debuterar Andrea Malešević som poet. Lis Lovén värdesätter det angelägna i en diktbok som av förlaget betecknas som en antifascistisk elegi.

Andrea Malešević undersöker det förflutna

Inat av Andrea Malešević
Aska förlag

Andrea Malešević föddes 1989 i dåvarande Jugoslavien (Bosnien och Hercegovina) och är bosatt i Malmö. Hon arbetar som psykolog och psykoterapeut och har gått skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola och på Biskops Arnös författarskola. Med ”Inat” debuterar hon som poet.

I förlagstexten betecknas boken som ”en antifascistisk elegi” och ”ett trotsigt sorgearbete”.

På ett ställe i sin diktsamling – ”Inat” – säger Andrea Malešević att hon inte hör hemma i de stora berättelsernas värld.

Det är inte så att dikterna erbjuder några djupare visdomsord. Inget som man kan memorera och bära med sig för tröst. Nej, tröst skänker de knappast. Snarare ett slags ungdomlig energi.

Författaren försöker undersöka sin relation till det forna Jugoslavien. Relationen till ett svunnet krig. Det kan inte bli annat än tröstlöst. Ändå är det som om Malešević verkligen vill förstå på djupet.

Att bearbeta ett trauma

Poesin blir då ett sätt att närma sig och bearbeta ett trauma. Men trauma i dikt blir lätt lite svårsmält och overkligt. Det är ingen enkel uppgift att få de svåraste upplevelserna att bli allmängiltiga. Det är svårt att upptäcka var normaliteten i livet kommer in. Med det normala menar jag den där morgonen man vaknar, inget otäckt väntar utanför fönstret där fåglarna kvittrar, där solen lyser. Där man bara ska till jobbet eller skolan. Inget mer än så.

Trauman däremot tränger sig in genom alla porer och vill återberättas med egna måttstockar och metoder. Som om poeten måste gå in under villkor som är, eller som upplevs som djupt onormala. Trauman verkar då inte trivas i de stora berättelserna. Traumat har sällan en fungerande metanivå. Med följande dikt vill jag illustrera vad jag menar;

jag ser bildens gestalter

sönderbrutna

sammanpressade

inträngda i varandra

armar och ben

i fel riktningar

böljande bröst

fötter

levande och döda

flyter samman

röda händer

munnar       sträcker sig

hur kompositionen kutar

                   välter

Jag menar att krigets trauma inte kan bli en bra berättelse i gängse mening. På den känslomässiga nivån kan man sällan gestalta galenskapen. Därför och bara därför upplever jag att poesi är mer angelägen än prosan i detta specifika sammanhang.

I diktens värld kan man krypa bakom medvetandets spärr och formulera det annars osagda. Som i Maleševićs diktkonst. Om vi på djupet hade förstått människans traumatiska historia så hade vi varit förberedda på ondskans återkomst. Nu är det sällan så. I stället försöker vi i efterhand samla upp spillrorna och ge fasan ett namn.

Mångtydiga dikter

Jag värdesätter det angelägna i Maleševićs dikter. Dikterna är inte menade att vara vackra. I poesin finns ofta en tät skog av betydelser. Det gör sig påmint när jag nu läser ”Inat”. Orden spretar vilt. Fragment pekar åt olika håll. Så måste det vara i krig – likt det som rasade i det upplösta Jugoslavien.

Diktaren letar efter ett större sammanhang. Ett överskådligt berättande, är vad hon ber om gång på gång. Det är alltid en bra början. Malešević upprepar alltså ett slags invokation. Lyssna! Hör! Berätta! Ge mig en förklaringsmodell! Hon vänder sig till någon, ovisst vem, och ber om svar.

The post Andrea Malešević gör en angelägen poesidebut first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Med sitt verk lyckas Eliot Weinberger belysa en av litteraturens styrkor: litterära texters förmåga att färdas mellan olika tider och kulturer för att läsas, tolkas och omtolkas.” Det skriver Erik Bovin som läst diktsamlingen ”Tu Fus liv”.

Tu Fus liv av Eliot Weinberger
Översättning: Christoffer Stuveback
Förord: Martin Svensson Ekström.
Rand förlag

Den amerikanske, flerfaldigt prisbelönte, mångsysslaren Eliot Weinberger – till yrket kritiker, essäist, översättare och poet – har märkligt nog inte introducerats för en svensk läsekrets förrän nu.

Han är mest känd som den främsta engelskspråkiga översättaren av poeterna Octavio Paz och Bei Dao men är även en skarpsynt essäist.

Hans första diktsamling ”Tu Fus liv” från i fjol finns nu nämligen tillgänglig i svensk språkdräkt. Det är en egendomlig diktbok, snudd på kufisk, där Weinberger diktar om den kinesiske poeten Tu Fu (712-770 e Kr), eller Du Fu som den vise poetens namn oftare stavas. Flera tusen år efter sin död förlänas han så, tack vare Weinberger, en poetisk självbiografi.

Själv har jag endast läst några enstaka dikter av Tu Fu som var en av Tangdynastins mest remarkabla poeter. Men det gör inte så mycket. Weinbergers bok håller för att läsas som ett diktverk i egen rätt, samtidigt som den utgör en utmärkt ingång till Tu Fus poetiska universum.

En stor eloge till Christoffer Stuveback för översättningen, samt till Martin Svensson Ekström vars initierade förord gör den kulturella och historiska kontexten tydlig för läsaren.

Tu Fu

Tu Fu ägde en varm men avklarnad blick på tillvaron. Som smakprov bjuder jag på min tolkning av dikten ”Till Pa, en lärd som dragit sig tillbaka till landet Ui” där jag utgått från Hans Emil Larssons översättning från 1894:

Människorna sitt liv
evigt ensamma vandra.
Likt stjärnor de gå
utan att möta varandra.

Vårliga örter de
plocka trots regnet och natten,
blanda med hirsen gul
riset, som kokat i vatten.
Värden saknar ord
för den glädje han känner.
Tio koppar vi snart druckit,
vi gamla vänner.

Dock är min tanke klar,
men jag är rörd och gråter
över vänskapen vi funnit
så levande åter.
Redan imorgon
beger jag mig av långt bort
och framtiden blir
som ett strandlöst hav
för oss.

Weinberger ikläder sig rollen som Tu Fu

Varm men avklarnad är även blicken hos Weinberger. Han har även fångat det zenbuddistiska drag som går att skönja i Tu Fus diktning. Det är inte fråga om tolkning, än mindre simpel imitation utan Weinberger ikläder sig helt enkelt rollen som Tu Fu. En beskrivning som kanske får svenska läsare att dra sig till minnes den rolldiktning Kjell Espmark med stor förtjusning ägnade sig åt.

Att beskriva Weinbergers poesi som komprimerad är minst sagt en underdrift. Han har enligt egen utsago läst de 1 600 dikter som poeten lämnade efter sig och ur detta gigantiska material silat fram 58 inte sällan lapidariska dikter utifrån ”tankar, bilder och allusioner”.

Resultatet saknar knappast stringens men verket lämnar ändå en del i övrigt att önska. Weinbergers poesi är emellanåt fragmentarisk på fel sätt så att det blir kryptiskt och stumt i stället för suggestivt. Stundvis är hans dikt också väl prosaisk för min smak.

Starkt berörande dikter

Ändå hade jag inte velat vara utan Weinbergers poesi för de gånger han lyckas håller dikterna högsta klass. Flera dikter handlar om det liv som behöver framhärdas i krigstid. Dessa är starkt berörande och ekar, av förklarliga skäl, in i vår tid:

”En öde gårdsplan: ett gammalt träd:
en kullvräkt tempelklocka:
världen jag lever i.

De vinner och vi förlorar; vi förlorar och de vinner.
Rankor klättrar på ruttnande ben.

Hon vet att han aldrig kommer komma hem från
armén, men lappar hans kläder för säkerhets skull.”

”Tu Fus liv” har en metadimension

Trots en del brister är ”Tu Fus liv” på det hela taget läsvärd. Här föreligger en intressant metadimension som får läsaren att reflektera över gränserna mellan översättning, tolkning och vidarediktning. Själv har jag svårt att tro att AI någonsin kommer leverera helt tillfredsställande översättningar. För att lyckas med det krävs helt enkelt en inlevelseförmåga och kreativitet som endast vi människor besitter.

Med sitt verk lyckas Eliot Weinberger belysa en av litteraturens styrkor: litterära texters förmåga att färdas mellan olika tider och kulturer för att läsas, tolkas och omtolkas. Därtill visar han hur i synnerhet stora verk tenderar att ständigt befinna sig i rörelse och till följd därav erhåller sitt bestående värde. Tag och läs!

The post Märklig men läsvärd diktbok om poeten Tu Fu first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon,” skriver Tomas Johansson som läst poetens senaste diktbok.

Utmattade. Solo, samtal, kör
av Helga Krook
Bokförlaget Korpen

Jag öppnar boken på måfå och slås genast av att vissa rader går in i min kropp på ett märkligt sätt – utan jag kan förstå eller tolka dikterna.

Det här är bra, kommer det intuitivt till mig. De delar av boken jag tänker på är skriva kursivt.

I det lilla efterordet framgår det att de är ”hämtade ur egna inre syner vid daglig rehabträning”.

”Jag ser ingenting. Sen står jag i kanten av gräsmattan där jag såg honom stiga upp och bitarna av rostigt bladguld fogades samman till en kontur där han fanns.”

Det handlar alltså inte om drömmar, utan om nedtecknade “bilder” antagligen under fysiskt smärtsamma tillstånd.

Det som bland gör stycket ovan bra är att vi aldrig får veta vem mannen är, vad bladguldet betyder. Ja vi vet inte säkert vad texten handlar om Kanske inte helle författaren gör det- Därför blir läsaren medskapare i verket, kan använda sin  egen fantasi, egna erfarenheter.

Det är som om författaren når ned till något så personligt att det vänder och till slut rör oss alla Det som man kan nå om man följer Gunnar Ekelöfs ord från Färjesång: ”Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.”

Krook har tvingats in i tillstånd som är djupt mänskligt och långt från vänstra hjärnlobens logik och förklarande arbete.

Men vi kan också välja att inte tolka dikter alls. Låta den vara ordformer.

Ungefär som Sören Ulrik Thomsen menar i sin poetikbok – Mit lys brænder: ”Poesin skal ikke henvise til en instans uden for sin egen vaerensform”.

Dikten ska, alltså, varken hänvisa till något eller kommunicera.

Varför? Läsaren skall kunna gå runt texten som vore den en skulptur med rymd. egen kropp Ja, för den religiöse Thomsen tar Gud form i materien. Läsaren varseblir då sitt eget varande genom kroppen, tar ansvar inför sitt eget liv och varseblir också kanske att det är ändligt.

Nu tycker jag att det bara delvis stämmer in på Krooks texter. Även om de kursiverade texterna är svårtolkade och knappt har någon handling, så vet vi att smärta och utmattning ligger dem nära.

Man kan också säga att de i sin formsäkerhet är vackra, som oftast dikterna i författarens tio tidigare diktsamlingar är.

Jag vill ändå påstå att hon kommer närmare något väsentligt i denna sin senaste samling. Jag vill kalla det något sublimt. Något både vackert och skrämmande, Något djupt gemensamt som vi oftast blundar inför.

Jag kommer att tänka på Freuds ord om att ”vi vantrivs i kulturen” – ett fenomen som nog bara har ökat i styrka. Vi hinner inte med i alla tekniska nyheter.

I de andra texterna, med typsnitt utan kursivering finns en samhällelig kritik som får större bredd genom att flera anonymiserade röster ger sig till känna. Ett flerperspektiv, som i Krooks doktorsavhandling (finns på nätet) – men här pekar ändå de flesta perspektiven åt ett liknade håll.

De gäller slimmade organisationer, färdtjänstförare med hög utbildning som inte får andra jobb och inte minst andra utmattade som får komma till tals i prosaiska texter eller i dialoger med författaren. Här stämmer den beteckning som används på omslagsfliken; “dokumentär dikt”.

Inte uttalat finns nog också ett kvinnoperspektiv och en empati som ibland kan tyckas bli ett allt för stort ok att bära.

Det blir plötsliga hopp mellan de prosaiska kördelarna – tryckta utan kursiv stil – och Krooks mer hermetiska dikter.

Ibland är också Krooks egna dikter utan kursiv stil, så det gäller att se upp med vem avsändaren är. Kanske Krook har gjort detta med vilje – hon är en del av kören av utmattade yrkesarbetare i en stressig och individualistisk tid.

För mig var det lättare att läsa det kursiva och det prosaiska var för sig.

De båda skrivsätten berikar dock samlingen, ger den en mosaikartad karaktär

Det finns fler poeter som skriver om sitt lidande i dessa dagar, Judith Kiros är en, Helena Boberg en annan.

Vi lever i en söndrig tid.

Krook nämner också klimatförändringar och miljöförstöring, vilket jag tycker är det enda lilla frågetecknet i boken. Det är det svårt att skriva poetiskt om dessa ämnen, även om de är nog så viktiga.

Poesi kan antagligen heller inte förändra ett samhälle, men möjligen en människa. Helga Krooks dikter kan nog förändra någon. För mig tydliggör boken hur det som förenar oss är lidandet. Men Krook lämnar inte en hopplös tomhet till oss. Möjligen en sfär tom på en självständig existens men som interagerar med läsaren och de som nu fått sina röster hörda. Ett slags bön om nya möjligheter.

I slutet av samlingen ger oss författaren en meditativ motståndshandling mot dagens stress och informationskaos:

”Jag lyfter huvudet och ser rakt fram- Trasiga stenar ligger i sanden ner mot vattnet.

Jag tänker inte göra något annat än att betrakta dessa stenar.”

Min summering blir: Tag och läs!

The post Dikter som speglar vår vantrivsel i samhället first appeared on Opulens.

CENSUR. “Amanda Gormans diktsamling rensas ut från skolor. Hennes tankar om intolerans i det förflutna och hennes åsikter om rasers jämställdhet ska oskyldiga barnaöron skyddas från – hellre historieförfalskning än en skamlig sanning,” skriver Ivo Holmqvist.

På min dagliga vandring i maklig takt till stadsbiblioteket i den behagliga småstad i New England där jag för tillfället befinner mig passerar jag först en vacker vit kyrka i trä vars spira syns tydligt nere från hamnen, och sedan en arkitektoniskt ointressantare i röd sandsten. Den är berömd och besökt av turisterna: i den gifte sig 1953 Jaqueline Bouvier med senatorn John Fitzgerald Kennedy från Boston. Tio år senare tillträdde han som USAs trettiofemte president. Installationstalet hölls av den åldrade poeten Robert Frost, en solig men vintrigt kall dag i mars. Som man kan se på bilder ställde blåsten till det för honom. I stället för den längre dikt han tänkt läsa tvangs han improvisera, med en kortare ur minnet. Båda finns på nätet, båda är mycket bra.

När Joe Biden installerades som den fyrtiosjätte höll sig vädret lugnt och lät ostört det unga stjärnskottet Amanda Gorman läsa sin långa dikt. Den och hon höjdes till skyarna och det versifierade talet överflyttades genast till andra språk – en översättare som inte ansågs tillräckligt samstämd och politiskt korrekt byttes ut.

När den omedelbara begeistringen lagt sig kunde man konstatera att hon haft god nytta av Robert Frost. Men nu attackerar mörkrets makter den samling där dikten ingår: i det alltmer högervridna Florida där man väntar på att guvernören Ron De Santis ska låta folk veta att han ställer upp som presidentkandidat 2024 ropar mörkmän och -kvinnor på censur. Amanda Gormans diktsamling rensas ut från skolor. Hennes tankar om intolerans i det förflutna och hennes åsikter om rasers jämställdhet ska oskyldiga barnaöron skyddas från – hellre historieförfalskning än en skamlig sanning.

Ännu snabbare ångar den politiska polariseringen på i mellanvästern, med den visserligen glesbefolkade delstaten Wyoming som ett av de värsta exemplen. Joe Bidens företrädare i presidentämbetet som nu står under många fler åtal än det där han just fällts åstadkom något ingen tidigare klarat av fast många försökt: att bygga en karriär på lögner så uppenbara att man uppfunnit en särskild term för dem, det absurda “alternativa fakta”. De sprids av många gaphalsar. Ju absurdare de är, desto fler applåder får de från fotfolket i röda kepsar, också i det annars sansade och vänliga New England. När en kvinnlig CNN-reporter nyss frågade ut Donald Trump skedde det i New Hampshire, inför en skara sympatisörer på högerkanten som vrålade förtjust när han attackerade henne med ett gubbigt ”You are a nasty woman”.

Men här lite längre söderut klappar jag gärna hundar som kommer fram och sniffar. Matte eller husse blir förstås ofelbart smickrade när jag säger något vänligt och okontroversiellt. Och så pratas vi vid en stund, utan att diskutera politik – bäst så. Häromdagen kom en lätt excentrisk äldre dam, hon var nog något yngre än jag, mot mig på trottoaren och sade ”Ni ser verkligen distingerad ut”. Jag tackade förstås för den kommentaren fast den inte var särskilt verklighetsförankrad, och fick senare veta att hon äger ett av de äldre husen i grannskapet av de båda kyrkorna. Det är förfallet men säkert värt mängder av miljoner. Så mycket trevligare att bli vardagsbemött på det vänliga viset än att få sina dikter utrensade av snävsynta mörkmän.

The post Amerikanska anteckningar: Censur och vardagstolerans first appeared on Opulens.

Jenny Tunedals Augustnominerade diktbok “Rosor skador” ligger till grund för en ny teaterföreställning i höst på Teater Galeasen i Stockholm. Pjäsen, som Tunedal har skrivit tillsammans med dramatikern Christina Ouzounidis, har fått titeln “Kung mor”.

“Rosor skador” handlar om en mor som glider allt längre in i demensen. Teaterverket utspelas en tid efter diagnosen när minnena från förr “grumlas av verkligheten”.

“Kung mor får urpremiär den 10 oktober och ges också ut i bokform i september. Bland skådespelarna märks Charlotta Larsson och Hanna Edh. Christina Ouzounidis regisserar föreställningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Augustnominerad bok blir teaterpjäs first appeared on Opulens.

PODD. I detta avsnitt samtalar Rickard Dinter med Jenny Tunedal, vars nya diktsamling Dröm baby dröm just har kommit ut. Ett samtal om att läsa poesi, om skrivandet och inte minst om att dikten kan vara den enda platsen där det faktiskt går att vara med vissa under de närmaste outhärdliga känslorna av sorg och förlust.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Dikten som den enda platsen att vara på first appeared on Opulens.

UPPHITTAD. En handskriven diktsamling av en 13-årig Charlotte Brontë ska återbördas till museet Brontë Parsonage i Haworth i Storbritannien. Boken är en miniatyr i ungefär samma storlek som ett spelkort och innehåller tio opublicerade dikter av den blivande författaren.

Den har den felstavade titeln “A book of ryhmes by Charlotte Brontë” och är 15 sidor lång. Senast boken syntes till var 1916, då den såldes på auktion i New York. Sedan dess har den trotts vara försvunnen.

Det är alltid känslosamt när ett föremål som har tillhört Brontëfamiljen får återvända hem. Och den här lilla boken får komma dit där den en gång skrevs, det är väldigt speciellt, säger chefskuratorn Ann Dinsdale.
Charlotte Brontës mest kända verk är “Jane Eyre”, men hon gav ut flera romaner under sin livstid 1816–1855.

Boken såldes av en anonym säljare till organisationen Friends of the National Libraries. Man samlade ihop 1,25 miljoner dollar, motsvarande ungefär 12 miljoner kronor, från sina medlemmar för att finansiera köpet.

TT Nyhetsbyrån

The post Försvunnen Brontë-bok såldes för 12 miljoner first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. ”Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk. Utöver det donerar vårt förlag 50 000 kr till insamlingen”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Vad förmår väl en snigel
mot en pansarvagn.
Ingen glödgas till mjöl inne i den.
Den rostar inte omgiven av lik.
Den mosar inte in någon i asfalten.
Knappt gör den en blomma förnär.

Men snigeln är snabbare.
Den når fram
Den rör sig bland sådant som växer.
Den tar en omväg runt den brinnande staden.
Den har tiden på sin sida.
Den, liksom vänskapen mellan mänskorna.

(Claes Andersson)

Poeterna Paul Nilsson och Tomas Ekström är idag förlagschef respektive delägare i Ekström & Garay förlag. Efter USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003 gav de ut antologin Poeter mot krig med ett femtiotal författare där Tomas Tranströmer, Aino Trosell, Göran Greider, Liv Strömqvist, Bob Hansson och Mikael Wiehe, liksom Claes Andersson vars dikt om snigeln ingick i samlingen, var några av de kändare namnen. Själv var jag med på ett hörn som förläggare för Yelah förlag som gav ut boken och liknande protester hördes det året från poeter i Spanien, Portugal, Frankrike, Argentina, Tyskland och andra länder.

Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Röda Korsets insamling till humanitära insatser i Ukraina. Vilka de medverkande poeterna blir är i skrivande stund inte klart. Det hela är beslutat i dagarna och vi räknar med en blixtutgivning med en tryckt bok från Ekström & Garay och Opulens, med stöd av ABF,  innan månadens slut.

En övermäktig diktatur invaderar en demokrati och världen är i gungning. Mediebilderna från tragedin lämnar ingen oberörd. Men liksom diktens snigel är i alla fall tiden på Ukrainas sida, som Emil Siekkinen konstaterade i Opulens för en tid sedan. För varje dag som går lär nog stridsviljan hos Putins utkommenderade soldater att sjunka och den inhemska ryska opinionen mot den orättfärdiga aggressionen att öka.

En diktsamling stoppar inget krig men alla solidariska insatser runt om i världen just nu kan ge det ukrainska folket den frist de behöver för seger, frihet och fred.

The post Nu ger vi ut en bok till stöd för Ukraina first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. ”Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Vad förmår väl en snigel
mot en pansarvagn.
Ingen glödgas till mjöl inne i den.
Den rostar inte omgiven av lik.
Den mosar inte in någon i asfalten.
Knappt gör den en blomma förnär.

Men snigeln är snabbare.
Den når fram
Den rör sig bland sådant som växer.
Den tar en omväg runt den brinnande staden.
Den har tiden på sin sida.
Den, liksom vänskapen mellan mänskorna.

(Claes Andersson)

Poeterna Paul Nilsson och Tomas Ekström är idag förlagschef respektive delägare i Ekström & Garay förlag. Efter USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003 gav de ut antologin Poeter mot krig med ett femtiotal författare där Tomas Tranströmer, Aino Trosell, Göran Greider, Liv Strömqvist, Bob Hansson och Mikael Wiehe, liksom Claes Andersson vars dikt om snigeln ingick i samlingen, var några av de kändare namnen. Själv var jag med på ett hörn som förläggare för Yelah förlag som gav ut boken och liknande protester hördes det året från poeter i Spanien, Portugal, Frankrike, Argentina, Tyskland och andra länder.

Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk. Vilken insamlingskampanj vi kommer stötta är liksom medverkande poeter i skrivande stund inte klart. Det hela är beslutat i dagarna och vi räknar med en blixtutgivning med en tryckt bok från Ekström & Garay och Opulens innan månadens slut.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En övermäktig diktatur invaderar en demokrati och världen är i gungning. Mediebilderna från tragedin lämnar ingen oberörd. Men liksom diktens snigel är i alla fall tiden på Ukrainas sida, som Emil Siekkinen konstaterade i Opulens i måndags. För varje dag som går lär nog stridsviljan hos Putins utkommenderade soldater att sjunka och den inhemska ryska opinionen mot den orättfärdiga aggressionen att öka.

En diktsamling stoppar inget krig men alla solidariska insatser runt om i världen just nu kan ge det ukrainska folket den frist de behöver för seger, frihet och fred.

The post Nu ger vi ut bok till stöd för Ukraina first appeared on Opulens.

HELGPORTRÄTTET. Förra veckan debuterade Niko Erfani med sin diktsamling varv på Albert Bonniers Förlag. En bok om trauma som går i arv inom familjen, varv på varv. Här berättar hon om sin debut och relation till poesin. 

Du debuterade nyligen, närmare bestämt förra veckan, med diktsamlingen varv. Hur gick det till när du blev utgiven?

– Jag skickade in ett annat manus, som till viss del var samma berättelse, och fick träffa personen som senare kom att bli min förläggare. Hon gav mig lite feedback och sedan satte jag mig ner och skrev varv som den är nu. Jag skickade in igen och fick ett mejl där Bonnier bad mig att komma till förlaget och där berättade de att de ville ta emot manuset. Jag blev jätteglad, såklart.

Vad handlar dikterna om?

– varv följer ett diktjag som är i upplösningstillstånd, kan man säga. Hon försöker förstå vad som har hänt henne och om hon kan förlåta den som skadat henne, som också är någon hon förväntas älska. Det handlar om förlåtelse, familj, arv och trauma.

Diktjaget är i upplösningstillstånd, på vilket sätt?

– Hon har blivit skadad och sårad men förväntas förlåta. Det gör ont. Hon bär på trauma och jag tänker att krisen handlar om att hon inte förstår hur hon ska ta sig ur sin situation. Mot slutet löser den upp sig.

Flera verkar tolka omslaget till boken som att det är DNA-trådar som bildar titeln och sedan upplöses, är det så du har tänkt?

– Jag tänker att man kan tolka det på olika sätt. Jag har tänkt på det både som DNA-trådar, vilket passar in ganska bra, men också som en kedja. Boken handlar om ältande, som går runt varv på varv för diktjaget. Ordet varv kan också delas upp i var som i ett varigt sår och i arv som också är en del av vad boken handlar om.

Hur började den här texten ta form i dig och hur mycket kommer från dina egna erfarenheter?

– Jag tror det började med att jag såg mycket av det här runt omkring mig. Så många barn som har dåliga relationer till sina pappor, eller vuxna som har dåliga relationer till sina pappor, relationer som är dysfunktionella eller våldsamma. Jag kände att jag ville skriva om det och behövde skriva om det. Sedan gick jag runt och tänkte på det väldigt länge innan det blev någonting av det.

Meningarna står ibland som ensamma rader på sidorna och det finns mycket luft mellan orden, vad är tanken bakom det? Vad tillför de här utrymmena?

– Jag tänker att de behövdes för att varje rad håller så mycket, eller jag vill tro att de gör det. Det jag skriver är enkelt men handlar om svåra saker som behöver utrymme. Att det är avskalat tror jag gör det enklare för känslorna att nå fram till läsaren, istället för om jag hade tryckt in allt jag kände i längre dikter.

Har du någon önskan kring hur varv ska läsas och tolkas?

– Allt jag egentligen hoppas på är att folk blir berörda av det jag har skrivit och att det väcker känslor hos läsarna. Det är vad jag önskar mest.

Vad fick dig att fastna för just poesi och när började du själv att skriva dikter?

– Jag började att skriva poesi när jag var 14 år till en engelskauppgift i skolan. Det var ingenting jag älskade med en gång, även om jag tyckte att poesin var intressant, men långsamt började jag. 2018 var jag på Nordiska författarlägret för unga på Biskops Arnö, det var en vecka där vi bara skrev och där blev poesin någonting mer seriöst för mig. Jag började ta den 100 procent på allvar.

– Jag tror att poesi är den form jag alltid kommer att återkomma till, men jag hade gärna provat att skriva prosa eller någon sorts hybridtext i framtiden.

Du har även gått en skrivarlinje, vilken var det? Hur påverkades ditt skrivande av tiden där?

– Ja, jag gick grundåret på Biskops Arnös författarskola. Jag tror att jag fick lära mig väldigt mycket om vad poesi kan vara, och prosa men framförallt poesi. Innan hade jag en väldigt specifik tanke om vad poesi var, tills jag kom dit och fick läsa så många olika sorters poesi och jobba med form och olika teman. Det öppnade mina ögon för allt som text kan vara, vilket var väldigt befriande för jag kunde börja experimentera med min stil på sätt jag inte hade gjort innan. Jag fick också ett sammanhang där jag kunde prata om text på nya sätt och fick vara med andra skrivande personer.

Du är med i tidskriften Pontons redaktion, vilken är din roll där?

– Jag är skribent för Ponton och skriver om allt möjligt. Jag har varit med sedan 2017, jag skickade in några dikter för första gången till dem och sedan hörde de av sig och frågade om jag ville sitta med i redaktionen. Jag tackade ja och det är jag väldigt glad för att jag gjorde. Det har varit väldigt fint.

Jag läste i en annan intervju med dig att du brinner för feminism och antirasism, är dessa ämnen några som speglas i ditt skrivande?

– Jag tror inte att det speglas på ett tydligt sätt, men det är saker som jag försöker ha med mig hela tiden. Det kanske går att se delar av mitt engagemang i det jag skriver men jag tror inte att det är så tydligt.

Varifrån kommer din inspiration till vad du vill skriva?

– Från lite olika ställen. Med varv så var det mycket sådant som händer runt omkring mig och jag inspirerades av människor och saker jag såg. Men ibland kan det vara egen familj, mitt ursprung, mina vänner eller allt möjligt. Poesi finns ju överallt på ett sätt.

Hur menar du då?

– Allt i livet kan bli till poesi, det låter väldigt klyschigt, men letar man så kan man hitta något att skriva om i allt.

Har du fler skrivprojekt på gång, och i så fall, vad handlar det om?

– Ja, jag jobbar på något just nu, men sedan får vi se om det blir något av det. Det är också poesi men handlar om helt annat, mycket om Iran där jag har mitt ursprung och en del om migration, exil och dess konsekvenser.

Vilken plats kommer skrivande att ha hos dig framöver?

– Jag tror alltid att skrivandet kommer ha en stor plats i mitt liv eftersom det är mitt sätt att att bearbeta känslor, tankar och livet på.

The post Helgporträttet: “Allt i livet kan bli poesi” first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Författaren och poeten Bell Hooks har avlidit efter en tids sjukdom, skriver Vanity Fair och citerar ett pressmeddelande från familjen.

“Vi är oerhört ledsna över vår systers död. Vi är stolta över att Gloria har fått ta emot många priser, hedersutmärkelser och blivit internationellt berömd för sina verk som poet, författare, feminist, professor, kritiker och aktivist.”

Bell Hooks hette egentligen Gloria Jean Watkins, men tog sitt författarnamn från sin gammelmormor och stavade det i gemener, eftersom hon ville sätta sina verk främst.

Bell Hooks föddes i Hopkinsville, Kentucky, 1952 och blev publicerad första gången 1978 med diktsamlingen “And there we wept”. Hon nådde stor framgång med boken “Ain’t I a woman?” som anses vara en feministisk klassiker.

Hon gick i segregerad skola under uppväxten och fick sedan studera vid Stanforduniversitetet och tog senare examen i engelska vid University of Wisconsin. Hon tjänstgjorde som professor i afroamerikanska studier och engelska vid Yale och skrev över 30 böcker.

Så sent som i fjol gavs hennes verk “Feministisk teori: Från marginal till centrum” ut på svenska.

Bell Hooks blev 69 år.

TT NYHETSBYRÅN

The post Feministen och författaren Bell Hooks död first appeared on Opulens.

FRIA ORDET. På måndag är det Fängslade författares dag och samhällsdebattören Kurdo Baksi och Svenska Författarförbundet bjuder in till en uppläsning av Gui Minhais senaste diktsamling, som han skrivit från fängelset i Kina där han sitter frihetsberövad sedan 2015.

Den 15 november varje år uppmärksammas författare som runt om i världen sitter fängslade för vad de har skrivit. Samhällsdebattören Kurdo Baksi ordnar tillsammans med Svenska Författarförbundet ett program med fokus på den svenska författaren, förläggaren och poeten Gui Minhai, som sedan 2015 sitter frihetsberövad i Kina.

– Det är väldigt få länder som inte har fängslade författare, inte ens Sverige är förskonade som har två samhällsfångar, Dawit Isaak och Gui Minhai, säger Kurdo Baksi, initiativtagare till evenmanget.

Ingen har hört från Gui Minhai på tre år, sedan augusti 2018. Ändå utkom han med en ny diktsamling förra året, Jag ritar en dörr på väggen med fingret, som skrevs i fängelset. Dikterna är på kinesiska men har blivit översatta till svenska av en översättare som av säkerhetsskäl behöver vara anonym. Till måndagens program har flera svenska kulturpersonligheter blivit inbjudna att läsa en dikt var ur Minhais senaste samling.

– Många gånger engagerar vi oss för fängslade författare men vi visar inte vilka personerna är eller vad de har skrivit. Genom diktsamlingen vill vi gestalta vilka hot som finns mot yttrandefriheten och vilket högt pris man betalar för yttrandefriheten idag, säger Baksi.

Han har själv engagerat sig för Gui Minhais frihet under många år genom att bland annat hålla manifestationer utanför Kinas ambassad och skriva debattartiklar i dagspress. På måndag delar han några ord om det globala hotet mot det fria ordet och uppmanar till att man ska stötta fängslade författare.

– Vi som är utanför fängelset ska kämpa för dem som sitter där, för mig är det självklart och jag tror att jag har miljontals människor runtom i världen som delar mina tankar, det gäller bara att hitta dem.

Fängslade författares dag instiftades av internationella PEN, och Svenska PEN kommer att hålla aktiviteter under kvällen för att uppmärksamma skribenter som frihetsberövats för sin regimkritik. Här ligger fokus på Belarus och den allvarliga situationen för yttrandefriheten som råder i landet. Under kvällen delas även Tucholskypriset ut till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist. Gui Minhai fick priset 2019.

Dagen uppmärksammas på flera håll med fokus på olika områden eller personer. Gui Minhai, som är hedersmedlem i Svenska Författarförbundet, står i fokus på måndag men Baksi understryker att den röda tråden är att uppmärksamma det fria ordet.

– Så länge en enda människa sitter fängslad för det fria ordet så är ingen av oss fri, avslutar han.

The post Uppläsning av Gui Minhais dikter på Fängslade författares dag first appeared on Opulens.