LYRIK. ”Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.” Så lyder Thomas Almqvists omdöme om diktboken ”Corpus & Animus”. En bok han därtill beskriver som ytterst personlig.

Corpus & Animus av Ulrika Nielsen
Schildts & Söderströms

Ulrika Nielsen är en finlandssvensk författare född 1974 i Nykarleby och bosatt i Sundbyberg. Hon har studerat vid Åbo Akademi och debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur” och belönades med Arvid Mörne-priset år 2000. Hon skriver kortprosa och poesi och är sedan 2019 redaktör och förläggare på Ellips förlag.

2022 gav hon ut ”Tingen” som nominerades till Runebergspriset. Den boken är en personlig diktessä som väcker många tankar om vår relation till de ting som vi har runt omkring oss.

I den nu aktuella lyriska essän ”Corpus & Animus” öppnar hon med humor och vetenskaplig nyfikenhet hisnande perspektiv i gränslandet mellan kroppen och själen, livet och döden, vetenskapen och mysteriet. Hon visar upp vår ömkliga belägenhet som människor och de villkor vi delar med allt annat levande. Vi är gärna upptagna av hälsa, träning och utseende, men här finns en paradox, en blindhet – vi får inte syn på oss själva.

Det är en ytterst personlig bok. När ambulansen hämtade henne en gång tog hon med sig förutom tandborste och tandkräm, deodorant, ett läppstift, en hårsnodd och en snusdosa men dessutom även Fernando Pessoas ”Orons bok”. Hon gillar att skriva men är rädd att skrivandet ska ta slut. Hon skriver som om hon försökte rädda livet på någon.

Så här kan det låta:

”Att finnas till, vad är det, hur

är det möjligt.

Att vara vid liv

är som att vara fastklibbad i något.

Detta att vara

och som växer, och läcker.”

”Corpus & Animus” är en ytterst personlig bok, som innehåller en hel del tänkvärdheter att fundera vidare på. Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.

The post Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt och inspirerat first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen är vi glada över att i Littestraden få presentera en diktsvit av Nina Norén. Titeln är ”Blanka papper”.

Nina Norén jobbar med teater, skriver manus och dramatiserar böcker. 2023 gav hon ut boken ”Mönster – spåren vi följer” och har även publicerat prosa i Tidskriften Märgen och poesi här i Opulens. Mellan 2011 och 2019 skrev och deltog Norén i utgivningen av ”Teatern Är Min Plats. En Antologi om Konst och Integration” av Teater InterAkt i Malmö. Inspirerad av arbetet de då gjorde tillsammans med ensamkommande och asylsökande skrev hon en diktsvit som vi nu är mycket glada över att publicera.

CAROLINA THELIN

 BLANKA PAPPER

dikt 1

vi repeterar på Tryckeriet i Sofielund

vi sitter i ring på golvet i danssalen

Jawad berättar sitt minne

han bodde i bergsområdet Hazarajat

det blåste sand den dagen

mina bröder och jag kom till skolan

min lärare stod bunden vid en påle

några män tände eld på honom

jag såg min lärare brinna

dikt 2

jag bär på ett kroppsminne

lukten av sand, torr hud,

sol som bländar

den gamles rinnande ögon

farsoten, elden, starka vindar,

sprickor i släckta bränder

det nya ljuset är ännu ej fött

den lilla var

sotfödd

dikt 3

den första riktiga vårdagen

Mohammad och jag

sitter på cafét

vid Möllan

vi lutar oss fram

nära

jag ser i dina ögon

flykten

havet

det oroliga barnet

hungern

jag ser faderns grepp mjukna

hur han sjunker in i sömnens tomhet

hur du böjer dig fram och försiktigt håller den lilla

jag ser fadern som vaknar

och rasande sliter barnet ur din famn

jag ser minnet

i dina ögon

dikt 4

På hösten repeterar vi på

Underverket på Hasselgatan

vi hade uppvärmning

alla sprang i takt med trumman

Kazim sitter på golvet vid väggen

vill du inte vara med idag?

nej inte än

har du ont i huvudet?

 …nej           

…min bästa vän blev skjuten … idag

                                                                                         i Herat

 han är död

dikt 5

Varje morgon under de senaste fyrtio åren hade Zohra gått ut i sin trädgård.

För att rensa, gallra, beskära, lufta och vattna.

Under de starka vindarnas tid för att skydda, stötta och begrunda.

Under regnets månad för att täcka och dränera, satt sen tätt mot väggen under det utstickande taket och lyssnade på regnet.

Nu går hon ut. Tar hissen ner till bottenvåningen. Går ut på parkeringen och går två kvarter bort till Coop, på Järnvägsgatan 9 i Åstorp. Där står hon en stund och tittar på ölandstokens gula blommor. Sen går hon hem.

dikt 6

minnet njuter solen på stigen

ner till vattnet ved i spisen   fåglarna

                                                                                                                      dikt 7

Den främmande pulsen

i storstaden

är påträngande

staden är inte min

språket är inte mitt

intrycken ristar mina ögon mina fötter

vart? varför? vem?

hur länge här? och sen?

förlusten av nära

trygghetskroppar

tär hud och muskler

längtan är inte ordet

avsaknad

kanske

vaknar

glider mjukt ur drömlandskapet

de främmande

ljuden,     

dofterna,

                      språkbilderna

tränger

in

hemmet är kvar i drömmen

   en hel dag kvar till sömn dröm

dikt 8

saknar ord

dikt 9

Sajad, Maram och jag

gick från lokalen på Spångatan

till Möllevångstorget

solen gassade och det var varmt

de kallade mig alltid mamma Nina

de bar min ryggsäck

det gjorde de alltid

han sa – jag minns inte hur min mamma ser ut

hon sa

ingenting

om blanka papper

inne i mörkret fanns en ensam liten flicka

bland vilsna levande och alltför många döda

bortsprungna människor och hundar

vi skrattade mycket och mest

de ovan skrivna stroferna

var sällsynta berättelser under sällsamma dagar

vi utövade leiklist

leiklist är det isländska ordet för teater

lek konst  konsten att leka

den tacksamhet som strömmade ur er

fick många av oss att skämmas

hör själv er – oss

tacksamheten är en gåva

vi fick en lärdom

tack

The post Littestraden: Diktsvit av Nina Norén first appeared on Opulens.

LYRIK. Den 2 mars i år meddelade Albert Bonniers förlag att poeten Ingrid Kallenbäck avlidit. Per Erik Ljung berättar här om sin ingång till Kallenbäcks egenartade diktning.

I.

Den första boken av poeten Ingrid Kallenbäck (1956-2026) jag läste var hennes fjärde, Buren igenom (Bonniers, 1990). Det var en riktig utmaning att försöka skriva om den: det var en poesi av eget slag, både enkel och svår, enkel i sin omedelbara sinnlighet och märkvärdig med sina snabba skiften i associationer och nivåer, den liknade inte riktigt något annat i den samtida poesin.

Förlösande blev ett samtal med min gode vän och kollega, författaren och översättaren Vasilis Papageorgiou. Han berättade för mig om hamnen i Pireus, där man kunde se folk med flakmoped eller små trehjuliga bilar som pilade omkring och flyttade gods mellan olika platser och båtar. En sån kille brukade man kalla en metaforéos, en flyttkarl. Vi hade stort nöje av att tänka oss att något liknande kan operera i poesin, där metaforer och bilder ställer till det inne i språkmassorna och flyttar betydelser och nivåer.

II.

Jag tyckte jag kände igen det från Ingrid Kallenbäcks dikter och försökte skildra det i min recension i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1990; så här:

I mina ögon finns en ”främmande simmare” som outtröttligt ändrar riktning, skriver Ingrid Kallenbäck i sin nya bok. Det är som i hennes egen poesi med dess nerv och oro och snabba kast mellan olika nivåer. Vårljuset sparkar oss upp ur dvalan, marken är tunnskrapad som efter en snöröjning, skriver hon – och så: ”tjocka traktorspår över fåtöljerna”. Blixtsnabbt kliver vi mellan olika erfarenhetsområden.

Ändå håller dikterna samman: kanske är det något av ett program då poeten låter svalorna krypa in i de grå stenarna och de utspridda skärvorna på golvet ”flyger samman till vattenfyllda krukor”. Sådant sker på mirakulöst vis i de enskilda texterna, där redan strof-montaget kan få en att undra över sammanhanget. Och det sker i de undanglidande men hoppfulla processer som antyds, ”på väg”, eller Buren igenom som det heter i titeln, med en hälsning till den förra samlingen, som hette På väg till staden (1988). ”Utan att vi märker det/ har barnet inom oss/ blivit buret igenom”, hette det där.

”Det behöver aldrig mer tas om”, står det i en sådan öppnande passage. Och det är den nådeslösa ödsligheten, närbilderna där inget större finns, där detaljerna är ”större än seendet”, det dagliga ”kriget” där man inte kommer ur bunkern. Desto mer vederkvickande när det tydliga är ”förbrukat” och bara det underliggande, gåtfulla finns kvar. Eller när säden sjunger ”lätt och utantill” och platsen ter sig stilla och ”en aning förryckt/ som efter ett utomjordiskt besök”.

Av allt att döma är Ingrid Kallenbäck i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Uttrycksmedlen behärskar hon suveränt. Om landskap-som-själstillstånd är en symbolistisk formel så är hon en modern och urban hyper-symbolist i sina originella dubbelexponeringar och brott med vanliga eller väntade nivåer. Hon sänder läsaren ut på långa associativa resor på några få rader, oavbrutet exakta i detaljen, suggestivt öppna, på gränsen till det gåtfulla som mentala ”rapporter”.

Det förryckta eller tillspetsade hindrar inte att det finns en förankring, en situation som dikterna går ut från. ”Står om natten/ i ett kallt skafferi”, heter det i en strof som kan föra tankarna till Edith Södergrans, som i en berömd dikt står ute på farstubron och ser på stjärnorna – som sedan är skärvor i gräset.

Stjärnorna slår mot munnen

sina åttahundra slag.

Blänker på golvet

Med sina många, vackra avstånd

heter det hos Kallenbäck, som om morgonen hör barnen skrika ”på dialekt”. I munnarna rumsterar dialekten, mot munnen slår stjärnorna, fram till bildörren söker sig stigen. Nära, in på nerverna söker sig hennes rymliga poesi.”

III.

Dikten av Edith Södergran var naturligtvis ”Stjärnorna”, från Dikter (1916):

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

Annars var det inte mycket av litterära referenser, myter eller allusioner som kunde göra dikterna högtidliga eller svårtillgängliga: här var mycket som var lätt att känna igen även om uttrycken, raderna kändes nya. Det öppna fönstret (Bonniers, 1993), Ingrid Kallenbäcks nästa bok, förstärkte mitt intryck av en författare i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Flyttkarlen kom tillbaka, i min recension i IDAG i augusti 1993:

I Ingrid Kallenbäcks nya bok dyker det omedelbart upp en figur som heter ”Den hungrige vandraren”. – Han finns i ögonen och han är den ende som kan låsa upp, så man ”kan höra gräset öppna sig för solen” och förnimma det ljus ”som gör andnöden omöjlig”. Han påminner om den ”främmande simmare” som finns i Buren igenom (den förra boken), han som oavbrutet ändrar riktning. Det är som om själva bildskapandet, möjligheten att bryta igenom det alltför givna, har fått sin egen gestalt. Den lille flyttkarlen, som varsamt opererar inne i diktningen och flyttar om bland betydelser och associationer: metaforéos som han heter på grekiska.

Jag vet ingen svensk poet som på samma självklara och självständiga sätt arbetar just med de precisa bildernas möjligheter att gestalta komplicerade känslor och blixtsnabba förnimmelser som Ingrid Kallenbäck. På så vis förvaltar hon ett modernistiskt arv som nästan blivit klassiskt, från Erik Lindgren, den unga Rut Hillarp – och kanske Tomas Tranströmer:

Ett darrande rådjur

vill hela tiden

pröva min känsel

Den nersläckta korridoren

är full av blöta, avkastade horn.

Samtidigt arbetar hon med helt egna konstellationer och uttrycksmedel. Likt en målare tycks hon kunna börja var som helst; och på samma sätt som i en målad bild behöver det hela inte gå ihop. Gestaltningen kan följa andra principer. Det behöver inte mynna ut i något budskap eller någon försoning. Flyttkarlen har gjort sitt förunderliga jobb ändå.

Och han behövs. Ofta förnimmer man här närheten till en katastrof, före eller efter. Utgångsläget tycks vara ett fall ner i intighet och desorientering, som både är individens och civilisationens. Gatorna är öde och ökenlandskap tränar sin andning, barn fastnar i vägkorsningar. ”Ingenting är längre nära”. Men i denna utsatthet kan skärvor försiktigt samlas i nya mönster: öppenheten kan bli ångestens andra sida. Tingen har mist sina namn, men den sönderblåsta bofinken lär poeten tala, långsamt.

Ett drag av språklig magi är inte främmande för Ingrid Kallenbäck. ”Jag lever stum/ i min längtans första ord”, skriver hon, men hon anar också ”det tysta ordet som en gång/ ska få världen/ att öppna sig”. Det ska nog förstås som en strategi, snarare än som någon trosformel. Det rör sig om enkla sinnliga upplevelser som får rummet att öppna sig och närvaron att bli reell. ”Gräsets varma arbetande händer/ är kvällshimlens enda ljus” och ”Närvaron återföds genom hudens känsel”. – Nu kan jag ”röra vid dagens alla bilder/ med mina egna händer”, heter det triumferande i en dikt, där musiken ljuder genom septemberhimlen.

I ett så noga registrerande sätt att uppleva blir de enklaste åtbörderna laddade med innebörd. Det öppna fönstret är diktsamlingens namn. ”De stängda fönsterrutornas/ kan öppnas” blir en avgörande formulering – och lika befriande som i dikten om kvinnan som hela tiden ser ett hus rasa ihop – ”Ökenlandskapet äter mig inifrån” – :

När den uttorkade sanden

försöker bita mig

springer jag

mot dina armars

ljusa, utsträckta klang.

I en sådan dikt finns också en tendens till lite längre förlopp, till en rörelse som får dra igenom en hel dikt. Någon gång kan jag sakna sådana variationer och dramatiseringar av texten. Å andra sidan är den tuktade formen, – en lång rad syntaktiskt enkla påståendesatser, med samlande grundord som ljus, sol, gräs, stjärnor och stenar – kanske nödvändig för att hålla samman dess vidsträckta sammanhang av fantasi och erfarenheter.

Till glädjen med boken hör också Johan Petterssons fina omslag, som distinkt och sobert för boken till den modernism där den hör hemma.

IV.

Sedan följde jag inte utvecklingen i författarskapet – det gör jag gärna nu. Ingrid Kallenbäcks nio diktsamlingar tillhör inte de spektakulära men de står sig, som det heter, man får en stark känsla av att det är en verksamhet man träder in i, snarare än enstaka glansnummer. Johan Pettersson hade för övrigt också gjort det strama omslaget till Buren igenom.
Vasilis vill jag passa på att tacka av en annan anledning. 2009 gav jag ut en bok som hette Drömmar som förplikta – om Vilhelm Ekelund och hans läsare. På några sidor hade jag samlat några opublicerade anteckningar och gett dem rubriken ”Den stora anthropologien” efter en formulering av författaren. Vasilis fattade anteckningarna som en dikt, en enda, stor dikt, som han översatte till modern grekiska. En sådan är det, en stor ”dikt”, som faktiskt kan tjäna som en ingång till hela det ekelundska författarskapet – om man kan läsa nygrekiska. Man finner den i Vasilis Papageorgious arkiv på sajten chromatachromata.com.

The post Ingrid Kallenbäck och diktningens lille flyttkarl first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi inför helgen nyskrivna dikter av Ingrid Bolmsjö.

Ingrid Bolmsjö är präst och senior professor i vårdvetenskap. Hon arbetade i många år som sjukhuspräst i Lund och hennes forskning rör frågor om etik och livets slut.

Prästyrket är på många sätt ett skrivande yrke och Bolmsjö kände att hon ville utveckla sitt skrivande på ett friare sätt. Hon sökte sig därför till Författarskolan i Lund.

Hon har tidigare varit publicerad här i Opulens och nu är vi glada över att få presentera tre av hennes nya dikter: Triptyk, Genomlyst och Pico del Teide. De är tänkta att läsas som en sammanhållen svit, men kan också fungera var för sig. Tillsammans rör sig dikterna mellan seende, genomlysning och plats, med ljus och tid som genomgående skikt.

CAROLINA THELIN

TRIPTYK

1
gladan
glider i cirklar
den V-formade stjärten
ett segertecken

2
blåregnets bladverk
bjuder duvan
skyddat boende
tills vidare –

3
den böjliga svanhalsen
tänjd till bristningsgränsen
söker efter sina små
bara hon i sin håla
vet

GENOMLYST

på vid gavel
slår marsljuset upp dörrarna

vasst och kärvt
tränger det igenom,
bländar

drar bältet runt rocken
höjer kragen
sätter på solglasögonen –

blottlägger
våra illusioner

PICO DEL TEIDE

snart sover människorna
i Garachico

vulkanöns siluett
en fond i natten

mot den blödande himlen
ett kors
eldhav aska

orörda i sömnen

jorden och himlen
håller andan

The post Littestraden: Dikter av Ingrid Bolmsjö first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Lina Ekdahl har skrivit en läsvärd och infallsrik diktsamling, som ger goda och associationsrika tankar.” Det skriver Bo Bjelvehammar, som läst poetens nya bok.

Först av allt är gästfriheten av Lina Ekdahl
Wahlström & Widstrand

Lina Ekdahl är en svensk poet och dramatiker som har skrivit flera diktsamlingar, dramatik för både vuxna och barn, musiktexter samt en barnbok.

2024 redovisade hon ett skrivprojekt med poeten Thomas Tidholm – ”Hur var det i Söderköping?”

De två bytte dikter med varandra under ett år. Det kunde handla om det mesta, från krig och katastrofer till naturens handgripliga växlingar.

Lina Ekdahls nya diktsamling

Den nya diktsamlingen ”Först av allt är gästfriheten” inleds som det nya livet med att vi alla började tala om mitt och ditt, min vårmark, din beteshage och dina kor.

Stängsel, gärdsgård och inhägnader, vi började tala om mitt grönsaksland.

Detta krävde även en hänsyn till andra människor och djur, som i urminnes tider vandrat på den nu inhägnade marken.

Lina Ekdahl ägnar stort utrymme åt olika djur från grävling, ödlor till rådjur.

Grävlingar är inte människor, grävlingar är grävlingar, de är fria, de känner inga gränser, vill springa och röra sig fritt. Samtidigt vill de söka sig till invanda stigar och följa fasta vandringsmönster.

Människor rör sig som om de vore fria.

En grävling kommer ofta mumlande ensam, rådjuren kommer familjevis, de äldre visar vägen, vägen till lämplig mat som trädgårdsbuskar, särskilt de första bladskotten i den tidiga våren och äpplen och platserna för nattens legor.

Dagliga lektioner i anpassning och överlevnad.

Lina Ekdahl och djurens värld

Lina Ekdahl undersöker djurens värld, även de små och bortglömda djuren, med viktiga funktioner och en påtaglig närhet till människan, som flugor och myror.

Lina Ekdahl målar bilder i landskap, som är skiftande.

”myrorna där ute

kring stacken

följer stigen

avviker inte

bär barr

bär kommunen

sina anställda

är sina anställda”

Och djuren är beroende av varandra, för att leva, för att överleva. Lina Ekdahl ger illustrationer, som trion isbjörn, fjällräv och säl.

Isbjörnen klarar sig längst, fjällräven dör. Det räcker inte med sälrester, snäckor och tång.

Lina Ekdahl glömmer inte de små oansenliga djuren som tvestjärt och daggmask, dessutom blir hon lekfull när hon skriver om igelkotten, vars närvaro höjer bostadspriset liksom en anlagd damm.

Lina Ekdahl har samma språkliga enkelhet som Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Hon gräver med lätthet fram företeelser i vardagsmiljöer. Ibland trivialiteter. Hon låter dem gärna hamna i nya sammanhang, genom tvära ordvändningar får flera av dikterna inslag av absurditeter. Det sker märkliga förvandlingar.

”Jag skulle kunna göra näckrosen

det är en servettvikning

servetten förvandlas till en näckros”

Det är minusgrader, men förvår, våren är en tålig årstid, står ut med det mesta. Snö, arktisk kyla – lycka och sorg och fåglars envisa sångövningar.

Lina Ekdahl har skrivit en läsvärd och infallsrik diktsamling, som ger goda och associationsrika tankar.

The post Infallsrika dikter av Lina Ekdahl first appeared on Opulens.

LYRIK. I ”Dikter från Vattudalen” presenteras ett urval ur Beppe Wolgers jämtländska diktsamlingar. Bengt Eriksson har läst boken med stor behållning.

Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983 av Beppe Wolgers
Förord och urval: Gunnar Balgård
Efterord: Teodor Wolgers.
Bokförlaget h:ström

I förordet till den här boken med dikter från Beppe Wolgers fyra jämtländska diktsamlingar skriver Gunnar Balgård att det var Jämtland som fick Wolgers att ”bli poet på riktigt och allvar, äntligen”. Ja, det skulle man kunna tro, låt säga förledas att tro. Men stämmer det, till alla procent eller hur många?

Själv skulle jag snarare uttrycka det som så: När Beppe Wolgers med familj 1968 lämnade Stockholm och köpte hemmanet Bränngården, som de döpte om till Milwaukee, på Öhn i Ströms Vattudal i norra Jämtland skulle han – delvis – bli en annan poet. Observera det lilla ordet ”delvis”; det är viktigt.

Poetisk fördjupning

Det kan också formuleras som att han blev mer av en egen poet, att han utvidgade och fördjupade sig själv som människa och därmed poet. Efter att ha trampat Stockholms gatstenar stod nu Beppe Wolgers på Jämtlands landsbygdsjord och närmade sig nyfiket dess landskap, natur, människor, liv och byggnader.

Men minnet av den han varit och det han tidigare gjort fanns ju kvar, förstås. För att jämföra med mig själv: Också jag lämnade Stockholm men för Skånes landsbygd. Ändå har jag burit och bär fortfarande mina minnen och erfarenheter med mig – liksom Beppe bar med sig sina, det tror jag, nej, det är jag säker på.

Kalla det grund eller klangbotten: något som detta nya kontrasterar och studsar mot, så att det upplevs än starkare. Dessutom ser jag (eller anar), när jag bläddrar i Beppe Wolgers debutdiktsamling ”Jag sjunger i skon” att han redan där och då, 1953, kunde vara lika öppen, ja, så barnsligt naivt mottaglig som han än mer verkar ha blivit när han kom till Jämtland.

Blott ett exempel, denna dikt ur debuten:

Jag går ner till brunnen

och hämtar hinkar av ömhet.

Jag hänger dem i träden

bland vassarna.

Jag lägger mig på en slätt

och ser mot molnen.

Lek med orden

För övrigt var debuten en ordfull diktsamling. Den unge Beppe hade alltför många ord och ingen papperskorg, vilket resulterade både i prosadikter och långa, ringlande diktrader. Också detta bör man ha i åtanke när man läser, beskriver och analyserar dikterna från Vattudalen, Jämtland.

Nämligen alla svenska texter till andras melodier, utländska och svenska, som han började skriva redan 1953 och fortsatte med livet ut. Sångtextskrivandet lärde honom att hushålla med orden, att få mycket sagt med få ord på korta rader. Han kunde också förkorta och fördjupa en betydelse genom att leka med orden, sammanföra ett par ord till ett nytt och eget.

Beppe Wolgers var en sångpoet

Och så rytmen förstås: raderna skulle svänga, det fick inte bli låghalt, ord och rytm måste vara ett, i ett, samverka och ja, dansa ihop. Beppe Wolgers var poet också och redan i sina sångtexter: en sångpoet eller sångdiktare. Det här, det ser, observerar och känner jag när jag läser hans jämtländska dikter. Det där, så att säga, sångtextsvänget tog han med sig till Jämtland.

”Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983” innehåller alltså hans fyra diktsamlingar med jämtländska motiv: ”Bilder från Milwaukee”, ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell” och ”Mannen i Vattudalen”. Dock inte i sin helhet, några dikter har strukits. Varför?

Allt diktades i Jämtland

Allt diktades i och ur Jämtland. Alla fyra diktsamlingarna tycker jag om men de är ganska så olika med olika sorters poesi. Den första, ”Bilder från Milwaukee” (1969), inleds med en längre, berättande titeldikt som påminner om den mer ostyriga poesin i debutsamlingen samtidigt som dikterna nu känns mer kontrollerade, liksom besiktigade. Wolgers skildrar ”en vackert skuren träbräda som det stod ’Milwaukee’ på” och som gården alltså fick sitt nya namn efter. ”Vi frågade senare vad brädan användes till.”

Också de följande dikterna är berättande men mer avhuggna och tuktade, diktade med kortare rader. Beppe Wolgers möter Jämtland för första gångerna – som i de inledande raderna ur några verser i slutdikten (med samma titel som första raden):

Länge tänkte jag med ögonen.

Fågeläggsvit kind.

Så kom sommar.

/–/

Och nu.

Träden ska dö.

Sommar var så stor…

/–/

När vi inte finns –

de milsdjupa snöfallen

Beppe Wolgers avlyssnade människorna

Den andra diktsamlingen, ”Röster från Vattudalen” (1972), brukar anses vara Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling (”kärnan” enligt Balgårds förord till den här boken). Men inte heller om detta kan jag hålla med. Dessa ”röster” var ett försök att än mer närma sig och förstå – på allvar komma in i – Vattudalens människor. Ett fåfängt på gränsen till meningslöst försök, helt omöjligt att kunna komma längre och djupare än säg, halvvägs.

Beppe Wolgers avlyssnade människorna – till och med tjuvlyssnade på dem – och antecknade deras ordval, uttryck och känslor, för att sen sammanfoga orden till dikter som han la i människornas munnar, en dikt för varje människa, på nåt slags mitt emellan jemska och rikssvenska som skulle kunna läsas och förstås också utanför Jämtland. Det var ju omöjligt att lyckas.

Ändå tycker jag om dikterna, när jag läser dem som just så: Beppe Wolgers försök att lära känna och förstå, lyfta fram Vattudalens befolkning som lika viktiga som några andra, till exempel Stockholms invånare. Det kan jag tycka var en sympatisk vilja. Som dikten med/om ”Merit i Hafsnäs”:

Maken på sjukstugan, han var tungsint.

Han var snäll, men tyst.

Je vejt, hadd han prat med korna

hadd han allri blitt galen.

Och den ännu kortare ”Inge i Byvattnet”, liksom föregående dikt citerad i sin helhet.

Det är en skam å int slit ont.

Beppe Wolgers huvuddiktsamling

För mig har i stället ”Episod i Vikens kapell” (1973) blivit Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling. Jag förstår att sonsonen Teodor Wolgers, som också svarar för efterordet i den här boken, valde att komponera musik till och med utgångspunkt från just denna, tredje diktsamling. (Resultatet hörs på Teodor Wolgers kort sagt suveräna album med samma titel.)

Också i och med Vikens kapell närmade sig Beppe Wolgers något som han ville lära känna, inte riktigt kunde förstå men ville och försökte förstå. Diktsamlingen inleds med en diktad berättelse om hur Beppe kom till kapellet, när han fick syn på det:

Jag kom från Jorm,

Ur skogen fram till Viken och sedan till höger

några hundra meter, till bäcken.

En trägrind och backen ned till

Vikens kapell, i nordvästra hörnet av Jämtland, Frostviken

nära Norge.

Jag ställde bilen där, det var i juli…

Han går in i kapellet. Han betraktar det. Ja, han synar kapellet. Predikstolen ”med en ängel, täljd i trä”. Han undrar och förundras över dem som byggde detta träkapell (1792-1799) och de som besökte det. Som behövde det? Han ställer sig framför altaret ”och minns / morgonbönen i skolan, kristendomslektionernas Jesus”.

Han tänker. Han funderar. Han diktar: ”På många år har jag inte varit inne i en kyrka / och inte heller tänkt söka upp en kyrka…” Han lyssnar: ”Långt därute hör jag en spillkråka / hamra i en törskog…” Han betraktar korset med Jesus och diktar: ”Du hänger där på ditt kors / och säger ingenting”. Och han funderar, igen:

Om Jesus inte hette Jesus.

om han kom från Vittangi

eller Bastuträsk.

Om han var skogskarl,

hette Lars eller Aron,

eller Aslak.

Aron Kristus.

Ett par rader till, två sista, från den avslutande dikten ”Slut” i den här diktsamlingen: ”Först nu tycker jag mig förstå vad / stillheten är till för.”

Ytterligare en personlig utvikning och jämförelse, för att jag att inte kan låta bli att minnas när jag satt/sitter i S:t Olofs kyrka på Österlen i Skåne. Jag sitter där ensam i kyrkorummets tysta högljuddhet. Ja, bägge: ljuden, orden, samtalen, mumlandet från alla dessa människor som genom tider och sekler också suttit på den gamla kyrkans gamla träbänkar och som stannat kvar i kyrkan långt efter sina liv. De sitter ju fortfarande på bänkarna. De bara syns inte men de finns här. De sjunger – för evigt – ur väggarna.

Den fjärde boken i Jämtlandssviten

Den fjärde diktsamlingen i Jämtlandssviten, ”Mannen i Vattudalen” (1983), innehåller en annan sorts dikter, den har ett annat innehåll och budskap: alltså han själv, som utböling och invandrare, en flykting. Hur kommer Beppe Wolgers själv in i detta, i Jämtland, och på vilket sätt – om alls – hör han hemma här, just här?

Han vill. Men kan han? Denna poesi är också ensamhetens dikter, avskedsorden i livet. Han är nöjd, ja, kanske? Är han rädd, ja, kanske? Ser han livet i slutet? Slutet av livet. Han minns – som att han ser – detaljer ur sitt liv, detaljerna återkommer nu. Han noterar fortfarande livet omkring sig, den jämtländska jordens liv.

Som:

Under ett svalbo sitter jag och skriver

och katten lägger en mus vid mina fötter

och vill ha beröm.

Men också:

Mor kom i sin svarta sorghatt

sin svarta kappa,

sin handväska och sin kasse,

hon kom över kullerstenarna,

förbi hästarna och kuskarna,

hon såg mig och vinkade,

böjd i ryggen,

vinkade med sin stora hand.

Allra sista versen i allra sista dikten, om sig själv, nu/då, då/nu, allt som är men vad ska bli? Det är faktiskt hjärtskärande…

Jag ligger på bryggan

och ser på molnen

min himmel av barndom

flickan i min himmel av barndom

pojken i min himmel av barndom

jag ligger på bryggan

och ser.

När jag skrivit ovanstående bläddrar jag igenom boken ”Dikter från Vattudalen” ännu en gång. Och det kommer för mig att jag bör tillfoga ett slags PS. Redan i diktsamlingen ”Episod i Vikens kapell” finns dikter som förebådade den sista, än mer nära och personliga diktsamlingen ”Mannen i Vattudalen”.

Så några allra sista citerade rader ur dikten ”Förbön för sjuka”:

Ensamheten är den vanligaste

och största av alla sjukdomar.

Gud har ingen hand

så du får hålla din egen hand.

The post Det svänger om Beppe Wolgers jämtländska dikter first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Gunnar Ekelöfs ”Samlade dikter I-IV” och förmedlar här sin syn på den framstående poetens omfattande diktning

Gunnar Ekelöf – Samlade dikter I-IV
Nyskriven inledning av Anders Olsson.
Vol. I−II under redaktion av Anders Mortensen och Anders Olsson.
Vol. III−IV under redaktion av Anders Mortensen och Daniel Möller.
Förlag: Svenska Akademien i samarbete med Norstedts

Hösten 2025 fick vi en ny och omfattande samlingsutgåva av Gunnar Ekelöfs lyrik med titeln ”Samlade dikter I–IV”. Utgåvan är en del av Svenska Akademiens klassikerserie och har publicerats i samarbete med Norstedts.

Svenska Akademien publicerade 2015 i sin klassikerserie Ekelöfs samtliga 14 diktsamlingar i en kritisk utgåva i två band. Nu har det alltså tillkommit ytterligare två volymer. Den ena innehåller de fristående dikter som Ekelöf publicerade i diverse tidningar och tidskrifter, den andra inrymmer dikter som aldrig tidigare har offentliggjorts.

Under titeln ”Samlade dikter I−IV” får vi således ta del av det poetiska verket i sin helhet. Arbetet med de nya volymerna har letts av Anders Mortensen och Daniel Möller. Anders Olsson tar i sitt nyskrivna förord fasta på den utvidgade bild av författarskapet som utgåvan förmedlar.

I det följande ska jag förmedla min personliga syn på Gunnar Ekelöfs omfattande diktning efter att ha plöjt igenom hans cirka 1 400 sidor poesi.

Ekelöf är djärv, han är kunnig, han är omfångsrik, ja sannerligen bildad som få. Djärv säger jag, och ändå var han nog skraj för att bli placerad i ett fack. Och jo, det är svårt att placera honom. Han var kritiker, översättare, poet, konst- och musikkunnig.

Ekelöf lånar från andra länder, han stjäl ur skattgömmor och stöper om det utländska stoffet till helgjuten svenska. Han är en man som vet att den lyriska rikedomen kan finnas i en annan tid och på en annan plats. Sin egen plats ser han på grund av detta andra inte alls. Det säger han själv, men jag tror honom inte.

I en bemärkelse ser han nog sin plats i en större kontext men måste kasta av sig ett anspråk som skulle ha tyngt honom. Han måste lämna den svenska traditionen för att söka nya poetiska jaktmarker. Och att lämna den innebär ett uppbrott som måste ha påverkat hans jaguppfattning. Men ändå är inte hans poesi osammanhängande. Den håller ihop även när den bryter helt ny mark. På ett sätt uppstår en nordisk och totalt ny diskurs i och med Gunnar Ekelöfs poetik.

Genom översättningar av fransk poesi lånar han metod, främst från Rimbaud. Men Ekelöf är, som jag ser det, inte lika splittrad och han för in ett nordiskt anspråk med naturen i fokus.

Att bryta upp jaget är ett försök att bli ett totalt medium för dikten, för konsten i sig. På ett surrealistiskt plan får inte dagsmedvetandet med sitt ego stå i vägen. Ändå kan Ekelöf inte helt vänja sig av med sig själv, trots tappra försök. Allt i jaget blir inte uppbrutet, något hänger trots allt kvar. Och jodå – han är med svenska mått före sin tid.

Ekelöf ägnar sig åt nonsensdiktning och han blickar även bakåt i tiden. Hans nonsensdikter kan för övrigt påminna starkt om barnkammarramsor av brittiskt snitt.

Ekelöf börjar således som dadaist och surrealist. När gardinen fladdrar och fönstret tittar så är det just där som en automatisk skrift kan träda fram. Språket som egen vilja måste fiskas upp ur det djupaste medvetandet och i denna avgrund måste Ekelöf våga blicka in i sitt arv (trots allt – det är en paradox med tanke på hans anti-hållning) där botten även är andra. Men kanske snarast ”de andra” i det undermedvetna.

Gunnar Ekelöfs pappa blev som bekant psykiskt sjuk efter att ha blivit smittad med syfilis. Pappan har sannolikt med sitt galna mumlande gett sonen en dos automatisk skrift. Jag tänker på fenomenet att ord agerar på egen hand under psykiskt trauma. I surrealismen får det automatiserade, opersonliga språket en egen agens. Läsaren och uttolkaren kan bara följa med och ta in bild på bild.

Och mamman då? Mamman var av aristokratisk börd och kanske kan man förmoda att båda föräldrarna flöt lite ovanpå i förhållande till omvärlden. Galenskap och aristokrati i förening. Ekelöf tvingades med andra ord se mer och djupare än de flesta. Se sin egen botten, den som är botten i allt. Se sin överlägsenhet som den som flyter ovanpå. Han var i den bemärkelsen inte ”av denna världen” och i denna djupa självkännedom ligger hans enastående mod. Detta att lämna anspråket på sig själv öppnade upp för så mycket mer konstnärligt material att utgå ifrån. Ekelöf gick mot den traditionella strömmen och svallvågorna måste tidvis ha dränkt honom i intryck. Han lärde sig dock att navigera.

Jag ska ge ett, måhända lite hårdsmält, exempel. Jag citerar:

Ur boken ”Om hösten”:

Jag känner livets migrän

och våra själars halvsynthet

Jag känner nöjets tekniska detaljer

och våra själars ryggmärgsslaveri

Fisken vet att masken döljer en krok

men hugger ändå

Liv är sin egen kontamination

sitt eget bakhåll och sin egen fälla

i vilken råttan är ett lockbete för nästa råtta

Skönt minnas vänta hoppas

men aldrig att förverkligas, att fångas

Det är vad jag har lärt

och det är inte mycket

Jag är en fisk med kroken i mig

som till på köpet inte är tagen

Jag vet. Men det är också all min vinning.

O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!

Mitt dystra Paradis

Varför spela

Skall dock Guds barn aldrig spela

Själv ett stycke gud, en bit naturgud

men aldrig barn – eller för alltid barn

Född död med denna fordran på mitt öde:

Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd…

Så blev för mig att ana: redan veta

och hetsas av mitt vetande

att ana vidare och vidare

i flyende rytm

O aningar –

i luften hängande trädgårdar

O eviga danserska

du som förkroppsligar

minnets erogena zoner

och minnets framtidsdröm:

Jagutlösning, jaguttömning

att bli en annans

för alltid en annan

– – –

Fragment av folkparks dansmelodier

fragment av fragment

Kvistar som bryts!…

Natt som slår sina lovar

kring rösternas avsked

– Hej med dig då

– Hej med dig

– Ja, hej.

Så djup och hög utfyllnad av livets villkor det finns i denna dikt. Manlig maktstruktur, själens fångenskap, en känsla för vad familjen kan göra mot oss. Och så detta med livets dumma paradoxer: Är ännu ett barn och ändå inte.

Detta mod är Ekelöfs styrka. Att ha behållit en problematik som blir bärande livsgestaltning, ett sätt att förstå sitt Sverige. Är Ekelöf unik som bärare av denna kunskap, med tanke på att han föddes i början på 1900-talet? Det är min undran. Ett stycke livshistoria vi som lever i landet Sverige kan lära oss av, man som kvinna, ung som gammal. Och svenskt naiv är han minst av allt. Den folkhemsöverhet som han växte upp med vägrade han att erkänna. Gunnar Ekelöfs antihållning är en livshållning som vi åtminstone litterärt kan lära oss av. Det rör sig om en poetik som enligt min åsikt är enastående. Jag anser att han till och med är större än sina franska förebilder.

Här har han gett oss ett tungt vägande poetiskt arv som jag tycker att vi ska ta till oss fullt ut.

Om jag nu får hoppas på något så är det att Ekelöf kan lära dagens unga poeter att stjäla mer ur poesins syltburkar. Läs honom så får ni se själva! Det är han värd på flera plan och nivåer. Efteråt kommer ni att vara berikade, det kan jag lova!

The post Gunnar Ekelöf – en enastående modig poet first appeared on Opulens.

LYRIK. Så här i juletid presenterar Håkan Sandell en dikt av den irländske poeten Patrick Cotter.

Ytterligare en dikt av Cotter finns att läsa på Retrogarde.org.

Här uppe i Oslo ligger cannabisdoften tät kring de sista dagarna av julhandel. Annat är sig mer likt. I gathörnen säljs de hemlösas julbok. Egentligen har gatumagasinet =Oslo som är förläggare till julboken en bredare bas än så och säljs av diverse olycksdrabbade grupper. Det rör sig om säljare som kan räknas i hundratal.

Jättejulgranen på Karl Johan som står och lyser, är den sedvanliga mellanfolkliga gåvan från Kanada (medan Norge i sin tur skänker en gran till London). Det sker också utdelning av matpaket vid Oslo centralstation. Förra årets julafton uppgick folkräkningen vid denna utspisning till runt tusen personer, som radade upp sig i kön. Det är nog inte den gängse bilden av den norska oljerikedomens huvudstad. Och detta får mig att tänka på en irländsk dikt som jag läste i början av det här året när den nyligen hade publicerats

Patrick Cotter heter poeten, och han är född 1963. Diktsamlingen bär titeln ”Quality Control at the Miracle Factory” (2025). Och dikten som jag nu har översatt är att betrakta som en kort elegi, detta både till ton och ämne. Dikten bär för engelskspråkiga läsare inom sig ekon av W H Audens berömda elegi över Irlands nationalskald William Butler Yeats, ”He disappeared in the dead of winter…” (En dikt skriven direkt efter att Yeats avlidit i januari 1939.)

Liksom i Sverige domineras poesiscenen på Irland av huvudstaden. Den tredje staden i storleksordning, Galway, har samlat en del poeter kring förlaget Salmon Poetry. Men det var i landets andra stad, Cork, som det nere på sydkusten först växte fram en fristående poesiscen. Vare sig Thomas McCarthy, Gerry Murphy eller Patrick Cotter har lockats att följa den vanliga uppflyttningen till Dublin. På sin sida har man så Cork Poetry Festival, för att inte tala om ett mildare klimat. Nedåt kusten fanns även Derek Mahon (1941-2020), som många på Irland ansåg lika värdig det Nobelpris som 1995 tilldelades Seamus Heaney.

Just under den perioden, 1995-1996, var jag bosatt på Irland och kom att hälsa på hemma hos familjen Cotter ett par gånger i Cork-förstaden Blackrock. En liten före detta hamnby som kvällstid under lyktorna mest av allt liknade ett piratnäste, där John Silver i vilket ögonblick kunde förväntas halta fram längs den stenlagda kajen. Patrick visade sig vara något i min irländska omgivning så pass ovanligt som en antikatolsk socialist, som effektivt befriade mig från i varje fall ett par av mina keltiska drömmar för att i stället placera mina fötter på fastare jord och få mig att se sprickorna i det irländska nationsbygget.

Cork – med sin gamla franska stadsdel där flyktingar bosatte sig under religionskrigen, sina många öl- och whiskeybryggerier, och sina påfallande små ekonomiska villkor i stadens södra och norra arbetarstadsdelar, sina marknader med gammalt skrot – påminde då mest av allt om ett Storbritannien ytterligare några decennier tillbaka i tiden. Senare kom den ekonomiska uppgången, det så kallade Celtic Tiger-fenomenet, och EU-medlemskapet. Men bubblan sprack, och fattigdomen återvände, bara med den skillnaden att bostadspriserna nu hade gått upp. Hemlöshet tillkom till de tidigare gisslen och cirkeln var sluten.

I diktsamlingen ”Quality Control at the Miracle Factory” skymtar detta nya Irland på varenda sida. I avdelningar med namn som ”Songs in a Time of War” och ”The State of the Blessed Dead”. Det finns i Patrick Cotters poesi en kombination av stor ömhet och ett bryskt socialt raseri. Fast orättfärdigheten möter överallt, förblir livet en gåva, intensivt uppfattad och skildrad.

Cotter har mer gemensamt med tidigare generationer poeter än det omedelbara nuets, där han kryssar fram mellan politik och religion, insisterande på konstens egen kraft. Ofta är han retorisk, men likaså snar att slå den egna retoriken i bitar.

HÅKAN SANDELL

PATRICK COTTER:

Elegi över en hemlös kvinna död vintertid i Cork

Fyrtioåriga styvbarn, gift endast med

de taklösa gatorna. Mitt eget ansikte

dig så välbekant som hörnskarp vind,

jag var den som aldrig gav tillräckligt,

som skrapade djupt i jeansfickorna

efter pengar och fick upp ludd eller

mynt i de gamla metallerna, ett tarvligt

utbyte för dina leenden. Vanessa var

ditt tusenkronorsnamn men billig växel

din vareviga levnadsdag. Där du så väl

kände vår gång och var klirrande näve,

fast aldrig lärde du känna ditt klientels

hem och härd, och nu till föga glädje

är dig kremationens värme, fåfängligt

föll tårar över ben med huden avbränd.

Din hud som borde ha tänts upp av pärlor

och dränkts in i väldoft, L’Oréal, Chanel.

The post En kort elegi av Patrick Cotter first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.” Det skriver Thomas Almqvist som läst hennes aktuella ”Den svalkan”.

Den svalkan: dikter av Matilda Södergran
Schildts & Söderströms

Matilda Södergran föddes 1987 i Korsnäs i Finland men bor sedan några år tillbaka i Östra Ryd, utanför Norrköping. Hon är en avlägsen släkting till Edith Södergran.

Matilda Södergran verkar som poet, översättare och litteraturkritiker. För mig är hon ett av de mest spännande namnen inom den yngre svenska poesin och hon har absolut en egen och mycket personlig röst.

I hennes dikter kolliderar gärna det kraftfulla med det riktigt sköra, vilket ger ett helt nytt och mycket suggestivt sammanhang både språkligt och psykologiskt. Här finns ett djupt känt vemod men också ett slags ljust framtidshopp med feministisk underton. Den aktuella diktsamlingen, ”Den svalkan”, är hennes åttonde.

Hon vann förstapris i Arvid Mörne-tävlingen 2006, fick Svenska Litteratursällskapets pris 2013 och Sveriges Radios lyrikpris för ”Överlevorna” 2019. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen ”Hon drar ådrorna ur” och hon är översatt till spanska, serbiska och engelska.

Matildas Södergrans ”Den svalkan”

Många av dikterna i”Den svalkan” känns en aning annorlunda, jämfört med tidigare diktsamlingar.

Här skriver hon gärna om det lilla livet och de små företeelserna i naturen, som till exempel korianderfrön, fröhusskallror, johannesört, nagelband och tungrot. Perspektivet har krympt en aning och livet och naturen betraktas ur ett underifrånperspektiv. Många av dikterna är dessutom väldigt korta. Flera dikter handlar om hur en dikt kommer till. Så till exempel här:

DIKT

Jag skriver fram någonting

som för en stund sedan

inte fanns

och kallar det dikt.

Man bör inte härma en ugglas läte, för det är att be om olycka, enligt en av dikterna som handlar om folktro. Poeten vill vara en människa som lyssnar och även här lyckas hon fånga mitt intresse:

ÖNSKNING I

Var försiktig när du rör dig

bland maskrosor.

Om du blåser ut

hela fröhuvudet

på en gång

önskar du livet ur

den du sist tänker på.

Matilda Södergran fortsätter utvecklas

En varsam metaforik gestaltar livets och naturens skörhet. Detta snarare än kraftfullhet präglar dikterna den här gången. Här finns inte ett överflödigt ord utan allt är mycket välbalanserat.

Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.

The post Matilda Södergran blir allt bättre som poet first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Med sitt verk lyckas Eliot Weinberger belysa en av litteraturens styrkor: litterära texters förmåga att färdas mellan olika tider och kulturer för att läsas, tolkas och omtolkas.” Det skriver Erik Bovin som läst diktsamlingen ”Tu Fus liv”.

Tu Fus liv av Eliot Weinberger
Översättning: Christoffer Stuveback
Förord: Martin Svensson Ekström.
Rand förlag

Den amerikanske, flerfaldigt prisbelönte, mångsysslaren Eliot Weinberger – till yrket kritiker, essäist, översättare och poet – har märkligt nog inte introducerats för en svensk läsekrets förrän nu.

Han är mest känd som den främsta engelskspråkiga översättaren av poeterna Octavio Paz och Bei Dao men är även en skarpsynt essäist.

Hans första diktsamling ”Tu Fus liv” från i fjol finns nu nämligen tillgänglig i svensk språkdräkt. Det är en egendomlig diktbok, snudd på kufisk, där Weinberger diktar om den kinesiske poeten Tu Fu (712-770 e Kr), eller Du Fu som den vise poetens namn oftare stavas. Flera tusen år efter sin död förlänas han så, tack vare Weinberger, en poetisk självbiografi.

Själv har jag endast läst några enstaka dikter av Tu Fu som var en av Tangdynastins mest remarkabla poeter. Men det gör inte så mycket. Weinbergers bok håller för att läsas som ett diktverk i egen rätt, samtidigt som den utgör en utmärkt ingång till Tu Fus poetiska universum.

En stor eloge till Christoffer Stuveback för översättningen, samt till Martin Svensson Ekström vars initierade förord gör den kulturella och historiska kontexten tydlig för läsaren.

Tu Fu

Tu Fu ägde en varm men avklarnad blick på tillvaron. Som smakprov bjuder jag på min tolkning av dikten ”Till Pa, en lärd som dragit sig tillbaka till landet Ui” där jag utgått från Hans Emil Larssons översättning från 1894:

Människorna sitt liv
evigt ensamma vandra.
Likt stjärnor de gå
utan att möta varandra.

Vårliga örter de
plocka trots regnet och natten,
blanda med hirsen gul
riset, som kokat i vatten.
Värden saknar ord
för den glädje han känner.
Tio koppar vi snart druckit,
vi gamla vänner.

Dock är min tanke klar,
men jag är rörd och gråter
över vänskapen vi funnit
så levande åter.
Redan imorgon
beger jag mig av långt bort
och framtiden blir
som ett strandlöst hav
för oss.

Weinberger ikläder sig rollen som Tu Fu

Varm men avklarnad är även blicken hos Weinberger. Han har även fångat det zenbuddistiska drag som går att skönja i Tu Fus diktning. Det är inte fråga om tolkning, än mindre simpel imitation utan Weinberger ikläder sig helt enkelt rollen som Tu Fu. En beskrivning som kanske får svenska läsare att dra sig till minnes den rolldiktning Kjell Espmark med stor förtjusning ägnade sig åt.

Att beskriva Weinbergers poesi som komprimerad är minst sagt en underdrift. Han har enligt egen utsago läst de 1 600 dikter som poeten lämnade efter sig och ur detta gigantiska material silat fram 58 inte sällan lapidariska dikter utifrån ”tankar, bilder och allusioner”.

Resultatet saknar knappast stringens men verket lämnar ändå en del i övrigt att önska. Weinbergers poesi är emellanåt fragmentarisk på fel sätt så att det blir kryptiskt och stumt i stället för suggestivt. Stundvis är hans dikt också väl prosaisk för min smak.

Starkt berörande dikter

Ändå hade jag inte velat vara utan Weinbergers poesi för de gånger han lyckas håller dikterna högsta klass. Flera dikter handlar om det liv som behöver framhärdas i krigstid. Dessa är starkt berörande och ekar, av förklarliga skäl, in i vår tid:

”En öde gårdsplan: ett gammalt träd:
en kullvräkt tempelklocka:
världen jag lever i.

De vinner och vi förlorar; vi förlorar och de vinner.
Rankor klättrar på ruttnande ben.

Hon vet att han aldrig kommer komma hem från
armén, men lappar hans kläder för säkerhets skull.”

”Tu Fus liv” har en metadimension

Trots en del brister är ”Tu Fus liv” på det hela taget läsvärd. Här föreligger en intressant metadimension som får läsaren att reflektera över gränserna mellan översättning, tolkning och vidarediktning. Själv har jag svårt att tro att AI någonsin kommer leverera helt tillfredsställande översättningar. För att lyckas med det krävs helt enkelt en inlevelseförmåga och kreativitet som endast vi människor besitter.

Med sitt verk lyckas Eliot Weinberger belysa en av litteraturens styrkor: litterära texters förmåga att färdas mellan olika tider och kulturer för att läsas, tolkas och omtolkas. Därtill visar han hur i synnerhet stora verk tenderar att ständigt befinna sig i rörelse och till följd därav erhåller sitt bestående värde. Tag och läs!

The post Märklig men läsvärd diktbok om poeten Tu Fu first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans upplaga av Littestraden presenterar vi ett urval dikter av Johan Thelin.

Johan Thelin, med dopnamnet Carl-Johan, var tidigare präst och kyrkoherde i Nybro församling. Numera är han sedan många år pensionär och bor tillsammans med sin fru Helena Thelin i Nybro.

Han har haft och har ett innehållsrikt liv med allt från församlingsarbete, präst i sjömanskyrkan, redaktör och skribent, husbyggeri, illustratör, akvarell- och oljemålare, och teatermakare till sexbarnsfar, varav jag är det äldsta barnet. På senare tid har Johan Thelin dessutom skrivit mycket poesi och tävlat i poetry slam.

Nu är vi glada att få presentera ett urval ur de dikter som han publicerat under namnet ”Poetiskt slagg” på Facebook.

Här är hans tankar om hur detta gått till:

”Tre källor har jag öst ut: mina drömmar, Skriften och förebilderna.

Mina drömmar. Det är nog något fel med mig. Många, nästan alla poem har vuxit fram i gryningen, i drömmen, i ett halvvaket tillstånd. När dagen kommer är de kvar, de har inte, som drömmar brukar, försvunnit och glömts.

Den andra källan är Skriften. Jag har som bröstmjölk vuxit upp med bibel och psalmbok. Det är en outsinlig källa. Ordet med stort O är inte bara Alfa och Omega utan Ordet, det gudomliga Ordet: I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Genom det har allt blivit till som är till…

Den tredje källan är de som gått före, alla författare, poeter, diktare, visförfattare. Från dem har jag lånat, helt utan ånger, det mesta. Vad vore jag utan Stagnelius, Ferlin, och Taube? Vad vore jag utan Tidholm och Kristina Lugn?

Vad är det som gör att kända och okända, levande och döda, vänner och fiender kommer till mig i drömmen?”

CAROLINA THELIN

Vem valde vägen?

Var det du som valde vägen, Carl-Johan,

eller valde vägen dig?

Sa du: dit, dit, där, där!

eller hade Han vecklat ut kartan redan i gryningen?

Hade du en gammal GPS som visade på vägar som inte längre fanns?

I rondellen om 1 kilometer, tag den fjärde avfarten.

Den fjärde avfarten var en återvändsgränd.

När du kom fram – om du kom fram

gick Han runt och öppnade dörren för dig?

Fick du blommor?

Var du välkommen?

eller sa man helt frankt: du passar inte här!

Men ni såg väl vem som satt bakom ratten?

Ni såg väl vem som satt bakom ratten!

Jag har tappat mina ord

Äntligen stod jag i predikstolen.

Mea culpa!

Jag tappade mina ord! De rullade ut över kanten.

Nu ligger de under bänkarna.

Trampa inte på mina ord!

Det var inga onda ord, inga vita lögner, inga röda eder,

De hade rätt böjningsform allesammans.

Snälla, trampa inte på mina ord!

De var skimrande som Taubes hav och Stagnelius aftonhimmel.

Vad skall en predikant göra utan ord?

Han är som bok med blanka sidor,

som en källa utan vatten,

som ett barfotabarn på handlarens trapp.

Snälla, jag har tappat mina ord,

hjälp mig att finna dem!

Jag litar inte på tiden

Jag litar inte på tiden. Kanske finns den inte till.

Kanske är hon bara ett mänskligt påhitt.

Är det någon som har sett tiden?

Någon som kan säga: Där är hon!

Sekunder, minuter, timmar, dagar och år! Jordens snurrande är inte tiden.

9 460 730 472 580 800 meter – vem kan fatta ett ljusår?

När tiden var inne sände Han sin Son.

Vilken tid var det som var ute och vilken var det som blev inne?

Var det en tid, eller två tider eller en halv tid, eller bara en timme?

Om tiden finns bor hon inte i Greenwich, på ekvatorn eller Nordkalotten.

Om tiden finns bor hon i mig.

Min kropp är en tidmätare med muskler, tarmar och skrynklad hud.

Hela mitt liv räknar hon ner

tio, nio, åtta sju, sex fem, fyra, tre, två ett.

När jag dör går jag inte ur tiden. Det är tiden som går ur mig.

Himlen är oskyldigt blå

Himlen är oskyldigt blå. Skyll inte på den. Skyll på oss.

Det är inte himlen som skriver. Det är vi.

Det är vårt fel att det inte regnar.

Runt om oss en öken.

Vi vill ha regn! Vive la Reine! Molnens drottning.

Hon ser på oss med en nedlåtande blick,

viftar undan oss med små handrörelser,

knäpper med fingrarna.

Nu kommer förryttarna på sina blekgrå hästar.

De piskar upp havet. Spåren av deras hovar i vattnet.

Det rasslar om dem som av stridsvagnar av järn och det mullrar som av kanoner.

Sådant kan bara Molnens drottning.

Nyss var himlen oskyldigt blå.

Nu är den mörk, som när Jesus dog på korset.

Molnen öppnar portarna, de öppnar de himmelska floderna, de öppnar änglarnas hav och kastar ner det på jorden. I ett nu, i ett ögonblick. Blixtarna bländar genom fönsterrutorna. Hagel smattrar på taket som tusen motorcyklar. Jorden skälver. Människan skälver.

Vi kan inte sådant.

Brunnarna fylls till brädden. Vägens damm sköljs bort. Hjulspår blir till bäckar.

Molnens drottning och hennes ryttare ilar snabbt österut. De tar vägen mot Högby fyr och snart är de över österhavet, snart är de i Rigabukten.

Himlen är oskyldigt blå och jorden gläder sig.

Doris

Jag gick en promenad idag,

tog Vintergatan genom Andromedagalaxen,

gick i skuggan av Berenikes hår genom stjärnhettan.

Försiktigt rundade jag ett svart hål.

Stora och Lilla Björn hade gått i ide. Jag väckte dem inte.

På hemvägen vilade jag vid Venus barm

och drack ur hennes brunn.

Doris, älskade Doris, du får inte dö!

Dina skogar får inte brinna, dina hav får inte sina,

Dina berg skall för alltid vara klädda med snö.

Inga stjärnor är som solen.

Ingen måne såsom månen.

Ingen jord som jorden.

Vägen genom skogen till Sjunnamåla.

Ödehuset i den förfallna trädgården.

Blomsterhavet vid Klosterholmen.

När det sker

Jag stod på höjden av min levnads branter

på den breda vägen, den asfalterade vägen.

Stigen mot havet lutade starkt,

Farlig att färdas.

Genom den glesa tallskogen

fram till gläntan vid havet, fram till kyrkoruinen.

Jag ställde cykeln vid altaret,

vid den norra korväggen.

Hon var där. Jag kände igen henne.

Hon visste vem jag var.

Jag bad om förlåtelse.

Förlåt att jag ställde cykeln framför ditt altare.

Hon bara log, ett vänligt leende.

Det gör ingenting, Carl-Johan, sa hon.

Det gör ingenting alls,

men en sak måste du veta, en sak får du inte glömma,

När det sker, det som skall ske, är jag med dig.

När det sker, skall du veta att jag är med dig.

Då kommer du förstå att jag är med dig.

Solen gick ner eldröd över havet.

Tallskogen mörknade.

Måsarna gick till vila på strandens stenar.

Natten förgick, dagarna förgick,

Åren försvann. Alla åren försvann.

När ska det ske då jag vet att hon är med mig?

Har jag missat alltsammans?

Har det gått obemärkt förbi?

Sökte hon min blick men fann den inte?

Jag väntar ännu

The post Littestraden: 6 dikter av Johan Thelin first appeared on Opulens.

DIKTER. I dag kan vi presentera ett urval dikter hämtade från Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven”.

Dikterna i Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven” (CKM förlag, 2025) speglar såväl nutiden som ön Vens dåtid. Det kan till och med röra sig om över tusen år gamla verkligheter.

Michael, i din nya diktsamling är det förflutna starkt närvarande. Hur ser du på förhållandet mellan vår nutid och historien? 

– Frågar man AI om värdet av historia och flydda tider, av hällristningar, stenyxor och runor är svaret så standardiserat att man nästan omedelbart förlorar intresset. Men det opersonliga är förstås inget förvånande; snarare är det symptomatiskt för vår tids oförmåga att förundras över att allt som hör till det förflutna faktiskt kan upplevas som angeläget. Och levande.

Som poet tar du i boken läsaren med på en resa i ett tidsflöde. Kan du säga något om dina intentioner?

– Det är som om det där flödet av tid är något som ständigt pågår och därför får hällristaren samsas om utrymmet med konstnären. Poesin kan i bästa fall (läs: bättre än AI) belysa runtecken, ödekyrkan, Tycho Brahe samt några hvenska människoöden.

Varför Hven?

– Om du syftar på stavningen, alltså gammalstavningen, så vill jag betona öns släktskap med hav och himmel (heaven). Samt, varför inte, historien? Men om du undrar varför jag valt Hven som dikternas utgångspunkt, så är det för att ön länge fascinerat mig. Platsen i Öresund har ju borgat för att såväl världshistorien som litteraturhistorien påverkat. Slaget vid Svolder år 1000 kan ha utspelats nära ön, danskars och svenskars kamp om herraväldet, judiska flyktingöden… Till och med Shakespeare var medveten om öns existens. Tycho Brahe lär vara Prospero, trollkarlen, i Stormen. Många framstående konstnärer har också attraherats och lockats till Hven.

Är det något särskilt Opulens läsare bör känna till angående de utvalda dikterna?

– Nämndemansgården i urvalets del I är centrum för Hvens livaktiga hembygdsrörelse och i del II framgår konstnärernas anknytning till ön bara i avslutande af Klint-dikten (se inledningscitatet!). Vad gäller stockholmaren Gustav Rudberg, för konstälskaren också känd som Spanien-Gustav, var han många år verksam på ön, medan Carl Fredrik Hill ofta besökte Hven, under sin långa sjukdomstid i systerns sällskap.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Michael Economou

Ett urval dikter, hämtade ur

Öar börjar och slutar i havet      Dikter från Hven

                                                                                  (CKM förlag, 2025)

I

FLINTMÄSTAREN ÄR INTE DÖD

Inte sjunger sädesärlan för flintmästaren.

Inget tyder på att världen söker honom.

Inte följer någon spåren av hans liv.

Hantverket är bortglömt och nonchalerat,

förpassat till en skalle utan ögon.

Det ser ju idag ut som om käkens betsel

av ogräs skymts av evinnerliga tider!

Men plötsligt – i en vindil från havet

blottläggs själva konsten, innesluten

i en häpnadsväckande gåta.

Några pilspetsar, vassa benskrapor

och halvfabricerade flintyxor har flera

tusen år inväntat ljusets ögonblick

som i sin gränslösa öppenhet

lyser upp seklernas samtal.

Jord blåser bort från marken,

väcker flintmästarens själ.

Tider är med ens levande,

inte längre förstenade!

Ändå är flintans sken inte överlägset

vårt sken, men föremålen gör

flisor av vår egen förträfflighet:

tveeggat avskrap riktar spetsen

mot all vass hybris som får oss tro

att flintmästaren aldrig varit i liv.

Till och med sädesärlan ska kvittra

i musiken av sitt misstags toner.

*

HÄLLRISTARENS SJÄL ÄR VÅR SJÄL

I sin frånvaro lever hällristaren

som om han aldrig blev klar

med dagsverket som når oss

likt ristningarnas resumé av

vad som var föreställningar och barbari.

Vi ser honom inte, men känner

magin i vidden av hans tro på jorden.

I handen håller han vår nyfikenhet.

I bröstet andas en omistlig framtid!

Hällristaren ligger ner, vänd mot sin puls

som om han ännu lyssnar på livet –

och inte på döden som pågår

fastän vi har svårt att tro att ljudet

av arbetet som utförs på klipphällen

någonsin ska kunna upphöra.

Skallen är ju täckt av seklers jord.

I historien skymtar okända skepp

som ska försvinna vid horisonten.

Nära är långt borta, men avståndet

krymper i takten av vårt försök

att nå in i hällristarens själ.

Världen växer ett ögonblick i sänder

för att seklerna ska återuppstå,

bli en värdigare tid inom oss.

Och i hällens värld ska bilderna

evigt måla: Skriv oss, glöm icke.

*

RUNORNA FÄRDAS GENOM SEKLERNA

I skaldekonsten var jag inte den främste.

Lust och liv och ljus gavs av runan

som lät stenen mjukna mer än mossan.

Och runan var ju också rak som ryggen

min – den blev poesins vapendragare,

lika häpnadsväckande som drömmen

om barnet vars första ord

löd “Goddag ljuset.”

Just det barnet såg mig, viskade mer

i mitt öra: “Träd ur ditt huvud,

se undret du är”. Sedan tystnade

det många år tills jag blev barnet.

Märklig förundran!

Barnslig förundran!

Tyngdlös förundran!

Obegriplig förundran!

Undflyende förundran!

Svårformulerad förundran!

Men motsatsen är värre, en glosa

utan integritet, framtidens taggtråd:

det enda som växer då är cement.

Konsten jag lärde var alltså runans.

Tecknen lät jag sprida på öns stenar

med hjälp av det barnet.

Vi trevar oss genom seklerna.

Runor för färden vittrar inte.

*

NÄMNDEMANSGÅRDEN

Röster ur döden talar varje natt.

I skjutsstallet står hästdroskor

och bidar sin tid: grusvägarna

saknar öns långsamma resenärer.

Mörkret stillar sig kring gåtor.

Gården glänser, spröd som raps.

Avslutade liv söker överlevnad.

Den som vill röja sin olevda stig

lägger färdleder åt sina berättelser.

Kyrkogården är inget slutkapitel.

Så skriver de döda in sig i ljuset

av sitt finstilta förflutna; röster,

som läckta ur ett blekt, ångrat

testamente, trotsar tystnaden

för att bejaka vad som växer

i drömmar, närda av den tid

som söker sin levande ton.

Gården gör sig redo för avfärd.

Man vet när klartecken ges.

Rösterna färdas snart i ljudet

av droskor på väg, då världen

sakta vaknar likt lysmaskar

inifrån de mörka horisonter

som ger sken av att återfödseln

är möjlig i det gryende ljuset.

*

VAD BÖNEN I ÖDEKYRKAN INTE VILL

Bönen vill inte, Herre,

att du ska stensätta din själ

för att överleva oss. Bönen vill,

Herre, att din röst ska nå

den som inte får sina bördor lättade

av katedraler. Högmodet, Herre,

högmodet är den ruin

till vilken ingen går.

Bättre lyssna till fågelsången.

Den är tillräcklig som evighet.

Dess musik hörs som miraklet

i att du finns, Herre, stämd

av det universum

som bejakat dag och natt

i tonen av din levande rymd.

*

DRÖMMEN

I drömmen uppenbarar sig ett skepp

på himlen ovan Hven

och släpper sitt ankare

i ljusgläntan invid öns högsta krön.

Som om färden avslutats

i naturens tidlösa hamn,

synlig överallt på den plats

där Tycho Brahe förstod sig på

supernovans ljus i Cassiopeia,

lämnar fjärilar skeppet för att försäkra sig

om det illusoriska i färg och horisont.

Inget finns till för sin egen skull.

Inte ens sjömännen som klättrar ner

längs skrovet för att lossa ankaret

som fastnat i ljuset, vågar

störa fjärilarna i denna dröm.

Och vind och färg och tid som ankrat

på fjärilarnas vingspetsar fyller oss

med tillförsikt: ljuset från vingarna

kan ju aldrig skiljas från drömmen!

Samspelet gör varje fjäril till en lätt resenär

i vår värld, tystnadens gungflyn

som sjunger för vårt behov av att avstå.

Och tillståndet i vilket vi bärgas för att bli

de drömmande människor vi är

är tänkta att vara, gör att vi alla

måste gå ombord på skeppet

som snart ska likna ett större gungfly,

på flykt undan mörka horisonter.

II

GUSTAV RUDBERG SÖKER LJUSET

I BÄCKVIKENS HAMN

Ett lätt majdis i tankarna: jag,

så ofta utnämnd till Spanien-Gustav

att man kan tro att Hven är

en ovidkommande värld, vet

att ljuset färdas fortare än kylan.

Värmen kommer inte lika fort.

Värmen är långsamma kärleksbrev

från havet: vågskvalpet längs kusten bidrar

till den känslan. Allt från världshaven

är ju en gnagande känsla av glädje!

Men skärpan som hjälpt mig så många år

bygger ingen hamn åt tålamodet längre.

Sakta sluter hjärtat sig, själen gömmer sig

i känslan av att något tar slut. Vad för slags

avgift ska stämplas på biljetten? Vad

kostar färden mellan seklerna som har

tidlösheten som sista hamn?

Jag kan inte svara. Jag anar inte vart världen

är på väg. Jag vet bara att diset dyrkar upp

ljuset i en sådan stillsam takt

att konst och kärlek

avkrävs mig lika långsamt.

Och att det snart måste vara hög tid

att inse varför hjärtat är ombytligt,

men inget hav, varför havet är ombytligt,

men inte stort nog att kalla sig ett hjärta.

*

CARL FREDRIK HILL GÅR PÅ VATTEN TILL HVEN             

                                                 (syster Hedda säger att Öresund har tillgång till

                                                   samma vatten som Atlanten)

Ge mig färg nog

att vara gammaldags.

Ge mig minne och blomma,

värld och Paris.

Ge mig tro

att gå på vatten.

Ge mig sundets hjärta

så jag får andas dess ångbåt.

Ge mig undanskymdhet!

Ge mej mig åter

så jag kröns Kung Konung.

Ge mig far och mor

så jag blir deras förstfödda barn.

Ge mig insikter

så jag ser horisonter.

Ge mig kärlek

så min själ försonas.

Ge mig öns stigar

så jag kan gå in i mig själv!

Ge mig evigt Guds hand

så jag inte är ensam i himlen.

Ge mig fyra utsikter

så jag får se mig själv.

Ge mig stenbrottets muller

så jag hör stenars själ.

Ge mig ögon åt syster Hedda

så hennes blick kan måla mig!

Ge mig konst åter

så jag är Carl Fredrik Hill.

Ge mig tron på oljefärgerna

så jag blir Guds ensamhet.

Ge mig havet runt Hven

så jag når Luc-sur-Mer.

Ge mig cigarrer och absint

så jag minns caféöknarna i Paris.

Ge mig korsfästelsens stigma

så jag blir blod åt vindarnas Kristus.

Ge mig Hvens sommarnöjen

så mitt liv alltid festar!

                                           (syster Hedda säger att man inte kan bada i samma vatten

                                           mer än en gång)

*

 HILMA AF KLINTS VISION

                                                             Den plats som vi bestämt i Öresund skall begagnas för att

                                                             uppbygga den kyrka som blir den första i Sverige som

                                                             kommer att utföras i en ny riktning.

H a K., 31/3 1931

Sent i mars 1931

flyttar templet in i min ateljé.

Det andliga är så väldans stort,

men det heliga får plats i min vision.

Bara jag kan vara platsen.

Över templets gryningsgula väggar

projicerar jag tanken

på att det enda

som är störst är Gud.

Hven är en ellips sedd

genom teosofins rymd.

Templet är framtid nog

att möta världen

i den gudomliga fullbordan

som kallas evighet.

Där vakar en röst inom mig.

Rösten vill inte vara stilla.

Jag är dess tempelgård

med en tystnad

som ber mig lyssna.

The post Lyrik: Nya dikter av Michael Economou first appeared on Opulens.