LYRIK. Denna dag skulle poeten Sonja Åkesson ha fyllt 100 år. Lis Lovén skriver om en författare som gjorde sitt liv till dikt.

I år skulle Sonja Åkesson fyllt hundra år. Detta firar Norstedts med att ge ut hennes samlade dikter. Vid första anblicken av Sonja Åkessons poesi kan hon framstå som träig och tråkig. För enkel. Men när jag bestämde mig för att fördjupa mig i hennes verk och liv kom dikterna att framträda i ett annat ljus.

Alltså! Hon var en sådan författare som gör sitt liv till dikt. Jag tror att Sonja Åkesson var så olycklig eftersom hon verkligen var vad man kallar hudlös… Hon var gift flera gånger och tycktes inte trivas i något äktenskap. Diktsamlingen ”Husfrid” (1963) anses vara hennes genombrott och den innehåller dikten ”Äktenskapsfrågan” som för övrigt ingår i Sveriges kulturkanon:

”Vara vit mans slav.

Vit man vara snäll ibland, javisst

dammsuga golven och spela kort

med barnen i helgen.

Vit man vara på för djävligt humör

och svära fula ord

många dagar. –––”

När jag fördjupar mig i Sonjas Åkessons dikter tränger det fram glimtar av verklighet med stänk av något lyriskt. Något vackert och djupt poetiskt mitt i allt sorgligt. Hon led hela sitt liv över sin skrala utbildning. Men hon blev poet, dramatiker och även bildkonstnär. I litteraturprofessor Eva Liljas monografi ”Den dubbla tungan” står det att Sonja Åkessons dikt var tredelad: modernistisk, realistisk och experimentell. Det är en träffande beskrivning.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sonja Åkesson 100 år first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden är vi glada över att få presentera en diktsvit av astrofysikern Martin Sahlén.

Martin Sahlén är verksam som forskare inom astrofysik och kosmologi i Uppsala. Han leder också Stiftelsen Fjellstedtska skolans tvärvetenskapliga arbete med naturvetenskap och teologi.

Vid sidan av sitt akademiska arbete skriver han poesi i korta former, ofta framvuxna ur enskilda erfarenheter, bilder eller stämningar.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter.

CAROLINA THELIN

Huset står, stilla

Granatlöst på odalsland

Sekelvirke gror

*

Backen full av barn

Fäders spår glittrar vägar

Vurpa och triumf

*

Imma på rutan

Kondenserad livsånga

Blöt mun kysser hud

*

Katedral spirar upp

Sväller av tystnad och rop

Stenarna svävar

*

Bålet tänds på nytt

Kompassnål kränger i rök

Aska manar nord

*

Blicken vaknar till

Okänd vän i förvandling

Följer med, och ser

*

Magnolian viskar

Rodnande gryningsmoln

Sår sin hemlighet

*

Svartfågeln sjunger

Den har hört min melodi

Formar diamanter

The post Littestraden: Diktsvit av Martin Sahlén first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera en dikt av den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim i översättning av Lars Gustaf Andersson. 

Poeten Sandra Lim

Den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim är född i Seoul i Sydkorea men uppvuxen på den amerikanska västkusten. Hon har en doktorsexamen i engelsk litteratur men har också utbildat sig på den klassiska creative writing-utbildningen i Iowa. Hon bor nu i Cambridge, Massachusetts, och är professor på University of Massachusetts, Lowell.

Sandra Lim har hittills gett ut tre diktsamlingar, varav den senaste, ”En märklig sak”, publicerades 2024 i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Dikten ”Elakheten”, som vi nu är stolta över att få presentera tillsammans med originalet, ska ingå i en kommande diktsamling som inte har något namn ännu.

Översättaren Lars Gustaf Andersson

Lars Gustaf Andersson har, förutom poesi av Sandra Lim, bland annat översatt den amerikanska poeten Carolyn Forché och tidigare i Opulens presenterat dikter av Ilya Kaminsky,  Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med ”Dikter 2017 – 2020” på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen ”Repetitorium” på Ellerströms förlag senare i vår.

CAROLINA THELIN

Dikt av Sandra Lim:

ELAKHETEN

Ur en gammal italiensk urna

sträckte sig en orange-röd blomma som en fana,

ensam, viljelös och likgiltig inför framåtskridandet.

Luften var fuktig och sötaktig,

mättad av natthyacint och citron.

Kött och kryddor dränkta i olja och syra.

Många nätter med klirrande hagel och långa styva piskor

av blixtar skakade fönsterluckorna av trä.

Dagar fyllda med tryckande hetta som tycktes dras åt

som en snara. Här är sommartider.

Världen blev flera tusen år äldre

på en enda kväll.

Jag försjönk djupt

i trista fantasier som stelnade som cement.

En cigarett förtärde sig själv på askfatet.

Vätan gjorde bergen blå.

Jorden sa att språk och syn

är ingenting.

(Översättning: Lars Gustaf Andersson)

Cattiveria

From an old Italian urn
grew a red-orange flower like a banner,

a lone, stray mood uninterested in progress.

The air was damp and sweetish
with tuberose and lemon.

Meats and herbs seethed in oil and acid.

Many nights of brittle hail and long, stiff whips
of lightning rattled the wooden shutters.

Days filled with oppressive heat that seemed to loop
like a rope with a noose. Here is summertime.

The world was another several thousand years
older in an afternoon.

My mind sunk into the depths
of crummy fantasies which held it like concrete.

A cigarette smoking itself in the ashtray.
A great wetness staining the mountains blue.

The earth saying language and vision
are nothing.

“The word cattiveria in Italian translates to ‘malice, wickedness, or badness’ in English. I had spent the day sunk in a low mood, despite being in a beautiful setting. It seemed that poems lay around half-formed, abandoned. The silted, sluggish heat made it hard for me to say what I wanted; I felt like its human host.” – Sandra Lim. Copyright © 2025 by Sandra Lim. Originally published in Poem-a-Day on August 15, 2025, by the Academy of American Poets.

The post Littestraden: Nyskriven dikt av Sandra Lim first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar den franske poeten Jean Follain. Vi får ta del av fyra dikter som Sandell tolkat i samarbete med universitetslektor Jacob Carlson.

Den franske poeten Jean Follain (1903-1971) introducerades först på svenska för femtio år sedan med en handfull dikter översatta av Gunnar Harding och Lasse Söderberg. De tolkningarna går att finna i antologin ”Fransk poesi 1910-1970” (1974).

Gunnar Harding uttryckte sig den gången som så om Follain att han ”hämtade stoffet till sin poesi främst från två källor, den lantliga miljön i vilken han växte upp i och den franska historien”. Det är en bra sammanfattning.

Poeten kom från Normandie, från en liten by utanför Saint-Lô. En stad som för övrigt bombades till ruiner under andra världskrigets slutfas.

Tillsammans med Jacob Carlson, universitetslektor i franska vid Göteborgs Universitet, har jag här valt och tolkat fyra tidigare oöversatta dikter som utgör exempel på Follains gåtfulla formuleringskonst.

Jean Follain blev redan under ungdomen parisare, och försörjde sig sedan i huvudstaden som jurist.

Kanske uttrycker hans dikter nostalgi efter ett mytiskt hägrande Frankrike. Men det är de lyriska detaljerna som står i centrum för poetens intressen – den lilla detalj som gör livet levande i en skildring, inte de stora historiska linjerna.

Man kan komma att tänka på skissalbumen till storheter i fransk konst såsom Géricault och Delacroix. Dikterna är alltid korta och innehåller oftast färgord som om de var målade.

Dikterna kan liknas vid vinjetter som placerar sig i utkanten av de officiella och stora händelserna. Innanför ett mästerskap som ligger i att skapa magi på endast få diktrader. Det kan se enkelt ut, men så finner man där likväl ofta en sinnlig och säregen strålglans.

Det är en öppen fråga om Jean Follains stil skall räknas till en nyorientering i surrealisternas fotspår eller till efterkrigstidens ”existentialister” och i det senare fallet avses då mer jordnära poeter som Francis Ponge och Eugène Guillevic. Likt dessa var han – inte olikt en framställare av stilleben – upptagen av de vardagliga föremålen, tinget-i-sig, som även hos honom möter resterna av ett klassiskt mer högstämt språk.

Den barndomens förtrollning poeten känt i Normandie skildrade han även i flera prosaverk. Han överlevde striderna efter mobiliseringen 1940, men avled likafullt dramatiskt, överkörd en vårnatt nära Seine i Paris 1971, strax utanför den dåvarande biltunnel som löper ut vid Quai des Tuileries.

HÅKAN SANDELL

4 dikter av Jean Follain

Tecken för resande

Resande över ändlösa vidder

när ni får syn på en flicka

som i skinande händer tvinnar

ett väldigt, svart hårsvall,

och när ni

dessutom skådar

en häst som ligger död

inte långt från ett nedsläckt bageri,

då kan ni av dessa tecken förstå

att ni nått människornas skara.

Måltid

Från den vita

något kantstötta tallriken

äts en blodig köttbit,

kvinnan män törstade efter

syns inte längre till;

på den blåa väg

som senare blir röd

går stora hundar förbi

som om de hittat

ett sätt att finnas till

i alla tidevarv

genom att bära husses namn

i halsbandet på brickor av koppar

och utan rädsla för natten.

Kvinnan och det utklädda barnet

Med stort mod under ödets slag

på kvällen av en karneval

ledde en kvinna ett flickebarn

utklädd till narr vid handen,

stadens monument höjde sig

framför deras ivriga steg

och bjällrorna klingade

på den tudelade dräkten

till hälften röd till hälften gul,

flickan alldeles blek som himlen.

Par

Mannen gick ut för att se,

hans kvinnas hud skälvde till

nära blommor, aldrig så naken

som när denna kväll drog

förbi övergivna flammande plogar;

tillbaka i rummet som fått tjäna till allt

betraktade han ett ansikte

och en överkropp nästan som nya,

klänningen som låg slängd ifrån sig

liknade för ett ögonblick

den svarta flaggan

från anarkins

och de gamla föräldrarnas tid.

Tolkningar av Jacob Carlson och Håkan Sandell

The post Jean Follain – En målerisk parisisk poet first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi nöjet att presentera en nyskriven dikt av Ilya Kaminsky i översättning av Lars Gustaf Andersson.

Ilya Kaminsky föddes 1977 i Odessa i dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. Som tonåring flyttade han med sina föräldrar till USA där han sedan fick sin utbildning.

Efter att ha publicerat dikter i tidskrifter gav han ut debutdiktsamlingen ”Dancing in Odessa” (2004) som utgjorde ett storslaget genombrott. Hans andra diktsamling, ”Deaf Republic” (2019) bekräftade bilden av en stor poetisk profil och en oväntad förnyare av den engelskspråkiga amerikanska lyriken. Båda samlingarna har utkommit i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Kaminskys poesi har för övrigt blivit översatt till mer än tjugo språk.

Vid sidan av det egna författarskapet har Kaminsky översatt och introducerat andra poeter och inte minst redigerat den stora årsboken Poetry International. För närvarande innehar han en professur i kreativt skrivande vid Princeton, New Jersey.

Sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022 har han flera gånger rest runt i Ukraina för att förmedla hjälp till sina landsmän. Han har också vältaligt drivit den ukrainska frågan i sitt nya hemland och i övriga västvärlden.

Lars Gustaf Andersson har, förutom Ilya Kaminskys diktsamlingar, bland annat översatt poesi av de amerikanska poeterna Carolyn Forché och Sandra Lim.

I Opulens har han tidigare också presenterat enstaka dikter av Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med Dikter 2017 – 2020 på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen Repetitorium på Ellerströms förlag senare i vår.

Nu känner vi oss hedrade över att få presentera en helt nyskriven dikt av Kaminsky i översättning av Lars Gustaf Andersson.

Den ingår alltså inte i någon av Kaminskys diktsamlingar.

Fotot på Kaminsky är taget under Världspoesidagen i Malmö 2023 där han framträdde tillsammans med Carolyn Forché som syns vid hans sida.

CAROLINA THELIN

Psalm för de en aning sneda

Det här är inte

ett bra år.

Men det har

sina vittnen.

När du ser dem protestera mot de mäktiga,

eftersom ingen annan gör det,

står de upprätt

som flaggstänger utanför domstolen

efter nordosten.

De kom hit med

fel skor på fötterna

för revolution.

Men

de kom hit.

Trösta, Herre,

deras kroppar –

var och en ett frågetecken

som tjänstgör

som rockhängare

för lånade kläder.

De är din här

av böjda skedar.

De är de enda som

steg fram –

med sin ortopediska stil.

Jag såg mitt folk luta sig –

inte mot hoppet men mot varandra.

De mässar i otakt

och menar det.

Det här är mitt folk:

Inga tårar – bara

ånga från en gryta

som aldrig riktigt kokar.

I tider som dessa, glöm oss inte:

De sneda,

de som häftar vid varandra

som fuktiga pocketböcker

som lämnats kvar där ute på trappen –

Ingen öppnar dem.

Men de fortsätter att

hävda berättelsen.

Trösta oss som står upp –

halvt fågelskrämmor,

halvt gnälliga saxofoner.

När stelheten blir officiell politik,

trösta oss som sitter –

i det sammanbrott som kallas lugn.

Under året kommer de efter oss

se då mitt folk

göra protestsplakat

av gamla pizzakartonger.

Se –

det finns inga tråkiga människor

oturligt nog.

Du tänker kanske att rent statistiskt

borde vi ha åtminstone några –

människor med bara en växel och

med bara så trista saker att göra.

Men ingen av dem är tråkig.

Var och en –

en resväska

sammanhållen av

silvertejp.

Dessa är era kaffefläckade helgon,

vilka reser sig inte till trumpeter

utan med Advil-tabletter.

De står upp

och väntar

skrynkliga som kartor

över ett land

som inte längre finns.

(Översättning: LARS GUSTAF ANDERSSON)

The post Littestraden: Nyskriven dikt av Ilya Kaminsky first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden presenterar vi återigen dikter av Sawsan Alchaar

Sommaren 2016 kom Sawsan Alchaar som 31-åring till Sverige. Intresset för poesi, prosa och skrivande i allmänhet började redan när Alchaar var liten. Hon fick då bland annat publicera sina verk i en lokaltidning i Syrien. Hon har tidigare varit publicerad här i Opulens och nu är vi glada att få presentera ytterligare några av hennes dikter.

Med sin poesi vill Alchaar utforska allt som kan ta henne till sina djupaste, starkaste och mest autentiska känslor. Hon skriver: ”I mina dikter är alla känslor lika värda. Jag låter dem välja hur, var och när de vill visa sig. Det viktigaste för mig är att själen i det jag skriver rör sig fritt utan att anpassa sig efter något eller någon.”

CAROLINA THELIN

Nyckeln

Allt var perfekt,

en vit ytterdörr, en klippt gräsmatta,

blommande buskar

Allt var på sin plats

Fina tavlor, en dyr vas,

unika golvlampor

Mysigt kändes det med doftljus överallt

Inget saknades,

även nyckelringen var vacker

när han tog fram sina nycklar

och öppnade dörren till fängelset.

I kärlekens namn

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör,

plocka inte mitt sista kronblad!

Låt det svaja med vinden,

tyna, mista sitt väsen

och ta sig mot livets uppvaknande!

Låt det smutta på avskedets sista klunk!

Låt det falla i sanningens knä!

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör

Lys inte upp mitt mörker!

Låt det skymma din skugga,

dölja, gömma mina sår

och uppta sitt utrymme!

Låt det vandra på alla själens vägar!

Låt det vila i varje bortglömd vrå!

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör

Berör inte min tomhet!

Låt den famna sina sinnen,

tystna, blunda för din fullhet!

Låt den flyta över mina moln!

Låt den stanna vid evighetens gränser!

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör

Plocka upp mitt sista kronblad!

Krossa det med kärlekens händer!

Dödens famn

När döden kom smygande,

öppnade hon alla dörrar

och sa: Du behöver inte smyga!

Jag har väntat på dig hela mitt liv

När döden klev försiktigt,

sträckte hon ut handen

och sa: Du behöver inte vänta!

Jag har gjort i ordning allt

När döden visade sin sorg,

tog hon fram alla sina minnen

och sa: Du behöver inte gråta!

Jag har sagt adjö till alla

När döden skakade av rädsla,

tände hon ett ljus

och sa: Du behöver inte tvivla!

Jag har skrivit mina sista ord

När hon log mot döden,

kramade döden henne

och sa: Du behöver inte vara ensam!

I min famn får du leva!

Frälsning

Med osynliga trådar knyter jag mig vid intet

och vägrar lämna smärtans livmoder

Med navelsträngen lindar jag min kropp

och försöker undvika livets ljus

Födseln är oundviklig, men jag vill inte ut

Min själ svider,

jag hör dem säga:

Snart försvinner lidandet!

Jag klamrar mig fast vid dunklet,

avlägsnar mig från den ensliga famnen.

Vill inte fångas

Vill inte få ett namn

Låt mig sörja

allt som hände,

allt som händer,

en vacker dag som aldrig kommer!

Mitt hjärta tärs,

jag hör dem säga:

Snart försvinner lidandet!

Viskande kommer orden från fjärran

Jag darrar, jag skriker

Ryck mig inte ur mörkrets armar!

Låt mig lida!

The post Littestraden: Dikter av Sawsan Alchaar first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.” Så lyder Thomas Almqvists omdöme om diktboken ”Corpus & Animus”. En bok han därtill beskriver som ytterst personlig.

Corpus & Animus av Ulrika Nielsen
Schildts & Söderströms

Ulrika Nielsen är en finlandssvensk författare född 1974 i Nykarleby och bosatt i Sundbyberg. Hon har studerat vid Åbo Akademi och debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur” och belönades med Arvid Mörne-priset år 2000. Hon skriver kortprosa och poesi och är sedan 2019 redaktör och förläggare på Ellips förlag.

2022 gav hon ut ”Tingen” som nominerades till Runebergspriset. Den boken är en personlig diktessä som väcker många tankar om vår relation till de ting som vi har runt omkring oss.

I den nu aktuella lyriska essän ”Corpus & Animus” öppnar hon med humor och vetenskaplig nyfikenhet hisnande perspektiv i gränslandet mellan kroppen och själen, livet och döden, vetenskapen och mysteriet. Hon visar upp vår ömkliga belägenhet som människor och de villkor vi delar med allt annat levande. Vi är gärna upptagna av hälsa, träning och utseende, men här finns en paradox, en blindhet – vi får inte syn på oss själva.

Det är en ytterst personlig bok. När ambulansen hämtade henne en gång tog hon med sig förutom tandborste och tandkräm, deodorant, ett läppstift, en hårsnodd och en snusdosa men dessutom även Fernando Pessoas ”Orons bok”. Hon gillar att skriva men är rädd att skrivandet ska ta slut. Hon skriver som om hon försökte rädda livet på någon.

Så här kan det låta:

”Att finnas till, vad är det, hur

är det möjligt.

Att vara vid liv

är som att vara fastklibbad i något.

Detta att vara

och som växer, och läcker.”

”Corpus & Animus” är en ytterst personlig bok, som innehåller en hel del tänkvärdheter att fundera vidare på. Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.

The post Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt och inspirerat first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen är vi glada över att i Littestraden få presentera en diktsvit av Nina Norén. Titeln är ”Blanka papper”.

Nina Norén jobbar med teater, skriver manus och dramatiserar böcker. 2023 gav hon ut boken ”Mönster – spåren vi följer” och har även publicerat prosa i Tidskriften Märgen och poesi här i Opulens. Mellan 2011 och 2019 skrev och deltog Norén i utgivningen av ”Teatern Är Min Plats. En Antologi om Konst och Integration” av Teater InterAkt i Malmö. Inspirerad av arbetet de då gjorde tillsammans med ensamkommande och asylsökande skrev hon en diktsvit som vi nu är mycket glada över att publicera.

CAROLINA THELIN

 BLANKA PAPPER

dikt 1

vi repeterar på Tryckeriet i Sofielund

vi sitter i ring på golvet i danssalen

Jawad berättar sitt minne

han bodde i bergsområdet Hazarajat

det blåste sand den dagen

mina bröder och jag kom till skolan

min lärare stod bunden vid en påle

några män tände eld på honom

jag såg min lärare brinna

dikt 2

jag bär på ett kroppsminne

lukten av sand, torr hud,

sol som bländar

den gamles rinnande ögon

farsoten, elden, starka vindar,

sprickor i släckta bränder

det nya ljuset är ännu ej fött

den lilla var

sotfödd

dikt 3

den första riktiga vårdagen

Mohammad och jag

sitter på cafét

vid Möllan

vi lutar oss fram

nära

jag ser i dina ögon

flykten

havet

det oroliga barnet

hungern

jag ser faderns grepp mjukna

hur han sjunker in i sömnens tomhet

hur du böjer dig fram och försiktigt håller den lilla

jag ser fadern som vaknar

och rasande sliter barnet ur din famn

jag ser minnet

i dina ögon

dikt 4

På hösten repeterar vi på

Underverket på Hasselgatan

vi hade uppvärmning

alla sprang i takt med trumman

Kazim sitter på golvet vid väggen

vill du inte vara med idag?

nej inte än

har du ont i huvudet?

 …nej           

…min bästa vän blev skjuten … idag

                                                                                         i Herat

 han är död

dikt 5

Varje morgon under de senaste fyrtio åren hade Zohra gått ut i sin trädgård.

För att rensa, gallra, beskära, lufta och vattna.

Under de starka vindarnas tid för att skydda, stötta och begrunda.

Under regnets månad för att täcka och dränera, satt sen tätt mot väggen under det utstickande taket och lyssnade på regnet.

Nu går hon ut. Tar hissen ner till bottenvåningen. Går ut på parkeringen och går två kvarter bort till Coop, på Järnvägsgatan 9 i Åstorp. Där står hon en stund och tittar på ölandstokens gula blommor. Sen går hon hem.

dikt 6

minnet njuter solen på stigen

ner till vattnet ved i spisen   fåglarna

                                                                                                                      dikt 7

Den främmande pulsen

i storstaden

är påträngande

staden är inte min

språket är inte mitt

intrycken ristar mina ögon mina fötter

vart? varför? vem?

hur länge här? och sen?

förlusten av nära

trygghetskroppar

tär hud och muskler

längtan är inte ordet

avsaknad

kanske

vaknar

glider mjukt ur drömlandskapet

de främmande

ljuden,     

dofterna,

                      språkbilderna

tränger

in

hemmet är kvar i drömmen

   en hel dag kvar till sömn dröm

dikt 8

saknar ord

dikt 9

Sajad, Maram och jag

gick från lokalen på Spångatan

till Möllevångstorget

solen gassade och det var varmt

de kallade mig alltid mamma Nina

de bar min ryggsäck

det gjorde de alltid

han sa – jag minns inte hur min mamma ser ut

hon sa

ingenting

om blanka papper

inne i mörkret fanns en ensam liten flicka

bland vilsna levande och alltför många döda

bortsprungna människor och hundar

vi skrattade mycket och mest

de ovan skrivna stroferna

var sällsynta berättelser under sällsamma dagar

vi utövade leiklist

leiklist är det isländska ordet för teater

lek konst  konsten att leka

den tacksamhet som strömmade ur er

fick många av oss att skämmas

hör själv er – oss

tacksamheten är en gåva

vi fick en lärdom

tack

The post Littestraden: Diktsvit av Nina Norén first appeared on Opulens.

LYRIK. Den 2 mars i år meddelade Albert Bonniers förlag att poeten Ingrid Kallenbäck avlidit. Per Erik Ljung berättar här om sin ingång till Kallenbäcks egenartade diktning.

I.

Den första boken av poeten Ingrid Kallenbäck (1956-2026) jag läste var hennes fjärde, Buren igenom (Bonniers, 1990). Det var en riktig utmaning att försöka skriva om den: det var en poesi av eget slag, både enkel och svår, enkel i sin omedelbara sinnlighet och märkvärdig med sina snabba skiften i associationer och nivåer, den liknade inte riktigt något annat i den samtida poesin.

Förlösande blev ett samtal med min gode vän och kollega, författaren och översättaren Vasilis Papageorgiou. Han berättade för mig om hamnen i Pireus, där man kunde se folk med flakmoped eller små trehjuliga bilar som pilade omkring och flyttade gods mellan olika platser och båtar. En sån kille brukade man kalla en metaforéos, en flyttkarl. Vi hade stort nöje av att tänka oss att något liknande kan operera i poesin, där metaforer och bilder ställer till det inne i språkmassorna och flyttar betydelser och nivåer.

II.

Jag tyckte jag kände igen det från Ingrid Kallenbäcks dikter och försökte skildra det i min recension i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1990; så här:

I mina ögon finns en ”främmande simmare” som outtröttligt ändrar riktning, skriver Ingrid Kallenbäck i sin nya bok. Det är som i hennes egen poesi med dess nerv och oro och snabba kast mellan olika nivåer. Vårljuset sparkar oss upp ur dvalan, marken är tunnskrapad som efter en snöröjning, skriver hon – och så: ”tjocka traktorspår över fåtöljerna”. Blixtsnabbt kliver vi mellan olika erfarenhetsområden.

Ändå håller dikterna samman: kanske är det något av ett program då poeten låter svalorna krypa in i de grå stenarna och de utspridda skärvorna på golvet ”flyger samman till vattenfyllda krukor”. Sådant sker på mirakulöst vis i de enskilda texterna, där redan strof-montaget kan få en att undra över sammanhanget. Och det sker i de undanglidande men hoppfulla processer som antyds, ”på väg”, eller Buren igenom som det heter i titeln, med en hälsning till den förra samlingen, som hette På väg till staden (1988). ”Utan att vi märker det/ har barnet inom oss/ blivit buret igenom”, hette det där.

”Det behöver aldrig mer tas om”, står det i en sådan öppnande passage. Och det är den nådeslösa ödsligheten, närbilderna där inget större finns, där detaljerna är ”större än seendet”, det dagliga ”kriget” där man inte kommer ur bunkern. Desto mer vederkvickande när det tydliga är ”förbrukat” och bara det underliggande, gåtfulla finns kvar. Eller när säden sjunger ”lätt och utantill” och platsen ter sig stilla och ”en aning förryckt/ som efter ett utomjordiskt besök”.

Av allt att döma är Ingrid Kallenbäck i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Uttrycksmedlen behärskar hon suveränt. Om landskap-som-själstillstånd är en symbolistisk formel så är hon en modern och urban hyper-symbolist i sina originella dubbelexponeringar och brott med vanliga eller väntade nivåer. Hon sänder läsaren ut på långa associativa resor på några få rader, oavbrutet exakta i detaljen, suggestivt öppna, på gränsen till det gåtfulla som mentala ”rapporter”.

Det förryckta eller tillspetsade hindrar inte att det finns en förankring, en situation som dikterna går ut från. ”Står om natten/ i ett kallt skafferi”, heter det i en strof som kan föra tankarna till Edith Södergrans, som i en berömd dikt står ute på farstubron och ser på stjärnorna – som sedan är skärvor i gräset.

Stjärnorna slår mot munnen

sina åttahundra slag.

Blänker på golvet

Med sina många, vackra avstånd

heter det hos Kallenbäck, som om morgonen hör barnen skrika ”på dialekt”. I munnarna rumsterar dialekten, mot munnen slår stjärnorna, fram till bildörren söker sig stigen. Nära, in på nerverna söker sig hennes rymliga poesi.”

III.

Dikten av Edith Södergran var naturligtvis ”Stjärnorna”, från Dikter (1916):

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

Annars var det inte mycket av litterära referenser, myter eller allusioner som kunde göra dikterna högtidliga eller svårtillgängliga: här var mycket som var lätt att känna igen även om uttrycken, raderna kändes nya. Det öppna fönstret (Bonniers, 1993), Ingrid Kallenbäcks nästa bok, förstärkte mitt intryck av en författare i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Flyttkarlen kom tillbaka, i min recension i IDAG i augusti 1993:

I Ingrid Kallenbäcks nya bok dyker det omedelbart upp en figur som heter ”Den hungrige vandraren”. – Han finns i ögonen och han är den ende som kan låsa upp, så man ”kan höra gräset öppna sig för solen” och förnimma det ljus ”som gör andnöden omöjlig”. Han påminner om den ”främmande simmare” som finns i Buren igenom (den förra boken), han som oavbrutet ändrar riktning. Det är som om själva bildskapandet, möjligheten att bryta igenom det alltför givna, har fått sin egen gestalt. Den lille flyttkarlen, som varsamt opererar inne i diktningen och flyttar om bland betydelser och associationer: metaforéos som han heter på grekiska.

Jag vet ingen svensk poet som på samma självklara och självständiga sätt arbetar just med de precisa bildernas möjligheter att gestalta komplicerade känslor och blixtsnabba förnimmelser som Ingrid Kallenbäck. På så vis förvaltar hon ett modernistiskt arv som nästan blivit klassiskt, från Erik Lindgren, den unga Rut Hillarp – och kanske Tomas Tranströmer:

Ett darrande rådjur

vill hela tiden

pröva min känsel

Den nersläckta korridoren

är full av blöta, avkastade horn.

Samtidigt arbetar hon med helt egna konstellationer och uttrycksmedel. Likt en målare tycks hon kunna börja var som helst; och på samma sätt som i en målad bild behöver det hela inte gå ihop. Gestaltningen kan följa andra principer. Det behöver inte mynna ut i något budskap eller någon försoning. Flyttkarlen har gjort sitt förunderliga jobb ändå.

Och han behövs. Ofta förnimmer man här närheten till en katastrof, före eller efter. Utgångsläget tycks vara ett fall ner i intighet och desorientering, som både är individens och civilisationens. Gatorna är öde och ökenlandskap tränar sin andning, barn fastnar i vägkorsningar. ”Ingenting är längre nära”. Men i denna utsatthet kan skärvor försiktigt samlas i nya mönster: öppenheten kan bli ångestens andra sida. Tingen har mist sina namn, men den sönderblåsta bofinken lär poeten tala, långsamt.

Ett drag av språklig magi är inte främmande för Ingrid Kallenbäck. ”Jag lever stum/ i min längtans första ord”, skriver hon, men hon anar också ”det tysta ordet som en gång/ ska få världen/ att öppna sig”. Det ska nog förstås som en strategi, snarare än som någon trosformel. Det rör sig om enkla sinnliga upplevelser som får rummet att öppna sig och närvaron att bli reell. ”Gräsets varma arbetande händer/ är kvällshimlens enda ljus” och ”Närvaron återföds genom hudens känsel”. – Nu kan jag ”röra vid dagens alla bilder/ med mina egna händer”, heter det triumferande i en dikt, där musiken ljuder genom septemberhimlen.

I ett så noga registrerande sätt att uppleva blir de enklaste åtbörderna laddade med innebörd. Det öppna fönstret är diktsamlingens namn. ”De stängda fönsterrutornas/ kan öppnas” blir en avgörande formulering – och lika befriande som i dikten om kvinnan som hela tiden ser ett hus rasa ihop – ”Ökenlandskapet äter mig inifrån” – :

När den uttorkade sanden

försöker bita mig

springer jag

mot dina armars

ljusa, utsträckta klang.

I en sådan dikt finns också en tendens till lite längre förlopp, till en rörelse som får dra igenom en hel dikt. Någon gång kan jag sakna sådana variationer och dramatiseringar av texten. Å andra sidan är den tuktade formen, – en lång rad syntaktiskt enkla påståendesatser, med samlande grundord som ljus, sol, gräs, stjärnor och stenar – kanske nödvändig för att hålla samman dess vidsträckta sammanhang av fantasi och erfarenheter.

Till glädjen med boken hör också Johan Petterssons fina omslag, som distinkt och sobert för boken till den modernism där den hör hemma.

IV.

Sedan följde jag inte utvecklingen i författarskapet – det gör jag gärna nu. Ingrid Kallenbäcks nio diktsamlingar tillhör inte de spektakulära men de står sig, som det heter, man får en stark känsla av att det är en verksamhet man träder in i, snarare än enstaka glansnummer. Johan Pettersson hade för övrigt också gjort det strama omslaget till Buren igenom.
Vasilis vill jag passa på att tacka av en annan anledning. 2009 gav jag ut en bok som hette Drömmar som förplikta – om Vilhelm Ekelund och hans läsare. På några sidor hade jag samlat några opublicerade anteckningar och gett dem rubriken ”Den stora anthropologien” efter en formulering av författaren. Vasilis fattade anteckningarna som en dikt, en enda, stor dikt, som han översatte till modern grekiska. En sådan är det, en stor ”dikt”, som faktiskt kan tjäna som en ingång till hela det ekelundska författarskapet – om man kan läsa nygrekiska. Man finner den i Vasilis Papageorgious arkiv på sajten chromatachromata.com.

The post Ingrid Kallenbäck och diktningens lille flyttkarl first appeared on Opulens.

SAMLINGSVOLYM. ”Kristoffer Cras ’Modus operandi’ är en spretig volym men på det hela taget läsvärd.” Det skriver Erik Bovin som läst en bok som innehåller allt från noveller och dikter till prosalyrik.

Modus operandi av Kristoffer Cras
Ars förlag

På smala men färgstarka Ars förlag utkom nyligen en volym med texter av författaren Kristoffer Cras. Han debuterade 2011 med den uppmärksammade romanen ”Svenneskräp”. Sedan dess har han fört något av en undergroundtillvaro som författare men blivit desto mer uppmärksammad som manusförfattare till filmen ”Exodus” (2023).

I volymen ”Modus operandi” (2025) samlas noveller, dikter och prosalyrik som tidigare publicerats i diverse tidskrifter och antologier mellan 2014-2024. En sådan bok är hart när omöjlig att summera.

Fascinerande är det likväl att kunna skönja hans utveckling. Jag tycker mig finna en rastlöshet och vilja att nå nya stadier i kreativiteten som jag tror att vi delar.

Arbetet i fokus hos Kristoffer Cras

Jag börjar läsa. Inledningsvis förefaller det som att Cras tagit över stafettpinnen efter de i Sverige så framstående proletärförfattarna. Arbetet står i fokus. Bland annat i dikter som ger läsaren en inblick i den lågavlönade arbetarens inrutade och hårda vardag:

”Stämplar in

Alltid svinkallt första timmen

Truckarna på laddning från föregående natt

På långgaffeltrucken genom stallagen

På balken ovan plockplasten finns en checksiffra

Upprepar den i mikrofonen till mitt headset

Får då antalet enheter att plocka

I ett kortfattat kommando

med digital kvinnoröst i hörlurarna till mitt headset

Hon befaller mig hela dagarna

Det finns ingen jag pratar med mer än hon

snart frukostrasten

skär ner kartong”

Men ju mer av honom jag läser desto tydligare blir det att detta är en författare man ogärna sätter i ett fack. Hans patos går det dock inte att ta fel på. Novellerna och dikterna kretsar ofta kring de som befinner sig i samhällets utkant, inte sällan präglade av missbruk, fattigdom eller psykisk ohälsa.

Men socialrealismen har sina begränsningar. Det vet Cras. Därför är han inte främmande för att lösa upp dess gränser, bland annat genom att dra nytta av fantasins och genrelitteraturens möjligheter. Flera av texterna sällar sig till genrer som skräck eller science fiction.

Uppdelningen i kvalificerad litteratur (läs: finlitteratur) och genrelitteratur framstår i dag som något förlegad. Olga Ravn och Johannes Anyuru är två närliggande exempel på ”finlitterära” författare som skrivit sci-fi, med framgång skall tilläggas.

Starka skräcknoveller

I denna volym gör skräcknovellerna som starkast intryck. I novellen ”Tjärnen” blir några lokalbor i Axvall utsatta för ett gäng bestialiska varelser som inte är främmande för att attackera den som har oturen att befinna sig vid en tjärn. Dessa blodtörstiga varelser äger en övermänsklig förmåga att gömma sig. Ingen – som inte sekunderna därpå blivit deras offer – har sett dem. Ploten är skåpmat, ändå blir det effektfullt. Riktigt kusligt är det som förmår vara välbekant och främmande på samma gång.

Ouppklarade mord sker ju hela tiden ute i skog och mark, även på mindre orter. Detta är ingen nyhet. Oron och det kollektiva trauma som drabbar platsen där det ohyggliga skett är alltid påtagbar. Säg den skräckförfattare som inte dragit nytta av den stämning och de känslor som kan uppstå kring det som är nära och samtidigt avlägset (som i ofattbart)?

I novellen ”Vitklädd kvinna” dyker en kvinna med bark i ansiktet upp för huvudpersonen Peter. Först i en mardröm sedan, till synes, i verkligheten. Kvinnan utövar ett besynnerligt inflytande över honom och han dras ned i en ond spiral av drickande och psykisk ohälsa. Kanhända är det i själva verket det förflutna som hemsöker honom, kvinnan med bark i ansiktet får således symbolisera ett obearbetat förflutet.

Kristoffer Cras ”Modus operandi” är en spretig volym men på det hela taget läsvärd. Något som dessvärre drar ned betyget är språkliga tabbar som märkliga ordval och i vissa fall rena korrfel. Exempelvis en felplacerad punkt som styckar upp en fullständig mening till två ofullständiga. Slarv har onekligen begåtts i redigeringsfasen. I flertalet texter märks dock, tack och lov, författarens språkkänsla och i dem utgör det okonstlade språket en styrka.

Jag uppskattar Cras poesi mer och mer ju längre in i boken jag kommer. En höjdpunkt är volymens avslutande svit med en särskilt lyckad gamingmetafor à la ”sånt är livet” som får avsluta denna recension: ”Allt e bara som ett tv-spel / Alla banor upprepas om man inte klarar banan”.

The post Kristoffer Cras uppvisar stor spännvidd first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi inför helgen nyskrivna dikter av Ingrid Bolmsjö.

Ingrid Bolmsjö är präst och senior professor i vårdvetenskap. Hon arbetade i många år som sjukhuspräst i Lund och hennes forskning rör frågor om etik och livets slut.

Prästyrket är på många sätt ett skrivande yrke och Bolmsjö kände att hon ville utveckla sitt skrivande på ett friare sätt. Hon sökte sig därför till Författarskolan i Lund.

Hon har tidigare varit publicerad här i Opulens och nu är vi glada över att få presentera tre av hennes nya dikter: Triptyk, Genomlyst och Pico del Teide. De är tänkta att läsas som en sammanhållen svit, men kan också fungera var för sig. Tillsammans rör sig dikterna mellan seende, genomlysning och plats, med ljus och tid som genomgående skikt.

CAROLINA THELIN

TRIPTYK

1
gladan
glider i cirklar
den V-formade stjärten
ett segertecken

2
blåregnets bladverk
bjuder duvan
skyddat boende
tills vidare –

3
den böjliga svanhalsen
tänjd till bristningsgränsen
söker efter sina små
bara hon i sin håla
vet

GENOMLYST

på vid gavel
slår marsljuset upp dörrarna

vasst och kärvt
tränger det igenom,
bländar

drar bältet runt rocken
höjer kragen
sätter på solglasögonen –

blottlägger
våra illusioner

PICO DEL TEIDE

snart sover människorna
i Garachico

vulkanöns siluett
en fond i natten

mot den blödande himlen
ett kors
eldhav aska

orörda i sömnen

jorden och himlen
håller andan

The post Littestraden: Dikter av Ingrid Bolmsjö first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Lina Ekdahl har skrivit en läsvärd och infallsrik diktsamling, som ger goda och associationsrika tankar.” Det skriver Bo Bjelvehammar, som läst poetens nya bok.

Först av allt är gästfriheten av Lina Ekdahl
Wahlström & Widstrand

Lina Ekdahl är en svensk poet och dramatiker som har skrivit flera diktsamlingar, dramatik för både vuxna och barn, musiktexter samt en barnbok.

2024 redovisade hon ett skrivprojekt med poeten Thomas Tidholm – ”Hur var det i Söderköping?”

De två bytte dikter med varandra under ett år. Det kunde handla om det mesta, från krig och katastrofer till naturens handgripliga växlingar.

Lina Ekdahls nya diktsamling

Den nya diktsamlingen ”Först av allt är gästfriheten” inleds som det nya livet med att vi alla började tala om mitt och ditt, min vårmark, din beteshage och dina kor.

Stängsel, gärdsgård och inhägnader, vi började tala om mitt grönsaksland.

Detta krävde även en hänsyn till andra människor och djur, som i urminnes tider vandrat på den nu inhägnade marken.

Lina Ekdahl ägnar stort utrymme åt olika djur från grävling, ödlor till rådjur.

Grävlingar är inte människor, grävlingar är grävlingar, de är fria, de känner inga gränser, vill springa och röra sig fritt. Samtidigt vill de söka sig till invanda stigar och följa fasta vandringsmönster.

Människor rör sig som om de vore fria.

En grävling kommer ofta mumlande ensam, rådjuren kommer familjevis, de äldre visar vägen, vägen till lämplig mat som trädgårdsbuskar, särskilt de första bladskotten i den tidiga våren och äpplen och platserna för nattens legor.

Dagliga lektioner i anpassning och överlevnad.

Lina Ekdahl och djurens värld

Lina Ekdahl undersöker djurens värld, även de små och bortglömda djuren, med viktiga funktioner och en påtaglig närhet till människan, som flugor och myror.

Lina Ekdahl målar bilder i landskap, som är skiftande.

”myrorna där ute

kring stacken

följer stigen

avviker inte

bär barr

bär kommunen

sina anställda

är sina anställda”

Och djuren är beroende av varandra, för att leva, för att överleva. Lina Ekdahl ger illustrationer, som trion isbjörn, fjällräv och säl.

Isbjörnen klarar sig längst, fjällräven dör. Det räcker inte med sälrester, snäckor och tång.

Lina Ekdahl glömmer inte de små oansenliga djuren som tvestjärt och daggmask, dessutom blir hon lekfull när hon skriver om igelkotten, vars närvaro höjer bostadspriset liksom en anlagd damm.

Lina Ekdahl har samma språkliga enkelhet som Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Hon gräver med lätthet fram företeelser i vardagsmiljöer. Ibland trivialiteter. Hon låter dem gärna hamna i nya sammanhang, genom tvära ordvändningar får flera av dikterna inslag av absurditeter. Det sker märkliga förvandlingar.

”Jag skulle kunna göra näckrosen

det är en servettvikning

servetten förvandlas till en näckros”

Det är minusgrader, men förvår, våren är en tålig årstid, står ut med det mesta. Snö, arktisk kyla – lycka och sorg och fåglars envisa sångövningar.

Lina Ekdahl har skrivit en läsvärd och infallsrik diktsamling, som ger goda och associationsrika tankar.

The post Infallsrika dikter av Lina Ekdahl first appeared on Opulens.