LYRIK. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera ett knippe dikter av Linda Liliac.

Linda Liliac har studerat kreativt skrivande och journalistik. Dikterna, som vi nu är glada över att publicera, är delvis mörka, delvis hoppfulla. De är till stor del baserade på Linda Liliacs drömmar som drar åt det mytologiska hållet.

CAROLINA THELIN

Chips

Tänk om drömmen tar slut

när du minst anar det

och den svarta fågeln

slår tre vingslag

i protest.

Men den hindrar dig inte

för den ser att du lärt dig det du ska

för denna gången.

Du slingrar dig ur den mörka sörja

som omslutit dig i alla år

de hånande chipsätande barnen

krossas

av ett klippblock.

Du ler

men inte i triumf eller skadeglädje

utan i en lättnadens vemodssuck

för du är inte fri. Tvärtom

inlåst och fastkedjad

i ett öppet landskap av möjligheter.

Klänningen

Du stal en del av mig

kanske den som gör mig mest till mig.

Man kan inte leva på gamla meriter

men det betyder inte att de är dina att förnya.

Du stal en del av mig

hur passar den på dig?

Sitter den rakt,

prydligt,

eller skaver den?

Ge den tillbaka annars

kan jag inte leva.

Dårhuset väntade mig

bitterheten och törsten

infann sig

allt på grund av en klänning.

Kropp

Jag hoppar

du tar emot

jag ler

du ler tillbaka

och när jag slår

slår du tillbaka

hårt.

Jag älskar dig ofta

jag hatar dig

ofta

jag går åt fel håll

du följer efter

som ett barn som inte vet sitt bästa

följer du efter.

Vilken makt jag besitter

du gör precis som jag vill

du klagar och du kvider och du skriker

aldrig

sluta för helvete

en viskning

då och då

säger “snälla,

släpp mig

låt mig gå”.

Du fungerar fortfarande

nästan som vanligt

hjärtat pumpar blodet

fötterna tar mig till vattnet

hjärnan är sönder

men aktiveras ändå

då

och

då.

Sömnen

Mörka portar öppnar sig

omfamnar, gråter

ler igenkännande

då var du här igen

ditt lilla misstag till människa

kom ska vi rå om dig

berätta en saga

om ditt tidigare liv över

en kopp te.

Kärleken tog dig

vi vet, vi förstår.

Kom,

vila en stund

så du orkar med nästa storm.

Vi gör dig till en krigare igen.

Matadoren

Kom till mig systrar

kom till mig moder

jag söker er

ni söker mig

må vi finna varann

i en dans

som lovsjunger

om en ny matador

ja, en matador

en matador som dödar

en som vill väl

tjuren

som inte är ferdinand.

Ridå

Ormen kom

i vanlig ordning

rakt emot mig

tusen vilsna själar

grep och slet

i min redan sargade kropp.

Men något hade förändrats.

Endast en själ

fick fäste nu

den jag godkänt

den jag för längesedan valt.

Ormen granskade mig

en sista gång,

slingrade sig frivilligt iväg.

Mot nya kroppar,

mot gamla själar.

The post Littestraden: Dikter av Linda Liliac first appeared on Opulens.

LYRIK. Poeten Mi Tyler är bosatt i Malmö och skriver såväl dikter som libretton. Hon har medverkat i Opulens tidigare med såväl dikt som essä. Nu har Mi Tyler skrivit en dikt om en särskild form av sorg som det sällan talas om. Vi är tacksamma för att få publicera den.

Små steg som aldrig togs

Än fladdrar ljus i fönstren

långt efter att vi fallit i sömn,

och i hallen anas ekon

av små steg som aldrig togs.

Och havet därute fortsätter andas

som det gör för var och en:

medan några hjärtan värker tyst

rullar världen vidare.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus.

Ännu lyssnar vi i tystnaden

efter ljud som aldrig kommer,

än trevar jag med skälvande händer

efter hon som inte går att nå.

Och varje gest av omtanke blir helig

sedan natten blev oändligt djup,

ett ensamt gravljus på en kyrkogård

medan den frusna världen sover.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar,

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus.

Det finns mornar kalla, färglösa

när alla fåglar flyger lågt,

och himlen över tomma gator

lyser vit som nyfallen snö.

Men nåden lever i små ögonblick,

i en hand som inte släpper taget,

i en röst som håller sig tätt intill

när världen glömt att andas.

– Så håll om mig när mörkret faller,

när sorgen sipprar genom väggar,

för det finns avsked som stannar kvar,

en sista glimt av vintrigt ljus…

The post Dikt av Mi Tyler: ”Små steg som aldrig togs” first appeared on Opulens.

AFORISTIK. Gunnar Lundin har vid flera tillfällen medverkat i Opulens med texter i aforistisk stil som kombinerar en essäistisk metod med ett prosalyriskt uttryck. I dag kan vi presentera den nyskrivna ”Credo”.

Credo

(Till en humanism)

Dialog är humanismens väsen. Det centrala är mötet med ett du. Konst är dialog.

Enligt Leopold Bloom uppfann Shakespeare oss.  – Och vem uppfann Shakespeare? (Svar: densamme som uppfann Ibsen, och flugorna på Strindbergs grav!)

Humanismen ställer dialog och äkthet mot maktspråk och sken – medgivande att våra roller till vardags innehåller både det ena och andra.

Vi lär känna oss genom handlingar.

Samvetet uppstår i medvetandet om ett du som delar samtid och tillvaro. En uppgift: att meddela det som för mig hämmat, skadat, lett på avvägar, likaväl som det som hjälpt, entusiasmerat.

Du bär dialogen med dig, även i ensamheten.

Inte skratta, inte sörja, inte förakta utan förstå.

Genom Nåden våga vara den man är; och söka bli en bättre människa.

The post Gunnar Lundin: ”Credo” first appeared on Opulens.

MINNESORD. Den danske författaren och kulturskribenten Bo Green Jensen är död. Håkan Sandell har skrivit ett minnesord med fokus på Bo Green Jensens gärning som poet.

För några år sedan kastade den i varje fall på ytan konservativa danska Weekendavisens redaktionsledning ut sin legendariske filmrecensent som skrivit i tidningen sedan 1980-talet och rapporterat från samtliga Cannes- och Venedig-festivaler.

Nu meddelar sedan några dygn tillbaka danska medier att Bo Green Jensen avlidit efter en längre tids sjukdom. Hans avresa väcker hos mig många personliga minnen. Bo Green Jensens poesi upptäckte jag under mitt sista år på gymnasiet, och då är vi tillbaka i 1981, samtidigt som jag fann fram till Michael Strunges poesi.

Michael mötte jag så på vårkanten 1982 men kom fort fram till att han och Bo Green Jensen var lyriska konkurrenter, inte så mycket till stil men vad gällde litterära motiv. Generationens självmedvetenhet var enorm, man kände sig stå för något nytt och kände vittringen av det outforskade. Men här insåg jag att det var tvunget att välja sida och stod då med Michael. Jag träffade aldrig Bo Green Jensen i de här tidiga åren även om jag hörde honom läsa upp, läste hans filmrecensioner och följde hans litteraturrapporter från USA.

Först in på 2010-talet träffades vi och, i sällskap med poeten Ulrikka Gernes, vid en bardisk på Nørrebro. Bo visade sig vara en gentleman av den gamla skolan i ordets rätta bemärkelse. Detta skulle ha gått att urskilja redan utifrån hans poesi, som alltid har haft en fattning och en mildhet som står i kontrast till de samtidspräglade hårda motiven.

Bo Green Jensens stora boksvit

Debutdiktsamlingen Requiem & Messe (1981) var inledningen till den sju band långa boksviten Rosens veje, ett begrepp hämtat från medeltidens så kallade rosenroman-diktning, egentligen en esoterisk beskrivning av själslig utveckling under kärlekens tecken, men hos Bo Green Jensen täckande en diktning närmast besatt av att söka ett adekvat uttryck för vår egen tid.

Diktsamlingssviten avrundades med mastodont-samlingen Porten til jorden, med Caspar David Friedrichs ikoniska målning av den ensamme vandraren på omslaget. Boken utkom 1986, och samma år i juli skrev jag en introduktion till bokverket i Sydsvenskan under rubriken ”En poetisk byggingenjör”, en rubrik jag inte gärna kan ha valt själv (en katedral kallade jag diktverket). Låt mig med någon alteration få citera, från den jämnt fyrtio år gamla artikeln, den känns fortfarande som att den var skriven helt nyss:

”Tematiskt sett kan Bo Green Jensen ibland påminna om Strunge, med ämnen som Europa efter bomben, rockmusik, den inre filmen, nattstämningarna, civilisationskritiken… Men bakom likheterna ligger Strunges försök att korsa tids- och rumsdimensionen, att leva ’på tværs af stjerner’. Mest lättförståeligt i den enkla insikten om att en nattlig långpromenad, i rum, även är en förflyttning i tid, mellan kväll och gryning. Green Jensen däremot är helt upptagen av tidsdimensionen, tiden är hans material och materia.”

Artikeln fortsätter med att citera ur en av prosadikterna i Stedernes mening (1985):

”Det er disse stakåndede eller bedøvede eller dybt forvirrede sekunder, som vore børn vil hviske lavt om og forstørre. Dengang Far var i England. Dengang Mor var i Norge. Altsammen i kæmpernes tid. Ikke som nu, hvor dværgene hersker. Ikke som nu.”

Lättflytande och expansiv diktning

Men det är denne poets speciella bruk av böjliga knittelrytmer och versöverklivningar som gör Bo Green Jensens diktning så lättflytande och expansiv. Tillsammans med en historiskt inläst citatteknik verkar hans versifierade storformer kunna rymma det allra mesta, och bli ett omfångsrikt stoff i episkt förlopp; “Det er løvfald her ved grænsen nu/ Og jeg lever alene med denne erindring/ Og mælkebøtter dyppet i himmel,/ Hvisken gjennem hvisken i det bløde morgenlys/…/ SALLE D’ATTENTE, jo, jeg stjæler nu:/ Jeg klipper andres ordforløb i stykker/ Og bygger mit eget hus her på grænsen/…/ Farvel, Lady Greensleeves, for siste gang,/ Det er Løvfald her og intet/ Har nogen anden mulig mening”.

Rosens veje-böckerna kom rentav att så växa ut till en spegel för hela den västerländska hög- och populärkulturen (så långt som då en 25- till 30-årig kunde greppa det), men likväl utan att mista en pulsvarm intimitet. Här likaså i ett citat från Porten til jorden: ”I haven troede jeg virkelig/ En tid lang på den store sommer,/ Men børn vokser op under rosen/ Og verden tager form, mens vi sover./…/ En ganske smuk hån er dette levn/ Af en drøm jeg havde om verden./ Den sorte rose er blomsten jeg blev/ Og den fik et nytt blad her til morgen”.

Bo Green Jensens omfattande verksamhet som filmrecensent och kulturkritiker kom att överskugga hans insats som poet, till förmån för generationskamraterna, utöver Strunge; Pia Tafdrup, Søren Ulrik Thomsen och F P Jac. I själva verket utgör han deras perfekta komplement, med sin ledigt episka stil, en bredd som de andra då inte hunnit eller aldrig hann att komma i närheten av. Michael Strunge dog redan 1986, F P Jac avled 2008, och Pia Tafdrup avslutade sin egen större diktsamlingscykel, i hennes fall i fem band, först 2022, recenserad av Carsten Palmer Schale i Opulens. Generationen har generellt sett eftersträvat mer maximalism än minimalism.

Omfattande produktion

Utöver en omfattande produktion av litterär essäistik och filmkritik så skrev Bo Green Jensen även ungdomsböcker. Det skall nämnas inte minst för att en av dessa filmatiserades i Sverige. Thomas Samuelssons PS. Sista sommaren (1981) har blivit något av en modern svensk filmklassiker, genom sitt nyttjande av ett välbekant svenskt filmhistoriskt motiv – hur en kärlekssommar med dess ljusa svävande nätter leder till oundviklig djupare kontakt med naturelementens kaoskrafter.

Jag vill gärna citera vidare från hans rikt omfattande poesi, och det hade jag kunnat göra i det längre formatet, särskilt från Rosens veje-septologin, men här passar det bättre med några rader från diktsamlingen Den store epoke (2004); ”Så går han runden i værelserne,/ lukker dør efter dør bag sin ryg,/ dræber røde vågeblus,/ det ulmer i mørket som øyne i skoven/…/ I det minste rum trækker han skodderne til/ og lägger seg på sengen/ med armene foldet over brystet/ som en død ridder eller et frysende barn”.

Mina tankar går till Bo Green Jensens tre döttrar, som han ofta berättat om i sina texter i Weekendavisen.

The post Bo Green Jensen – en expansiv och episk poet first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera fyra dikter av den kanadensiska poeten Eve Joseph i översättning av Lars Gustaf Andersson. 

Eve Joseph är en kanadensisk poet. Hon debuterade med The Startled Heart 2004 som följdes av The Secret Signature of Things 2010. In the Slender Margin 2014 är en prosabok om döden och döendet som fick stor uppmärksamhet. Det är en sorgebok, baserad på personliga

upplevelser – hennes brors tidiga död men också minnen från arbetet på ett hospice under tjugo år. Den personliga erfarenheten vidgas här till en meditation över våra försök att ge livet och döden mening. 2018 utkom hennes tredje diktsamling, Quarrels, som belönades med

Griffin Poetry Ward 2019. Nyligen utkommen under våren 2026 är diktboken Dismantling som är ett slags samtal med andra poeter, levande och döda. En av hennes återkommande följeslagare är Tomas Tranströmer. Hans närvaro kan också anas i prosadikterna i Quarrels,

varav fyra stycken är översatta här. I ett brev till översättaren skriver hon: ”I was initially drawn to prose poetry through the French prose poets…Baudelaire, Max Jacob, Francis Ponge and Jean Follain but it wasn’t until I read Tranströmer’s prose poems that I lost my heart to the form. His language is as close to pure poetry as anything I can imagine”.

Joseph utvecklar sina tankar om prosadikten i en intervju i Hamilton Review of Books där hon bland annat säger: “when I found the prose poem form, with its surreal gaze on the world, it felt deeply familiar and exciting to me. I love the dissonance inherent in the form: between the ordered, square boxes of text and the wild, uncultivated gardens they hold”.

Nu är vi stolta över att få presentera fyra dikter av Joseph från hennes diktsamling Quarrels, översatta av poeten och översättaren Lars Gustav Andersson. Han har tidigare bland annat översatt Sandra Lims dikter. Som poet framträdde han själv senast med Dikter 2017 – 2020 på Spargo förlag och utkom i år med diktsamlingen Repetitorium på Ellerströms förlag.

CAROLINA THELIN

Fyra dikter ur Quarrels:

DU FLYTER PÅ RYGG I SALTVATTNET. EN LITEN KORK SOM guppar på vågorna. Ett ögonblick av evighet, kort men intensivt. Eller så tänker du dig att du är en gammal kvinna som stiger på en buss i Aarhus och känner dig vacker av ingen särskild anledning alls. Eller så letar du efter en dansk poet bara för att upptäcka, när du väl slagit upp hans namn, att han är patolog. Du tänker att patologer och poeter ändå har en del gemensamt. De är båda intresserade av det annorlunda. Det som är under-likt. På danska betyder underligt just det.

GRODOR FÖLL FRÅN SKYN OCH LANDADE PÅ CITROËNTAKET. Fångade i strålkastarljuset studsade de som gymnaster på vägen framför oss. Pesten? Ett pojkstreck? Vi hade liftat en lång väg från hemmet. Meteorer sköt fram över himlen. Var och en av dem är en död, sa flickan i baksätet. Nej, svarade jag, var och en av dem är en önskan. Knepet är att återvända till ögonblicket. Att känna lukten av fimparna i askfatet, luftfräscharen dinglande från backspegeln. Från radion hördes ”Stairway to Heaven”. Gud beväpnar sig med de minsta av sina skapelser. Genom vindrutan såg de små amfibierna ut som embryon. Små modeller från den illustrerade läroboken om mirakel och missbildningar.

BARA FÖR ATT DE SA ATT DET INTE KUNDE GÖRAS GJORDE JAG det. Alla var ense om att det var omöjligt. Det var inte så svårt. Tricket var att inte tänka. En man som rensade avloppen från våta löv skakade på huvudet. En familj la sina meningsskiljaktigheter åt sidan. På sjukhuset började en förstummad kvinna att sjunga. Det var egentligen en struntsak. Jag har nästan glömt bort detaljerna. Där var en silo av ljus. En spetstång bredvid en kruka fylld med krokar. Freden var återställd. På direkt fråga sa mediet att det aldrig hade varit någon tvekan. Vålnaden hade kommit hem igen och var här för att stanna.

EFTER MIN STROKE HAR JAG GLÖMT BORT VAD JAG BEHÖVER träna. Varje morgon sitter jag vid mitt skrivbord, som en ivrig elev som väntar på instruktioner. Jag snäser åt min make medan timmarna går och ingen kommer och skriver på svarta tavlan. I studion balanserar ballerinor i rosa satängtofflor på skakiga ben. Alla de bästa bilderna ligger på klipprummets golv och som en dåre försöker jag foga samman dem. Inget kunde hindra poeten från att spela vänsterhandsstycken med sin friska arm. På gatorna i Västerås, i december, kunde en förbipasserande vara säker på att få höra Haydn från ett halvöppet fönster.

Svensk översättning: Lars Gustaf Andersson 2026

The post Littestraden: 4 dikter av Eve Joseph first appeared on Opulens.

LYRIK. Tomas Johansson läser ”Odödligt” av Iman Mohammed och reflekterar över den nya diktsamlingen och författarskapet i stort. Poesi han finner gåtfull men också njutbar.

Iman Mohammeds dikter kan läsas på flera vis

Odödligt av Iman Mohammed
Norstedts Förlag

Iman Mohammed har tidigare gett ut dikter på flera kanaler, men de tre senaste och kanske viktigaste är böckerna från Norstedts; förutom den i år aktuella ”Odödligt” också ”Minnen av infraröd” och ”Bakom trädet ryggar”. Hon var nominerad till Augustpriset för ”Minnen av infraröd” och minst en av hennes böcker har blivit översatt till engelska.

Man kan läsa böckerna som en trilogi. Jag ska göra ett fåfängt försök att förstå vad särskilt ”Odödligt” handlar om. Fåfängt i den meningen att Mohammed säger sig vilja skriva “obegripligt”. Det ligger säkert en strategi bakom – men lyckas hon med den?

Infraröd är ju en färg som vi inte kan uppfatta och jag fick tanken att hon vill utforska i en omgivning som vi inte kan ta del av – och kanske söka en transcendens för att nå den världen.

Hon har i de tidigare samlingarna här och där nämnt ordet gud, med litet g. Jag har då tänkt att man kan leta efter något metafysiskt i dikterna. Några kritiker har också anat något av detta.

Men det finns många sätt att läsa dikterna på. Någon har påpekat det politiska; I ”Minnen av infraröd” finns också ett kort inslag som pekar på att Mohammed speglar demonstrationerna i Iran på gatorna efter att Mahsa Amini dött i fängelse – hon anklagades ju för att ha burit sin slöja på fel sätt…

”under promenaden klippte hon av sig den långa flätan”

Att klippa av sig flätan är en mycket gammal symbol för vrede och sorg i Iran, här var det också förstås protest mot att kvinnor måste dölja håret.

Men det finns fragment av mycket i böckerna; gud, politik, blommor med vackra namn med mera. Orden vacker och vackert finns på ett par ställen i ”Odödligt”. Antagligen medvetet, i ”Minnen av infraröd” finner man versraden

”får då höra att det jag säger om det vackra är vackert”

Lite lek med läsaren kanhända, eller en ambivalens kring själva det vackra.

I ”Odödligt” släpps ändå det sköna fram på fler ställen än tidigare:

”du är glittrande berg i grönskan

finns inget motstånd i ögonen, det är kolossalt”

Till en början har jag svårt att i denna bok se något politiskt och inte heller någon mystik eller metafysik, förutom då diktjaget leviterar ovanför sängen. Här befinner sig diktjaget mest på jorden och verkar ha det ganska bra där. De förmodade minnena från Kuwaitkriget, det som familjen flydde från när Mohammed var omkring sex år, anas i de tidigare böckerna, men inte här, i stället dyker annat mörker upp, men inte lika påtagligt som tidigare.

Nu hör det alltså till att dikterna kan läsas på många olika sätt. Man kan läsa ytligt och kanske musikaliskt, följa med i ordens klang och rytm utan att söka en slags mening i dem. Eller också gå djupare in i det man möter i dikterna och nå det våld och mörker som ofta ligger som en bordunton genom samlingarna.

Det är förstås förmätet av mig att föra in hennes livshistoria i historia i dikterna, men vid den första och hastiga genomläsningen gjorde mig ”Odödligt” glad. Faktiskt.

En ny lätthet och språkglädje tar plats. En familj tycks ha det bra. En glad ko dyker upp här där.

Jag kan naturligtvis ha fel, men om det nu inte finns några ”fel eller rätt” sätt att läsa dikterna på….

Det är lite som i ett rorschachtest, det man ser är en spegel av läsarens inre.

Det finns alltså, till synes, mindre av våld och mörker i ”Odödligt” än i de tidigare samlingarna. I ”Minnen av infraröd” kan man läsa:

”doft av aska under skallen och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål

i bilden öppnar upp världen som en fasansfull ros”

I ”Odödligt” finns också en ros benämnd, men nu mindre farlig:

”kulisser till dem

öppnande av armar

moder av mörker

ros”

Här kan man se Mohammeds användning av förtätning och den ”estetiska självständighet“ som Anna Hallberg nämnt (Dagens Nyheter 2018-09-11) och som fått henne – och andra – att gråta under läsningen. Möjligtvis för att det vardagliga eller det vackra, som ovan, möter mörkret och bildar ett spänningsfält.

I ”Odödligt” tar mörkret visserligen sin plats, det är snyggt, lite hemskt och kärleksfullt på en gång – och ofta. som ovan, på bara några små versrader per sida. Resten av det vita arket kan ses som kontemplationsyta för läsaren. Kanske för att öppna tätheten en del, eller om man vill, en vila i en slags buddistisk tomhet; ingen essens finns i dikten, den blir så att säga till i läsarens möte med den.

Dikten blir alltså svår att sammanfatta eller logiskt förklara, oftast bara att ta in och avnjuta.

Mohammeds lyrik har beskrivits som post-centrallyrik, post-romantisk och paradoxalt nog också som frånvänd och metallisk.

Stor frihet för läsaren

Dikterna ger frihet till läsaren, för att se, ta in, skärpa sinnena; kanske ana att det, som i dikten, finns många sätt att ta in omvärlden på.

Vi vill ju se någon mening i det mesta. Också i dikterna. Men är det verkligen ogiltigt? När jag högt läser några av stroferna för några vänner, ser de genast vad som menas; ”ja men det betyder ju bara att…”

Och för några ögonblick ser jag också det vännerna ser i texten. Men nästa gång som jag läser strofen tappar jag helt bort betydelsen och läser in annat eller försöker att inte läsa in något alls…

Men denna dikt från samlingen går väl ändå inte att tolka på mer än ett sätt:

”din blick när ljuset ändrar sig

ovetandets lycka

invirade i oss

höll varandra vägen hem

vingar utan ljud

fjärilar runt, runt”

Det är skönt skrivet och behöver förstås inte bygga på något som verkligen hänt

Men Obegripligt?

Orden ovetandets lycka tolkar jag som början på en förälskelse; ruset, förhoppningarna, att dansa fram med en älskad (oavsett om det hänt eller inte).

Oväntat många hade tagit sig till Vällingby den 29 april för att höra på Jenny Tunedals författarsamtal med Iman Mohammed om den nya diktsamlingen. I författarsamtalet medger Mohammed att kärleken tar större plats i ”Odödlighet” än i de tidigare böckerna. Men de existentiella villkoren för en del av oss syns också:

”ögonen är svarta hål

de följer i rymden genom solens död

det är mörka källare där de övergivna bor

källare som de övergivna gör till sitt hem”

Och så var det detta med den glada kon.

”vi såg den skrattande kon när morgonljuset träffade träffade osten

en hinna blir och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag

började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”

(En skrattande ko finns ju för övrigt på ett välkänt ostemballage, och en glad ko dyker också upp i en annan dikt.).

Mohammed menar i författarsamtalet att hon vill skriva “obegripligt”. Flera läsare och kritiker verkar också gilla det, medan andra tycker att det blir solipsistiskt. Storheter som Celan skrev också “krångligt” men har väl aldrig, vad jag vet, anklagats för solipsism.

Mohammed menar att hon skriver obegriplig poesi därför att världen, kanske nu mer än tidigare, är obegriplig.

Men som jag velat visa, är kanske inte Muhammeds dikter ibland helt obegripliga ändå – de handlar nästan hela tiden om emotioner och att dela med sig av dessa med läsaren. Men en annan läsare kan alltså läsa in något helt annorlunda än det jag har gjort

En mikropoetik kan anas i början av en av dikterna i den förra samlingen ”Minnen av infraröd”;

”sovande slungas orden ur mig, oförståelsen gör någon intill mig stum/ klarvakna ögon i sömn med frågor på djupets språk”

Det verkar som om orden, i alla fall den här gången, kommit till henne i ett somnambult tillstånd mellan sömn och vakenhet. Sen bearbetar säkert poeten raderna noggrant, för att få fram denna “estetiska självständighet” som kan ses som central för diktaren. Ofta kan man ju dras in i ett konstverk eller i musik utan att man vet vad som skildras – varför skulle det inte kunna gälla också för poesi?

I de fyra ekfraserna (beskrivningar av konstverk) som ingår i boken försvinner något av denna nästan magiska skönhet och de blir därför inte lika intressanta för mig.

Ann Jäderlund fick i början också kritik för att skriva obegripligt – att Mohammed har läst Jäderlund är nog självklart, båda har blommor i blickfånget och leker med syntaxen

Jag satsar en ordkrans på att hon också stiftat bekantskap men Inger Christensen och den tillika danska och lättflygande poeten Signe Gjessing – och kanske Anja Utler. Utlers senaste diktbok. ”Det börjar – sorgerefräng” utkom 2024 på svenska, Utler sätter också själva språket i förarsätet. Utlers bok är skriven som i ett chocktillstånd efter Rysslands intåg i Ukraina. Både Gjessing och Utler skriver ofta svårbegripligt. Mohammed är alltså inte ensam i detta.

Mohammeds texter får mig också att tänka på en kompositör som Anna Thorvaldsdottir, som nog ibland också upplevs som smal och svårtolkad. Den senare blandar det drömska med att skildra vår våldsamhet, särskilt mot naturen. Född på Island men boende i London, utgör hon något av den klassiska musikens Björk.

Hon skriver också ner stycken som kan dyka upp i drömmar eller i somnambula tillstånd. Hon vill genom musiken visa att naturens krafter inte är att leka med, hon härmar inte naturen, men vill gestalta den, menar hon. Så här finns ett syfte, men det estetiska står också här ut och Thorvaldsdottir balanserar också det vackra med mörkare inslag, som kan gestaltas genom bastubor och baspukor.

Lite av obegriplighet och för den ovane kanske “oljud” finns här – men tillsammans med Iman Mohammed står hon i konstens framkant.

Thorvaldsdottir menar att lyssna till musik är en individuell syssla där det bör lämnas öppet för lyssnaren att tolka på sitt sätt. Detsamma gäller alltså för Mohammeds lyrik.

Här ett stycke av kompositören:;

Anna Thorvaldsdóttir »Catamorphosis« | Elbphilharmonie Visions

”Odödligt” är för övrigt paketerad på ett stilfullt sätt både vad gäller sidornas gräddvita nyans och omslagets mörkt barrgröna färg – som sig bör med ett ickeföreställande ljusare grönt i blickfånget. På baksidan kan man läsa:

”stolar fläckas natt

finns och det finns inte”

Till synes en paradox, som gärna får hänga kvar i poesins himmel som en olösbar gåta, tillsammans med den största gåtan; hur sjutton kan det komma sig att vi finns till. Att någon med namnet Iman Mohammed hör till de mest spännande poeterna i Norden just nu, att jag och du, som läser detta just nu, finns. Ja, dessa existentiella frågor blixtrar också ibland fram i Mohammeds texter – det är helt förunderligt att vandra fram på en planet som far omkring i den kolossala rymden (kaboom!).

Iman Mohammeds dikter ingår i en större väv

Jag ser alltså inte Mohammeds texter som inåtvända som somliga uppfattar det som. De är också del i en större litterär vävnad, ”dingla mitt hjärta”, skriver hon i – antagligen i relation till Strindbergs kommentar till en av sina böcker; ett urtaget hjärta/ Som dinglar där på sin krok. 

Är det något jag missat i min läsning? Säkert massor eftersom dikterna undandrar sig säkra tolkningar Men när jag läser den bok av Etel Adnan (1925–2021) som Mohammed varit med om att översätta, dyker en djupare förståelse fram. Adnan föddes i Libanon, men var senare i livet bosatt i USA och Frankrike. Adnan skriver i slutet av ”I hjärtat av hjärtat av ett annat land”,

”Att försöka distrahera sig med poesi. Med träd. Se träden växa, skyndsamt. Framträda och försvinna. Att söka skydd från bestialiskt erövrande i falska skyddsrum. Att jaga flyktingen, spola ut honom från hans nya tillflyktsort. Sätta en kula i huvudet och ryggen på en palestinier. Lägga irakier till slakten…”

Ednans prosadikt, först utgiven 2005, känns kusligt aktuell. Adnan distraherar sig med träd. Mohammed med blommor och det vackra? Detta med att “jaga och spola ut flyktingen”… är det inte just det som sker i vårt land nu? Utarmningen av Libanon och Gaza, kanske värre än någonsin och sen den sista meningen i Adnans text. Just obegripligt tragiskt (liksom sjunde oktoberhändelsen).

Man kan också se dikterna i ”Odödligt” som besvärjelser, ett sätt att bearbeta en hemsk omvärld. Att skriva skönt för att åtminstone i några rader glömma våldet – men helt försvinner det nästan aldrig i dikterna.

Och här sitter vi poesinördar och kanske naiva åskådare på bänkar vid författarsamtalets slut, vi applåderar intill det mörker som Mohammed och andra poeter från Mellanöstern kanske döljer, men som jag vill tro finns som en bordunton i Mohammeds lyrik. Att hon säger att det finns mer kärlek i denna nya bok blir på något sätt heroiskt, som om hon ville skydda sig själv och läsaren från krigens djävulskap.

Men jag tror inte att Mohammed vill att man ringar in hennes dikter i något slags invandrarkategori. Kanske inte heller in i en specifikt svensk poesitradition. Kanske i en europeisk, men också, om fler översättningar kommer – i en kontinental kontext. Somliga dikter har för övrigt något av haikudikt i sig.

När jag i dag öppnade en diktsamling med en mer konventionell och begriplig text, tyckte jag den framstod som naiv. Jag behöver inte tvivla på vad jag läser och det blir en smula tråkigt.

Se där, Muhammeds böcker har ändrat mitt sätt att läsa, kanske också att se på världen.

Så ställer jag in hennes bok bredvid Utler och Christensen i bokhyllan, sätter mig i gungstolen och lyssnar på Thorvaldsdottir.

Jag tänker att om man försöker gripa om det ogripbara och håller det för hårt, så försvinner det. Utler talar i ett slutord i sin bok om möjligheten att se världen som relationell – vi interagerar alltid – också med våra inre organ och med naturen. Hartmut Rosa kallade det för att söka resonans med omgivningen, inte försöka kontrollera den.

Man kan förstås också söka resonans med Mohammeds dikter, ta in paradoxerna; både smärtan och det vackra, både våldet och kärleken, det som Iman Mohammed menar alltid kommer att vara mänsklighetens följeslagare…

The post Iman Mohammed skriver gåtfull men njutbar poesi first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen presenterar vi dikter av William Karlsson i veckans utgåva av Littestraden.

William Karlsson är 21 år gammal och studerar ekonomi i Lund. Han har alltid haft ett intresse för litteratur och skriver både poesi och prosa, mest för sitt eget nöjes skull, och har inte tidigare försökt få någon text publicerad.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter som han själv beskriver så här: ”De är nog, likt all litteratur, självbiografiska. Jag tycker om att skriva poesi för att det är ett sätt att försöka förstå sig själv bättre. Det kan ge både klarhet och tröst att skriva”.

CAROLINA THELIN

Dikter av William Karlsson

Du är så späd, så len och vacker. Jag är grov och ful.

Du viskar skönt och jag skrattar djupt.

Dina fulaste tankar ropar jag högt. Mina ömmaste ord reciterar du vardagligt.

Du är den blåa solstrimmade himlen och jag är skrovliga rötter bland dyig jord.

Det du håller hemligt säger jag utan tanke. Min tystnad är din talarstol.

Men om himlen kan framkalla regn och åska, så kan även de finaste blommor frodas i fuktig jord

bland höga ekar.

*

Jag ber om ursäkt, ville aldrig besvära dig

Det var bara flera år sen jag var kär

Hade glömt att det gick att känna så

Visste ej vad jag skulle göra

För vad skulle jag göra?

Att se dig fyllde mig med lycka

Att se dig glad gjorde mig gladare

Kanske tror du att jag är en sån

Som alla andra

Som bara ville ha dig i sängs

Kyssa, erövra och lämna

Men så var det inte!

Jag ville bara skala en clementin

och varsamt plocka bort

varenda vit sträng

tills bara en len

och fin

orange kula

återstod

Så att du kunde äta den läckraste frukt

Söt och syrlig

utan sträv beska

Inget mer än det

*

Visst känner man sig själv bättre än alla andra? Visst tror man att ingen annan, verkligen, kan se vem man egentligen är?

Alla ens djupaste tankar, avlägsna drömmar och mörkaste begär, hålls fångna inuti sitt eget sinne. Visst känner man väl sig själv bäst, när ingen kan se det man tänker. Ingen kan förstå, bättre än en själv.

Men kan du se dig själv? Kan du se hur din blick flackar när jag talar om avlägsna drömmar, om kärlek? Vet du att du nervöst fingrar på koppen, att du sjunker ihop, när det kommer på tal?

Vet den elake mannen att han är elak, när han så djupt vill vara snäll? Fastän jag tror mig lita, ser alla utom mig min svartsjuka. Trots att du tror dig vara dum, blir folk hänförda av din alldagliga, men ändå så otroliga vishet.

Man är den man är. Men ingen, jag menar verkligen – att ingen människa kan veta vem man egentligen är.

Du ser på mig och jag ser på dig. Det enda vi vet är vad vi kan se

och det får räcka.

*

Molande missnöjdsamhet
Ej skarp sorg
Det svider inte
Men det tyngs ned
Av drömmar
Som jag tvingar mig själv
Att släppa

Väntar
Inte så tålmodigt
På att tyngden av dem
Ska lossas
Från mina axlar

Saken är den
Det går inte
Att ignorera bort
En säck på ryggen

Den kan bara släppas
Genom ett kast
Ett krafttag
Handling kallas det
En svår och jobbig
Handling

Jag är rädd
För att säcken spricker
Kanske att de ser
Och skrattar

Men är det inte
Mycket bättre
Med en sprucken säck
Än en bruten rygg
För att man vägrade
Släppa taget

Vissa saker
Släpper man bara
Metaforiskt
För det kräver
I verkligheten
Kraft

Det krävs mod
För att släppa taget
Om det man måste
För det man älskar

The post Littestraden: Dikter av William Karlsson first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans upplaga av Littestraden har vi valt att presentera den nyskrivna diktsviten ”Iakttagelser” av Victor Haskel.

Victor Haskel skriver noveller, pjäser, romaner, poesi, journalistiska texter och låttexter.

Han har bland annat kommit ut med diktsamlingen ”PARAPLY” och publicerats i Opulens, senast med tre dikter ur diktsamlingen ”Jag och mina personligheter har möte klockan fyra”.

Nu är han åter aktuell, den här gången med diktsviten ”Iakttagelser”.

CAROLINA THELIN

Iakttagelser

I

Vattnet jagar fönsterblecket och

grannhusets ena persienn fladdrar i vinden.

Innanför portarna betalas det fakturor,

kokas kaffe.

Barnen äter inte upp sin mat

och kalenderns aktiviteter ramlar ut –

skapar en stor pöl av måsten på köksgolvet.

Jag ler bakom uppfälld krage

och går vidare.

II

Strålkastarljusen flyger förbi i mörkret

och lämnar efter sig långa glödande svansar.

I någon av bilarna sitter nog en man och sjunger

i en annan bråkar kanske äkta makar.

De ska hem,

eller bort.

I min bil råder största tystnad

fast radion står på.

III

Mitt eget lilla träd – med sandpappersbark

vänder mig ryggen.

Det är en vresig morgon,

det talar vinden om.

Det är en grå morgon som färgat av sig

på ansikten och portföljer.

Men även denna dag ska levas

i mörker

med inre ljus.

IV

Ekens trädtopp valsar med vinden.

Gräset där under, vilar i dagg.

Morgonen har vaknat med inte rest sig än.

Jag hur löven andas stilla,

jag hör ut träden talar.

Dagen är i antågande med stormens väldiga steg

och min faktura är ännu ej betald.

V

Solen bryter igenom tvåväggsglas

och värmer dammiga fönsterbrädor.

Matbordets stolar är fyllda av ansikten som pratar

högt om det ena

lågt om det andra.

Tror jag.

The post Littestraden: ”Iakttagelser” ‒ en diktsvit av Victor Haskel first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Solen syns och solen svävar” och förundras inför dikter där naturen framträder i sin egen rätt.

Solen syns och solen svävar av Ann Jäderlund
Albert Bonniers förlag

Det är svårt att ta in och härbärgera Ann Jäderlunds dikter. De känns djupt förfrämligade och det framstår på det stora hela som ett övergripande stilgrepp. Själva titeln på hennes senaste diktbok är, inte helt otippat, märklig: ”Solen syns och solen svävar”. Så, ja! Dikterna har släppt taget om gravitationen. Orden är lösa, de agerar nu på egen hand. Universum är oförklarligt. Inget är fast. Allt är förflyktigat. Det känns både obekant och lite lustigt.

Jag prövar att läsa dikterna högt för mig själv. De framstår då som högtidliga och en aning teatraliska, men med ett fokus på språket i sig.

Sten Selander kritiserade i en understreckare 1946 i SvD Erik Lindegrens poesi. Det blev början på den så kallade obegriplighetsdebatten. Den nya dikten stod mot den äldre. Med Ann Jäderlunds dikter återkom denna typ av debatt på 1980-talet och jag kan förstå varför. Jag ser det som att hon har tänjt ut det modernistiska konceptet i dess fulla längd. Språket i sig är den materia som skapar dialektik mellan verkligheten och konsten som konst i sig.

När det kommer till mötet med Jäderlunds dikter sker något märkligt. Man kan inte omedelbart gilla dem. Inte heller kan man tycka illa om dem. Det uppstår snarast ett tomrum mellan tycka om och icke-tycka-om. I detta tomrum lever dikten sin egen grammatik. Jag kommer inte åt dikterna. Jag kan inte invadera dikten med mina anspråk. Detta är Jäderlunds egen inmutade domän. Men det finns likväl något ofärdigt i diktningen. Detta ofärdiga bär på ett slags paradoxalt löfte. Ur tomrummet kan något komplett nytt uppstå.

Ann Jäderlund och naturen

Människan är förstås att betrakta som en kolonisatör inför jorden och naturen. Det framstår som att Jäderlund genom sina dikter försöker undkomma denna kolonisation. Hon söker sig bortom människans egna definitioner. Naturen framträder hos henne i sin egen rätt. Metoden blir då att underkasta sig ljuset, solen, växterna. Solen har sin egen grammatik och logik, alltså svävar den. Och den måste sväva inför barnets blick.

Poeten söker sig allt längre bortom det invanda språket. Lyssna:

det finns ej hjälp

   än hjälplöshet

   än allt av jord

   och djup och

           ljus

     försvinner

sin vilja och sin håg

   sin vilja och sin

          blonda håg

Jorden, djupet och ljuset vittnar om det blonda. Naturen har sin egen håg och den är blond. Förmänskligad trots allt.

The post Ann Jäderlund söker sig bortom det invanda first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden kan vi presentera två nyskrivna dikter av Jonas Rasmussen.

Jonas Rasmussen är översättare, författare och poet. Han har bland annat översatt Solvej Balles Kvartetten åt Opulens förlag och varit publicerad här i Opulens med ett utdrag ur en diktsamling.

Nu är vi glada över att presentera två nya dikter av Rasmussen. Han menar att det lyriska i dikterna kanske kan ifrågasättas, att de väl snarare är en sorts eruption/utfall. ”Det är i ett helt annat tonfall än vad jag brukar skriva. Jag tror hur som helst att de skulle kunna ’röra om lite i grytan’ hos somliga…”

CAROLINA THELIN

En klassförrädares utfall (en anti-arbetardikt på temat språk och motstånd)

Här sitter jag

med mitt klassförakt

och mina läsglasögon

vid min mattblanka Mac-dator

och ska försöka formulera mig

på ett sätt som du förstår.

Och det hela resulterar

(på ren svenska) i:

Get your fucking shit together!

(Och, till dig

som redan nu undrar

vill jag bara säga

att: ja,

det här

är dikt

för det

ser ut

som dikt.

Problemet är bara

att ingen arbetare läser dikt.

Den “extremminoritet” av arbetarklassen

som läser lyrik

borde ligga

på någon ynka procent.

Så det “du” som här adresseras

(slå upp ordet “adresseras” om du behöver)

är så gott som obefintligt.)

Det där var bara en parentes.

Nu till saken:

Get your fucking shit together!

Fattar du inte

att det är ju för fan

du

som är problemet

för demokratin och välfärdsstaten.

Vem är det

som när ett sprudlande bildningsförakt?

Vem är det

som hemfaller åt faktaresistens och ignorans?

Vem är det

som tenderar att sprida konspirationsteorier?
(vid behov: slå upp även “hemfaller”, “ignorans” och “tenderar”

och … get your fucking shit together!)

Vem är det

som röstar på SD?

Vem är det,

i USA, som stöder MAGA-rörelsen?

Vem är det

som förnekar klimathotet?

Vem är det

som drar de sexistiska skämten?

Vem är det

som drar de homofoba skämten?

Vem är det

som häcklar en doktor i geologi och säger

“var har du doktorshatten då?”

när han en onsdagseftermiddag kommer in i ditt kök?

Get your fucking shit together!

Och vad fan är det

som är så hedervärt med

“kroppsarbete”?

Get your fucking shit together!

Och till dig som tänker:
Där sitter du

med dina plugghästläsglasögon,

din trippelmagister,

din poesi och

dina metaforer:

Nej! Det är inga jävla metaforer här!

Jag försöker formulera mig

så att du förstår!

Så att du kan

get your fucking shit together!

Och tillbaka till det där med

“kroppsarbete”:

Är det att

meka med bilar, mopeder och motorcyklar?

Är det att

lasta och lossa lastbilar

i en lagerhangar utanför Nyköping?

Är det att

blanda kemikalier

i stora oljefat, i den forna “arbetarstaden” Norrköping,

så att det kan bli tvåkomponentsplast till golvbeläggning?

Är det att

stryka tjära på kyrkors och herrgårdars spåntak

runtomkring i hela jävla Sydsverige?

Är det kroppsarbete; är det att

“sälja sin kropp”?

Då ska du veta att:

ja, jag har gjort allt det där

… också …

och trots eller tack vare det

säger jag dig att:

det finns ta mig fan

inget mer kroppsligt

än att skriva lyrik!

Men det där fattar väl inte du.

Get your fucking shit together!

Här sitter jag

med min klassresa i bakfickan

och mitt bultande klassförakt i bröstkorgen

(ursäkta bildspråket!),

och jag ber dig:

Get your fucking shit together!

Några viktiga lärdomar av att växa upp i en arbetarfamilj

Det är viktigt att stiga upp tidigt.

(Min pappa hade alltid redan åkt till jobbet när jag klev upp.)

Det är viktigt att komma hem sent.

(Gärna lagom till middagsmaten klockan halv sex.)

Det är viktigt att göra rätt för sig och slita hårt.

(Man ska inte tro att man får någonting gratis och utan ansträngning.)

Det är viktigt att hålla på könsrollerna.

(Min pappa var aldrig hemma med mig när jag var sjuk.)

Det är viktigt att hålla ordning och reda.

(De rika, som ser ner på en, ska inte kunna anmärka på något.)

Det är viktigt att förstå att alla egenföretagare är onda.

(De skor sig på andra och smusslar med skatten.)

Det är viktigt att veta sin plats.

(Skomakare, bliv vid din läst. Jantelagen är lagen över alla.)

Det är viktigt att passa in bland de sina och inte förhäva sig.

(Att tro att man “är något” är något av det löjligaste man kan göra.)

Det är viktigt att veta att allt man gör kan göras bättre.

(Det finns alltid något som kan korrigeras.)

Det är viktigt att inte njuta av livet.

(Hur skulle det se ut om alla låg och läste i en hängmatta?)

Det är viktigt att förstå att konst och kultur är tramsigt och olönsamt.

(Klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb!)

Det är viktigt att inte tro att man är värd något i sig.

(Egenvärde genereras av arbetstimmar och lönebesked i slutet av månaden.)

Det är viktigt att förstå att kärlek är någonting man förtjänar.

(Genom att vara snäll och foglig och lydig och duktig.)

Det är viktigt att förstå att kärlek mellan man och fru inte är så viktig.

(Man kan vänja sig eller lära sig stå ut med någon.)

Det är viktigt att hålla ihop äktenskapet.

(Man ska vara nöjd med vad man har och man skiljer sig inte.) 

Det är viktigt att vara stolt; stolt över att man är arbetare.

(Att vara streber eller – hemska tanke – klassresenär är

om möjligt ännu mer löjeväckande än att tro att man “är något”.)

The post Littestraden: Två dikter av Jonas Rasmussen first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla,” skriver Erik Bovin, som anser att den visionära ”Illuminationen av allt” är ytterst läsvärd.

Illuminationen av allt av Signe Gjessing
Dikter
Översättare: Ann Jäderlund, Helena Boberg
Ellerströms

Signe Gjessing är en udda fågel på den samtida poesiscenen. Sett till ålder och ryktbarhet borde hon räknas till den grupp danska poeter som kallas ”Generation etik”. Dit hör bland andra Olga Ravn, Josefine Klougart och den för tidigt bortgångna Yahya Hassan. Med dem har hon dock föga gemensamt.

Den autofiktiva strömning som sedan en tid dominerat nordisk samtidslitteratur är också henne främmande. Hon är och förblir en särling. Men en hyllad sådan. För debuten ”Ut i det o-lösa” (2014) mottog hon Munch-Christensens debutantpris och året därpå Albert Dams Mindelegat.

Men hon har även fått motta kritik. I hemlandet har den negativa kritiken avfärdat hennes poesi som kosmisk surrealism. Visst Gjessings poetiska universum kan till en början te sig flummigt och inte helt gästvänligt att besöka.

Signe Gjessing har stora anspråk

I den nu Sverigeaktuella diktsamlingen ”Illuminationen av allt” är detta en plats där ryggsäckar, solrosor och hundrakronorssedlar svävar obehagligt nära stjärnrymden.

I alla hennes diktsamlingar är avståndet mellan kosmos och människan närapå avklippt. Flummigt, jovisst men likafullt poesi med storvulna anspråk. Poesi, förvisso med ett trotsigt och lekfullt tilltal men med rötter i den visionära diktning vi känner från poeter som Edith Södergran och Else Lasker-Schüler.

När Gjessing blickar upp mot stjärnorna och därigenom får läsaren att göra detsamma är det helt klart poesi som ger en existentiell svindel. Man påminns om sin litenhet när man ställs inför det som på många vis är ofattligt och oöverblickbart.

Lyckad översättning

Ann Jäderlund och Helena Boberg som översatt Gjessing sedan tidigare har denna gång hjälpts åt med att överföra Gjessing till svenska, med tillfredsställande resultat skall tilläggas. Hennes poesi är troligen tämligen svåröversatt. Så här kan det låta:

”Universum frågar dig om ni inte ska blanda blod, men kommer sen på

att det inte har mer blod kvar, bara stjärnor. – Det går det med, säger du.

(Det blir enklast för alla om skapelsen är allt, så länge världen skapas.)”

Det rör sig om en till omfånget tunn samling, ofta är dikterna på endast två, tre rader, dock inte så traktatliknande som i den Wittgensteininfluerade ”Tractatus Philosophico-Poeticus” (2021) utan denna gång med vindlande rader som brer ut sig på boksidan.

Somliga dikter tycks ha halkat ur sin omloppsbana. En experimentell poet gör rätt i att ta risker. Ibland landar det dock fel i dikter som vetter åt det nonsensartade.

Flera dikter tycks handla om kärlek. Av kosmiskt eller köttsligt slag? Ett gåtfullt du återkommer. Ändå är det svårt att slå fast. Den som läst Gjessing förut vet att hon gärna arbetar med förskjutningar. Hennes poesi låter sig kort sagt inte fixeras.

Signe Gjessings paradox

Som Joni Hyvönen lyfter fram i en essä i Vagant bär Gjessings poesi drag av rastlöshet som kontrasterar mot den känsla av att vara ett med det oändliga som det kosmiska temat onekligen lyckas frammana. En paradox som gör hennes poesi än mer mångskiktad.

Uppfattningen om att denna femte och ytterst läsvärda diktsamling även är typisk för författarskapet underbyggs i vetskap om att hennes poesi sedan fortsätter i samma riktning. Ja, det antyds redan i titeln på 2024 års ”I kan da også bare skrive om stjernerne!”. Låt oss hoppas att en svensk översättning inte dröjer alltför länge.

Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla vilket för tankarna till en annan dansk poet som hon även citerar – underbarnet Michael Strunge: ”Jag älskar dig ända in i stjärnornas knä.” Och Gjessing fortsätter: ”En stjärna bär mitt hjärta på axlarna / in i illuminationen av / allt.”

The post Signe Gjessings visionära poesi är ytterst läsvärd first appeared on Opulens.

LYRIK. Denna dag skulle poeten Sonja Åkesson ha fyllt 100 år. Lis Lovén skriver om en författare som gjorde sitt liv till dikt.

I år skulle Sonja Åkesson fyllt hundra år. Detta firar Norstedts med att ge ut hennes samlade dikter. Vid första anblicken av Sonja Åkessons poesi kan hon framstå som träig och tråkig. För enkel. Men när jag bestämde mig för att fördjupa mig i hennes verk och liv kom dikterna att framträda i ett annat ljus.

Alltså! Hon var en sådan författare som gör sitt liv till dikt. Jag tror att Sonja Åkesson var så olycklig eftersom hon verkligen var vad man kallar hudlös… Hon var gift flera gånger och tycktes inte trivas i något äktenskap. Diktsamlingen ”Husfrid” (1963) anses vara hennes genombrott och den innehåller dikten ”Äktenskapsfrågan” som för övrigt ingår i Sveriges kulturkanon:

”Vara vit mans slav.

Vit man vara snäll ibland, javisst

dammsuga golven och spela kort

med barnen i helgen.

Vit man vara på för djävligt humör

och svära fula ord

många dagar. –––”

När jag fördjupar mig i Sonjas Åkessons dikter tränger det fram glimtar av verklighet med stänk av något lyriskt. Något vackert och djupt poetiskt mitt i allt sorgligt. Hon led hela sitt liv över sin skrala utbildning. Men hon blev poet, dramatiker och även bildkonstnär. I litteraturprofessor Eva Liljas monografi ”Den dubbla tungan” står det att Sonja Åkessons dikt var tredelad: modernistisk, realistisk och experimentell. Det är en träffande beskrivning.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sonja Åkesson 100 år first appeared on Opulens.