FRIHET. “Poeter idag bör nog undvika att hallucinera bort den mänskliga kroppen och i stället fokusera på den mänskliga analoga tillvaron,” skriver Ulf Cronquist.

När jag för drygt tjugo år sedan läste Jeanette Wintersons The PowerBook (2001) förvånades jag över den naivitet som boken ger uttryck för när det gäller en sorts positivt avförkroppsligande, det vill säga, att separera bort den erotiska kroppen från medvetandet. Läsaren erbjuds Freedom for just one night om den följer berättarröstens uppmaning att ta av sig kläderna, sedan ta av sig kroppen – för att påbörja en ny berättelse om sig själv, som det heter, i en laptops DNA. Och att därmed lämna klumpig biologi utanför ekvationen för att i stället skapa en digital subjektivitet. Denna avpassionerade syn på kroppen står i total motsats till David Bowies låt ”Heroes” till vilken en måhända associerar vad gäller frihet här och just nu. 

Jag noterade två huvudinvändningar mot Wintersons laptops-optimism, i en akademiskt publicerad artikel från den tiden: det första och slående uppenbara är den kapitalistiska produktplaceringen i bokens titel; det andra och vid lite mer eftertanke också slående uppenbara är den nämnda naiviteten när det gäller kroppens försvinnande till fördel för den digitala erotiken.

På bokens första insida finns en bild av en produktplacerad Macintosh PowerBook med nyckelfrasen ‘Freedom just for one night’ skrivet på skärmen. På baksidans insida ser vi samma laptop med texten ‘You can change the story. You are the story.’ Den paratextuella effekten är snarast banal eftersom varken frihet eller berättande är beroende av virtuell kapital-teknologi. Wintersons bokprodukt är med andra ord varumärkesbrännmärkt – branded som Naomi Klein skriver i No Logo (1999). Wintersons kapitel är däremot skrivna som vilken annan modernistisk fragmentarisk text som helst, det är bara den paratextuella kommersiella brännmärkningen som vagt antyder just digital frihet. I brist på fantasi får vi i stället till exempel följa med Wintersons berättare på en regressiv resa till Capri, en romantisk ö där ett romantiskt par utvecklar ett romantiskt förhållande. Där ”luften är som en kyss”. 

Kroppens försvinnande kan sägas ha ett ursprung i efterföljden av de numera smått legendariska Macy-konferenserna om cybernetik som hölls i USA under och direkt efter andra världskriget med forskare som John von Neumann, Norbert Wiener och Warren McCulloch.

I fokus var interaktionen mellan människa och maskin och den fick ett kraftigt genomslag inte minst i populärvetenskap och science fiction. Det är som Katherine Hayles påpekar i How We Became Posthumans (1999), inte för inte som Star Treks ”Beam me up Scotty” har blivit en kulturell ikon för det globala informationssamhället – kroppar förflyttas utan att egentligen (mystiskt nog) ha kroppar. Som hos Winterson där det åbäkiga mänskliga köttet sätts i karantän. Men Hayles understryker: mänskligt medvetande kan inte laddas ned till ett tomt datorskal. Wintersons utopi förnekar tillgång till kroppen och förnekar därmed tillgång till frihet; cybernetisk erotisk frihet tillåter helt enkelt inte – vill jag bestämt påstå – den analoga kroppens tillvaro. 

Jeanette Winterson har på senare tid skrivit en samling essäer, 12 Bytes (2021). Hon är där fortsatt exalterad över den digitala utvecklingen, speciellt i debatten om transhumanism och möjligheten att ta sig förbi kroppens biologiska begränsningar för att uppleva frihet. 

Denna reflektion skriven våren 2023 i dagar av AI-debatt. Som Naomi Klein nu sammanfattar situationen i The Guardian:  ”AI-maskiner ‘hallucinerar’ inte. Men det gör deras tillverkare”. Poeter idag bör nog undvika att hallucinera bort den mänskliga kroppen och i stället fokusera på den mänskliga analoga tillvaron med en stadig penna mellan fingrarna som skriver i textens riktning.

The post Jeanette Winterson och det hallucinerade kroppsidealet first appeared on Opulens.