HEMBYGD. “Om äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal är det den illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.” Det skriver Katrine Hamori i en kritik av Carsten Palmer Schales krönika i tisdags.

Carsten Palmer Schale drar en lans, eller ska jag säga slåss mot väderkvarnar när han skriver att man bör betänka det enkla faktum att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Med den logiken torde antivaxxare och anhängarna till teorin om att jorden är platt vara riktigt betydelsefulla och viktiga, en åsikt jag inte alls delar. Vidare skriver han att äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal. Vore så fallet är den äkta internationalismen illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.

Det går verkligen åt helvete med internationalismen om man betänker att en kommun som Dorotea på 50-talet hade ett invånarantal som närmade sig 6 000, idag har kommunen inte mer än 2 500 invånare. Om hembygden är den enda trakten för Schale, så är det många som saknar en sådan. Det är väl ganska ovanligt att man idag talar om just hembygd, inte enbart för att ordet som sådant fått en klang av nazistretorik där just ordet Heimat var ett hedersord, utan också för att det nog är sällan som någon uppvuxen och bosatt i Farsta eller Fosie benämner dessa orter som just hembygd. I dag har det ordet oftast en biton av förlöjligande och pinsam buskis.

De som skräms av Sverigedemokraternas framfart och drastiska minskningar av kvotflyktingar är ofta de som samtidigt försvarar bibehållandet av regionala språk och dialekter med näbbar och klor genom att hävda att det är viktigt att visa var man kommer ifrån. När jag då lite lamt frågar varför får jag aldrig något entydigt svar. Vad jag förstår så finns det en rangordning i dialekters status, där det till exempel inte anses lika viktigt att det ska höras att en person bosatt i Stockholm varit bosatt i västgötska Järpås fram till hen gick i nionde klass.

Det skojas ganska friskt i vissa kretsar om dem som uttalar i med ett spetsigt främre uttal, alltså förlöjligar man det förment snobbiga uttalet och säger sådant som “Vi på Lijdinöö dricker vitt vijn till bisvijerna”. För de som håller fast vid det dialektala sättet att uttala vissa ord vill tydligen att det ska framgå att man är uppvuxen på en ort där bostadspriserna är bland de högsta i landet. Till skillnad då från till exempel Tomelilla där man fortfarande kan köpa en villa för en tredjedel av vad en tvårumslägenhet på Lidingö kostar.

Alltså vill jag hävda att Carsten Palmer Schale är helt fel på det när han skriver att den enda äkta internationalismen är regional. Jag vill påstå att det enda regionalismen innebär är att vara klassbevarande och i förlängningen kan den också vara destruktiv. Som belägg för mitt påstående kan jag till exempelvis visa på vad som hände när jag som historielärare i en niondeklass i Sjöbo rättade ett prov som eleverna haft. En elev skrev “Andra Färskriget” i sitt prov. Det tog ett tag innan pengen trillade ner hos mig. Aha! Sjöbo ligger i Färs härad. Eleven hade alltså efter en hel termins historieundervisning inte förstått, eller velat förstå, vad andra världskriget stod för och vad det innebar för hela Europa och världen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ett annat klassiskt exempel på vådan av att alltför entusiastiskt hålla fast vid ett regionalt språk är när en annan elev skrev, i en uppsats om en studieresa, “… sen gick vi till mossajomet.”

“Mossajomet”? Något sådant ord finns inte på svenska. Inte förrän eleven ombads läsa upp högt vad hen skrivit gick det att förstå vad “mossajomet” skulle vara för ord. “Mossajomet” är alltså så man uttalar museumet på regional dialekt. Den unge eleven skulle alltså med Schales resonemang vara en representant för något mycket betydelsefullt, det vill säga det fåtal som tycker det är helt i sin ordning att hålla fast vid den dialekt man talar i en ort i Skåne.

Visst kan jag förstå att det finns en längtan efter hembygden, det enkla livet i den röda stugan som står för trygghet och skönhet i motsats till att varje morgon stressa i tunnelbanan och svära över hissen i ens hyreshus som återigen är ur funktion och tvingar en att mödosamt ta sig upp för trapporna till sjunde våningen. För att därefter innanför hemmets dörr upptäcka att man glömt köpa toapapper.

Men vad man då gärna förtränger är kroppar söndervärkta av tungt arbete och tuberkulos som frodas i fuktiga och dragiga stugor där snoriga ungar gråter över vattvällingen. Där kvinnor tvingas föda barn som det knappt kommer finnas mat till. Där den idylliskt solblänkande sjön utgör en livsfara för små barn. Där ingen gick mer än några år i skolan och med nöd och näppe kunde stava sig igenom en tidningssida. Där man talade samma språk i alla stugorna runt omkring.

Det vill säga ett helt annat språk än det som talades i salongerna på herrgården.

The post Hur många har en hembygd idag? first appeared on Opulens.

IGENKÄNNING. På senaste tid har det uppstått en diskussion om huruvida ljudböcker skall läsas på rikssvenska . Mitt spontana svar är: nej. Möjligen, men bara möjligen, när det handlar om dialoger. Lydia Sandbergs uppmärksammade ”Samlade verk”, som tilltalade mig som urgöteborgare, hade exempelvis inte gjort mig på ännu bättre humör om den lästs upp av Weiron Holmberg. Boken står stadigt i egen rätt, skulle jag vilja påstå.

Å andra sidan. Kanske kan man se relationen mellan en tryckt roman och en dialektalt uppläst roman som en parallell till relationen mellan tryckt poesi och estradpoesi eller spoken word. Kanske? Så att vi har att göra med två olika genrer? Kanske – igen. Selma Lagerlöf på värmländska och Sara Lidman på västerbottniska? Vi får väl dock se. Anthony Burgess, som jag något litet är bekant med, talade, läste och skrev inte bara på ett dussin språk. Ju äldre han blev, desto mer intresserad blev han av dialekter. Italienska, manchuriska, ryska, påhittade. Och mer: han löpte linan ut, och lanserade begreppet idiolekter (eget språk i motsats till dialekter och sociolekter). En idé vore kanske att man medvetet skrev litteratur på andra språk än de gängse riksmålen?

Geografiska lekter skapar stark igenkänning och skall inte underskattas. Åtminstone har jag förstått, att man kan ha roligt när man läser också, inte bara fördjupa sig i komplikationer. Så det så.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ljudböcker på dialekt? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag undrar över det här med svenskans prefix, främst o- och a-, för att negera ett ord. Det verkar inte finnas så mycket system i det, men kanske kan du reda ut det? / Lars

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Lars! Jag misstänker att du redan är ganska språkkunnig då du rör dig med en rätt avancerad grammatisk terminologi. När du säger prefix avses det förled som gör om, ändrar ordet. Det är bäst att förklara detta då vi vänder oss till en bredare läsekrets. Vi kan ta orden omoralisk och amoralisk som tydligt exempel på när ett prefix vänder på ordets innebörd, men att det ändå finns en nyansskillnad. I fallet omoralisk har jag helt enkelt en övertygelse om att ordet betyder att hen som är omoralisk innerst inne ändå vet vad som är rätt eller fel, men gör fel i alla fall.

Den som är amoralisk däremot ligger så långt ifrån alla etiska normer att hen snarast inte vet vad som är rätt eller fel, och inom juridiken kan ju denna distinktion ha betydelse. Om en mördare är så pass psykiskt sjuk att han inte förstår att hans handling är fel blir påföljden en annan, men nu rör vi oss här bort från det språkliga.

Som ett annat exempel på denna nyansskillnad kan vi nämna osocial versus asocial. Den osociala typen är kanske en bokmal som mest trivs hemma i fåtöljen, den asociala kan vara någon som är utåtriktat aggressiv och beter sig illa och rent av skadar andra.

När det gäller prefixet o- så är det inte bara negerande utan ändrar ofta ordet i djupare mening. Ett oväder är inte frånvaron av väder, det är ju dåligt väder, med grundförutsättningen att väder i sig är positivt. Ett oljud är som vidare exempel definitivt inte tystnad. Sen har vi ju slutligen det härliga dialektala fenomenet när en norrlänning som inte har varit på Ica idag säger ”idag har jag ohandlat”.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Vad är skillnaden mellan omoralisk och amoralisk? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag såg några avsnitt av Fredrik Lindströms Dialektmysterier och undrar om skånskan är en enhetlig dialekt eller om det finns diverse skillnader i landskapet? / Ola Andersson, Karlskrona.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Ola! Ja, när man talar om skånsk dialekt får jag den uppfattningen att det ofta syftas på den riktiga breda dialekten nere på Österlen, men detta är en förenkling. Det finns många varianter av dialekten här i söder och dessa  handlar bland annat om landsbygd kontra stad och lantbrukare/arbetare kontra akademiker.

Ta till exempel lundadialekten, så tydligt representerad av journalisten och tv-personligheten Christoffer Barnekow, eller för all del parodierad av kulturprettofiguren  Dan Bäckman i Killinggängets persongalleri. Den uppfattas som ett slags pretentiös akademikerdialekt där det bondska inte riktigt försvunnit. Dock finns det knappast något gemensamt med språkbruket hos lantbrukarna i sydöst  och deras triftonger. (Triftonger består av tre vokaler uttalade i samma stavelse.)

När vi ändå är inne på dialekter som i någon mån anses finare kan vi ju också nämna Helsingborg, där det till exempel heter att ”jag tar hynden på byssen för åka till Lynd”. Det vill säga att ”u” uttalas mer spetsigt och blir ”y”, men om detta sedan ska kallas att artikulera bättre är väl diskutabelt.

Sedan har vi ju mina hemtrakters språk, nämligen Göingedialekten. Eller bättre uttryckt Göingespråket. Jag föredrar att säga språket och inte dialekten, för i de mörkaste skogarna är dialekten så särpräglad att det krävs stor ansträngning för utomstående att förstå. Med andra ord utgör det nästan ett eget språk.

Tyvärr har Göingespråket varit måltavla för en del, i mitt tycke,  osmaklig och orättvis komik i tv, till exempel i realityserien Hem till Tyringe och jag får väl försöka försvara min egen dialekt här med att säga att vad som anses fult och vad som betraktas som fint ofta är en fråga om makt och centrum kontra periferi.

Nordöstra Skåne har länge varit fattigbygd och utmark gentemot det mer välmående Västskåne och Österlen, och det visar också på att dialekter konserveras på ett helt annat vis om regionen inte är ett tillväxtområde utan har hamnat på efterkälken.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Är skånskan en enhetlig dialekt? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej Jesper! Bertil heter jag och jobbade på 60-talet en runda på Kockums. Som jag har fattat det är många av er som jobbar med Opulens Malmöbor. Det hade varit kul att höra vad som är din syn på det som kan kallas typisk Malmödialekt. ‘

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Bertil! De flesta av Opulens medarbetare är inte malmöiter men jag är det. Jag väljer att svara på din fråga ur floden (nåja, det fanns tre till att välja på) av frågor då den gjorde mig lite perplex. Att själv vara Malmöbo är ingen garanti  för att ha blick på sitt eget språkbruk, snarare är det nästan som att doften av ens eget rakvatten är svår att förnimma för en själv. Man är så uppe i det så man inte har känsla för det. Jag antar att du menar den gamla klassiska arbetarmalmöitiskan som tyvärr väl måste sägas vara på utdöende, men i stället för en heltäckande redogörelse om vår stads dialekt ska jag ge några exempel.

”Säär vi!” är en kortare variant av ”vi säger så” för att avrunda ett samtal.

”Nu är du hilt snitt pó di’”… Ett uttryck som kanske inte behöver översättas till rikssvenska men är ganska talande om att någon tycker man är ute och cyklar.

Sen används “i” om gator på samma vis som i danskan, exempelvis ”jag bor i Grönegatan”, antagligen en rest från danskan.  Sedan  vill jag helt ovetenskapligt påstå att triftongen är rätt vanlig, det vill säga en ännu grötigare variant av diftongen… ”Haaauueeer duu”…

Allvarligt talat känns det fel att tala om detaljer när det gäller malmöitiska, det är närmast ett helt eget idiom och med en attityd som inte går att analysera ur en ordinär och närsynt språkvetenskaplig vinkel, på samma vis som Södermalmsslangen i gamla pilsnerfilmer.

Fredrik Ekelund skrev en teaterpjäs vid namn Fubbick Town i monologform, för skådespelaren Pierre Dahlander, som tydligt visar på detta. Det finns för övrigt några klipp från den att se på Youtube. Rollkaraktären är här verkligen inte ”spansk i truten”, ett härligt malmöitiskt uttryck för att ta ner fisförnäma personer, som försöker tala rikssvenska, på jorden.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Malmödialektens särart first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag har läst er språklåda från början och ser att det mest handlar om grammatik,  men kan du bli lite mer personligt subjektiv och säga vad du tycker är Sveriges fulaste ord?

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej du namnlöse!

Jag väljer att svara på din fråga eftersom jag nästan tycker jag har ett objektivt svar på den frågan trots att du efterfrågar personlig subjektivitet, och ordet jag vill dra en lans för är ”rövgövlaknyde”. Jag öser detta ur mormors skatt av dialektala ord från Göingeskogarna och själva förklaringen bakom ordet är inte den heller så vidare vacker. Att det är ett knyte ur röven kan vi nog förstå, men det stannar inte vid det, utan det betyder efterbörd.

Det var på den tiden då män inte förstod så himla mycket om det här med blommor och bin och trodde att det liksom var hål som hål där nere. Det kom snabbt att användas som ett skällsord för någon man ansåg vara idiot, det vill säga att han inte var “riktig” utan endast ett slags missbildning. Med denna pikanta historik och själva ordets klang vill jag närmast säga att det objektivt sett är Sveriges fulaste ord.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Vilket är Sveriges fulaste ord? first appeared on Opulens.