KONSPIRATIONSTEORIER. Martin Hägg skriver om något många erfarit i dessa konspirationsteoretiska tider. Hur ska vi bemöta närstående som så att säga ramlat ner i kaninhålet?

För ett ögonblick tystnade min bekant. Vårt samtal hade glidit in på partipolitik och jag lyfte sambandet mellan högerradikalism och klimatförnekande, det faktum att sittande regeringen och Sverigedemokraterna skippat klimatmålet för det fanns så många andra viktigheter som pockade på uppmärksamhet.

När min bekant åter öppnade munnen var det för att lära mig något. Jag fick höra att ”klimat är något vi alltid haft”, att han själv hade lite ”extra information om det här med väderomslagen”, att det var lite si och så med den där klimatkrisen, att det nog var så att den inte alls fanns. Ty han hade läst, han hade lyssnat och han hade förstått att allt bara var en agenda av förvillelser, en av alla tossigheter som sipprat uppifrån och ner.

Det var där jag förlorade honom. En gammal bekant som plötsligt sjönk ner i något mörkt och svart, jag tappade taget helt enkelt. Kan han så kan antagligen en himla massa andra, så tänkte jag.

9/11-attentatet

Något liknande hände tillsammans med en av mina elever på Komvux för något år sedan. Vi hade av en händelse kommit in på ämnet politisk konst och berörde av den anledningen 9/11-attentatet i USA. En konflikt mellan USA och islamisk fundamentalism, trodde jag, tills den unga (men vuxna) kvinnan informerade mig om att USA hade planerat och genomfört detta helt på egen hand, allt annat var dimridåer, försök att leda bort uppmärksamheten från den (topphemliga) sanningen med stort S.

Kanske gör jag en höna av en fjäder nu, varför inte bara glömma dessa människor, stryka ett streck över allt och gå vidare? Men tänk er in i en situation där ni tror att ni har funnit klokskap, träffat människor med båda fötterna på jorden, med en väl fungerande sköld mot konspiratoriska villfarelser, kort uttryckt folk som det går att snacka med – för att i nästa stund bli varse något helt annat, då är det inte så lätt att bara skaka det av sig.

Men var det rätt att så där rakt av vända på klacken? Jag är långt ifrån den förste som ställer den frågan, alltså frågan om man ska gå i klinch eller ej.

Tips och råd

Mängden tips och råd på hur man ska omvända kadern konspiratoriskt sinnade människor har hur som helst tagit smått industriella proportioner – något som i sig visar hur stort problemet har blivit.

De flesta av råden verkar vara av det softade slaget. Statens medieråd menar att man ska visa empati och försöka ”förstå bevekelsegrunderna” för att på så sätt locka fram självreflexion. Forum för levande historia vill att man ska stärka personens självkänsla genom att ”visa respekt” för allt det avvikande. (Istället för att peka på felaktigheter ska man ”erbjuda nya sätt att tänka”.) Europeiska kommissionen formulerar det här som att man ska uppmuntra motparten till ”logiskt tänkande, ifrågasättande och faktakontroll” i ett lyssnande samtal.

Om motparten har tid och lust för ett sådant vill säga. För när allt kommer ikring så är det jag (inte personen framför mig) som äger problemet. Hur lyfter man ett problem med en person som inte vet att ett sådant finns?

The post Hur bemöter man närstående som tror på konspirationsteorier? first appeared on Opulens.

FÖRVIRRING. “Desinformation, konspirationer och faktaresistens var det som behövdes för att vi skulle hamna sida vid sida med Karl-Oskar och Kristina.” Martin Hägg ser hur samtidens nätpropaganda leder till förvirring liknande den som drabbade Vilhelm Mobergs utvandrare.

I den senaste filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna beger sig Karl-Oskar och Kristina än en gång av mot det okända med inte stort mer än ett knyte av livets väsentligheter under armen. Några hade lyckats på andra sidan havet före dem – sades det. Där skulle visst finnas bättre jord än i Småland – om man hade tur. Kyrkans förmynderi skulle man nog också kunna slippa – om bara stjärnorna stod rätt till. Gissningar, lösa rykten och förhoppningar staplades på hög i ett högriskföretag utan dess like. Bara seglatsen över till andra sidan var som att spela roulette med livet som insats. 2023 är som bekant den mesta kunskap bara en googling bort. Några tangentryckningar och allt det dimmiga blir klart som korvspad.

Men inte riktigt så ändå. Samtiden har dessvärre också lärt oss att informationsstörtsfloden inte bara hjälper, assisterar, klargör och täpper till hål utan lika gärna kan skapa nya dimridåer. Framför dataskärmen har vårt förhållande till kunskap blivit intrikat – på ett sätt som allt annat än fjärmar oss från förvirringen hos Karl-Oskar och Kristina. 

Vi som har åldern inne inser kvickt att den förnyade aktualiteten i Mobergs berättelse handlar om något mycket mer generellt än att vi plötsligt får se allt i fyrfärg (jag jämför nu alltså med 1970-talets version av storyn med Max von Sydow och Liv Ullman i huvudrollerna). Istället handlar det om en förbannelsens janusansikte där överflödet av kunskap visar sig vara liktydigt med okunskap. När jag skriver detta har IPCC’s senaste klimatrapport nyligen kablats ut. Sunt förnuft säger mig att rapporten borde ha gjort den värsta sjusovaren klarvaken – ändå fortsätter kadern klimatförnekare sött sova vidare. Coronaviruset var för inte så länge sedan både verkligt och dödligt närvarande – utom för de som såg allt som ett hittepå där sprutan var det egentliga hotet.

Var det för övrigt verkligen Putin som startade Ukrainakriget? Är inte Donald Trump trots allt USA’s mest lämpade presidentkandidat? Framför dataskärmen håller all vett och sans, klimathotet, demokratin och rubbet av mänskligt kunnande på att rinna ut med badvattnet mitt framför våra ögon. Med lika dela frejdighet och aningslöshet håller vi på att skrolla oss själva till döds, den som stannar lite extra framför skärmen hittar snart en tråd som fångar upp ens innersta drömmar om en alternativ verklighet hur stollig den än är. Kan inte någon dra ur sladden?

Idén om att historien är en samling cirkelrörelser, att smått och gått ur det förflutna förr eller senare kommer tillbaka i en eller annan form, är allt annat än ny. Narrativet om att vi inget lär av historien (och därför gör samma misstag om och om ingen) är ett sätt att definiera dessa cirklar – vägen till människans förvirring är en annan. Desinformation, konspirationer och faktaresistens var det som behövdes för att vi skulle hamna sida vid sida med Karl-Oskar och Kristina. Vi hade kunnat ge dem en hjälpande hand om vi bara inte hade blivit så förvirrade själva. Vi famlar och gissar precis som de. Vi tog oss bara hit från ett alldeles eget håll.

The post Vi krokar arm med Karl-Oskar och Kristina first appeared on Opulens.

PROPAGANDA. “Svenska kommentarsfält, insändarsidor och diverse nätforum fylls återigen med det som Ryssland verkligen kan – desinformation.” Med anledning av Vladimir Putins upptrappning av kriget går Lars Thulin går igenom de vanligaste argumenten till försvar av invasionen.

Rysslands invasion av Ukraina har tagit en ny, farlig och skrämmande vändning och vi snubblar nu på avgrundens rand. För att använda pokertermer så sitter Vladimir Putin med död mans hand. Alla vet det. Ändå försöker han mörka och bluffa in i det sista. Katastrofen är att Europas säkerhet och ytterst världsfreden finns i potten.

I samband med detta fylls svenska kommentarsfält, insändarsidor och diverse nätforum återigen med det som Ryssland verkligen kan – desinformation. Budskapen fortsätter att trummas in, inte minst i Sverige. Uppbyggnaden på dem har förändrats. I början drevs narrativet att östra Ukraina skulle befrias från nazister. Men i takt med att den bilden blev helt omöjlig att upprätthålla har den tonats ned. Nu handlar det mest om Rysslands utsatthet och att Väst på olika sätt tvingat fram konflikten. I grunden är alltså egentligen inget Rysslands fel.

Kännetecknade är att budskapen börjar med en inledning om att Ryssland gjort fel, att kriget är fruktansvärt och bryter mot alla lagar. Att Ukraina har rätt att försvara sig. Läsaren blir brydd och tänker: detta är allmängods, så tycker alla. Varför tjata om det? Vad vill skribenten? En bit in i texten kommer huvudbudskapet: ”Fast å andra sidan”, ”Ukraina har minsann också” ”Det är Natos fel” ”Vi har tvingat Ryssland”

Låt oss syna de vanligaste narrativen, hur vi ska känna igen dem och bemöta dem. Källor i min argumentation är Utrikespolitiska institutet, vår regering, Nato, de fyra stora dagstidningarna, nyhetsbyrån TT.

Ryssland är hotat, omringat och trängt av Nato och måste försvara sig. Påståendet motbevisas av geografi, militär styrka och nationalekonomi. Ryssland är världens till ytan största land, nästan dubbelt så stort som tvåan Kanada och trean USA tillsammans. Kärvt klimat. Man har flest kärnvapen i världen och, åtminstone tidigare, världens näst största armé. Att invadera ett sådant land är en militär omöjlighet. Det lärde sig redan Napoleon och Hitler. Vidare, 75 procent av landet ligger i Asien, icke Natoområde. Av Rysslands 16 grannländer tillhör fem Nato. Alla med förhållandevis korta gränser mot Ryssland.

I senaste valet fick de två procent av rösterna. I Sverige har motsvarande parti cirka 20 procent.

Landet har en undermålig infrastruktur och en ekonomi som räknat i BNP per capita är en femtedel av Sveriges. Ekonomin bygger till stor del på export av råvaror. Främst fossilt bränsle, som världen vill göra sig av med. En invasion av Ryssland är en invasion av ett blivande konkursbo med oerhörda muskler uppbyggda av steroider.

Nato lovade att inte utvidga, men lurade Ryssland. Detta löfte har aldrig varit officiellt. Alla sådana påståenden bygger på berättelser om muntliga diskussioner. Vi vet två saker: ett undertecknat och ratificerat avtal finns inte. Att president Michail Gorbatjov i intervjuer med västliga medier sagt att en sådan överenskommelse inte finns.

Dessutom kan Nato inte utvidga sig själv. En nation som vill bli medlem måste ansöka om det. Ett krav är en dokumenterad vilja bland allmänheten att bli medlem. Cirka tjugo år efter murens fall var alla tidigare länder i Warszawa-pakten, minus Ryssland, medlemmar. Kanske ska vi fråga oss varför de frivilligt valde det.

Nazism i Ukraina. Ja, det finns högerkonservativa och nationalistiska partier i Ukraina. I senaste valet fick de två procent av rösterna. I Sverige har motsvarande parti cirka 20 procent.

Ukraina är korrumperat och många har flytt landet. Detta märkliga argument som en ursäkt för invasionen har hörts, även i seriösa medier. Ja, Ukraina har med västerländska mått låg politisk mognad. Det kan hänga ihop med att man under 46 år var ockuperad av stormakten Sovjetunionen. Ett land med ett styrelseskick med obefintligt av det vi kallar politisk mognad.

Viktigaste invändningen är dock att argumentet är irrelevant. Missnöje med ett annat lands regering eller politik får aldrig vara skäl för en väpnad aggression. De brukar alltid med rätta påpekas när det gäller USA:s olika interventioner. Men för vissa debattörer föreligger en annan måttstock då det gäller Ryssland.

Ukraina begår minsann också krigsbrott. Förmodligen är detta sant. Soldater som slåss för sina liv och för sitt hemlands rätt att existera, strider sällan med en automatkarbin i ena handen och Röda Korsets regelbok för vad som är rätt eller fel i ett krig i den andra handen. Syftet med att påpeka Ukrainas eventuella krigsbrott är att dölja, eller i alla fall förminska, det uppenbara krigsbrottet: ett oprovocerat och massivt anfall på ett fredligt grannland i syfte att utplåna det som nation.

Men USA bombade lika urskillningslöst i Vietnam. Klassikern bland usla whataboutismer, men fortfarande oerhört populär. Syftet är att den som får detta i ansiktet ska dra slutsatsen: därför får vi inte kritisera Ryssland. Argumentet är totalt ologiskt. Vad ett land gjort för 50 år sedan kan aldrig friskriva en annan nation för illdåd idag. Arméer och nationer måste ta ansvar för sina egna handlingar.

Håll koll på dessa narrativ. Minns att de ofta lindas in med en början som fördömer Ryssland men sedan följs upp av varianter på: Fast Nato/väst/Ukraina/USA har minsann också… Så det så.

The post Ryska posten levererar ännu fler lögner first appeared on Opulens.

RELATIVISM. “I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och mainstream media hävdar som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen.” Lars Thulin är kritisk mot allsköns desinformation som sprids idag.

“Nåja. Sanningen ligger väl någonstans i mitten som vanligt.”

Förmodligen har ni hört, eller sagt, detta och dessutom allt oftare senaste decenniet. Det beror på en medveten strategi från de desinformatörer som finns överallt i samhället. Och de ökar under kriser och debatter om dessa. Men sanningen – om det finns en tydlig sådan – ligger sällan mittemellan två ståndpunkter. Därför att sanningar inte är relativa, vilket de skulle vara om de kan flyttas lite hur som helst efter en linjär skala.

I naturvetenskap finns absoluta sanningar. Att en sten som släpps i fria luften faller till marken ifrågasätts inte. Om sanningen låg mittemellan skulle stenen stanna halvvägs på väg mot golvet.

Men i samhällsfrågor tillämpas ofta principen ”båda sidor har säkert rätt på sitt sätt”. Då blir sanningen lätt medelvärdet. I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och MSM (mainstream media) hävdar, som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen. Skillnaden kan vara himmelsvid.

Föreställ er att det finns en absolut politisk sanning (sådana existerar inte – men låt oss låtsas denna gång). Den får värdet noll på en skala. Alternativa media hävdar att sanningen ligger på 100. Medelvärdet är 50. Är sanningen där? Nej. Men det är den sanning som desinformatörer egentligen saluför. Då har de lyckats flytta sanningen till läge 50.

Går det till så här? Jag hävdar att svaret är ja.

För även om den alternativa sanningen verkar märklig så stöds den av det urgamla ordspråket ”ingen rök utan eld”. Så därför ligger nog sanningen, just det, någonstans mittemellan, tänker många. Därmed har sanningen blivit relativ och diskussionen i frågan kan föras på en spelplan långt från den ”sanna” sanningen. Den som har punkten noll. Desinformatörens mål är därmed uppnått. Donald Trumps stab var mästare på detta.

Nu hävdar allt fler att medier som kallar sig opartiska måste ge alla synpunkter samma utrymme, oavsett dess trovärdighet. Annars tillämpas censur. Ett helsidesreportage om en jorden-runt-resa, måste då per definition åtföljas av en helsida som argumenterar för att jorden är platt.

Varför sprida så skrattretande lögner?

Ett annan variant är kaosmetoden. Den tillämpas ofta. Tydligt var det när Ryssland helt förnekade skuld i nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH-17 över Ukraina 17 juni 2014. Bevisen hopade sig till rysk nackdel. Då lade Ryssland in ett veto mot en undersökning i FN:s regi. Sedan blandades ryskt officiellt förnekande av fakta med vansinniga historier från olika källor. Värsta var den att officiella antalet dödsoffer, 298, var fel. För planet hade haft lik fastsatta i stolarna. De var alltså redan döda.

Varför sprida så skrattretande lögner? Det är mycket medvetet. För följden av metoden blir självklart misstro mot uppgiften. Men även mot ALLA andra uppgifter om nedskjutningen och om skulden till den. Desinformatörer vill höra kommentaren: ”Man vet inte vad man ska tro, det ena är vansinnigare än det andra.” Därmed förlorar frågan seriositet och ingen bryr sig. Ingen skuldbeläggs. Desinformatörens mål uppnått.

Tredje metoden är whataboutism. De innebär att angrepp på en sida i en konflikt blixtsnabbt bemöts av att den andra sidan minsann också gjort fel någon annan gång och någon annanstans. Logiska kullerbyttan är att andra sidans missgrepp inte har ett dugg med den ursprungliga diskussionen att göra. Samt att ett fel inte rättas till för att ett nytt begås. Vidare, alla har ansvar för sina handlingar oavsett vad någon annan gör.

Whataboutismen har tre syften. Det första är att skapa förvirring. Det andra är att bara diskutera motståndarsidan, så att man slipper fler pinsamma frågor om den egna. Det tredje är att införa ”alla-är lika-goda-kålsupare”-teorin. Därmed kan diskussionen avslutas och ingen får skuld för något. Desinformatörens mål uppnått.

Varför har det blivit så här?

Jag hävdar att svaret stavas internet. På den gamla, inte alltid goda, tiden krävdes tillgång till en tryckpress, radio- eller tv-station för att sprida nyheter och åsikter. Dyrt och krångligt. Nätet revolutionerade allt. Med ett Twitter- eller Facebook-konto kan vem som helst till nästan ingen kostnad nå hela klotet. Med vad som helst. Alla kan bli publicister med en potentiell publik på flera miljarder.

Detta låter demokratiskt, en oerhörd mångfald. Det stämmer till en del. Men det blev också en enfald. För när MSM i princip hade monopol sköttes nyhetsvärdering och kontroll av sanningar av professionella redaktörer. De hade resurser att kontrollera uppgifter och tog sig tid att tänka efter. De hade ett uppdrag från ägare att behålla en stor publik och därmed annonsörer och/eller skattepengar. Ett sådant mediums enda verkliga post på tillgångssidan är förtroendet från allmänheten.

Detta driver BBC, New York Times, Dagens Nyheter med flera. Inte en trollfabrik i en diktatur. Eller RT, Russia Today. De har uppdragsgivare och ägare med andra agendor. Men trollfabriker och tvivelaktiga media gillas nu av vissa svenskar. Mer än någonsin.

The post Sanningen ligger nästan aldrig mittemellan first appeared on Opulens.

OFREDSTIDER. “Att se hur våra politiker väljer att agera under krigshot har om inte annat gjort det tydligare vilka som vill vårt land väl”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Krig i Europa. Ryssland hotar med kärnvapenattacker. Hur ska man ens greppa de händelserna och göra dem verkliga?

The post De blåbrunas ryska desinformation first appeared on Opulens.

SIDLEDS LÄSNING. “Lär känna en källa genom att överge den, för det gäller att se var källan hör hemma i det stora nätverket”, skriver Emil Siekkinen som menar att dagens källkritiska förhållningssätt är importerat från läsandet av tryckta källor och inte anpassat till nätets spelregler.

Judisk folktro beskriver hur en judarnas försvarare, en golem, kan skapas med hjälp av lera och hebreiska bokstäver. Enligt gamla berättelser bar Prag-ghettots golem ordet ”emet” – sanning – på sin panna. Men när lervarelsen blev ohanterlig, ströks en bokstav, och ”emet” ersattes av ordet ”met” – död. En enda bokstav skilde alltså sanning och död åt.

Också världen i stort vittnar om hur döden kan ta sanningens plats då ord och instruktioner förändras. Förintelsens rötter stod att finna i antisemitismens upprepade lögner, och den dödliga stormningen i januari 2021 av Kapitolium i Washington, D. C. var också den grundad i systematiskt självbedrägeri och ljugande.

Sedan flera årtionden tillbaka sprids lögner, desinformation, och propaganda till stor del via internet. Detta nätverk, som kan vara ett gränslöst system vilket präglas av kreativitet, samarbete och öppenhet, har visat sig vara ett utmärkt redskap för de som vill sprida lögner.

Av denna anledning har grupperingar vilka ifrågasätter demokratins grundläggande idéer lyckats få stort – och ibland globalt – genomslag. För några år sedan förmådde den islamiska staten rekrytera unga individer från stora delar av världen, delvis med hjälp av effektivt användande av sociala medier. Flera nationer, bland andra Ryssland, är inblandade i psykologisk krigföring, och den enhet under Europeiska unionens utrikestjänst som kartlägger desinformation, noterade mer än 9 000 fall som kunde kopplas till rysk desinformation under åren 2015 till 2020 (EUvsDisinfo, 2020). Samtidigt har organisationer, företag, och stater verkat för att sprida desinformation om klimatförändring kopplad till mänskliga aktiviteter, vilket försvårat för samhällen att ta itu med denna nästan allomfattande utmaning (Naomi Oreskes och Erik Conway: “Defeating the merchants of doubt,” 2010). COVID-19-pandemin är ett annat exempel på en kris som präglats av lögner, ryktesspridning, och desinformation. Bara ett exempel: I april 2020 spred 82 hemsidor falsk information om COVID-19, som resulterade i 460 miljoner visningar på Facebook. Under samma månad fick tio ledande hälsoinstitut blott 70 miljoner besök (Avaaz, 2020).

Anledningen till detta beteende står åtminstone delvis att finna i hur källkritik undervisas.

Och vare sig studenter som vuxit upp med internet, eller akademiker med en doktorsexamen, har visat sig vara bra på att bedöma digital informations trovärdighet (Sam Wineburg och Sarah McGrew, ”Lateral reading: Reading less and learning more when evaluating digital information,” 2017). Båda grupperna faller till korta eftersom det finns en tendens att läsa vertikalt. Med detta menas att läsaren bedömer en hemsida utifrån vad hemsidan i fråga har att erbjuda (både vad gäller form och innehåll). Anledningen till detta beteende står åtminstone delvis att finna i hur källkritik undervisas. Då checklistor för källkritik upprättas, ligger fokus ofta på att en djuplodande granskning av den specifika källa läsaren har framför sig, och målet blir att ställa en rad kritiska spörsmål om källan i fråga.

Detta förhållningssätt är importerat från läsandet av tryckta källor, trots att många av dagens källor hör hemma på nätet, där andra spelregler gäller. Vad gäller sociala medier, där det hävdas och lyssnas en hel del, så är de kommersiella initiativ vilka ska ge avkastning i form av reklamintäkter. För de algoritmer som försöker styra användarnas uppmärksamhet är sanningen därför sekundär. Viktigare är användarnas närvaro, så att deras uppmärksamhet kan riktas mot just reklaminslag.

I en sådan miljö är det fullt möjligt att den information som skickas i användarens riktning är av ett slag som liknar den hon tidigare tagit del av, vilket kan begränsa den idémässiga variationen (därmed inte sagt att Eli Parisers nästan tio år gamla uppslag ”filterbubbla” är vetenskapligt styrkt).

Något annat som utmärker den digitala sfären allmänt sett, är att digitalt material är som gjort för att kopiera… och klistra in. Varför då inte utnyttja detta särdrag vid källkritiskt arbete?

En användare av sociala medier, eller internet i stort, kan komma att stöta på inlägg rörande frågor användaren inte vet mycket om. Det finns ingen anledning att inledningsvis fördjupa sig i ett inlägg, särskilt inte eftersom användarens beteende övervakas och analyseras, vilket gör att användaren så att säga legitimerar inlägget genom att ge det sin uppmärksamhet. Alltså: Användaren ska inte låta sig luras av sina egna ögon. Ignorera den eventuellt rediga texten, det kanske snygga upplägget, och den möjliga ”Om”-sidan.

Öppna i stället nya flikar eller fönster i web-läsaren och gå till Googles sökmotor; kopiera nyckelord; klistra in nyckelord, och se vad andra säger. Vad har andra till exempel att berätta om den som är inläggets avsändare? Det kan ta 15-30 sekunder att bekräfta eller dementera ett påstående, och hitta konsensus i en fråga. Vanligtvis uppenbarar sig ett mönster av åsikter högt bland sökresultaten, medan det tenderar att bli spretigare och märkligare längre ned. Och använd gärna citationstecken vid sökningar, så att sökmotorn fokuserar sin sökning. Gå också förslagsvis till Wikipedia, och se vad denna resurs har att erbjuda. Det släktled elever som kallas ”Generation Wikipedia” må häpna då de hör detta, eftersom de fått höra att Wikipedia ska undvikas. Nog kan Wikipedia dras med problem – exempel på felaktigheter och infiltration finns – men föreningen stödjer volontärer för att förbättra kvaliteten på Wikipedias artiklar, och stor vikt läggs på trovärdiga källor. Skrolla längs ner och se vilka referenser och externa länkar som Wikipedia-artikeln är baserad på. Se vad dessa har att säga och vilka vägar till kunskap de pekar ut.

Om en bild gör inlägget sällskap, kan det vara givande att göra en omvänd bildsökning med hjälp av Google. Ibland kan detta visa en bilds verkliga historia och ursprungliga sammanhang.

Med andra ord: Gör en lateral läsning i stället för en vertikal läsning, och lär känna en källa genom att överge den, för det gäller att se var källan hör hemma i det stora nätverket.

Detta sätt att närma sig källkritik kallas i den engelskspråkiga världen för SIFT (”sålla”) och används vid ett dussintal amerikanska universitet, samt en del kanadensiska ”high schools.” Liknande sidledesläsningar används också av faktagranskare vid ett flertal nordamerikanska mediaföretag, där SIFT också har sitt ursprung. På lärosätena är förhoppningen att studenterna ska lära sig att manövrera det digitala, konstant manipulerade, informationsflödet genom att: 1. Stanna upp; 2. Utvärdera källan; 3. Hitta bättre källor; 4. Spåra påståenden, citat, och media, till det ursprungliga sammanhanget. (Stop; Investigate the source; Find better or other sources; Trace.)

SIFT må inte fungera för de som ägnar sig åt forskning, eller undersökande journalistik, men det är ett effektivt och givande sätt att ta sig an källkritik i vår tids digitala vardag.

Om vi i stället föredrar att gräva där vi står, och tar del av betydande mängder inlägg som kan ha utformats av erfarna spridare av lögner, desinformation, och propaganda, kan det sluta med att vi gräver vår egen grav.

The post Källkritik för vår tid first appeared on Opulens.

The post Veckans fredsdruva: Desinformation first appeared on Opulens.

DESINFORMATIONSKRIGET. “De har också en betydande indirekt påverkan på nyhetsflödet eftersom de uppviglar till konflikter och haussar genomslaget för sina meningsfränder och uppdragsgivare i sociala medier”, skriver Sofia Nerbrand apropå att Facebook och Google idag, tisdag, lämnar ut nya uppgifter om hur ryska aktörer utnyttjat deras plattformar.

Ingen kan längre tro att inte Kreml bidrog till att sätta den osäkra revolvern Donald Trump i Vita huset. Ryssland hade också bevisligen ett finger med i spelet i valet på Taiwan 2016. Det står också klart att ryssarna stödjer nationalistiska partier i Europa med pengar och mycket talar för att även separatiströrelsen i Katalonien får näring från president Putins Ryssland. Hans mål är att destabilisera EU och Nato för att själv vinna relativ makt på den globala scenen.

Putins krig ser inte ut som det traditionella med bomber och militärer. Istället är det ett desinformationskrig som utkämpas med hjälp av nättroll och bots (personer respektive datorprogram). Dessa ljusskygga aktörer spinner falska nyheter och för det otränade ögat är dessa soldater mycket svåra att upptäcka. De har också en betydande indirekt påverkan på nyhetsflödet eftersom de uppviglar till konflikter och haussar genomslaget för sina meningsfränder och uppdragsgivare i sociala medier. På så sätt letar sig deras agenda och perspektiv in i den offentliga debatten i traditionella medier. Mycket försåtligt med andra ord.

Nu står lärande maskiner som kan agera självständigt och ”mänskligt” på tröskeln att omforma världen som vi känner den. Mycket till det bättre, men den nya tekniken gör det också möjligt att tillverka ljud och bild för att luras och smutskasta. Forskare på University of Washington har låtit göra en video med Barack Obama där han talar in i kameran – det är bara det att det aldrig har ägt rum. Hela videon är fejk, tillverkad av datorer med artificiell intelligens.

Propaganda och felaktig information har alltid funnits som en viktig del av krigföring. Men internet, smarta maskiner och animation tar genren till en helt ny nivå. Föreställ er en verklighet där ni aldrig kan veta om det ni ser och hör andra säga över nätet verkligen är sant. Ljud och bild är inte längre ”bevis”, utan kan användas för att visa motsatsen. Att dessa videos och andra sinnrika falska meddelanden dessutom kan spridas för vinden och bli virala förskräcker. Framtidsforskaren Amy Webb som studerar de nya teknologiernas samhällspåverkan menar att utvecklingen är ett existentiellt hot mot journalistik och tillit (Dagens Nyheter 28/10).

Nyheter går inte längre att lita på. Sanningen är utrotningshotad. Världen kommer att bli mer Kafkalik. Demokratin försvagas. För hur ska vi komma överens om prioriteringar och gemensamma regler när fakta inte längre är fakta? Och tro inte för ett ögonblick att den svenska valrörelsen kommer att bli lämnad ifred. Många med skumma intressen är redan här.

Men misströsta inte helt. Framtiden är inte förutbestämd. Vi äger alla en liten del av den, inte minst eftersom vi alla är en del av informationsekosystemet. Vi väljer själva vad vi tror på och vad vi delar. Den nya tekniken ger också möjligheter att hitta marodörerna. Underrättelseverksamhet och kontraspionage – och avslöja bluffarna publikt – har fortfarande en avgörande betydelse, men kan inte bara skötas av staten. Även de företag som hanterar data och utvecklar den nya tekniken har ett ansvar att ge människor verktyg att navigera i en ny, inte bara skön värld.

En positiv pusselbit är att Facebook och Google idag, tisdag, kommer lämna ut nya uppgifter om hur ryska aktörer utnyttjat deras plattformar. De ryska trollen spred högerextrem propaganda riktad mot Hillary Clinton till 126 miljoner amerikanska Facebookanvändare – mycket mer än vad som tidigare varit känt – och lyckades också sprida över tusen videoklipp på YouTube under valrörelsen 2016.

Börjar ni förstå vidden?

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Du nya inte bara sköna värld first appeared on Opulens.