ROMAN. ”Boken heter ju ‘Descartes dotter’ men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet,” skriver Jesper Nordström, som läst Magnus Florins aktuella roman, med uppenbar behållning.

Descartes dotter av Magnus Florin
Albert Bonniers Förlag

När jag läst någon av Magnus Florins böcker så har alltid ett slags klåda, en irritation infunnit sig beträffande hur man skall karaktärisera den litteratur han skapar. Hur sätta en etikett? Så kom det då en bild till mig mellan Nescafé och Facebookbläddrandet i vardagens blaskighet; hans böcker är som att hitta ett museum som inte nämns i de stora reseguiderna och som ligger i gränslandet mellan konst, kuriosa och teknik.

Det är med andra ord inte Louvren i Paris, men inte heller kannibalmuseet i Önneköp. Tänk er de där samlingarna som finns med mässingsklockor, någon fjäderdriven mekanik som tyst tickar på i en slags diskret sirlighet. Här uppstår ofta det positivt konfunderade i gränszonen mellan det sakligt vetenskapliga och den världssyn som ges vid handen. Samlingen av tidmätare och navigationsinstrument runt nollmeridianen i Greenwich är ett utmärkt exempel på vad jag vill komma åt, ”här ser vi en liten brun låda med tre vred som sades kunna förklara hela solsystemet.”

Nu kulminerar Florin i detta avseende med sin nya roman, ”Descartes dotter”, där huvudfiguren är ingen mindre än René Descartes, den västerländska tänkare som alla känner igen med sitt ”cogito, ergo sum”.Man behöver inte känna till Descartes tänkande i detalj för att uppleva detta lilla knarriga kammarspel till roman, men det kan hjälpa att känna till att han själv närmast blev svaret skyldig inför frågan om var själen och kroppen möts i hans metafysik. Visst, han sa det var tallkottkörteln men det kan lika gärna varit ett snabbt framhasplat svar när han blev trängd i frågeställningen av Drottning Kristina.

Här i fiktiv variant är han på väg med skepp mot sin tjänstgöring som just ett slags hovfilosof i Stockholm och det slutna rummet som ett skepp innebär blir ju anledning till konflikt och dramatik. Men det är fråga om en lågmäld och lite krypande dramatik. I ena scenen diskuterar han Guds beskaffenhet med kaptenen. I nästa scen spelar han en runda kägla på däck och tar ett bloss på kritpipan med mannarna, som börjar bli lite irriterade på den världsfrånvända ömfotingen.

Så var det ju det där med hans koffert och det är svårt att säga något om den utan att förstöra läsningens mer oväntade överraskningsmoment. Men låt mig säga så här; kanske har Magnus Florin här velat ge ett slags gestalning åt sprickorna i Descartes tänkande och också ingjutit en mild slags galenskap som visar på mänsklighet

I alla fall jag hade länge den missuppfattningen att västerlandets stora vetenskapare på 1600-talet levde i ett slags upphöjd lyx på ett slott och bara tänkte och skrev. Sanningen är väl snarare tvärtom, de hade umbäranden livet igenom och jagades av kyrkan och av de ständiga krigen som pågick… Boken heter ju ”Descartes dotter” men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet. Galenskap vore för mycket sagt, snarare är det fråga om Descartes mänsklighet bakom det systematiska och rationella tänkande han uppvisade.

The post Florin gestaltar sprickorna i Descartes tänkande first appeared on Opulens.

FILOSOFI. Finns vi till för att vi tänker eller är det så att vi tänker för att vi finns till? Det är en central frågeställning i den här texten av Gunnar Lundin.

Descartes “Cogito, ergo sum“, Jag tänker, alltså finns jag till, är det som banat väg för vetenskap, upplysning, teknologi och det stora framsteget. Som konsekvens börjar vi nu hylla AI och hoppas på robotar i hemtjänsten. Heidegger vänder på Descartes: “Jag är, alltså tänker jag”. Det ger människan en plats i naturen, som hon också är en del av. Den platsen var nästan övergiven. Pandemin påminner oss om att den finns. Heidegger ska läsas med urskiljning, och just här urskiljer jag något viktigt. Men ontologin fick Sartre att dra slutsatsen att vi är oreserverat fria att välja våra liv – på räkenskapens dag, som inte finns, är livet summan av våra handlingar. Det är Descartes som existentialist. För Heidegger var det ett felslut. Det betyder inte att vi är ofria. Men vår frihet ser annorlunda ut.

Ett sätt att förstå vårt misstag är att läsa Karen Blixens “Den afrikanska farmen”. Här skildrar hon de upplysta framstegsrovgiriga kolonisatörernas möten med kikuyer, massaier, och muslimska somaliska boskapsskötare. Vad hon kom att känna i mötet med naturfolken liknar hon vid vad Columbus kände när han upptäckte Amerika. Och deras ättlingar dukar nu under för de rika ländernas klimatförstöring. I utvecklingsländerna dör på grund av coronarestriktionerna lika många av svält och bristsjukdomar som av viruset i framstegets länder.

Jag delar upplysningens tro på förnuftet. Voltaire, Rousseau. Och det är förnuftet som säger mig att Heideggers vändning av Descartes är avgörande för hur det kommer att gå.

The post Descartes, Heidegger och tänkandet first appeared on Opulens.

DUALISM. Smartphonen förstärker även den västerländska dualismen mellan medvetande och kropp, som varit en röd tråd i den kristna teologin genom årtusenden, skriver Jesper Nordström.

Den allmänna uppfattningen är att vi i väst och Sverige i synnerhet är sekulariserade, profana, materialistiska. Tillåt mig axla den mantel som djävulens advokat tappade och hävda precis tvärtom.

Västvärlden är jordens mest andliga sfär eftersom de ideal och den teknologi vi lever med är en rest av äldre tiders teologi och medvetandefilosofi. Även den teknologiska plattform som bär upp och estetiskt gestaltar de ideal vi lever efter är en rest av äldre tid. Jag talar om likheten mellan högmedeltidens katedraler och vår tids smartphones. De är båda exempel på materia som stävar mot det icke-materiella, skirt andliga och okroppsliga.

På 1300-talet hade arkitekturen lett så långt i sin strävan att bli skir och okroppslig, att gestalta det som inte var kött och materia, att den kollapsade. Strävbågar brast, väggar rasade. Likadant är det med smartphonen. Vi har i dess design nått dit hän att tunnheten och dess mobilitet blivit ett problem snarare än en lösning. Glas spricker, kablar glappar och vi är rädda för att de skall knäckas i vår hand.

Vi håller i dem lika försiktigt som porslin hämtat ur liturgin och i stället för att vara ett verktyg som underlättar har det blivit en teknologi vi är slavar under. En tankens och mentalitetens arkitektur. Vi har börjat vörda i stället för att bruka våra verktyg.

Smartphonen förstärker även den västerländska dualismen mellan medvetande och kropp, som varit en röd tråd i den kristna teologin genom årtusenden. Vårt cartesianska “res cogitans” har flyttat upp i molnen för gott. Du är inget. Ditt immateriella, blått skimrande LinkedIn eller Facebook är allt. Här är det äkta. Dina tankar, dina drömmar, dina offergåvor inför cyberguden.

Allt är potentialitet och idé, och liksom de kollapsande kyrkorna tas ingen hänsyn till vad som är faktiskt kroppsligt och psykiatriskt möjligt. Vi står inför ett tidevarv där vi snart sagt väntar oss att en rullstolsburen uppmanas att ha lite energi, positivitet och andlighet så kan hen minsann också vara med i stavhoppstävlingar.

Att det andliga gömmer sig i det förment vetenskapligt profana och robust antiintellektuella visar sig som tydligast inom det som svepande kallas wellness. Utan att nämna namn finns en yogainstruktör som menar att covid-19 bäst hindras genom motion, kost och meditation. Då flyger det elaka viruset bort i en ljuspelare av kärlek. Låter inte detta som medeltidens syn på sjukdom som resultat av onda tankar och brist på gudsfruktan? Tydligast ser vi det i språkförskjutningen över tio år: där man förr blev fri från cancer, vinner man numera över cancern. Som om det bara var att svettas och skratta bort metastaserna. Återigen en tankefigur som sätter anden och tron framför det materiellt positivistiska naturvetenskapligt påvisbara.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men även mer handgripligt samhälleligt rör vi oss nu i en ny medeltid. Nätet är vår nya katedral där vi förväntas leva. Det är lika socialt stigmatiserande i dag att utebli från Messenger som det igår var att inte gå på gudstjänst om söndagarna och de sociala skuld- och skambeläggande mekanismerna verkar vara de samma. Vi förväntas alla hålla oss inom en sund och ren och frisk och fin smal mentalitetskorridor.

Facebook har blivit vår tids motsvarighet till bigotta kaffetanter på församlingshemmets kyrkfika som ser, kommenterar och rackar ner på allt. Som en dyster fris med blodlösa ansikten i sten rör vi oss genom ett genomkontrollerat samhälle med ständig skam och skuld och samtidigt en masochistisk längtan att både visa upp vår rättrogenhet och bekänna våra synder för ett allseende algoritmöga.

Det är ingen slump att den gamle katolske mystikern Pierre Teilhard de Chardin och hans tanke om ett framtida stort kollektivt medvetande – punkt omega i den hegelianska dialektiken – tagits upp och förvanskats av cybernördarna i Silicon Valley.

The post Internet och res cogitans first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För många inklusive mig själv är det svårt att se att Vetenskapen skulle vara orsaken till allt gott, om man bortser från det som är direkt knutet till hälsa och teknik”, skriver Carsten Palmer Schale.

Den ständiga debatten om tillämpningen av ”vetenskapliga metoder” bortom deras lämpliga områden fortsätter och förstärks – inte minst i USA. Debatten handlar i första hand om skillnaden mellan naturvetenskap och icke-naturvetenskap, något som mer än ofta börjar koka under ytan också här i Sverige. I egenskap av såväl ursprunglig naturvetare som humanist – främst samhällsvetare – är jag i högsta grad en intresserad iakttagare. Om ett visst synsätt (med dess metod) är så att säga motiverat på det ena fältet, är detta inte alls lika självklart på det andra. Vad som förefaller särskilt hett på andra sidan Atlanten är kritiken av vetenskapstänkandet (av science, naturvetenskapen) i sig: att science alltmer tenderar att omvandlas till just scientism, alltså att den försöker inkorporera fält där den inte hör hemma (detta är en strömning som finns även i Sverige hos exempelvis Humanisterna och de ”religiösa ateisterna”).

Därför hävdar till exempel kemisten Peter Atkins att naturvetenskapens förutsättningar och arbetssätt är universella. Det finns helt enkelt ingen kunskap utanför naturvetenskapen.

Men som några analytiska filosofer har påpekat, är ståndpunkten att sätta ett likhetstecken mellan naturvetenskap och all vetenskap en logiskt inkoherent position, eftersom vetenskapen själv inte kan uppvisa ett enda skäl till varför vetenskapen är sann. Eller mer exakt: att påstå att all kunskap är ”scientific” – det vill säga ett resultat av kunskap vunnen genom naturvetenskapliga metoder – är i sig inget hållbart vetenskapligt argument, utan underminerar snarare påståendets eget anspråk. För att kunna etablera en teoretiskt grund för vetenskaplig kunskap måste vi vända oss till filosofin. En sådan grund inrymmer bland annat för-sant-hållandet att universum är ett ordnat och begripligt system: en idé som har sina rötter i den judiskt-kristna teologin och i den antika grekiska filosofin. Men detta utgör inget vetenskapligt fynd, utan demonstrerar endast en teoretisk bas som möjliggör en viss typ av vetenskap och i vars ljus vetenskapsmän försöker hitta lösningar på motstridiga fynd och teorier.

Distinktionen mellan filosofi och science blir blixtbelyst när vi hävdar att upplysningens huvudfigurer, såsom Descartes, Locke och Kant, var “scientists.” Alldeles uppenbart var många av deras aktiviteter ”vetenskapliga” i dagens mening, men lika många handlade snarast om filosofi.  Descartes gav till exempel bidrag till matematiken, fysiken, biologin och filosofin. Det mesta han presterade inom fysiken och biologin var dock felaktigt, och om han inte samtidigt hade varit filosof, skulle vi kanske inte ens kommit ihåg honom idag. Det är hans insatser inom matematiken, metafysiken och epistemologin som numera garanterar honom en välförtjänt plats i tanketraditionen.

Faktum är att Descartes filosofi i stor utsträckning bidrog till att grunda den moderna vetenskapen. Men hans huvudpoäng om begriplighet var ett resultat av hans tvivel. Efterföljare av rang, såsom Locke och Kant, vilka satte ett frågetecken efter vissa av Descartes resonemang, höll ändå med om att det viktiga fanns i epistemologin, inte i naturvetenskapen.

Science och moral

Harvardpsykologen Steven Pinker (Science Is Not Your Enemy. An impassioned plea to neglected novelists, embattled professors, and tenure-less historians, New, Republic, August 7, 2013) skriver dels att “the worldview that guides the moral and spiritual values of an educated person today is the worldview given to us by science”, dels att “the moral worldview of any scientifically literate person – one who is not blinkered by fundamentalism – requires a radical break from religious conceptions of meaning and value”.

Uppriktigt sagt är det omöjligt för mig att föreställa mig hur naturvetenskapen på egen hand skulle kunna bidra med svar på ens de enklaste moralfrågor – till exempel huruvida det är rätt eller fel att skattefuska eller om det är berättigat att använda våld i självförsvar.

Självklart håller jag med om att naturvetenskapen ofta avtäcker förunderliga ting i vårt universum. Så var det redan när jag som ung kemistudent tittade i ett mikroskop eller avläste ett pH-värde. Båda erfarenheterna skänkte skönhetsupplevelser. Men det var inte kemin som talade om för mig vad som var vackert eller underbart eller förunderligt. Min estetiska syn på naturen och dess underverk kom snarast till mig genom läsning av poesi och betraktande av konst. Musiken spelade också stor roll.

Vidare hävdar scientister ofta att naturvetenskapliga upptäckter har omöjliggjort viss religiös tro genom att bevisa uppenbara fel – exempelvis i fråga om universums ålder – varför all religiositet skulle förbrukat sin auktoritet. Men det finns ingen logiskt nödvändig förbindelse mellan de två synsätten. Vetenskapliga resultat kan generellt sett inte sägas underminera religion eller moral. Jag känner för övrigt inte någon kompetent naturvetare – och jag känner ett flertal – som med utgångspunkt i naturvetenskapen kan formulera en hållbar moralisk argumentation för hur man uppnår själsligt lugn. Däremot är det möjligt att människor som helt saknar kunskap om naturvetenskap kan prestera just en sådan argumentation.

För övrigt var utilismen, som utgör standardmoralen för scientisterna, välutvecklad redan innan vi kände till exempelvis evolutionen, DNA, jordens ålder, radioaktiviteten, relativiteten och kvantmekaniken. Det förefaller mig därför som om scientister, som vill hävda att utilismen är ett resultat av naturvetenskapen, är ute på hal is. Normativ etik på naturvetenskaplig grund ter sig för mig överhuvudtaget som en skvader, såvitt man inte använder naturvetenskapen som grund för att formulera exempelvis mänskliga – individuella och kollektiva – behov. Frågan om bör och kan är dock, det medger jag gärna, en aning knivig, för att uttrycka det milt.

Att se vetenskapen som källan till allt som av scientister befinns gott

Naturvetenskapsentusiaster har en tendens att ge vetenskapen äran för allt gott som uppnåtts i den moderna världen. Tidigare nämnde Pinker skriver till exempel att:

“The numbers show that after millennia of near-universal poverty, a steadily growing proportion of humanity is surviving the first year of life, going to school, voting in democracies, living in peace, communicating on cell phones, enjoying small luxuries, and surviving to old age.”

För många inklusive mig själv är det svårt att se att Vetenskapen skulle vara orsaken till allt gott, om man bortser från det som är direkt knutet till hälsa och teknik. Vad gäller den offentliga utbildningen, den relativa freden och demokratin kan det kausala sambandet lika gärna, och troligtvis, vara det omvända. En fredlig, demokratisk ordning och en läskunnig befolkning skapar de villkor under vilka Vetenskapen kan verka, snarare än att de skulle vara konsekvenser av science per se.

Samme Pinker ger också science äran för att ha satt stopp för det onda, vars rötter förr i tiden fanns i religionen: “human sacrifice, witch hunts, faith healing, trial by ordeal, and the persecution of heretics.”

Sanningen, eller åtminstone en stor del av den, är att både de intellektuella argument och de avgörande praktiska steg som ledde till dessa förändringar i det västerländska samhället till stor del faktiskt var religiösa, närmare bestämt kristna. De som försöker pådyvla religionen en myckenhet ondska skulle därför bli mer trovärdiga om de samtidigt lyfte fram det som varit och blivit bra under just religiösa praktiker.

Ett av scientisternas mer ambitiösa mål, framför allt i USA men alltmer också här i Sverige, är att kunna tillämpa naturvetenskaplig metod även inom humaniora. Detta gäller exempelvis inom litteraturen, konsten och musiken. Nu är det ju redan så att humanister ofta har hämtat inspiration från naturvetenskaperna, även om de alltjämt, åtminstone ställvis, har stretat emot allt vad hypotetiskt-deduktiv metod och ultrapositivism skulle innebära om science av detta slag skulle tillåtas råda oinskränkt. För övrigt är inte heller här någonting nytt under solen. Science tillämpades tidigt, om än med försiktighet, redan i exempelvis Longinos Om det sublima. Däremot är det ytterst tveksamt om den naturvetenskapliga metoden, snarare än den naturvetenskapliga kunskapen, kan fungera som en ledstjärna för humaniora. Hur detta skulle gå till är alltså mer än oklart.

Eller till kärnan: den oroande uppfattningen bland scientister är att science inte enbart skulle vara nyttig och användbar för humaniora, utan att science även skulle kunna ersätta humaniora. Det är det sistnämnda anspråket som måste motarbetas om vi vill behålla såväl humanioras som den bredare vetenskapens arv och integritet i vårt västerländska intellektuella värv.

Många är de exempel som talar för min ståndpunkt – till dem ämnar jag återkomma en annan gång. Vem minns inte tiden (som illustrerades i filmen Döda poeters sällskap) när man på allvar mätte dikter (!), vem minns inte försöken att ”dechiffrera” vad som faktiskt hände Andrée-expeditionen på Vitön under slutet av 1800-talet (såväl science-medicinen som antropologin och hermeneutiken var här alla inblandade var och en för sig och tillsammans), vem har inte upplevt någon sorts ”andlighet” utan hjälp av naturvetenskaplig metod?

Däremot kan man inom icke-science mycket väl använda sig av statistik och sannolikhetskalkyler i vissa sammanhang – särskilt i nya vetenskaper som så att säga håller på att finna sin form och sitt innehåll. Att man inom mindre avancerad kemi, fysik och biologi använder sig av det naturvetenskapliga paradigmet är mycket väl motiverat. Inom avancerad fysik är detta däremot inte alltid lika självklart. Åtminstone inte inledningsvis. Realismen bottnar ursprungligen i fantasin.

The post Scientismens och humanioras integritet first appeared on Opulens.