BOKTIPS. Robert Myhreld rekommenderar en bok som han både håller mycket högt och finner hysteriskt rolig.

Jag är av sådan konstitution att jag sällan läser om böcker. Köphetsen, törsten efter nyheter, det förbjudna i aldrig blicka bakåt med risken att ångra oss. Alltid skall vi röra oss framåt och har vi den dåliga smaken att vila faller vi strax ihop i en hög. Vi avskyr att sväva. Sådant är samhället och samhället är vi.

Jag motarbetar mig själv. Jag försöker läsa om böcker. Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget är en bok jag läst om flera gånger. Varför? Jo, för att den hysteriskt rolig. Den kommer aldrig av den samlade kultureliten hyllas, men vem bryr sig om dem. Det är ett tecken på sinnessvaghet att inte hylla den. De fina herrarna och damerna kan få syssla med Nobelpris och annat ointressant.

Jag håller den däremot högt, oerhört högt. Jag rekommenderar den till alla jag stöter på. Gömmer mig i buskar och viskar “Pssst, kids, you wanna hear about our savior The Good Soldier Svejk?” Ute i den så kallade verkligheten korsar då och då någon min väg som erbjuder mig en bibel eller ett valprogram med ett fult M, L, SD eller K på. Jag säger då: Jag älskar Kim Jong-un och hans politik som dödar otaliga barn. Naturligtvis rekommenderar jag istället den klassiska lilla röda och Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Jag antar emellertid att de är inbilska filurer som inte kommer följa mitt råd. Jag tänker att det ändå är någon sorts rättvisa.

Hur kul boken är då boken? Mycket kul:

“‘Jag behöver en kalfaktor’, sade fältprästen. ‘Sist hade jag en gammal bokhållare utan akademisk utbildning men ett första klassens kräk. Han bara gnällde och bad hela tiden att Gud skulle bevara honom, så jag skickade honom till fronten med marschbataljonen. Dom säger att det blev hackmat av hela bataljonen.'”

Eller varför inte:

”Överste Friedrich Kraus, som även bar tillnamnet von Zillergut efter en liten by i Salzburg som hans förfäder hade festat upp redan på sjuttonhundratalet, var en enastående idiot. Närhelst han berättade något sade han bara rena självklarheter och frågade alla om de förstod de mest primitiva uttryck: ‘Alltså ett fönster, mina Herrar, just det. Vet ni vad ett fönster är?’ […] Baksidan på huset kan man inte se från trottoaren, en sak som man genast kan övertyga sig om genom att gå ut i körbanan. Han var beredd att genast demonstrera detta intressanta faktum. Men lyckligtvis blev han överkörd.”

Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med prima adelsblod flödandes i ådrorna. Att färga dem var ett knep som höll streck ända tills det började regna. Köparen fick man väl ta kontakt med Reklamationsnämnden eller något. Men Švejk, den spjuvern, stod ingenstädes att finna.

Min enda fasta övertygelse i livet: Švejk var en listig en som drev gäck med överheten – allt för att slippa fronten. En mycket sund inställning till livet. Mina motståndare hävdar att han så att säga behövde ”…therapy, psychosomatic / that boy needs therapy, purely psychosomatic / that boy needs therapy.” Jag har aldrig varit med att någon haft så mycket fel.

Jaroslav Hašek trillade av pinn innan han hann slutföra sin bok. Men en sådan bok behöver inga konventionella slut. Inte alls. Läs!

The post Myhrelds marginalanteckningar: Jag röstar på Švejk first appeared on Opulens.