ROMAN. Erik Bovin har läst romanen ”Spricktand” av Tanya Tagaq och anser att det är den starkaste debut han läst på mycket länge.

Spricktand av Tanya Tagaq
Översättning: Nika Abiri
Bokförlaget Tranan

Tanya Tagaq, från Nunavut i Kanada, är en hyllad artist och strupsångare som även komponerat filmmusik samt engagerat sig i kampen för försvunna och mördade inuitkvinnor. 2018 debuterade hon som författare med ”Split Tooth” som nu är aktuell i svensk översättning. Mångsysslare blir som bekant ofta föremål för skepsis. Tagaq är dock ett undantag som lyckats vinna såväl läsarnas som kritikernas gunst. Denna gång rör det sig, klädsamt nog, inte om en överdriven hajp. Tagaq är utan tvivel en fullfjädrad författare.

Mer än ett stopp blir det för övrigt när hon besöker Sverige i mars. Först Littfest i Umeå (14-15/3) och sedan Kulturhuset i Stockholm (17/3).

I debutromanen fyller miljöbeskrivningarna, i synnerhet av det kalla, hårda arktiska klimatet, samma funktion som i en gotisk roman. Det yttre speglar således det inre. Ändå är jag inte beredd att kalla ”Spricktand” gotisk. Faktum är att den undandrar sig alla etiketter.

Huvuddelen av romanen är en uppväxtskildring. Vi får följa en inuitflicka som växer upp i en liten arktisk stad, i ett sjuttio- och åttiotal där tajta jeans, stora frisyrer och AC/DC är på modet. Det är en våldsam värld Tagaq skriver fram, präglad av missbruk, våld och inte minst det förtryck som utövas gentemot ursprungsbefolkningen.

Hennes förfäders tro betraktas som vidskeplighet trots att även den kristna lära hon och hennes omgivning ständigt påtvingas är lätt att genomskåda. Ständigt vinner den auktoritet genom att predika om synd och skam. Lika ofta sviker dessutom de vuxna genom att bete sig lågt och skamlöst. Vi får stifta bekantskap med alltifrån föräldrar som dricker för mycket till lärare som förgriper sig på sina elever.

Hos berättarjaget och kamraterna uppstår, som så ofta när det gäller tonåringar, ett starkt behov av att bryta sig loss från vad det än må vara, en begränsande mentalitet eller bara det småskaliga livets tristess.

Allt är inte mörkt och djävligt. ”Spricktand” är – så läser jag den i alla fall – lika mycket en roman om frihetstörst, identitet och längtan efter kärlek.

Naturen spelar en viktig roll i berättelsen, så även inuitisk folktro. Flickan dras till tundran men även djur och andeväsen, sammantaget utgör detta något av ett andligt uppvaknande för henne. Längre in i berättelsen sker en svårbeskrivlig sammansmältning av berättarjaget och naturen som troligen hade blivit för mycket om det inte varit för att Tagaq redan värmt upp läsaren sedan tidigare med drömska och paranormala sekvenser. Kalla det magisk realism om ni vill – själv har jag tröttnat på den termen – Tagaq spränger i vilket fall realismens ramar. Än viktigare, emellertid, är att det sker på ett synnerligen originellt vis.

En eloge till Nika Abiri som lyckats överföra Tagaqs vackra, poetiska och komprimerade prosa till svenska. Tagaqs språk är tack och lov förskonat från det duktighetsyndrom många nutida författare tycks lida av. Stilen är således enkel utan att det någonsin blir platt eller banalt. Jag älskar de gånger hon låter sin prosa nästan sömlöst glida över i poesi, detta om något vittnar om hennes hantverksskicklighet.

Först mot slutet uppenbaras författarens brister, då (men först då) påminns jag om att det trots allt är ett förstlingsverk jag läser. Slutet är nämligen överlastat, ofokuserat och illa genomfört. Spricktand är likafullt den starkaste debut jag läst på mycket länge.

The post Stark debutroman av Tanya Tagaq first appeared on Opulens.

DEBUTROMAN. Bo Bjelvehammar har med stor behållning läst Lisa Ridzéns debutroman ”Tranorna flyger söderut”. Han konstaterar att hennes porträtt av huvudpersonen är fullt av värme och innerlig ömsinthet.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén
Bokförlaget Forum

Lisa Ridzén är doktorand i sociologi och hon arbetar i sin forskning med begrepp som maskulinitet och mansroller. Det handlar om hur män visar och hanterar sina känslor.

Hon har en geografisk utgångspunkt i den norrländska landsbygden och bor i en by utanför Östersund.

Ridzéns debutroman skildrar relationer inom familjen. Viktiga teman är anknytning, frihet, värdighet och självständighet. Därtill också detta med känslor, särskilt mellan far och son.

I livets slutskede

I centrum för berättelsen finns Bo Andersson. En äldre man som lever ett liv i ensamhet och stillhet, han väntar mest på hemtjänsten och att livet ska ta slut.

Det är ytterst lite av rörelse och riktning. Men hemtjänsten har betydelse och gör skillnad, särskilt Ingrid, Johanna och Kalle, de är både lyhörda och bestämda. Inga goda egenskaper har Eva-Lena, hon är en skräcködla, ett monster.

Livskamraten

Bos livskamrat sedan mer än sextio år kunde inte bo kvar hemma, demensens dimmor och slöjor blev för besvärande, de skylde de flesta verkligheter. Men hon lever ständigt bredvid Bo, på ett annat sätt. Hon är också närvarande i hans drömmar och hans slummertillvaro på kökssoffan.

En långvarig vänskap

Bo har en vän, som han håller av mer än andra, det är Ture Lindman, det har att vårda tillsammans en mer än femtioårig vänskap, de gör det med både försiktighet och respekt.

Det är en ömsint gestaltad relation.

När Ture dör, dör även en bit av Bo.

Ett älskat husdjur

Nu är Bo ändå aldrig helt ensam. Han har nämligen sin älskade jämthund Sixten, som förstår honom bäst. Han orkar inte längre ta långa turer med Sixten, men särskilt Ingrid hjälper honom med det. I flera avseenden är hon en god människa.

En son som lägger sig i

Men Sixten är också problemet, genom att Bos son Hans lägger sig i detta med hunden och mycket annat. Hans vill beröva honom hans självbestämmande och ifrågasätter ständigt hans egna beslut.

Bo kan inte längre sköta Sixten, han behöver vara i en familj, som har mera tid och ork med honom, allt enligt Hans. Det blir också så, att Sixten skiljs från Bo – det är den mest smärtsamma läsningen i hela romanen.

Kommunikationsproblem

Bo och Hans kan inte nå varandra, de kan inte visa varandra sina känslor, inte heller uttrycka dem i ord. Så var det även med Bos relation till sin egen far, gubben, som han benämns i boken.

Gubben är i detta sammanhang ett nedsättande ord.

Det är kvinnorna som står för kompromisserna och förhandlingarna.

Den yttersta dagen

Det ska sägas att det sker förändringar mellan Hans och Bo före den yttersta dagen. Den dagen när tranorna flyger söderut somnar Bo in i lugn och ro, han reser åt sitt håll.

Ett varmt porträtt

Nina Ridzéns porträtt av huvudpersonen Bo Andersson är fullt av värme och innerlig ömsinthet. Ridzén skriver på ett språk präglat av närhet och skildrar miljöerna med stor närvaro.

The post Lisa Ridzéns debutroman präglas av värme och ömsinthet first appeared on Opulens.

PROSA. Martin Söderlind har vid fyra tillfällen medverkat i Opulens. Nu har vi nöjet att presentera det inledande kapitlet i hans nu aktuella romandebut ”Ögonblickar” (Lava förlag).

Martin Söderlind är född 1961, bosatt i Södra Sandby utanför Lund. Med en bakgrund som antikforskare vid Lunds universitet har han alltid varit intresserad av människans villkor i det förflutna. Forskarutbildningen har varit till stor nytta i arbetet med researchen till hans historiska roman. Ögonblickar är hans romandebut. Nu håller han på att redigera en historisk spänningsroman med titeln Ekot av en kvinna som utspelar sig dels på 1600-talet, dels i nutiden.

Ögonblickar handlar om Herman Schultz som inte kan se folk i ögonen. Redan i skolan blir han retad och hans mor är orolig. Konstnärsambitionerna grusas av att han inte kan återge människors blickar. Hans porträtt sänker blicken eller vänder sig bort från betraktaren. När han blir ratad av Konsthögskolan försöker han med sin vän Carls hjälp öppna en vernissage. Han träffar en blind kvinna och inleder ett förhållande. Romanen utspelar sig kring förra sekelskiftet, en tid som var lik vår egen men samtidigt så annorlunda.

I dag har vi nöjet att presentera ett utdrag ur romanen, i form av dess första kapitel.

Ur Ögonblickar: DEL  I   Mor

Herman stod på en stol i barnkammaren och tittade ut genom fönstret. Systrarna hade hunnit halvvägs över Clemenstorget mot Petri Kyrkogata. Barnflickan höll Ebba i handen som i sin tur höll Elisabeth i handen. Tripp, trapp trull.

Han hade skyllt på magont och därför fått stanna hemma. I själva verket åstadkom lättnaden över att slippa promenaden en angenäm värme som spred sig från magtrakten ut i kroppen. Skönt att slippa obehaget att hälsa på bekanta. Fri från andras blickar kunde han i sin ensamhet låta sin egen vandra dit den ville. Vred han lite på huvudet fick han en skymt av tåget som just bromsade in på väg söderut, med den blomkålslika röken stigande mot en klarblå himmel. Och rakt nedanför vid deras port frustade en häst framför sin kalesch. 

Fingrarna var kladdiga av de nya pastellkritorna han nyss fått av mor. När han satte handen mot rutan lämnade den märken av hans favoritfärger, gult och blått. Av de gamla vaxkritorna återstod bara korta stumpar. De nya var mycket finare, även om de kladdade. Nu kunde han ostört fortsätta ägna sig åt det bästa han visste, att rita. Han vände sig om och tittade på teckningarna som mor satt upp ovanför sängen. Porträtt av far, mor och systrarna. Alla såg de ganska märkliga ut eftersom de saknade ögon. Han tyckte det var bäst så.

Jämfota hoppade han ner från stolen, trots att man inte fick eftersom det störde tant Lundén i våningen inunder. Så gick han fram till ritblocket som låg på en bricka mitt i rummet. Solens strålar nådde ända dit och fick pappret att lysa. Belåten studerade han teckningen han just höll på med. Den föreställde hela familjen tillsammans. Alla höll varandra i handen. Far med sitt runda plommonstop och mor med sin stora hatt som sköt ut över hennes axlar som ett parasoll. Han själv och systrarna bar ännu somriga halmhattar, trots att nätterna blivit frostnupna. Alla log, särskilt mor som hade röda läppar. Men precis som på teckningarna ovanför sängen gapade pappret tomt där ögonen skulle ha suttit.

Ritandet tog all hans uppmärksamhet i anspråk. Han glömde bort både tid och rum. Om han var hungrig eller törstig glömde han bort det också. Aldrig blev han trött. Ibland när det blivit läggdags fick man tjata på honom att sluta. Medan han la sista handen på teckningen vandrade solskenet vidare och började klättra över väggen så att han slapp kisa. Tungan stack ut ur ena mungipan när han satte dit några röda och gula löv på träden som inramade familjen. Ett par stycken lät han singla genom luften.   

Far, järnvägsingenjören, var på kontoret och hembiträdet hade gått ut för att handla. Bara mor och han själv var hemma. Han njöt av att få ha henne alldeles för sig själv. Hon låg på divanen i salongen och läste. Ibland skrattade hon för sig själv så att det hördes in i barnkammaren. Försiktigt rev han loss arket och gick in till henne. Nu var teckningen klar.

                      ”Titta, mor, vad jag ritat!”

                      Hon såg upp från boken och log sitt leende. Herman sänkte genast blicken för att undvika hennes. Han andades in doften av parfym. Det var den hon använde hemmavid och som för honom betydde trygghet och närhet. Varje gång hon var bortbjuden hade hon en annan sort som signalerade oro och saknad. När hon fått teckningen i sin hand la han huvudet mot hennes mage och kände hur hon drog med handen genom hans hår. Magen steg och sjönk när hon suckade djupt under tystnad. Till slut sa hon:

                      ”Men titta så fint. Min gåborthatt. Vad du kan!”

                      Han lyfte på huvudet en smula och nickade.

                      ”Är det meningen att vi inte ska kunna se något idag heller?” sa hon glatt utan att förebrå och fortsatte att le.

                      Han nickade igen. Mor fattade honom försiktigt under hakan. Han förstod att hon försökte styra hans blick i riktning mot sin egen. När han vred huvudet åt sidan och lösgjorde sig från hennes fingrar envisades hon inte utan lät honom vara. Men han märkte ett stråk av oro i hennes tonfall, trots att det var glatt.

                      ”Vi är fina i alla fall!” sa hon med eftertryck, för att visa att hon verkligen menade det. Sedan frågade hon:

                      ”Vill du inte rita när du ligger i barnvagnen?”

                       Ett par gånger hade han tecknat sig själv i barnvagn tillsammans med mor och far. Motivet byggde på ett tidigt minne som gick i blått och gult. Han mindes tydligt att barnvagnen var blå och att mors och fars ansikten svävade ovanför hans huvud som ett par solar. Far var klädd i en blå överrock. Ovanför dem hängde som en fond ett nyutslaget gullregn som lyste skarpt i solskenet. Bakom skymtade en molnfri himmel. De sa något till honom eller till varandra. Han förstod inte orden men rösternas melodi fick honom att le. I minnet vandrade hans blick obehindrat från mors ljusblå ögon till fars något mörkare blå.

                      Han blev alltid glad när han tänkte på den där stunden under gullregnet och gick tillbaka till barnkammaren. På mors begäran tänkte han rita av den ännu en gång. 

Ett par veckor senare, några månader innan han skulle fylla sex, gick han en eftermiddag med mor till domkyrkan för att titta på julkrubban. Än en gång fick han ha henne för sig själv. Ebba och Elisabeth låg hemma i snuva.

Hustakens skorstenar släppte ifrån sig kaskader av vedrök. Från det låga hörnhuset vid korsningen Klostergatan-Stora Gråbrödersgatan drev en plötslig vindpust röken ner på trottoaren och trängde in i Hermans näsa. Medan mor höll näsduken framför ansiktet kisade han med fuktig blick mot solen, som fick de skottade snödrivorna mellan portarna och skyltfönstren att gnistra. De påminde om mineralerna i fars stensamling. Klappret av hästhovar dämpades mot körbanornas upptrampade snö. Som om de sprang i strumplästen. Slädarnas bjällror klämtade stumt i kylan och varslade om julen om ett par veckor. Till stadens ljud fogade sig lätena från två hundar på andra sidan gatan som skällde på varandra när de möttes. Han och systrarna hade länge tjatat om att de skulle skaffa hund, men far ville inte höra talas om det. 

                      Klostergatan myllrade av folk. Ett par officerare gick förbi i skärmmössor, med vita axelklaffar och täta rader av skinande mässingsknappar på sina överrockar. Herman vände sig om och såg efter dem ända tills de försvann runt hörnet. Sådana tennsoldater skulle man ha. Men de måste frysa om öronen, tänkte han. De flesta de mötte bar sina huvudbonader långt nerdragna, antingen yllemössor eller pälshattar och pälsmössor som på mor och honom själv. En och annan tiggare hade det värre. Trots kylan gick de med sin mössa eller hatt under armen och sträckte fram sin hand mot de mötande. Herman var inte rädd för dem. Tvärtom blev han tillfreds när han märkte hur liten notis de tog om honom. Mor stannade ett par gånger och gav en slant. Därav kom det sig att de fler än en gång blev välsignade på vägen till kyrkan.

                      Han la noga märke till tiggarnas skor eftersom det var bland dem han mest höll blicken. De var trasiga med sulor som glappade och såg inte särskilt varma ut. På en tiggare syntes stortån sticka fram ur ovanlädret genom den trasiga strumpfoten. Herman rös när han tänkte på hur kylan bet i hans egna fötter trots att skorna var fodrade. På en annan tiggare spretade skägget som taggarna på en igelkott. Fjärran från fars morrhår med sina vaxade ändar som pekade åt var sitt väderstreck. 

                      ”Varför har de inga egna pengar?” frågade han.     

                      ”Det är inte så gott att veta”, svarade mor. ”De har väl inget arbete så de kan försörja sig, kantänka.”

                      De stannade framför en affär för damhattar. Herman såg sig själv i fönstret sväva bland kreationerna. Men det var varken hattarna eller han själv som intresserade honom utan mor. I fönstret blev hennes ögon tillräckligt vaga för att han inte skulle besväras av dem. Därför tog han tillfället i akt att noga se på hennes ansikte. En gång i somras när han haft en mardröm hade han smugit in i fars och mors sängkammare för att bli tröstad. Istället för att väcka mor hade han blivit stående vid hennes anletsdrag och glömt sin rädsla. Han hade tyckt om att se på näsan och munnen som så ofta log och skrattade men som nu vilade i sig själv. Han saknade mycket att kunna göra så när hon var vaken. Därför grep han nu tillfället i flykten. Obekymrat kunde han betrakta hennes minspel. Hon gnuggade sig om näsan med de fodrade skinnvantarna och la huvudet lite på sned.

Han tog ett steg tillbaka och såg på henne från sidan, hur kylan gett henne rosor på kinderna som avtecknade sig tydligt mot den bleka hyn. I nästa stund tittade hon ner på honom, varvid han omedelbart for iväg med blicken, tills den landade på ena kyrktornet som skymtade runt hörnet. Den var som en liten fågel som tog till flykten så fort någon närmade sig.

”Nu går vi”, sa mor. ”Annars förfryser vi.”

Snart var de framme vid kyrkan. Mor knöt upp snörena mellan öronlapparna på hans pälsmössa. Strök av honom den och kammade med fingrarna genom håret, som hon brukade. Det var med lättnad han kände hur öronen blev fria igen så att han kunde höra ordentligt. Men i resten av kroppen märkte Herman hur svetten började tränga fram under de varma kläderna, trots att rökpuffar fortfarande stod ur deras andedräkter.

De gick utmed mittgången mot ett av sidokapellen där krubban brukade vara utställd. Halvvägs mot koret mötte de fru Englesson. Hon höll sina händer instoppade i en muff som liknade en svart katt. Hon var rektor på Rönnströmska flickskolan där storasyster Ebba gick.

Det högg till i magen. Han andades varken ut eller in. På så sätt skulle han märkas mindre eller kanske rentav bli osynlig. Han hade mött fru Englesson förut. Den gången hade ingen fäst sig vid honom eftersom samtalet handlat om Ebba. Men han mindes att rektorn hade verkat sträng och fått storasystern att svara lågmält och räddhågat på tilltal.

Mor hälsade och sa till Herman att bocka. Han gjorde som han blivit tillsagd.

”Vill Herman inte bevärdiga mig med sin blick?” undrade rektorn allvarligt, som om han ertappats med något ofog.

En våg av svettig kroppsvärme for på nytt innanför lagren av kläder. Hjärtats slag pulserade i öronen. Blicken var som fastnaglad någonstans mellan deras skor. 

”Är han sjuk?” skrockade fru Englesson.

”Nej, det är han inte”, sa mor. Hennes grepp om hans hand hårdnade och hon drog lätt i armen. Hon ville fortsätta så fort som möjligt. Men rektorn stod i vägen.

”Han har kanske vaknat på fel sida”, föreslog den äldre damen. När han inte tittade upp trots att hon böjde sig ner en smula tillade hon:

”Ja, riktigt frisk är han inte.”

Då hade mor fått nog.

”Det är inget fel på Herman!” sa hon, trängde sig förbi rektorn och fortsatte bort mot krubban utan att säga adjö.

Figurerna var större och finare än de där hemma. Heliga tre konungar bar mantlar som glänste av guld och djuren såg på något sätt äkta ut. Men han kunde inte riktigt glädjas åt dem eftersom han tydligt märkte att mor var sårad. Det gjorde honom olycklig när han förstod att det var för hans skull.

”Titta så fint de har gjort”, sa hon och försökte låta full av beundran. Men rösten var matt och tonlös av tanken på mötet med rektor Englesson. Kanske märkte hon det själv för hon satte sig på huk och la sina händer på hans kinder.

”Det gjorde ingenting att du inte hälsade på fru Englesson ordentligt. Hör du det?”

Han nickade utan att säga något.

”Jag borde inte ha låtit henne hålla på så där”, sa mor.

Den stora högtiden kröp allt närmare. Julgranspyntet och de hemlighetsfulla klapparna skulle ha gjort Herman fylld av förväntan om inte ett orosmoln svävat över honom vart han gick. I Biskopshuset hölls varje år en stor bjudning strax före jul. Biskop Flensburg hade som brukligt bjudit domprost Eklund, borgmästare Möller, brandchef Idström, stadsläkare Andersson, universitetsrektor Möller, stationschef Renander, en rad kyrkoherdar, professorer, rektorer och andra av stadens prominenser på luciakaffe. Även Hermans far var bjuden.

I anslutning till kaffet anordnades ett luciatåg med barn och barnbarn till gästerna. Det året var både han och lillasyster Elisabeth tillräckligt stora för att delta. Ebba hade varit med några år förut och försökte övertyga Herman om att det inte var något farligt. Men när han tänkte på alla de okända människorna som antagligen fanns där blev hans andhämtning kort. Blotta tanken på att bli lämnad vind för våg av mor bland främlingar fick honom att gråta. Mor förklarade att han bara behövde följa med och ta på sig stjärngossekläderna. Om han fortfarande inte ville när det blivit dags skulle han slippa.

Biskopshuset låg i änden av Allhelgona Kyrkogata, en stunds promenad från Clemenstorget. Den stora nedre hallen på den slottslika trevåningsbyggnaden myllrade av liv och rörelse. Mödrar och barnflickor hjälpte barnen klä om till tärnor och stjärngossar. Systrarna var redan klara. De stod med sina bekransade huvuden och väntade på att också Herman skulle bli färdig.

Motvilligt lät han mor hjälpa sig. När den stjärnklädda struten satt där den skulle ville mor att alla tre syskon skulle gå bort till luciatåget som snart var redo för avgång. Med skräcken i halsen tittade Herman på raden av vitklädda barn. Han kände igen stationschef Renanders tvillingar som varit på middag hos dem ett par gånger med sina föräldrar. Men det gjorde honom inte ett dugg gladare för de var inte snälla. Sist de sågs hade de gjort sönder borgen som hans tennsoldater brukade slåss om. Och gången dessförinnan, när de varit på middag hos Renanders, hade han inte fått leka med deras tågbanor. 

”Ni ska bara gå upp till mellanvåningen och sedan tillbaka ner igen. Jag väntar här nere”, sa mor och satte struthatten mitt på hans hjässa. ”Vi kan vinka till varandra. Och där uppe sitter far. Ebba är med dig hela tiden.”

Herman skakade energiskt på huvudet. Stjärngossarna skulle gå för sig, så han skulle inte alls ha storasystern vid sin sida. Mor försökte väl inte luras direkt, men hon hade inte sett efter ordentligt innan hon lovade vitt och brett. Han vände sig bort medan tårarna vällde fram från ingenstans. En stund blev han stående bortvänd eftersom han var arg på mor som trugade, trots att hon lovat att han skulle slippa. När han vände sig om igen var hon borta. Blicken började irra fram över golvet bland mödrarnas skor och barnens strumpfötter. Han försökte minnas hur hennes kängor såg ut. De var höga och snörda en god bit upp på vaden där de inte syntes ovan den låga klänningsfållen. Till sin förfäran insåg han att de flesta vuxna hade liknande kängor. 

                      Han började storgråta. En pojke i hans egen ålder tittade länge på honom.

                      ”Lipsill!”

                      Pojkens mor böjde sig ner så att hon kom i höjd med Herman.

                      ”Var inte ledsen, lille vän. Varför gråter du?”

                      Livrädd för att se på den okända kvinnan vände han vresigt ryggen mot henne. Följden blev att han drog till sig allas uppmärksamhet. De som stod runtomkring tittade på den besvärlige pojken.

                      ”Det är Schultz, järnvägsingenjörens son”, hörde han en annan mor säga medan kvinnan som böjt sig ner reste sig upp igen. Irriterad mumlade hon över Hermans avoghet:

                      ”Maken till besvärlig unge.”

                      Han stod mitt i korselden av blickar. Medan halsen kändes tjock av all gråt stirrade han på sina skor och märkte hur tårarna föll på dem. Precis så här hemskt hade han föreställt sig det. 

                      I nästa stund kände han en hand på sin axel. Det var storasyster Ebba. Var hade hon varit?

                      ”Så, Herman. Det är inget farligt! Mor kommer strax tillbaka. Hon skulle bara gå med Elisabeth på avträdet.” Systern slöt sina armar om honom. Hennes långa utsläppta hår kittlade honom i näsan. Hon försökte torka de ymniga tårarna med ärmen på sin särk.

                      Han började hulka så häftigt att han knappt fick luft. När mor efter en stund kom tillbaka berättade Ebba vad som hänt.

                      ”Du skulle ju stanna med honom medan vi var borta!”, sa mor upprört till storasystern.

                      På något sätt hade de missförstått varandra. Ebba hade gått bort och ställt sig i luciatåget. Mor tog fram sin näsduk som alltid doftade gott och torkade hans kinder.

                      ”Såja, Manne. Nu står du och jag här och håller varandra i handen och tittar på luciatåget. Blir det bra så?”

                      Han nickade och kramade hennes hand. Den var jättestor. Så stor att han kunde krypa in i den och gömma sig i den täta skogen av fingrar, dit inga blickar kunde nå honom.

The post Martin Söderlind: ”Ögonblickar” first appeared on Opulens.

PROSA. Som läsare av Alexander Kavaleffs debutroman ”De omättliga” förblir man undrande över om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under, menar Anna Remmets.

De omättliga. En midsommarnattsdröm av Alexander Kavaleff
Förlaget

En våldtagen och ibland även död kvinna är ett gammalt beprövat och rätt tröttsamt sätt att få en intrig i rullning. Kvinnan i öppningsscenen i pseudonymen Alexander Kavaleffs debutroman är visserligen inte död. Tvärtom är det till och med hon som för ordet i det första kapitlet. Men sedan försvinner hennes egen röst ända fram till sista kapitlet och däremellan är våldtäkten hon utsatts för något som driver berättelsen, om de män som är bokens verkliga huvudpersoner, framåt.

Johan, Lucas, Marcus och Mattias ingår i ett gäng av finlandssvenska Helsingforsbrats i tidiga tjugoårsåldern som har hedonismen som ledstjärna. Något som förvisso inte är så originellt som de själva tycks tro när det gäller just tjugoåringar med pappor med pengar. I enlighet med ett annat vanligt dramaturgiskt grepp samlas de nu i en sommarstuga på landet för ett midsommarfirande där allt, som det brukar heta, kommer ”ställas på sin spets”. Det är relativt fascinerande att blicka in i deras värld, även om det inte är något revolutionerande nytt som avslöjas om överklassungdomar. För en rikssvensk tillför alla finska låneord, och vissa hela meningar på finska, en extra dimension. Eftersom de inte översätts bidrar de med ytterligare ett lager till känslan av att vara utesluten, att smyglyssna och inte uppfatta allt. Vad som däremot framgår är den politiska laddning som fortfarande omger de två språken i Finland. Detta blir tydligt, faktiskt på gränsen till övertydligt, i gängets interaktioner med den enda ”finnen” på festen och i hur de slänger sig med det nedsättande hurrihuora, som de tydligen själva har hittat på för att beskriva finnar som sexuellt eller på andra sätt söker sig till finlandssvenskar, ”horar” för dem.

Men där själva dialogen är levande och ger ett trovärdigt intryck är texten i övrigt ibland stolpig och svulstig. Med den frekventa användningen av olika filosofiska begrepp påminner det ibland om en hemtenta i a-kursen i filosofi. Och alla ”X log brett” och liknande för att beskriva reaktioner på det någon annan säger påminner i sin tur om en novell skriven av en gymnasieelev.

Detta är dock sannolikt ett medvetet grepp från författaren eftersom vi vistas inne i huvudet på just den värsta sortens a-kursfilosofer, som pyntar sin brattiga livsstil och sitt klassförakt med referenser till Nietzsche och ett begrepp som ”slavmentalitet”.

Fast ibland är det inte helt tydligt hur stor distansen egentligen är mellan författarblicken och romangestalterna. När Marcus våndas över livets tomhet (som alla andra och särskilt tjejerna) är för korkade för att förstå vidden av medan han i tankarna namedroppar en massa filosofer är det stundtals svårt att veta vad som är satir och vad som är allvar.

Likadant är det med kvinnoporträtten. Kvinnorna, eller snarare flickorna, porträtteras till största delen som våp som med sin inskränkta ”politiska korrekthet” är tacksamma måltavlor för killarnas libertarianska provokationer. Förutom att det inte känns helt trovärdigt att tjejer som yrvaket pratar om intersektionalitet ungefär som folk gjorde år 2015 (men kanske ser de sociala klickarna i finlandssvenska Helsingfors annorlunda ut?) är det visserligen tydligt att berättarna ska uppfattas som otillförlitliga, men ändå har texten få ”sprickor” där en alternativ bild av till exempel kvinnorna kommer in.

Detta kan i och för sig vara relativt intressant: texten som sådan förhåller sig lite som de edgy killarna. Vad är på skämt och vad är på allvar? Vad är ren yta och poserande?

Bland alla dessa ändlösa inre monologer och yttre dialoger och politiska och filosofiska positioneringar blir också kontrasten ännu större till den faktiska och konkreta våldshandling som är romanens klimax.

Men oavsett detta blir de ändlösa utläggningarna om Nietzsche och slavmentalitet till slut tröttsamt. Det kan förvisso bli intressant litteratur att återspegla just hur tröttsamma tjugoåriga brats kan vara, men då måste texten som skönlitteratur bidra med något man inte skulle få av att sitta med vid deras spritindränkta middagsbord. Och bitvis gör den som sagt det, men börjar allteftersom gå på tomgång.

Efter alla dessa mer eller mindre ironiska intellektuella övningar slutar så De omättliga där den började: med melodramatiska klyschor om våldtäkt. Det är fraser om att för alltid ha blivit förstörd och skändad, och om hur illa man har gjort offrets inre ”lilla flicka”. Om avsikten har varit att ge den ”kvinnliga” rösten upprättelse i romanen är det som synes inte särskilt lyckat. Men kanske är det snarare ett sätt illustrera det inskränkta intellekt som berättelsens kvinnor redan har visat prov på? Eller att vår tillvaro och vårt språk är så genomsyrat av klichéer att det inte är möjligt för någon att ens tänka på någon som helst företeelse utan att hemfalla åt schablonbilder?

Liksom inför John Everett Millais Ophelia, som är en av de sista i raden av titlar på konstverk som används som rubrik till varje kapitel, förblir man som läsare av ”De omättliga” undrande om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under.

The post Ytan dominerar i roman om finlandssvenska brats first appeared on Opulens.

PRISAD. Finlandsfödde Quynh Tran, i dag bosatt i Malmö, vinner Runebergspriset år 2022 för debutromanen “Skugga och svalka”.

– Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Jag hade nog inte riktigt vågat hoppas på det, men det känns oerhört fint, säger Quynh Tran till svenska Yle.

Enligt juryn är romanen en subtil och språkligt laddad helhet. Enligt honom själv tänker han i bilder och utgår från det visuella.

– Ibland försöker jag tänka i termer av fotografering, som i vinklar och avstånd, men jag är ju inte fotograf eller bildkonstnär, utan jag jobbar med språk. Med ord som ska formuleras, säger han till svenska Yle.

I höstas tilldelades han också svenska Yles litteraturpris för romanen och kan också få Borås Tidnings debutantpris i mars.

Runebergspriset instiftades år 1986 och prissumman ligger på 20 000 euro.

Linnéa Wannefors/TT

The post Quynh Tran mottar Runebergspriset first appeared on Opulens.

DEL ETT. “De skriver på allvar, med ett syfte, framburet av kombinationen ilska och sorg.”  Eftersom Kerstin och Johan Höflers Råttan Black edition ges ut av Opulens ägare, Ekström och Garay förlag, bad vi frilansjournalist Bengt Eriksson som inte är knuten till magasinet att recensera. Boken är den första delen i en planerad kriminaltrilogi.

Råttan Black edition av Kerstin & Johan Höfler
Ekström & Garay förlag

Kerstin och Johan hette Ivarsson respektive Andersson i efternamn när kriminalromanen Råttan gavs ut första gången för några år sen. Nu har Kerstin och Johan Höfler reviderat sin roman och försett den med titeln Råttan Black edition. Svart stämmer bra, skalan går från grått till svart. Paret Höfler gör en mörk skildring av Malmö. Detta är Malmö noir, i litteraturen och tyvärr i verkligheten.

Nej, jag har inte läst om första utgåvan av Råttan och jämfört med den nya. För nu är det Black edition som gäller. Ändå kan det inte hjälpas att jag då och då under läsningen påminns om vad jag tyckte förra gången: lovande men lite ofärdigt. Vid den nya läsningen av den förnyade romanen skulle jag vilja förstärka ordet lovande med mycket och inte helt sudda ut det andra omdömet men ersätta det med påpekandet att Råttan fortfarande ger känslan av debutdeckare eller -thriller.

Kerstin och Johan Höfler är deckardebutanter. I debutthrillern provar och söker de sig fram. De försöker hitta en dramaturgi för att omvandla sin kunskap om dagens Malmö till skönlitteratur, gestalta stadens gator (vissa mer än andra) och människor (särskilt vissa) i en thriller som ska vara både spännande, ja, underhållande, och ge insyn i vad som sker i verklighetens Malmö. Detta är debutanterna Höflers styrka: autenticiteten. Att de skriver på allvar, med ett syfte, framburet av kombinationen ilska och sorg.

Kriminalitet som råkapitalism, så kunde det sammanfattas.

Råttan skildrar det kriminella Malmö, det nya eller snarare ständigt förnyade. Det handlar om kriminalitet som affärsverksamhet med hot, våld och, om det krävs, mord som metod. När verkligheten förändras måste också kriminaliteten, liksom andra affärsverksamheter, förändras och anpassas till den nya tiden. I Råttan består den nya kriminella affärsverksamheten av organiserat bidragsfusk (såväl assistansersättning som lönebidrag) vid sidan om den gamla vanliga kriminaliteten med narkotika, prostitution och svartklubbar.

Kriminalitet som råkapitalism, så kunde det sammanfattas. Några personer: Conny, en av Malmös gangsterkungar, Olof, nyanställd på Arbetsförmedlingen och rent otroligt skicklig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, Alexandra, anställd på samma arbetsförmedling och amatörsnoka vad gäller bidragsfusk tillsammans med sin väninna Maud, undersökande journalist, samt Hans, före detta kommunjurist i Malmö, nu en försupen målvakt för bidragsfuskande företag. Miljö: Norra Grängesbergsgatan med omnejd. Epicentrum: svartklubben Groznyj.

Kerstin och Johan Höfler beskriver Malmös stadsdelar och gator så autentiskt att de känns igen. Men de människor som placeras ut på dessa gator och nämnda svartklubb, i företagshus och diverse olagliga småföretag är sådana som vi laglydiga sällan konfronteras med. Och ändå, på sätt och vis kan man säga att det är dessa kriminella ligor som styr Malmö. Mellan de laglydiga och kriminella finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta – arbete, pengar, framtidshopp – och därför är lätta att utnyttja i den företagsamma kriminaliteten.

Fortfarande kan Kerstin och Johan Höfler ibland skriva alltför redogörande och återberättande, så att deras berättelse blir mer av en rapport ur verkligheten än skönlitteratur. Men det är som sagt också deras styrka: den starka autenticiteten. Jag litar på det som beskrivs, tror verkligen att de skildrar dagens Malmö. Paret Höfler vet vad de skriver om. Dessutom är Råttan Black edition betydligt mer actionfylld än den första utgåvan (så som den stannat i mitt minne). Inte minst i slutet går det riktigt undan. Nu passar benämningen thriller.

Kerstin och Johan Höfler lovar att Råttan Black edition ska vara första delen i en trilogi. Det är bra det, sådana här kriminella noir-romaner om och från Malmö behövs nu när Kristian Lundberg verkar ha slutat som författare i kriminalgenren. Just Lundberg är den skönlitterära skildrare av det kriminella Malmö som Höfler och Höfler kommer närmast. Vad de saknar av hans urförbannade intensitet tar de igen med en större förmåga att strukturera sin ilskna Malmöskildring.

The post Autentiskt om Malmös mörker first appeared on Opulens.

EXISTENS. “Människan har ingen egen suveränitet ─ existensen är en slags paradoxal pågående gränssituation. När Fjädrar blir en dialogisk text med litteraturteoretiska och psykoanalytiska reflektionsytor så uppstår något intressant”, skriver Cecilia Persson.

Fjädrar av Ursula Scavenius
Modernista (2017)

Litteratur slår an strängar i olika läsare och skapar vibrationer som cirkluerar i blodomloppet. Litteratur kan även upplevas som besk medicin med ett hölje som är svårt att svälja. Författare ingår också i skilda ”litterära familjer” och i Ursula Scavenius familj så går det att höra Elfriede Jelinek, Herta Müller, Josefine Klougart,  André Gide och filmskaparen Catherine Breillat, sitta runt hennes skrivbord och viska saker i öronen.

Ursula Scavenius debutbok Fjädrar blev mycket hyllad när den utkom i Danmark 2015, som nu kommit i svensk översättning. Det är inte alls svårt att förstå varför den har slagit an med så starka strängar hos både kritiker och läsare men hos den här läsaren gör den inte helt självklart det. Boken är elegant skriven och är en uppvisning i stilsäkerhet men kanske är det just ”smartnessen” som är höljet som gör att boken inte riktigt vill lösas upp och börja verka i kroppen?

En ung flicka ställde sig i förra veckan på tågrälsen och likdelarna skulle sedan identifieras av en mamma som hamnade i ett traumatiskt chocktillstånd och ligger nu onårbar och kvider med ett främmande läte. Lässituatonen bör redovisas när man inte är oreserverat positiv till en bok som enligt andra handlar om människans utsatthet, förlust, lust, kamp, död, sjukdom, mutation och apokalyps. Samtidigt ska det då i samma andetag erkännas att Ursula Scavenius vackra gestaltningar av människor som lever i gränslandet mellan natur och kultur och talar med både mänskliga tungor och djuriskt språk ─ kanske är precis just en krossad mors verklighetsupplevelse av ett sönderslaget liv?

Jaget, detet och självet. Det splittrade jaget förslavad under drifter och begär som ska kommuniceras i brutna berättelser. Jacques Lacans ”spegelstadietteori”.  Barnet känner inga gränser och när barnet börjar se sig själv i spegeln blir det en chockerande upplevelse av en diffus ansiktsgräns. Jaget klyvs mellan subjekt och objekt och tvingas se sig själv genom den andres ögon.  Människan har ingen egen suveränitet ─ existensen är en slags paradoxal pågående gränssituation. När Fjädrar blir en dialogisk text med litteraturteoretiska och psykoanalytiska reflektionsytor så uppstår något intressant. Texterna bligar en och en särpräglad språkton omkullkastar och belyser jagets gränssituationer på ett sätt som stimulerar och oroar.

Ett plan brölar över himlen, kaninerna skakar i berggrunden, deras pupiller flackar, nu ser de ängsligt på henne, som om de tror hon kan hjälpa dem.

Höljet är hela kroppen och så hörs Didier Anzieus ”Hudjaget” ─ och kanske är Fjädrar en absurd fantasi om den sårbara och skyddande huden som när den rispas tillräckligt djupt får kroppen att förblöda? I dag är lässituationen en annan och då är det självklarare att ge Ursula Scavenius en påfågelsfjäder i den begåvade litteraturhatten.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post En annorlunda sångfågel med trasiga fjädrar first appeared on Opulens.