LÅNGFILMSDEBUT. Filip Hallbäck bedömer att “Aftersun kommer att ses som ett ypperligt exempel på en mästerlig skildring av minneskonst,” efter att ha sett Charlotte Wells långfilmsdebut.

The post Mästerlig skildring av minneskonst first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Ett ukrainskt portalverk, essäer om havet och kärleksbrev till fiktionen – så ser boksommaren ut. Här är nyheterna att se fram emot, skrivna av bland andra Oksana Zabuzjko, Patrik Svensson och Johannes Anyuru.

“Den lodande människan” av Patrik Svensson

Debutboken “Ålevangeliet” renderade honom ett Augustpris. Nu är Patrik Svensson tillbaka vid havet, som han utforskar ur nya perspektiv: hur bidrog kaskelotvalen till exempel till upplysningen? Det handlar också om den nyfikenhet som i alla tider har fått människor att ge sig ut på öppet hav.

“De andras land” av Leïla Slimani

Slimani tilldelades Goncourtpriset för “Vaggvisa”, och kommer nu med en trilogi om Marocko efter kriget. I centrum står marockanska Amine Belhaj som strider i den franska armén och möter Mathilde från Alsace. De två återförenas i Rabat 1947 och lever ett liv fullt av umbäranden. Boken skildrar också de spänningar mellan kolonisatörer och nationalister som mynnar ut i Marockos självständighetsförklaring 1956.

“Fältstudier i ukrainskt sex” av Oksana Zabuzjko

Den har utnämnts till ett portalverk för det fria Ukraina och gavs ut i Sverige 2006. Nu kommer Zabuzjkos bok i nytryck. Romanen handlar om en kvinnlig litteraturvetare som försöker frigöra sig från en våldsam och destruktiv kärleksrelation, strax efter Sovjetunionens fall – och författaren drar en parallell mellan de ukrainska männens behandling av de ukrainska kvinnorna och Sovjets förhållande till Ukraina.

“Ixelles” av Johannes Anyuru

Anyuru är tillbaka med den första romanen sedan Augustprisbelönade “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den handlar om Mio som dör, och Rut som ensam uppfostrar deras gemensamma son. Men en dag får hon höra om en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst – trots att maken borde vara död. Den vindlande romanen beskrivs som “ett kärleksbrev” till biblioteken, fiktionen och påhittade liv.

“Löftet” av Damon Galgut

Damon Galgut har varit nominerad till Bookerpriset flera gånger men fick det till slut för romanen “Löftet”. Där återberättas en vit familjs liv i skuggan av det sönderfallande apartheidsystemet – och boken kan läsas som en allegori över den vita befolkningens skuld. Galgut skildrar Sydafrika från regimens sista dagar fram till 2018, när Jacob Zuma avgår som president och framtidshoppet har kommit på skam.

“Fine de Claire” av Daniel Gustafsson

Det handlar om en människas många lager när Daniel Gustafsson är tillbaka efter Augustprisnominerade “Odenplan”. En kvinna kör söderut genom Sverige mot ostronodlingarna på franska Atlantkusten, via själlösa hotell längs Europas motorvägar. En äventyrsberättelse från 1800-talet tränger också in i samtidsskildringen.

“Fri” av Lea Ypi

Den här memoarboken av Lea Ypi – professor i politisk teori vid London School of Economics – tilldelades det brittiska Ondaatjepriset. Det är en skildring av hennes uppväxt i Albanien under kommunismens kollaps, där isolering och övervakning präglade vardagen tills regimen föll 1990. Men även den nya friheten visar sig ha en brutal baksida.

“Fosterlandet kommer att lämna dig i sticket, min son” av Arkadij Babtjenko

Med humor, satir och ursinne skildrar ryss-ukrainske Babtjenko, som själv är krigsveteran, krigets verklighet i Ukraina. Nyskriven prosa, som enligt förlaget är både “gränslös” och “skoningslös” i sina betraktelser av tragedin som nu pågår.

“Skogslandet” av Lisa Röstlund

Det pågår en strid om Sveriges skogar – och journalisten Lisa Röstlund har trängt djupt in i den. Medan vissa larmar om att de sista skogarna försvinner menar skogsbolag att landet fortfarande är rikt på skog. Lisa Röstlund går till botten med hur det ligger till, och stöter på människor som bara vill uttala sig anonymt, grannar som har dödshotats och etablerade forskare som blir utmobbade.

“Februari 33” av Uwe Wittstock

Den här boken kan läsas som en historielektion eller en thriller. Den handlar om februari 1933, den månad då allt förändrades i Tyskland – efter att Adolf Hitler valts till rikskansler. Utifrån dagböcker och dokument skildrar Wittstock hur Weimarrepublikens litterära liv ödeläggs och tillvaron skakar för författare som Bertolt Brecht, Erich Maria Remarque, Else Lasker-Schüler och Alfred Döblin. Men vem anpassar sig och vem flyr?

“Ett land av snö och aska” av Petra Rautiainen

The Guardian valde nyligen Petra Rautiainens debutbok till en av årets bäst översatta böcker. Det är en historisk roman, om ett kapitel tystad nordisk historia. I det finska Lappland kallas en ung soldat in 1944 för att arbeta som tolk i ett nazistiskt fångläger, där “rasförrädare” och samer lever under ohyggliga förhållanden. Ett par år senare kommer en journalist till platsen, där hon får kontakt med en ung samisk flicka – och omfattningen av de tystade händelserna uppdagas.

Elin Swedenmark/TT

The post Sommarens nya heta böcker first appeared on Opulens.

FÄRDIGSLIPAD. Bonnie Garmus är beviset för att allt kan hända även när du har kommit upp i åren.

Hon var 64 år när hennes debutroman ”Lektioner i kemi” publicerades. Ett år senare är den översatt till 34 språk, har toppat en rad bästsäljarlistor och ska bli film.

Gunnar Rehlin/TT

The post Succédebutanten skrev sin bok “i raseri” first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Ann-Christine Ruuths dotter Ester Roxberg skrev boken Min pappa, Ann-Christine som senare blev den omtyckta filmen Min pappa, Marianne. Den 13 maj släpper prästen och föreläsaren sin egen berättelse, Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Norstedts), om när hon vid 57 års ålder äntligen kunde bli den hon innerst inne alltid har varit. 

Den 13 maj släpps din självbiografi Jag kom inte ut – jag blev mig själv, som är din berättelse om när du blev dig själv som kvinna efter att ha levt som man i många år. Vad fick dig att börja skriva den här boken?

– En rad saker bidrog till det. Flera människor som har läst min dotter Esters bok, Min pappa, Ann-Christine, har frågat mig när min berättelse kommer. Sedan kom filmen, Min pappa, Marianne, men det handlar ju inte om mitt liv. Under pandemin gjorde jag färre föreläsningar och då tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Jag tog kontakt med Norstedts som var intresserade och där började en skrivprocess.

Hur väl kunde du relatera till Esters historia i Min pappa, Ann-Christine och varför kändes det viktigt att få berätta själv?

– Det där är ju hennes berättelse som hon har berättat ur sitt perspektiv som dotter. Jag fick läsa manuset innan det publicerades och jag ändrade ingenting, det var ju så hon upplevde det. Men det här blir min berättelse och den står inte i relation till mina barn, utan framför allt till andra och till mig själv.

– När man tittar på filmen Min pappa, Marianne så får man inte reda på så mycket om vad Marianne tänker och känner, eller vad som leder fram till hennes beslut att kliva fram. Jag försöker att berätta och problematisera det. Filmen är en feel good-film och det går väldigt lätt för Marianne, men i verkligheten var det inte så enkelt för mig.

Som titeln antyder föredrar du att inte kalla det för att komma ut utan väljer att säga att du har blivit dig själv. Hur kommer det sig?

– Jag värjer mig mot sådana klichéartade uttryck som att komma ut. Det är en process som i mitt fall har varit lång och den har handlat om att bli den som jag uppfattar att jag är. Att komma ut i offentligheten handlar om alla andra, men det viktiga var att äntligen få vara den jag är. En del kanske har levt ett dolt dubbelliv under en längre tid men det har aldrig jag gjort, mer än i min tankevärld.

Du kände på dig tidigt i livet att du inte var man. I boken beskriver du hur dina namn, kläder och leksaker markerar ditt bestämda kön och berättar om ett minne där din mamma försöker sätta på en kjol på din bror Sven. Vad stod den där kjolen för? Kunde du sätta ord på känslorna?

– Jag minns fortfarande den scenen väldigt tydligt. Min mamma skulle nog bara skoja med min bror, som började fäkta med armarna och tyckte det var jättepinsamt, medan jag gärna skulle vilja ha haft den där kjolen på mig. Jag kommer ihåg känslan, men hade inte orden till att beskriva vad jag kände så att det blev begripligt ens för mig själv. Jag förstod samtidigt att det var fel. Från dagen jag föddes fick jag veta att jag var kille, på otaliga sätt, och kom till en punkt där jag insåg att jag inte kände mig hemma med det. Men jag visste ingenting mer än att man inte skulle känna eller vara så, orden kom långt senare.

Men år 2010 bestämde du dig för att börja leva som den du innerst inne kände att du var. Hur tog du det klivet?

– Då jag verkligen började sätta ord på det var när jag började hos min kurator, Johanna, när jag var 57 år. Då fick jag äntligen ha ett samtal med någon som kunde spegla mig och ställa relevanta frågor så att jag kunde få större perspektiv på det jag kände. Att våga yttra orden med min egen mun och själv höra vad jag sa var en process bara det, det fanns många rädslor.

– Sedan var jag tvungen att prova vad det jag kände innebar i praktiken, skulle jag känna mig konstig om jag levde så här? Det visade sig vara tvärtom, jag hittade hem till mig själv och den känslan bekräftade allt som jag hade sagt och känt. Det här är ingen maskerad, det här är jag.

Jag kan tänka mig att det var ett stort steg, kanske särskilt vid en ålder då många haft en uppfattning om vem du var sedan långt tillbaka?

– Reaktionerna har varierat oerhört, från chock och avståndstagande till tystnad, nyfikenhet och omedelbart accepterande. Det är ju inte bara jag som utmanar dem med mitt sätt att vara, utan deras egna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas också. Plötsligt ska de ta ställning. Och alla de människorna har i sin tur sina sammanhang, en person som kanske är trygg i sitt avståndstagande från HBTQ måste tänka om när de hör om mig. Som min dotter Ester uttryckte det, nu är vi en regnbågsfamilj. Sådana människor fanns där ute men det var inte vi, vi levde tryggt inom normen.

Hur förändrades livet efter att du började berätta öppet om vem du innerst inne är?

– I det yttre avseendet förändrades det inte så mycket. När jag började berätta levde jag till en början ett dubbelliv och kunde inte vara Ann-Christine fullt ut. Jag och min fru delade på oss och mina arbetsuppgifter som präst förändrades, men det var inte på grund av min process. Jag blev en offentlig person på ett annat sätt än tidigare, jag har gjort oräkneliga intervjuer i alla möjliga sammanhang.

– Till en början var det rätt jobbigt att möta andra människors reaktioner, men också mina egna. Jag undrade om det här beslutet var att lita på eller om jag hade inbillat mig alltihop? Andra säger till mig att jag är mycket gladare nu och jag känner mig gladare också, jag skrattar mycket mer. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa skämmas över mig själv. All rädsla försvann när jag kunde kliva ut ur den skam jag omgett mig med, för jag visste ju att det här var jag.

Hur har du upplevt att bemötandet utifrån på ett samhälleligt plan har förändrats sedan dess, för 10 år sedan?

– Transpersoner har blivit oändligt mycket mer synliga. Det är inte så mycket fokus på att Tone Sekelius i Melodifestivalen är transperson utan hon är artist. Skolministern Lina Axelsson Kihlblom är också transperson, vilket nämndes när hon valdes, men det var inte därför hon blev minister utan för att hon är en jäkligt duktig och kompetent människa.

– Men transpersoner blir också ifrågasatta. För ett år sedan kom Kajsa Ekis Ekman ut med sin bok Om könets existens, där hon skriver att trans är en chimär och att kön bara är biologiskt. Hon fick enormt stort medialt utrymme för att framföra sina teser om detta. I Uppdrag gransknings Transbarnen fokuserar man bara på ett enda transbarn som har fått en dålig medicinsk behandling, vilket ledde till att man ifrågasatte all medicinsk behandling av unga transpersoner. 2014 kom ett utredningsförslag om att man ska kunna ändra sin juridiska könstillhörighet genom en enkel anmälan utan medicinsk utredning. Stefan Löfven sa att det skulle gå igenom till nästa val, och vad hände? Ingenting. Det är ofta så med utvecklingen, den går framåt men så kommer det en backlash och det är väl det vi har fått när det gäller just transpersoner.

Har du några huvudområden där du skulle vilja se förändring för transpersoner?

– Vården framförallt, som är oerhört eftersatt. Den som har fått en remiss till ett utredningsteam för könsidentitet kan få vänta i tre år på ett första samtal. Det är ju fullkomligt skandal och på den fronten ser vi inte någon förändring eftersom det saknas resurser. Det är det viktigaste området just nu.

Upplever du någon förändring i hur omgivningen bemöter dig nu jämfört med tidigare när du utåt sett var man?

– Det är en intressant fråga som jag har fått många gånger men har svårt att svara på. Jag har levt som man och har varit chef i många år så jag är van vid att ha blivit lyssnad på och att mina förslag tas på allvar. Jag tar för mig på ett annat sätt och tror att många kvinnor är uppvuxna med att finna sig i att ingen lyssnar på dig. Jag satt i ett sammanhang där en byggledare skulle presentera någonting och jag höjde rösten mot honom. Men lugna ner dig nu, sa han, och det hade han aldrig sagt om jag var man. Jag har vänner som är transmän och en av dem har kunnat berätta hur påtagligt hans liv förändrades när han blev man och hur otroligt mycket mer uppmärksamhet han fick då.

Du har flera gånger poängterat att när en kvinna klär sig i kläder som kategoriseras som manskläder, är det mer okej än när det är tvärtom. Vilka är dina tankar om det?

– Powerdress är ett känt fenomen bland många kvinnor men inte hos män, att man måste markera sin makt och ställning i organisationen genom sitt sätt att klä sig. Man kanske klär sig så som man tror att en man hade klätt sig om han var kvinna, med kostym och kavaj, för att markera makten. Jag älskar kläder, de är så viktiga. Vi säger någonting med hur vi klär oss, hur vi uppfattar oss själva men också hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det handlar om maktstrukturer i samhället.

– Ibland kan jag känna att när du som kvinna har nått toppen så har du glömt allting som varit innan. Jag hörde till exempel en högt uppsatt kvinna i näringslivet säga att hon var emot könskvotering, men hon behöver ju inte bekymra sig för det som redan är på toppen. Ska vi få till en förändring i det här samhället så är det ju alldeles uppenbart att det behövs en könskvotering så att vi lär oss vad som är det normala. Det förändras men går långsamt.

Idag föreläser du om könsnormer, trans och identitet, och är även ordförande i förbundet Transammans. Vad har du för långsiktigt mål med ditt engagemang i transfrågor?

– Som ordförande i Transammans vill jag försöka bidra till att situationen för transpersoner ska bli bättre i samhället, inte minst inom vården, och göra transpersoner mer synliga. Som föreläsare vill jag framförallt försöka bidra med mer kunskap, men också visa att de här frågorna inte bara rör transpersoner. Det handlar om oss alla, hur vi ser på manligt och kvinnligt och att vi verkligen ska kunna leva våra liv som dem vi är.

– Innan pandemin började jag föreläsa om min personliga berättelse och var på ett företag med ett stort kvinnligt nätverk. Efteråt fick jag så många reaktioner från kvinnor som berättade att de hade blivit starkt berörda, inte för att de själva var transpersoner utan för att de började fundera över sina egna liv. Jag vill beröra människor, inspirera andra till att leva sina liv som de vill och inte ta så förbaskat mycket hänsyn till vad andra tycker.

Boken är tillägnad alla som kämpar för att vara och leva som sig själva. Har du någon önskan om vad du vill att din bok ska kunna bidra med?

– Om den kan ge någon annan lite kraft och mod i livet, så är jag väldigt glad.

The post Helgporträttet: “Det här är ingen maskerad, det är jag” first appeared on Opulens.

FILMDEBUT. Den mångsysslande sociala medier-profilen Joakim Lundell har tagit steget in i filmbranschen. Debuten sker med skräckfilmen “Feed”.

– Jag lockas av att göra det omöjliga. Om ingen har gjort en bra svensk skräckfilm tidigare så ska jag bli den förste, säger han.

The post Lundell ska rädda svensk biofilm med skräck first appeared on Opulens.

FILMAKTUELL. Med ”The Nile Hilton incident” vann Tarik Saleh inte bara ett gäng Guldbaggar – han fick också en inträdesbiljett till den amerikanska filmindustrin. Efter avsnitt av tv-serierna ”Westworld” och ”Ray Donovan” kommer nu hans första amerikanska långfilm, den stjärnspäckade ”The contractor”. 

Gunnar Rehlin/TT

The post Tarik Saleh gör USA-debut med actionthriller first appeared on Opulens.

Du fick Katapultpriset för din debutroman Dödsängel (Wahlström & Widstrand) som kom ut i höstas, stort grattis! Hur är det att vinna pris som debutant?

– Jag har inte riktigt hunnit smälta det men det känns väldigt stort och viktigt. Jag blev väldigt glad och kände mig ärad att juryn hade sett min bok och tyckte att den var bra. Det är naturligtvis en slags bekräftelse på att det man skriver tilltalar andra. Sedan vad det kommer att innebära för min författarbana vet jag inte riktigt än.

Handlingen i Dödsängel tar sin utgångspunkt i en olycka där en personbil frontalkrockar med en lastbil och tre unga personer dör. Du förlorade din bror i en sådan olycka, vilken plats har dina erfarenheter i den här berättelsen?

– Boken består av tre delar, varav den första delen är autentiska utdrag från polisutredningen. Den andra delen är mina egna tankar och reflektioner och den tredje delen består av en fiktiv monolog där lastbilschauffören för talan. Med det lilla jag vet om honom har jag försökt föreställa mig hans upplevelse, men också uttrycka mina egna tankar och känslor kring det som har hänt genom den här fiktiva karaktären. Så jag utgår helt och hållet från någonting självupplevt, samtidigt som det finns totalt fiktionaliserade element i det.

I polisrapporten som boken inleds med använder du din riktiga brors namn, hur såg det valet ut?

– Jag funderade inte så mycket på det när jag skrev, det kändes väldigt självklart. Jag är ändå öppen med att jag skriver om någonting som har hänt mig och då skulle det kännas väldigt konstigt att hitta på ett annat namn istället för hans. I den andra delen, i essän, är det författarjaget som talar och jag understryker hela tiden min egen subjektivitet. Så jag såg ingen anledning till att jag skulle fiktionalisera hans namn eller karaktär.

Den största delen består av Ivar Järves monolog, dödsängeln som körde lastbilen. Har det gett något åt din personliga bearbetning att sätta dig in i “Ivars” perspektiv och situation?

– Väldigt många av de tankar som Ivar Järve har i boken är mina egna. Jag har hittat ett friktionsmedel genom vilket jag kan uttrycka mina egna känslor kring det som har hänt. På något sätt kändes det lättare än att skriva utifrån mitt eget perspektiv, varför vet jag inte. Vissa författare behärskar det självbiografiska berättandet och finner det naturligt. För mig handlar skrivande väldigt mycket om inlevelseförmåga, jag måste hela tiden föreställa mig en annan persons upplevelse för att komma vidare i texten.

– Det är inte så att jag inte vill prata om mig själv, men det funkar inte för mig i skrivandet. Jag känner redan till min egen historia så väl och tror att det är ganska svårt att skriva om personliga erfarenheter på ett direkt sätt så att det blir relevant för andra. Jag tycker också att det självbiografiska och autofiktiva berättandet redan är så använt i den svenska samtidslitteraturen att genren känns lite utnött. Så det är ett litterärt val också.

Du skriver att skrivandet inte har ett terapeutiskt syfte?

– Det kanske det har utan att jag vet om det. Jag har redan formulerat mig kring det som hände, som var väldigt jobbigt, men att skriva någonting av konstnärligt värde ger en slags mening åt det. På så sätt är det säkert terapeutiskt, också för att jag tycker så mycket om att skriva, det är min favoritsysselsättning i livet så bara akten att skriva är terapeutisk.

Du uttrycker någonstans i boken att skrivandet är att ta livet på allvar, då det annars riskerar att försvinna i lättheten, kan du utveckla det?

– Jag såg faktiskt ett samtal igår på Babel där Johannes Anyuru pratade om sin upplevelse av att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Han sa att det nästan är varje skrivande människas predikament, eller insikt, att någonting som fanns, en människa eller en sorts tillvaro, några år senare bara kan vara borta. Skrivandet kan vara ett sätt att återskapa eller hålla kvar i det. Det innebär att verkligen stanna upp och med stor eftertänksamhet och försiktighet förhålla sig till verkligheten man skriver om.

– Jag kommer ihåg en mening ur Knausgårds Min kamp där han skriver att det känns meningslöst att uppleva saker om han inte skriver om dem, och jag kände igen mig det. Man upplever någonting och sedan är det bara borta, vad är meningen med det?

Som samtidens Instagram, tar man inte ett foto har det inte hänt!

– Det är ju verkligen att banalisera det jag sa, haha! Jag kanske ska prova det istället för att skriva, bara ta ett foto till Instagram.

Haha, ursäkta, det är förstås inte samma tyngd i det.

– Jag tror det handlar om att göra rättvisa åt verkligheten. Att ta ett foto är lika flyktigt, man vill ju ändå återspegla upplevelsens komplexitet. Svetlana Aleksijevitj har sagt någonting om att vi lever i en banalitetens värld och menar mediebruset med nyheter och allting vi får paketerat under väldigt igenkännliga rubriker med igenkännliga bilder. När man skriver gör man på något sätt uppror mot det där, mot det populärkulturella och nyhetsflödet man hela tiden matas med, man stannar upp i en helt annan eftertänksamhet och tränger in i tingens komplexitet.

Jag förstår vad du menar. Du kommer även fram till betydelsen av det vardagliga, att det är där livet utspelar sig på något vis?

– Jag tänker att det är viktigt att återspegla det vardagliga i litteraturen. En text utgår ofta från att någonting exceptionellt händer, men matematiskt sett tillbringar vi ju den allra största delen av våra liv i vardagligheten. Så om litteraturen ska vara sann mot de liv vi lever så måste den där vardagen finnas med. Men den är väldigt svår att skriva om eftersom det inte händer ett skit, den går att beskriva mot det exceptionellas bakgrund.

Både jaget och karaktären Ivar Järve funderar kring liv och död, slumpen och ödet, hur har din syn på liv och död påverkats av att ha upplevt döden på nära håll?

– Först och främst har döden blivit en väldigt naturlig del i min upplevelse av att vara människa överhuvudtaget. Sedan olyckan har jag känt att döden är ganska förtrolig, någonting jag vet väldigt mycket om eftersom jag ju har upplevt den plötsliga frånvaron av en annan person, funderat på min egen död och döden i allmänhet.

I boken kallar du det här livet för ditt andra liv, eftersom det är med din bror du hör hemma, hur menar du då?

– Vi stod varandra så otroligt nära, jag tyckte om honom och såg upp till honom så mycket. Han var en så självklar del av mitt eget liv så när han dog var det som att allting jag dittills hade tagit för givet vändes upp och ner. I någon mening var det en helt ny tillvaro som började, en där han inte fanns och där min egen upplevelse av livet i väldigt hög grad präglades av erfarenheten av hans död. Det var ett nytt liv på olika sätt, det är det jag menar, det jag som fanns innan han dog är på något sätt borta.

Det är troligt att egna existentiella reflektioner väcks i läsaren av den här boken, har du några sådana ambitioner?

– Ja och nej. Det är ingenting som jag medvetet försöker få läsaren att tänka men jag hoppas på det naturligtvis. Det skulle göra mig jätteglad om folk som läser boken börjar fundera på sina egna liv, det betyder ju att texten känns relevant för dem. En författare berättade en gång att folk kom fram till honom och pratade om sina egna liv istället för om hans bok, det tycker jag är det bästa betyg man kan få.

Var det självklart att det var den här berättelsen du skulle debutera med?

– Ja, det var det nog ändå. Jag har skrivit om det här ganska länge och på en massa olika sätt. I allting jag skriver smyger det sig in en olycka eller en bror som är död, så det kändes ganska självklart.

Hur länge har du velat skriva just den här berättelsen?

– Jag började skriva någon gång när jag var 20 år och gick på Biskop Arnös. I någon mening lärde jag mig att skriva där, sedan tog det ytterligare några år innan jag skrev den här texten. Det är mycket så i början, man imiterar andra författare, provar olika saker och hittar sedan det som är sitt eget. I mitt fall har jag hittat monolog-formen.

Vad är det med just monologer som intresserar dig?

– Allting jag skriver är egentligen tankar. Skrivandet är som att vara ensam i en lägenhet eller ute på promenad och prata med sig själv. Den aktiviteten, tänkandet i ensamhet, är nästan synonymt för mig med att skriva. I monologen är det en person som pratar, inte till någon i synnerhet men till sig själv om sitt eget liv. Det är därför monologen ligger mig väldigt nära.

Du kommer från Stockholm men bor just nu i England och skriver på en doktorsavhandling om Svetlana Aleksijevitj, varför om just henne?

– Jag började läsa henne när hon fick nobelpriset 2015 och tyckte helt enkelt att hon var en otroligt bra författare. Det är det huvudsakliga skälet. Sedan var det inte så många som forskade om henne, så det fanns mycket att skriva om som ingen redan hade skrivit.

– Hon skriver intervjubaserade böcker på ryska, som handlar om historiska händelser i Sovjetunionen, t.ex. Tjernobylkatastrofen. Hon intervjuar människor och skriver om intervjuerna till monologer som utgör själva boken.

Vi kom ju fram till att det fanns ett visst terapeutiskt syfte med skrivandet men ur vilket annat behov eller intresse skriver du?

– Jag tror det börjar med att man läser och får otroligt starka intryck av böckerna. Därefter smyger sig behovet av att skriva fram, vad det beror på vet jag inte riktigt men jag vet att det är väldigt starkt hos mig. Jag tror inte att jag skulle kunna leva utan det riktigt, tillvaron skulle i alla fall inte vara lika meningsfull om jag inte skrev. Men det är inte underordnat något annat högre syfte, att det finns någonting jag bara måste berätta, utan det är själva skrivandet som är viktigt för mig.

Har du någon idé till ett nytt projekt?

– Ja, en massa olika. Jag håller på att skriva en samling monologer med berättare i olika åldrar, av olika kön och nationaliteter som formulerar sig kring sina egna personliga upplevelser. Monologerna blir längre och längre, den första är tre sidor där en 80-årig kvinna befinner sig i sitt eget dödsögonblick, den andra är sju sidor där kvinnans dotter formulerar sig kring förlusten och den tredje är arton sidor där sonen pratar om sitt självskadebeteende. Det går från den ena till den andra och den sista monologen tänker jag blir runt hundra sidor.

Vilken plats kommer det skönlitterära skrivandet att ha i ditt liv framöver?

– Så stor plats som möjligt hoppas jag, jag skulle i princip vilja skriva på heltid. Det är ju svårt ekonomiskt, man tjänar inte så bra som författare, men ändå görbart!

The post Helgporträttet: “Skrivandet innebär att stanna upp” first appeared on Opulens.

HELGPORTRÄTTET. Förra veckan debuterade Niko Erfani med sin diktsamling varv på Albert Bonniers Förlag. En bok om trauma som går i arv inom familjen, varv på varv. Här berättar hon om sin debut och relation till poesin. 

Du debuterade nyligen, närmare bestämt förra veckan, med diktsamlingen varv. Hur gick det till när du blev utgiven?

– Jag skickade in ett annat manus, som till viss del var samma berättelse, och fick träffa personen som senare kom att bli min förläggare. Hon gav mig lite feedback och sedan satte jag mig ner och skrev varv som den är nu. Jag skickade in igen och fick ett mejl där Bonnier bad mig att komma till förlaget och där berättade de att de ville ta emot manuset. Jag blev jätteglad, såklart.

Vad handlar dikterna om?

– varv följer ett diktjag som är i upplösningstillstånd, kan man säga. Hon försöker förstå vad som har hänt henne och om hon kan förlåta den som skadat henne, som också är någon hon förväntas älska. Det handlar om förlåtelse, familj, arv och trauma.

Diktjaget är i upplösningstillstånd, på vilket sätt?

– Hon har blivit skadad och sårad men förväntas förlåta. Det gör ont. Hon bär på trauma och jag tänker att krisen handlar om att hon inte förstår hur hon ska ta sig ur sin situation. Mot slutet löser den upp sig.

Flera verkar tolka omslaget till boken som att det är DNA-trådar som bildar titeln och sedan upplöses, är det så du har tänkt?

– Jag tänker att man kan tolka det på olika sätt. Jag har tänkt på det både som DNA-trådar, vilket passar in ganska bra, men också som en kedja. Boken handlar om ältande, som går runt varv på varv för diktjaget. Ordet varv kan också delas upp i var som i ett varigt sår och i arv som också är en del av vad boken handlar om.

Hur började den här texten ta form i dig och hur mycket kommer från dina egna erfarenheter?

– Jag tror det började med att jag såg mycket av det här runt omkring mig. Så många barn som har dåliga relationer till sina pappor, eller vuxna som har dåliga relationer till sina pappor, relationer som är dysfunktionella eller våldsamma. Jag kände att jag ville skriva om det och behövde skriva om det. Sedan gick jag runt och tänkte på det väldigt länge innan det blev någonting av det.

Meningarna står ibland som ensamma rader på sidorna och det finns mycket luft mellan orden, vad är tanken bakom det? Vad tillför de här utrymmena?

– Jag tänker att de behövdes för att varje rad håller så mycket, eller jag vill tro att de gör det. Det jag skriver är enkelt men handlar om svåra saker som behöver utrymme. Att det är avskalat tror jag gör det enklare för känslorna att nå fram till läsaren, istället för om jag hade tryckt in allt jag kände i längre dikter.

Har du någon önskan kring hur varv ska läsas och tolkas?

– Allt jag egentligen hoppas på är att folk blir berörda av det jag har skrivit och att det väcker känslor hos läsarna. Det är vad jag önskar mest.

Vad fick dig att fastna för just poesi och när började du själv att skriva dikter?

– Jag började att skriva poesi när jag var 14 år till en engelskauppgift i skolan. Det var ingenting jag älskade med en gång, även om jag tyckte att poesin var intressant, men långsamt började jag. 2018 var jag på Nordiska författarlägret för unga på Biskops Arnö, det var en vecka där vi bara skrev och där blev poesin någonting mer seriöst för mig. Jag började ta den 100 procent på allvar.

– Jag tror att poesi är den form jag alltid kommer att återkomma till, men jag hade gärna provat att skriva prosa eller någon sorts hybridtext i framtiden.

Du har även gått en skrivarlinje, vilken var det? Hur påverkades ditt skrivande av tiden där?

– Ja, jag gick grundåret på Biskops Arnös författarskola. Jag tror att jag fick lära mig väldigt mycket om vad poesi kan vara, och prosa men framförallt poesi. Innan hade jag en väldigt specifik tanke om vad poesi var, tills jag kom dit och fick läsa så många olika sorters poesi och jobba med form och olika teman. Det öppnade mina ögon för allt som text kan vara, vilket var väldigt befriande för jag kunde börja experimentera med min stil på sätt jag inte hade gjort innan. Jag fick också ett sammanhang där jag kunde prata om text på nya sätt och fick vara med andra skrivande personer.

Du är med i tidskriften Pontons redaktion, vilken är din roll där?

– Jag är skribent för Ponton och skriver om allt möjligt. Jag har varit med sedan 2017, jag skickade in några dikter för första gången till dem och sedan hörde de av sig och frågade om jag ville sitta med i redaktionen. Jag tackade ja och det är jag väldigt glad för att jag gjorde. Det har varit väldigt fint.

Jag läste i en annan intervju med dig att du brinner för feminism och antirasism, är dessa ämnen några som speglas i ditt skrivande?

– Jag tror inte att det speglas på ett tydligt sätt, men det är saker som jag försöker ha med mig hela tiden. Det kanske går att se delar av mitt engagemang i det jag skriver men jag tror inte att det är så tydligt.

Varifrån kommer din inspiration till vad du vill skriva?

– Från lite olika ställen. Med varv så var det mycket sådant som händer runt omkring mig och jag inspirerades av människor och saker jag såg. Men ibland kan det vara egen familj, mitt ursprung, mina vänner eller allt möjligt. Poesi finns ju överallt på ett sätt.

Hur menar du då?

– Allt i livet kan bli till poesi, det låter väldigt klyschigt, men letar man så kan man hitta något att skriva om i allt.

Har du fler skrivprojekt på gång, och i så fall, vad handlar det om?

– Ja, jag jobbar på något just nu, men sedan får vi se om det blir något av det. Det är också poesi men handlar om helt annat, mycket om Iran där jag har mitt ursprung och en del om migration, exil och dess konsekvenser.

Vilken plats kommer skrivande att ha hos dig framöver?

– Jag tror alltid att skrivandet kommer ha en stor plats i mitt liv eftersom det är mitt sätt att att bearbeta känslor, tankar och livet på.

The post Helgporträttet: “Allt i livet kan bli poesi” first appeared on Opulens.

NYANSERAT. Prostitution eller relation? I sin debutbok “Bortom Amerika” utforskar Linnéa Sjödin gråzonen i relationen mellan en ung kvinna och en äldre rik man.

Hon är ung och pank. I ett tryckande hett New York börjar huvudpersonen i Linnéa Sjödins roman leka med tanken på att, precis som sin lägenhetskompis, börja dejta en äldre, rik man. Hon gör sig inga illusioner om kärlek, att det handlar om en monetär transaktion är en outtalad förutsättning för hennes beslut.

Sara Ullberg/TT

The post Debutant 2022: Sugardejting i stekhett New York first appeared on Opulens.

LOKALLITTERATUR. När skånska journalisten Ulf Mårtensson skrev sin debutroman En annan väg om en familj i 30-talets Skåne, passade han även på att starta bokförlaget Tolånga Ordhandel med fokus på lokala berättelser.

I sin skönlitterära debut En annan väg gestaltar Ulf Mårtensson livet under hösten och vintern 1933 med inspiration från sina egna rötter i sydöstra Skåne. En brytningstid som präglas av arbetslöshet och nazismens uppgång då Hitler kom till makten, med människor som lämnar det gama bondesamhället för städerna och ger sig ut på klassresor.

– Jag tror inte att vi människor har förändrats särskilt mycket. Omständigheterna har ändrats men drömmar och kärlek, konflikter och hat, det är detsamma, säger Ulf Mårtensson, journalist och författare.

I den lilla byn Vanstad i Färs Härad bor skräddarmästaren Anton med Augusta och deras tre barn, dottern Selma och sönerna Edvin och Sven. Alla försöker de hitta sin plats i arbetslivet utifrån tidens tuffa förutsättningar. Selma jobbar på konditori i Lund, Edvin mönstrar på en skuta och seglar i Östersjön och Sven arbetar på en gård, fram till att en konflikt mellan storbonden och pappa Anton tvingar honom att sluta och bege sig till Malmö.

– Bonden kan inte acceptera att skräddarmästaren har en klädhandlare av judisk börd, berättar Mårtensson.

Tidens politiska motsättningar speglas i berättelsen, utan att Mårtensson vill demonisera bonden och andra karaktärer som sympatiserar med nazisterna.

– Karaktärerna gör sina val utifrån sina utgångspunkter, precis som jag önskar att jag tar de rätta moraliska besluten när jag är mitt i min tid. I efterhand vet vi precis hur illa det gick men ingenting är svart eller vitt, det hoppas jag att texten bär med sig.

Främlingsfientligheten och konfrontationerna mellan nazister och kommunister i den lilla byn är plockade från Sjöbo kommuns riktiga historia, där Mårtensson bland annat nämner folkomröstningen om flyktingmottagning som ägde rum 1988.

Även hans egna familjehistoria har inspirerat honom i skrivandet. Mårtenssons farmor hette också Selma, var dotter till en skräddarmästare och föddes samma år som Selma i boken.

– Jag har läst lokalhistoria, samtidshistoria och romaner från den här tiden. En del i forskningen har även varit att läsa tidningarna från den här tiden om det man fick reda på från Tyskland och om båtar som lastades i Ystad hamn. Det är så sant som det kan bli, säger Mårtensson.

Mårtensson, som har arbetat som journalist i nästan 40 år, har länge drömt om att skriva sin egen historia. En annan väg är den första boken han ger ut på sitt nystartade förlag Tolånga Ordhandel, där han planerar att fortsätta släppa skönlitterär lokallitteratur.

– Tanken är inte att driva förlag på heltid, men jag hoppas kunna ge ut fler böcker. Jag har lite olika spår i utgivningen, att försöka skriva en fortsättning på En annan väg och att samla lokala författare och skribenter.

Men först och främst sträcker sig Mårtenssons ambitioner till att nå folk i Sydöstra Skåne med sin debutroman.

– Jag hoppas att folk i trakten ska läsa den men också att den ska kunna läsas av vem som helst. Det handlar om människor i en tid som inte är helt olik vår egen och jag tror att det finns många beröringspunkter även om man inte är från Skåne, avslutar han.

The post Debutroman och nytt förlag med lokalt fokus first appeared on Opulens.

DEBUTALBUM. Alba August gillar att skapa konstig stämning och trivs inte i kändisskapet.

Nu är 28-åringen, som själv kallar sig introvert, dubbelaktuell med debutalbum och tv-serien “Knutby”.

På Guldbaggegalan tidigare i år överraskade skådespelaren Alba August filmbranschen genom att uppträda med den egna singeln “Lights”. Projektet, att skapa en artistkarriär, inleddes slumpartat när hon spelade huvudrollen i filmen “Unga Astrid”.

Sofia Sundström/TT

The post Alba August: Har ingen respekt för kändisskap first appeared on Opulens.

DECKARDEBUT. Småstadsskildringar dominerar i böckerna som har chans på Deckarakademins debutpris.

De nominerade är Kristina Agnér med “Var inte rädd för mörkret”, som utspelas i en fiktiv småländsk by och Gertrud Hellbrand med “Dragoner”, som äger rum i en by i Östergötland. Även Jennie Lundgren och Ulrika Lundgren Lindmark har chans på priset för “Där isarna råmar”, som utspelas i Kalix med omnejd. Mer Norrbotten blir det i Anders Sundkvists “Återvändaren”, som utspelas i Luleå.

Dessutom är Sara Strömberg nominerad för “Sly”, en berättelse som tar plats i Åre.

Pristagaren avslöjas den 21 november i Eskilstuna. Då presenteras även vem som tilldelas priserna för årets bästa kriminalroman, årets bästa till svenska översatta kriminalroman samt spårhunden.

TT NYHETSBYRÅN

The post De kan bli årets deckardebutanter first appeared on Opulens.