MATKULTUR. Veckans DDR handlar den här gången om matkulturen i DDR. Jesper Nordström berättar om speciella statliga satsningar på fisk och C-vitamin.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Gastmahl des Meeres var ett östtyskt kulinariskt fenomen. Konceptet (som kan översättas till ”havets gästabud”) presenterades i DDR som en folkhemsrestaurangkedja med saltstänkt inspiration – en symbol för socialistisk matkultur där östersjöfisk ersatte västliga köttimporter. Det var en statligt ledd satsning av Handelsorganisationen (HO): den stod för central planering, enhetligt porslin, obligatoriska uniformer och filmreklam i statlig propagandakanal – allt för att bygga bilden av ett hygieniskt och arbetartroget kostalternativ.

Konceptet lanserades 1966 i Weimar av den berömde DDR-tv-kocken Rudolf Kroboth, som senare kom att bli ansiktet utåt för hela kedjan. Genom hans tv-program Tip des Fischkochs och iscensatt schaukochen (det vill säga matlagning live inför publik på torg och gator) skulle man skapa folklig entusiasm för fisk, ett livsmedel som ansågs nyttigare och moraliskt överlägset kött. En socialistisk Keith Floyd!? Tanken svindlar.

Men bakom retoriken om ”den sunda arbetarkosten” lurade en bister verklighet: DDR‐ekonomin led av kronisk köttbrist och begäret efter västprodukter var starkt. Fiskrätter baserade på Seelachsfilet (sej), Hering (sill/strömming) eller Dorsch (torsk) bildade front mot västs konsumtionsideal, med rätter som Italienisches Risi Bisi vom Fisch, Tessiner Fischschnitzel och Russische Fischsoljanka – exotiskt klingande alternativ för att dölja de konkreta problemen och skapa illusionen av ett kulinariskt överflöd.

Priserna var medvetet låga. Genom subventioner och stordrift höll man priserna nere på rimliga nivåer. Detta var en klassisk socialistisk PR‑gest: visa att staten kan erbjuda något allmänt tillgängligt, hygieniskt och genuint folktillvänt.

I praktiken blev Gastmahl des Meeres ett instrument för att styra konsumtionsmönster: fisk i stället för kött, mat serverad på statliga restauranger. Samtidigt speglade det en ironisk desperation – att sälja röda sjöstjärnor (förlåt den usla vitsen) utan att avslöja att de innehöll minimalt med kött. Det var charm med ett sting: en kulinarisk propaganda som byggde varumärket socialism.

Restaurangkedjan existerade fram till 1989 med 33 enheter i städer som Berlin, Weimar, Rostock, Leipzig och Jena. Efter murens fall privatiserades många och några överlevde i privat regi i städer som Sassnitz, Suhl, Görlitz och Dresden.

Så såg den ideologiskt färgade snabbmatslösningen ut: när kött blev dyrt och en bristvara, lyfte man fisk – och serverade inte bara mat, utan socialism med smak.

Ett annat exempel på denna dubbla verklighet var lanseringen av Vita Cola. Utåt sett en friskare, mindre dekadent version av Coca-Cola, med tydligare citrusinslag – idealisk för ungdom och folkets hälsa. Men bakom den fräscha smaken låg en medicinsk kris: DDR hade drabbats av skörbjugg bland unga och militärer, ett symptom på undermålig C-vitaminförsörjning i kosthållningen. Orsaken var storpolitisk: ett minskat inflöde av apelsiner från Kuba. Vita Cola blev alltså inte bara en smakpreferens utan en nödvändighet i dryckesform, ett sätt att rädda ansiktet ideologiskt medan man korrigerade en näringsbrist.

Same same but different: precis som fisk blev svar på köttbristen, blev citrusläsk ett motdrag mot vitaminbrist – båda inlindade i berättelser om förnuftig socialism.

Till skillnad från exempelvis Clock i Sverige – där staten snarare resonerade enligt principen ”if you can’t beat them, join them” och importerade hamburgerkonceptet rakt av – försökte DDR i stället forma en egen kulinarisk motmodell. Man tog inte efter utan lanserade ideologiskt inramade alternativ: hälsosammare, mer folkförankrade, och i linje med det socialistiska kroppsidealet. Det handlade inte bara om att mätta, utan att fostra – med fisk och vitaminer i propagandans tjänst.

The post Veckans DDR: Kulinarisk kultur i socialismens namn first appeared on Opulens.

SPIONAGE. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström den här gången om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Jag såg den när det arrangerades nostalgivecka i Degeberga. En traktor, närmare bestämt en Massey Ferguson, vackert nött av tid och arbete, stod parkerad mellan mopeder, gödselspridare och män i keps som berättade exakt vilken oktanhalt bensinen hade förr. Här var det idel SD-kepsar, burköl och flintastek på engångsgrill för helt banka in klichéscenen.

Men mitt öga fastnade på registreringsskylten: DDR 007. Ägaren såg att jag såg och sa ”jag lovar att det är slump”.

I Sverige väljer man inte sina registreringsnummer – man får dem. Slumpmässigt, inom byråkratins ramar. Representanter för vulgärhögern, som jag axiomatiskt tänker är i majoritet här i mittersta Skåne – där det varken är nära till Malmö eller Österlens krukdrejare i linnekläder – har nog gett en och annan pik till traktorns ägare. ”DDR-Sverige” är ju för övrigt en mycket historielös tröttsam formulering som fortfarande förekommer.

Det fanns något så motsägelsefullt i kombinationen. En jordbruksmaskin från Skåne – märkt med initialerna för en nedlagd diktatur och siffrorna 007 som oåterkalleligt förknippats med spioner och dess falska dry martini-romantik. Ska man fortsätta rida på klyschor är det väl snarast så att Östtyskland väcker tankar om en evig grå tristess och människor som beter sig diskret likt möss, ja ett slags prudentlig småborgerlighet.

DDR hade en av världens mest effektiva underrättelsetjänster: Stasi.

Under 1970-talet var dess utlandsavdelning, Hauptverwaltung Aufklärung (HVA), särskilt aktiv. Deras mål var att infiltrera väst, i synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland.

Det mest kända exemplet är Günter Guillaume, en östtysk spion som i flera år arbetade som personlig sekreterare åt Västtysklands förbundskansler Willy Brandt. Guillaume och hans fru hade i början täckmantel som anspråkslösa medborgare – de drev bland annat en tobaksbutik – innan han långsamt arbetade sig upp inom det socialdemokratiska partiet. I butikens sortiment fanns för övrigt den östtyska boulevardtidningen Das Magazin. Och, jo det fanns faktiskt tidningar med bara bröst, grov blondinhumor och eviga svärmorsskämt också i DDR.

När Guillaume avslöjades 1974 ledde det till en enorm politisk skandal och Brandts avgång.

Guillaume erkände direkt, men under förhöret framförde han en begäran som blivit historisk: ”Jag erkänner. Men jag förväntar mig att ni behandlar mig i enlighet med min rang som officer.”

Ett av de mest använda pressfotona är så här i efterhand närmast parodiskt övertydligt. Vem om inte spionen har mörkare kostym, solglasögon och går ett halvt steg bakom förbundskanslern?

Han såg sig inte som förrädare utan som en soldat i tjänst, med disciplin och plikt. I Östtyskland betraktades han som hjälte, men internt i Stasi var man splittrad. Vissa menade att Guillaume i sin iver förstört relationer som långsamt börjat tina. Andra tyckte att hans fall var parodiskt futtigt och riktade väl på så sätt kritik mot sig själva. Men kanske hade de då själva fallit för 007-romantiken. Hur skulle det liksom annars vara? Vackra femmes fatales och skrikande däck?

DDR:s underrättelseverksamhet var omfattande men ofta lågmäld till sin metod. Det rörde sig således inte om spektakulära James Bond-uppdrag utan om långsam, målmedveten infiltration och informationsinhämtning.

En viktig komponent i det systemet var kortvågsradio.

Än i dag kan man på kortvågsbandet höra så kallade nummersändare – radiosignaler där en mekanisk röst, ofta kvinnlig, läser upp till synes slumpmässiga sifferkombinationer.

”9… 4… 1… 7… 2… 9…”

De används av underrättelsetjänster för att sända krypterade meddelanden till fältagenter, och fenomenet är dokumenterat i både Sovjet och Östtyskland. Inga tekniska motåtgärder kan i praktiken stoppa dem – de är anonyma, globala och mycket svåra att spåra till källan. Vissa verkar stå där som zombies och fortfarande sända information även om uppdraget är över.

Vissa människor har byggt hela konspirationsteorier kring nummersändarna. Andra, mer sansade personer, ser dem som fascinerande reliker från en tid då världen delades i öst och väst, men där kriget mest utspelades i kod, ljud och pappersmappar.

DDR 007 på en traktor i Skåne är bara ett resultat av svensk slumpmässig byråkrati. Ett nummer tilldelat av Transportstyrelsen, inget mer.

Men det är ändå slående hur det, helt oavsiktligt, pekar rakt mot den period i historien då världar speglade varandra i hemlighet. När kodnamn, nummersändare och falska identiteter var en del av vardagen för tusentals agenter i öst och väst.

The post Veckans DDR: Stasi ‒ den ökända underrättelsetjänsten first appeared on Opulens.

DDR. Den här veckan har Jesper Nordström skrivit en satirisk text i form av en dikt om tiden efter murens fall.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Från dialektik till diarré

– såsom det berättas i tiden efter att muren föll

Och det hände vid den tiden, då muren föll,

att människan blev utan mål.

Det som varit fast blev flytande.

Det som varit rakt blev snett.

Det som varit gemensamt blev privat.

I DDR var tingens ordning fast.

Människan tillhörde folket.

Folket tillhörde historien.

Historien tillhörde framtiden.

Alla visste vad som skulle byggas.

Det var inte frihet, men det var riktning.

Femårsplanen var ett evangelium i betong.

Man åt vad som bjöds.

Man arbetade där man ställdes.

Man semestrade i Bulgarien.

Man marscherade i maj.

Man sade: vi bygger samhället.

Och även den som tvivlade

visste sin plats i världen.

Men muren föll, och med den föll berättelsen.

Och ingen reste en ny.

Då vände sig människan inåt.

Ty utåt fanns ingen plan.

Hon började se på kroppen såsom på en ny karta.

Hon sade: detta är mitt tempel.

Och i templet fanns tarmen.

Och tarmen blev helig.

Hon vägde sin lycka

i matsmältningssystemet.

Hon sökte fasthet i avföringen,

där det förut fanns kamp.

Hon sade: jag är ren, ty jag har ätit fermenterat.

Jag är sann, ty mitt mikrobiom är i balans.

Kvinnorna samlades kring stenen.

De talade om energi, om ljus, om måne.

De tvättade sina händer i salvia och sade: detta är läkedom.

Männen gick till vattnet.

De doppade sina kroppar i köld och sade: detta är styrka.

De åt lever och talade om urtillstånd.

Ingen mindes längre Dresden.

Ingen mindes längre Leipzig 53.

Men alla mindes sin barndoms förstoppning.

Och de sade: nu är jag fri.

Ty friheten blev tyst.

Och friheten blev trång.

Och friheten blev mätbar, i antalet tuggor,

andetag och tarmtömningar per dag.

Det fanns ingen gemenskap mer.

Men det fanns kurser.

Det fanns smoothies.

Det fanns en kvinna i linnebyxor som sade: följ din inre frekvens.

Och människan följde den.

Inte till månen, men till närmsta hälsohylla.

Så gick det till när dialektiken dog.

Och i dess ställe trädde det personliga valet,

den dagliga kosten och den fasta avföringen.

Och det var nog.

Och det var heligt.

Och det var slutet på den stora historien.

The post Veckans DDR: Tiden efter murens fall first appeared on Opulens.

DDR. I ”Veckans DDR” reder Jesper Nordström ut begreppen kring en figur kallad Mecki och begrundar den folkliga estetikens betydelse i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Är det ett troll?

Man står där på loppisen. I lådan med gamla dockor och bortglömda leksaker stirrar ett par pärlögon på en. En liten figur, något slags troll med tovigt hår och kläder sydda i filt. Och man tänker det genast: ”Den där är ju DDR. Det bara skriker Östtyskland om den.” Men nej – riktigt så enkelt är det inte. Lite research får mystiken att skingras. Trollet är ju en igelkott! Och förekom först i en tysk barnfilm av bröderna Diehl. En film som gjordes i slutet av 30-talet, alltså i Nazityskland. Sedan blev figuren populär i Västtyskland på 50-talet under namnet Mecki och känd som maskot för radio- och tv-tidningen Hörzu. Den blev seriefigur och förekommer även på en mängd vykort. Seriefiguren Mecki har en fru som heter Micki och de har två barn vid namn Macki and Mucki.

Det finns även en österrikisk variant och om detta kan man läsa på hemsidan för Das Igelmuseum in Bramsche.

Men visst förekom den också i DDR, fast då under namnet Mäcky. En version, en rökande igelkott, figurerar i många europeiska leksakskataloger. I Sverige var det Hobbex som saluförde den som ”Mecki den lille storrökaren”. Och det var faktiskt den östtyska varianten, Mäcky, försedd med låtsascigaretter i miniatyr och förmåga att blåsa rökringar som i Sverige blev känd som Mecki-trollet.

Det är inte alltså inte konstigt att man som svensk förknippar Mecki-figuren med DDR. Estetiken – tovigt, grovt, lite vackert fult – är perfekt DDR‑kompatibel. Den passar in i ett östtyskt vardagsrum bredvid en rökande tomte från Erzgebirge och en handmålad ljusstake.

Men så här är det: ”Mecki‑trollet” är inte östtyskt i grunden  – det bara ser ut så. Och kanske är det just det som är så fint. Mecki påminner oss om att öst och väst ibland möttes i sakerna snarare än i politiken. I tovade nosar och tygsömmar låg en tyst enighet om att barn behövde små figurer att krama. Oavsett om partiet styrde eller om stormarknaden sålde plastgranar till extrapris. Så nästa gång du träffar på Mecki, buga lätt. Det är ett stycke nordisk‑östlig leksaksmystik med hjärtat på rätta sidan av filtvästen.

DDR och det borgerliga arvet

Men låt oss nu stanna kvar i det där östtyska vardagsrummet ett ögonblick. För bakom den kamouflerade gulligheten hos Mecki, bakom de tovade figurerna och de handmålade träprydnaderna, finns en större berättelse: den om hur DDR, detta självutnämnda framtidsprojekt, i praktiken kom att förvalta ett borgerligt arv.

För DDR ville vara något nytt. En stat byggd på marxistisk vetenskap, framstegstro och kollektiva ideal. Men där stod man med Erzgebirgische Volkskunst som en slags pinsam anomali och intakt julgran om än omdöpt till Vinterfestträd. För att inte nämna mässan i Leipzig, grundad 1165 och ett av Europas mest råkapitalistiska fenomen där det till och med en gång i tiden handlats med slavar.

Erzgebirge, denna lilla region i Sachsen, hade i generationer tillverkat små trädockor, rökande tomtar, hästar, änglar och hela miniatyrlandskap i trä. Det var resultatet av hantverksstolthet, protestantisk flit och – inte minst – julfirandets djupa rötter i människors liv. Vad man ibland glömmer är att samma trähantverkstradition också låg till grund för instrumentbygge – inte minst i grannregionen Vogtland. Det är ingen tillfällighet att Mozarts vardagsfiol, enligt legenden, kom från just Markneukirchen, en liten stad alldeles i utkanten av Erzgebirge. Där byggde man fioler, klarinetter och trumpeter i trä – med samma omsorg som man snidade ljusstakar och änglar. Ett klingande syskonskap.

DDR:s lösning var inte att förbjuda dessa traditioner, utan att omtolka dem. Man kallade det Volkskunst – folkkonst – och lät träfigurerna leva vidare, bara de inte kallades änglar, helgon eller ställdes i en krubba. En rökande tomte kunde ju faktiskt lika gärna vara en gruvgubbe från klasskampens frontlinje. Ett ljus kunde tändas för socialismen i stället för frälsaren. Det blev en estetisk dragkamp som aldrig avgjordes.

Det fanns familjer som pyntade med vad som såg ut som helt neutrala vinterdekorationer – men i själva verket bar på kristen symbolik eller nostalgiska minnen från barndomens borgerliga jul. Man hängde inte en stjärna i fönstret – man hängde ett ”ljusmotiv i röd form”. Granen dök upp ändå.

Kulturkampen i DDR

Mecki må inte vara östtysk till ursprunget – men fångar en kärna i DDR:s kulturkamp: hur svårt det är att kontrollera estetik. Folk ger inte upp traditioner bara för att partiet trycker upp en ny affisch. De släpper inte sina änglar för att kollektivet kräver robotar. Och i detta finns en vacker paradox. DDR kunde kontrollera tryckpressar, valurnor och tv‑tablåer – men inte träfigurer från Erzgebirge. Inte julpyntet. Inte ljuset i fönstret. Inte en tovig figur som föddes på 1930-talet.

Den här texten började med Mecki. Den slutar med en fråga om ideologi, kulturarv och estetisk motståndskraft. För i varje mobil som hängdes upp i ett DDR‑hem, i varje Holzkunst‑figur som smög sig in vid advent, fanns en liten motrörelse. En tyst men envis tradition som vägrade dö. Oavsett hur mycket statens ideologer försökte sudda ut den.

Och som sista klimax i denna spaning: betänk bara att det fanns en extra lyxig växelspak till Trabant utformad som en snöglob med glitter. En subtil men tydlig gest: en sentimental motståndshandling mot gråhet och uniformitet – fast gjord i polyester och glitter. En mer träffande brännpunkt finns väl inte.

The post Veckans DDR: Den folkliga estetiken first appeared on Opulens.

DDR. I den här upplagan av ”Veckans DDR” skriver Jesper Nordström om författaren Thomas Brussigs skildring av unga människor i DDR, i skuggan av Berlinmuren.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

För tio år sedan var jag något av en ”reservpappa” till en lillgammal knatte. Det handlade om ett slags pedagogik, att hitta en modell för att lära honom våga sig ut i världen lite mer och minska skärmtiden.

”Men om det hade varit ett tv-spel då? Då hade det väl varit kul att våga lite mer, att komma till en svårare bana?”

Den liknelsen tog skruv och så vågade han sig i väg på egen hand, med det punkterade däcket, till verkstaden.

Detta att se världen som spel, system, regelverk att förhålla sig till är en insikt som vanligtvis kommer i tonåren, när barndomens naiva oskuld är förbi. Ändå är man ännu inte inne i det system av politik, försörjning och stora samhällsfrågor som hör vuxenlivet till.

Om jag inte är helt ute och cyklar nu med mina hobbypsykologiska spekulationer, så torde detta vara en ypperlig utgångspunkt för en ungdomsskildring där handlingen tilldrar sig i DDR. Det är just det som Thomas Brussig tar fasta på i manuset till filmen ”Sonnenallee” 1999. Manuset utvecklade han sedan till en roman som utkom samma år med den lite längre titeln ”Am kürzeren Ende der Sonnenallee”. Den gavs ut i svensk översättning av Per Landin 2001, ”På den kortare sidan av Sonnenallé”.

De allmänmänskliga processerna i ungdomen börjar så smått krocka med insikten om att inte leva i ett system som andra. Inom parentes sagt framstår det östtyska skolsystemet som ett grabbarnas paradis; det var teknik och naturvetenskap och saklighet för hela slanten. Som ett slags meningsskapande livslögn tycks flertalet pojkar ha levt i tron att de kunde bli astronauter.

Handlingen är förlagd vagt till tidigt 70-tal, och den kortare sidan av Sonnenallé syftar på just den stump av gatan som blev avklippt av muren. Ungarna tycker nästan det är lite spännande med muren och ”spanar tillbaka” på tornen. Sedan, i tonåren, när man vill veta lite mer om de snygga tjejerna i de högre årskurserna, går denna information att köpa mot den synnerligen potenta hårdvaluta som stavas ”leksaksbilar från väst”. Det är både charmigt och puttrigt å ena sidan och träffande systemsatiriskt å den andra.

Visst finns det både konflikter och komplikationer i Brussigs skildring men likväl är inte detta en roman som vinner på djupare analys. Om man i någon bemärkelse över huvud taget kan tala om feelgood i östtysk kontext är detta nog det närmaste man kan komma.

Till skillnad från texter av klassiska DDR-författare, såsom Volker Braun eller Christa Wolf, är detta litteratur som låter oss ana murens kommande fall. Det beror förstås på att, om man skall vara hårklyvande petig, Brussig blickar tillbaka på sin uppväxt i Östberlin och har facit i hand.

Med det tillbakablickande perspektivet på ”die Wende”, och en utpräglat lakonisk stil kan Thomas Brussig påminna om en författare som Judith Hermann. Det är ett sätt att skriva som bäst kan beskrivas som ett slags konstaterande stil à la ”Nå, så var det med det”.

The post Veckans DDR: Livet i skuggan av Berlinmuren first appeared on Opulens.

FILM. Den här veckan funderar Jesper Nordström över varför den danska filmserien om Olsenbanden blev så populär och folkkär i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Bilden av Östtyskland

När det på sociala medier uppstår diskussioner om rivningen av exempelvis Klarakvarteret i Stockholm eller Lugnet i Malmö, ja då kan man ge sig bövelen på att nån medelsvensson eller för all del representant för Arkitekturupproret kommer med kommentaren att det är ”rena rama DDR”. Som om dessa tre bokstäver signalerar allt som är fyrkantigt dystert och monotont. Ja, bilden av Östtyskland är rätt fastnaglad. Det är föreställningen om ett slags grått ghetto med retrofuturistiskt dystopiska drag.

Verkligheten var dock delvis en annan. Ser man på bilderna i bland annat Katja Hoyers ”DDR bortom muren” ser det ofta mer ut som gamla tiders Köpenhamn. Det var sneda vinda korsvirkeshus, trevåningshyreskaserner med rappning som fallit, typiska sekelskifteskvarter som inte såg ut att ha renoverats efter bombskador från 1945. I 1970-talets Dresden gick kor och betade på gräsbevuxna ödetomter. Det vill säga att många inslag låg i linje med den där sortens slumromantik som får somliga att drömma sig tillbaka till fastigheter som tjänat ut för länge sedan.

Sedan var det fenomenet att olika slags teknik från skilda epoker existerade parallellt. I värsta fall som komplement till fallerande teknik det inte fanns reservdelar till. Vilket gav upphov till ett slags steampunk-känsla. Oförglömlig är bilden av gubben som spänt hästen framför den lilla pickuplastbilen där rutan saknas.

Olsenbandens framgångar i DDR

Vart är jag nu på väg med detta resonemang? Jo, jag försöker ringa in ett slags förklaring till varför filmerna om Olsenbanden – den danska förebilden till svenska Jönssonligan – blev så populära och huvudrollsinnehavarna så folkkära i Östtyskland. I ett land med hård censur som DDR var det kanske lite så att man ”tog vad man fick” men det är nog inte hela sanningen.

Filmerna om Olsen-banden producerades under perioden 1968-1981 (men en sista film adderades 1998). Filmerna handlar om det kriminella geniet Egon Olsen och hans kumpaner Benny Frandsen och Kjeld Jensen.

Olsenbanden var småklantiga trixters som hade en plan. I DDR måste många medborgare av ren nödvändighet agera på trixteraktigt vis. Någon känner någon som har fått tag på kaffe, någon känner någon som behöver ett svartjobb utfört, någon tredje har lite prylar på svarta börsen att sälja. Det var, kort sagt, en värld som drev fram levnadskonstnärer.

Sedan är det ju likheter i fråga om miljöerna. En inrökt bodega i Köpenhamn eller en kneipe i Östberlin, det kan nog gå på ett ut. En Benny i för trång kavaj och med en skrynklig cigg i mungipan kunde nog slå an en sträng hos en fabriksarbetande Detlef eller Lothar.

Och så var det den där toffelhjältehumorn i stil med Selma och Lilla Fridolf. Den fanns också i Olsenbanden och förlåt fördomen men det är lätt att tänka sig nån barsk Gertrud som ser till att mannen håller sig på mattan och inte ränner på kneipen varje helg.

Slapstickhumorn och den där ”Springa-och-slå-i-dörrar-buskisen” som filmserien bjöd på bidrog förstås också till populariteten. Dessutom drevs det med överhet och auktoriteter i filmerna, något DDR-regimen kunde acceptera då handlingen tilldrog sig i Väst.

Olsenbanden lever vidare

Det är också mycket typiskt att när man 1982 beslöt att det var dags lägga ner filmserien så var skådespelarnas första tanke att ”nu måste vi i alla fall fara till Östberlin och medverka i ett stort tv program som gest gentemot våra mest hängivna internationella fans”.

Rollfigurerna i Olsenbanden lever vidare i Erzgebirgeregionens alla gamla teatertrupper. Uppseendeväckande många i östra Tyskland verkar nästan ägna sig åt ett slags Olsenbanden-reenactment.

Vid besök på en källarloppis i Berlin såg jag för övrigt ett barskåp i fejkad Franz Jäger-tappning. (Den fiktiva firman Franz Jägers kassaskåp förekom för första gången i filmen ”Olsen-banden i Jylland” (1971) och har sedan dess förekommit flitigt i den danska filmserien och dess motsvarigheter, norska Olsenbanden och svenska Jönssonligan.)

Outgrundliga äro kulturens vägar.

The post Veckans DDR: Olsenbanden gjorde succé i öst first appeared on Opulens.

DDR. Den här veckan skriver Jesper Nordström om den vänsterpopulistiska politikern Sahra Wagenknecht som föddes i DDR 1969.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Konservativ vänsterpolitiker född i DDR

Sahra Wagenknecht är ett fenomen sprunget ur Östtyskland. Född i DDR och 20 år gammal när muren föll är hon närmast perfekt positionerad för att bli en ny sorts konservativ vänsterpolitiker. Konservativ, närmast som Weiron i ottan i NileCity. Hon pratar handfasta plånboksfrågor, och du lär inte få höra henne uttala wokevänsterns ord, som intersektionalitet,  – åtminstone inte i positiv mening. Hennes retorik bygger i hög grad på att ställa ”vanligt folk” mot en korrupt eller verklighetsfrånvänd elit.

Wagenknecht bildade eget parti

Fram till 2023 representerade hon vänsterpartiet Die Linke men bildade i januari 2024 ett eget parti Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).

Att vara 20 år när muren faller kan vara danande; hon fick hela systemets barn- och ungdomsår, men stod som ung vuxen inför det nolläge som murens fall innebar.

I viss mån rider hon på Ostalgie, men det är inte oljestinkande Trabantbilar eller retrohippa orange plastmöbler – utan en allvarligare variant, där hon ägnar sig åt cherry picking och lyfter fram det forna landets socialförsäkringssystem.

Bostadspolitiken i DDR

Ta bara det faktum att boendet i Östtyskland låg under samma kolumn som infrastruktur: järnvägar, färjor och Plattenbau (byggnader skapade utifrån stora prefabricerade betongelement). Den objektiva trivseln, i form av rinnande varmvatten och diskmaskiner, fanns i DDR på samma sätt som i vårt miljonprogram. Visst vet vi vad dessa bostadsprogram kunde urarta till, men det är en annan fråga.

Problem i dagens östra Tyskland

Det nuvarande östra Tyskland plågas fortfarande av mer social utsatthet och ren misär än det forna Västtyskland. I det forna DDR blir det musik för öronen när en politiker talar om hyresreglering, pensionssystem, arbetsrätt och a-kassa.

Sahra Wagenknecht är också ovanlig i sin vänsterposition genom att hon är starkt kritisk till invandring. Här liknar hennes inställning den man finner hos Mette Frederiksen och den danska socialdemokratin.

Den tyska politiken har präglats av en kristdemokratisk småborgerlighet sedan 1800-talet – en mentalitet som Heinrich Heine satiriserade i ”Tyskland, en vintersaga”.

DDR var en enorm anomali i det avseendet. Tyskland har i mångt och mycket varit ljusblått politiskt. Kanske kan man säga att Wagenknecht rider på den borgerliga mentaliteten i viss mån – den som stavas kärv skötsamhet.

Hon representerar en ytterkant som gör det alltmer problematiskt att bilda ljumma mittenkoalitioner i Tyskland.

Sedan är det ju det här med kvinnliga politiker, som man tyvärr inte kommer ifrån – även om jag själv inte skriver under på det – att de ofta bedöms utifrån framtoning och utseende.

Angela Merkel kom från DDR, var robust, närmast betryggande icke-ideologisk i sin bakgrund som kemist. Hennes lågskor och antifrisyr vittnade nästan om en ”skurtant” som i kraftfull anda skulle fixa situationen.

Wagenknechts intellektuella bakgrund

Sahra Wagenknecht har en utbildning som knappast kunde vara mer ideologisk, Under 90-talets första hälft studerade hon litteratur och filosofi. Hennes avslutande uppsats handlade om Hegels inflytande på Marx. År 2012 blev hon filosofie doktor i nationalekonomi med avhandlingen ”The limits of choice. Saving decisions and basic needs in developed countries.”

Hon är rapp, retorisk och påminner i sin skarpa framtoning om en svensk politiker som Ebba Busch. Det är en politikertyp som Tyskland inte riktigt är van vid, där det annars har varit gråblå kostymer, flint och sävlig byråkratanda.

En ovanlig allians

Med Wagenknechts parti har tyska språket berikats med ett nyord: björnbärskoalition (tyska: Brombeerkoalition). Det är den politiska termen för en allians mellan kristdemokratiska CDU, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) och socialdemokratiska SPD. Efter valframgångar för det högerextrema partiet AfD (och i avsaknad av andra majoriteter) har i vissa fall de tre ”björnbärspartierna” gått samman för att kunna bilda stabila delstatsregeringar och hålla AfD borta från makten.

Begreppet myntades i samband med delstatsvalen i östra Tyskland (i Thüringen och Sachsen) hösten 2024.

Som motvikt till högernationalistiska Alternative für Deutschland är hon således behövlig. Men för att ytterligare och slutligen komplicera bilden så överlappar hon ju motståndaren AfD i migrationsfrågorna.

The post Veckans DDR: Fenomenet Sahra Wagenknecht first appeared on Opulens.

DDR. Nu startar vi artikelserien Veckans DDR. Jesper Nordström kommer i en rad texter att blicka tillbaka och reflektera över den östtyska nation som grundades 1949 och upplöstes 1990.

”Vi är trötta på att Östtyskland alltid beskrivs som en enda lång novemberdag. Det fanns färg och glädje också i vårt system.” Den formuleringen fann jag på ett av de DDR-relaterade konton jag följer i sociala medier. Och visst – DDR var inte bara cement, kölappar och surkål. Det fanns schlagerband, semesterhem, rödvin från Bulgarien och ungdomsklubbar där det faktiskt skrattades. Färgbilder, från något gasthaus, där man kan föreställa sig hur ölsejdlarna klirrar.

Men ändå – denna envisa vilja att hävda färgerna måste förstås i ljuset av något djupare: DDR var ett system som målade upp sin värld efter karta, inte faktisk terräng.

Eller som det sas i lumpen: ”Om det är diskrepans mellan terräng och karta, så gäller kartan.”

DDR – mur, censur, planekonomi

I DDR var detta inte bara en vits, det var ett livsprogram. Partiet visste vägen. Historien hade redan pekats ut av Marx, Lenin och sedermera Ulbricht. Så när verkligheten började dra åt andra håll – när folk ville resa, köpa jeans, tänka själva – då var det verkligheten som måste korrigeras. Med mur, med censur, med planekonomi. Det var alltid den som läste av terrängen som hade fel, aldrig den som höll sig till kartan.

Och vilka var det som höll i kartan?

Jo, ett triumvirat av övertygade män: Walter Ulbricht, Erich Honecker och Erich Mielke. Paradoxalt nog var dessa män, som formade DDR:s hårda linje, själva rätt småborgerliga i sin sociala bakgrund. Ulbricht föddes 1893 i Leipzig, i en hantverkarfamilj där hans far var skräddare och hans mor sömmerska. Han blev tidigt engagerad i socialdemokratin och gick under 1920-talet över till kommunistpartiet. Hans politiska karriär började i Weimarrepubliken och han satt flera gånger fängslad under nazitiden. Efter kriget blev han DDR:s första ledare och formade i hög grad landets politiska och ekonomiska system.

Erich Honecker, född 1912 i Saarland, kom från ett liknande hem. Han var son till en gruvarbetare och fick tidigt kontakt med arbetarrörelsen. Under nazitiden fängslades han för kommunistiskt motstånd. Efter kriget steg han snabbt inom partihierarkin och tog över ledarskapet efter Ulbricht 1971. Under hans tid blev DDR alltmer isolerat men också hårdnackat troget Moskvas linje.

Det faktum att han var född i Saarland framhävde han sannerligen inte. ”Mörkade” är kanske för mycket sagt, men kort sagt passade Saarlands mycket speciella sociokulturella status dåligt i en mytbildning om ”genuin tysk marxism”.

Erich Mielke var den mest gåtfulla av de tre. Född 1907 i Berlin växte han upp i hantverkarhem och blev tidigt medlem i kommunistpartiet. Under Weimarrepubliken och nazitiden var han aktiv inom den illegala motståndsrörelsen och flydde under kriget till Sovjet. Efter 1945 blev han chef för Stasi, DDR:s fruktade säkerhetstjänst, och satt i denna roll ända fram till 1989. Mielke var känd för sin brutalitet och paranoida kontroll av alla medborgare. Det faktum att han ritade upp ett schema som visade hur hans sekreterare skulle servera frukosten säger något om hans personlighet.

Dogmatismen förenade

Trots deras olika personligheter förenades de tre i sin ideologiska dogmatism. Ingen av dem var någon kritisk tänkare – deras utbildning i Moskva och inom partiet var en form av mental indoktrinering där tvivel och pragmatism inte fick plats. De hade fått en karta – en ofelbar vägledning från Marx, Lenin och Stalin – och deras uppgift var att se till att verkligheten underordnades denna karta.

När folk började ifrågasätta, när ekonomin inte levererade, när muren blev en symbol för fångenskap – då fanns det ingen väg tillbaka. Kartan gällde fortfarande.

Här framträder en intressant kontrast till Gorbatjov, Sovjets siste ledare. Gorbatjov hade en högre akademisk utbildning och tillgång till en mental miljö där tvivel och reflektion – om än sådana som höll sig inom systemet – inte bara tolererades utan också uppmuntrades. Det var i denna spricka i systemet som förnyelse kunde börja gro. Hans universitet och partiskolor erbjöd utrymme för kritiskt tänkande och insikt i systemets svagheter. Det är ett känt psykologiskt fenomen, Dunning-Kruger-effekten, som säger att ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket man inte vet. Ju högre man kommer i kunskap och förståelse, desto mer öppnar sig självtvivel och reflexion – en spricka i den dogmatiska kartan.

I detta ljus framstår Östtysklands ledare mentalitetsmässigt som den där blåhåriga veganen vid julbordet som inte vet när det är dags att dra in hakan och visa lite ödmjukhet.

The post Veckans DDR: Kartan och terrängen first appeared on Opulens.

LJUDTEKNIK. Jesper Nordström skriver i dag, den 1 april, om den oväntade återkomsten av VEB Klangwunder, det östtyska elektronikföretaget från DDR-eran. Med Fritz Wurstensteins Titan 3000 tar de nu ett djärvt steg in i framtiden.

Efter tre decennier i tystnad återuppstår den legendariska östtyska elektronikjätten VEB Klangwunder med en revolutionerande högtalare: Fritz Wurstensteins Titan 3000, en hifi-dröm för den nostalgiske Ossie-audiofilen.

Under DDR-tiden var VEB Klangwunder känt för sina högtalare i massiv spånskiva och med skruvterminaler som krävde fyra starka män och en auktoriserad partitekniker för att ansluta korrekt. Nu, med kapitalstöd från en mystisk schweizisk fond, återuppstår bolaget med en modern tolkning av sin klassiska ingenjörskonst.

”Vi har samlat de bästa ingenjörerna från RFT, Robotron och de hemliga laboratorierna i Dresden för att skapa en högtalare som förenar det bästa av planekonomisk robusthet och dagens lyxkonsumtion,” säger Helmut Krause.

Fritz Wurstensteins Titan 3000 är ingen vanlig högtalare. Det är en “Volkslautsprecher” – en folkhögtalare – som kombinerar gedigen DDR-teknik med överdådig västtysk prissättning.

Se här några imponerande data:

Bas: 30 cm Stahlmembran av valsat titan från ett överblivet MiG-21-lager.

Diskant: Legendariska “Ohrenschmeichler”-banddiskanter, direkt kopierade från en okänd VEB-prototyp.

Delningsfilter: Handlindade spolar av ren koppar från skrotade Zschopau-motorcyklar, lödda med autentisk östtysk silverlod (ger en “varm och revolutionär” klang).

Frekvensomfång: 10 Hz – 30 kHz (eller ”så långt Socialismens ljudvågor når”).

Impedans: Stolt 8 Ohm, kompatibel med all elektronik framtagen före Murens fall.

Högtalaren är tung, mycket tung (74 kg per styck), men VEB Klangwunder har tagit fram en lösning – ett par specialanpassade Möbelrollen, från en nedlagd Wartburg-fabrik, ingår i köpet.

Ljudupplevelsen: En stenhård DDR-klangvägg

Fritz Wurstensteins Titan 3000 har testats av äldre radioingenjörer som en gång arbetade i Studiotechnik Berlin. En av testlyssnarna, Wolfgang Müller (75), beskrev upplevelsen så här:

”Jag satte på en Amiga-pressning av Karat från 1982 och kände genast hur det knastriga brödet smakade bättre. Basen är som att stå vid en cementblandare i en Plattenbau, och diskanten är skarpare än min scoutkniv från ungsocialisternas tid.”

Fritz Wurstensteins Titan 3000 säljs exklusivt via begränsad upplaga på Intershop 2.0 för 3 989 Ostmark – eller 6 499 € (inklusive en statlig distributionsskatt för att hedra det socialistiska arvet).

VEB Klangwunder betonar att detta är en “högkvalitativ ljudprodukt för kamrater med medelklassinkomst” och att inga västinfluenser har fått påverka designen, förutom möjligheten att betala i Euro och inkluderingen av en modern Bluetooth-adapter (som strikt sett endast får användas med DDR-godkända källor, såsom en RK5 RFT Bandspelare).

Med Fritz Wurstensteins Titan 3000 får äntligen äldre Östtyskar chansen att skapa den mancave de aldrig hade råd med under DDR-tiden. Som Generaldirektor Krause avslutar:

”Muren föll, men den östtyska ljudbilden lever vidare – nu starkare än någonsin!”

The post Fritz Wurstensteins Titan 3000 – en stenhård DDR-klangvägg first appeared on Opulens.

POLITIK. Med anledning av det förestående nyvalet i Tyskland den 23 februari reflekterar Jesper Nordström över alt-högerns frammarsch och de långa efterverkningarna av DDR:s kollaps. ”En välfärdssamhällets dödsdans,” skriver han.

Det finns något djupt olyckligt i relationen mellan den konservativa, ibland rent konspiratoriska alt-högern och den klassiska liberala högern. Den ena kan liknas vid en pyroman, den andra vid en falsk brandkår. Den ena skapar oro och osäkerhet i samhället, medan den andra påstår sig kunna återställa ordningen genom lag och tradition. Karamellkung och tandläkare i ett.

Neoliberalismen, med sitt fokus på fria marknader och minimal statlig inblandning, har ofta fått kritik för att den orsakar ojämlikhet och social splittring. Detta skapar inte bara ekonomiska klyftor utan också en känsla av osäkerhet och förlorad sammanhållning. Denna osäkerhet är jungfrulig mark för alt-högern, som i sin tur ser en möjlighet att erbjuda sina egna lösningar på det kaos som den nyliberala politiken ofta medför. Lösningar i stil med Al Capones soppkök för de fattiga i depressionens Chicago.

Alt-högern, med sina nationalistiska och ofta rent auktoritära tendenser, lovar att återställa ordningen, och ofta genom att återvända till fantasibilder av en ”bättre tid”, när allt var mer förutsägbart. I Sverige till exempel genom att försöka damma av Bullerbyromantiken.

Nyvalet i Tyskland

När det gäller det tyska nyvalet den 23 februari i år så är den egentliga stenen i skon DDR:s kollaps och hur denna fortfarande har efterverkningar.

Kollapsen, ja. Plötsligt var hela östblocket upplöst och människorna som levt under de nu störtade kommunistiska regimerna kastades in i en osäker och oviss framtid. 

De ekonomiska omställningarna var hårda, och många förlorade sina jobb, sin trygghet och sin plats i samhället. Västvärldens löften om frihet och välstånd blev i många fall en svidande besvikelse för många i de tidigare socialistiska länderna. Det skapade ett vakuum – och i detta vakuum kunde idéer om en återgång till ”ordning” och ”tradition” få fäste. DDR:s kollaps satte fart på en oro som fortfarande ekar i de gamla östländerna, och här kommer alt-högern in som den aktör som erbjuder en lösning, om än en förvrängd sådan.

Östra delen av Tyskland

Ser vi ännu längre tillbaka i tiden så var östra Tyskland före bildandet av DDR en region präglad av ett slags paternalistisk feodalkultur präglad av en ostelbisk junker-klass. Det fanns enorma gods med arrenden och en värdekonservatism som minst sagt stod emot marknadsliberalismens ideal. Sedan kom socialismen. Summa summarum; Östtyskland 1989 var som det postsovjetiska Ryssland, en region som knappt upplevt liberal demokrati eller marknadsliberalism i västerländsk anda i modern tid.

Det har också sociologiskt påvisats att det östtyska kommunistpartiet snarare ville betona kontinuitet än uppbrott. Det gjordes genom att förankra DDR:s näringar i det lite mystiska Heimat-begreppet. I östra Tyskland fanns Europas främsta tillverkare av klassiska musikinstrument men även produkter som leksaker och nötknäckare var lätta att inlemma i begrepp som platskänsla, småskalighet, autenticitet. Begrepp som låter sig placeras såväl till höger som vänster på den politiska skalan.

När muren föll

En specifik företeelse i samband med murens fall kan fungera som en avslutning värd att begrunda. När muren raserats noterades att det i forna Västberlin plötsligt fanns fler grävlingar och rävar ute på gatorna nattetid. Det förklarades med att det mindre moderna och småskruttiga Östberlin lockade till sig dessa djur. Innergårdar med äppelträd här, ett litet potatisland där, allt för att dryga ut hushållskassan i den havererade planekonomin. Djuren dog emellertid av stress när de möttes av Västberlins neonljus och hårdare tempo.

Däri finns ett slags parallell till fabriksarbetaren på något VEB-verk i DDR som kanske hånlog mot femårsplanen men i alla fall kunde vara säker på att ha ett jobb att gå till. Efter murens fall blev det i stället en strid på kniven.

Ett äktenskap i helvetet

När nu den klassiska högern närmar sig alt-högern i Tyskland så är det ett slags äktenskap i helvetet där båda parter spelar på samma känslor av otrygghet, men på olika sätt. En välfärdssamhällets dödsdans.

The post Nyvalet i Tyskland 2025 ‒ välfärdssamhällets dödsdans? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Det är i dag, den 22 januari, 40 år sedan ett av DDR-regimens mest kulturellt tondöva illdåd utfördes.

Nämligen sprängningen av Försoningskyrkan i Berlin. Sedan byggandet av Die Mauer 1961 hade Försoningskyrkan, likt Brandenburg Tor, befunnit sig i det ingenmansland som muren bildade, och helt utan känsla för okränkbarhet användes den som utsiktstorn för gränsvakter. Som symbol för spänningar i Östberlin var Försoningskyrkan svårslagen. Regimen i den kommunistiska diktaturen hade inget till övers för kristendom eller religion.

Att det var just 1985 som sprängningen ägde rum är pedagogiskt fruktbart. I Sovjet hade Gorbatjov inlett reformarbetet som i förlängningen skulle välta hela det kommunistiska blocket. Enligt hans memoarer var det aldrig menat att gå så långt som det faktiskt gjorde. I DDR däremot vägrade man inse fakta. Landet hade nästan blivit som den fanatiska lärjungen som drar mästarens tankar ännu längre och vägrar inse fakta. Här vek man minsann inte en tum. Ska man se på skillnader mellan DDR och Sovjet så är det signifikativt att man i Moskva arrangerade en mässa för bilentusister som nästan i hemlighet skruvat ihop egna bilprototyper. En film från evenemanget finns nu på Youtube som en video till Olga Voskainenens syntpopsrökare.

I Östtyskland lanserades minsann inga nya bilar. Erich Honecker framstod mer och mer som en oresonlig fanatiker medan Gorbatjov var den gamle luttrade räven som började inse fakta. Ja, kanske man kan säga att tryckvågen från sprängningen av kyrkan fick muren att spricka fyra år senare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var sprängningen av kyrkan början på DDR:s fall? first appeared on Opulens.

FILMKLASSIKER. Filip Hallbäck presenterar ännu en filmklassiker. Den här gången handlar det om Wolfgang Beckers ”Good Bye Lenin!” från 2003.

Den tyske filmskaparen Wolfgang Becker dog i mitten av december, endast 70 år gammal. Namnet kanske inte är bekant för så många, men om jag säger Good Bye, Lenin! från 2003 kanske det klarnar.

Beckers lika publikvänliga som kritikerhyllade komedi, vars tematik påminner litet om The Truman Show (1998), utspelar sig i Östtyskland 1989 strax före Berlinmurens fall. I centrum står den unge, välsinnade Alex (Daniel Brühl, som här fick sitt internationella genombrott) vars mamma Christiane (Katrin Sass) är trogen kampen för Östtysklands socialistiska framtid. När hon får se hur Alex arresteras under ett upplopp, klappar hon ihop och faller i koma. När hon vaknar cirka åtta månader senare i juni 1990 är världen inte längre densamma. Tysklands återförening är ett faktum.

Läkarna varnar Alex och andra anhöriga och förklarar att mamman måste skyddas från omtumlande yttre händelser, annars kan hon nämligen dö av chocktillstånd.

Alex inser att Östtysklands upplösning och kommunismens sammanbrott torde betraktas som tillräckligt allvarliga faktorer, vilket leder till att han smider en plan. Den går ut på att förmå mamman att tro att det gamla Östtyskland (DDR) fortfarande existerar. Det är en rejäl utmaning, som leder till en del roliga och rörande scener där Alex för sin mammas skull försöker ge sken av att DDR alltjämt består.

Exempelvis försöker Alex hitta gamla typiska DDR-produkter, som hans mamma är van vid, men som försvunnit från butikshyllorna efter återföreningen. Med hjälp av sin vän Denis, som är en blivande filmskapare, spelar han in falska nyhetsinslag. Denis har en förkärlek för överdrivna specialeffekter och dramatiska inslag, Han skapar absurda nyheter som förklarar varför västtyska bilar plötsligt dyker upp på gatorna.

När mamman får syn på en gigantisk Coca Cola-reklam utanför lägenheten, blir Alex tvungen att improvisera fram en förklaring och ljuger om att Coca Cola egentligen är en socialistisk dryck som ”stals” av den kapitalistiska västvärlden.

En av de mest minnesvärda scenerna är när Alex och Denis berättar för mamman att Östtyskland och Västtyskland håller på att samarbeta. Samtidigt ser hon utanför lägenheten hur en enorm staty av Lenin, som egentligen håller på att tas bort med hjälp av en helikopter, ”svävar” förbi henne. Ett mångbottnat ögonblick fyllt av ironisk humor, symbolik och surrealism.

Alexs kärlekshandling till sin mamma är filmens hjärta. De omfattande ansträngningar han gör i ett tidevarv av oundviklig förändring visar hur långt han är beredd att gå för att skydda sin mammas hälsa, men det visar också vad denna värld av lögner och illusioner betyder för honom på ett personligt plan. Han försöker bearbeta sina egna förlustkänslor och utmaningen att anpassa sig till en ny verklighet, vilket väcker frågor om moral och huruvida kärlek kan rättfärdiga en lögn (eller skapandet av en alternativ verklighet).

I år, 2024, har det gått det 35 år sedan Berlinmuren revs och innebar en ny epok i Europa. Där och då upplevde många en enorm framtidstro på ett sätt som det nog är svårt för åtskilliga yngre personer att föreställa sig idag, men det fanns också andra förbisedda sidor som man inte talar om särskilt ofta. Det var ett genidrag av Becker att skapa en komedi som handlar om tidens obarmhärtighet, med Berlinmurens fall och Tysklands återförening som bakgrund.

Alexs försök att i det lilla återskapa DDR kan tolkas på ett djupare symboliskt plan som människans försök att klamra sig fast vid en förlorad kulturell identitet. Mammans hälsotillstånd blir på motsvarande vis en sorts bräcklighet i vid mening. Något gick förlorat i samband med konsumtionssamhällets intåg och när socialistiska ideal ersattes med kommersialism. Och för många fungerar romantiseringen av det förflutna som ett redskap för att hantera fundamentala politiska och materiella förändringar. Men försöken att återskapa DDR är dömda att misslyckas och visar att människan inte kan leva i det förflutna.

The post Filmessä: Wolfgang Beckers ”Good Bye Lenin!” first appeared on Opulens.