POP/ROCK. Hanna Chawki har lyssnat på en japansk artist som identifierar sig med Lotusblommans stjälk, en duettduos intima gladsång och samt en gitarrists njutbara dänga.

Hatis Noit är en japansk ljudperformer boende i London. Hon blandar avantgarde med pop och opera hejvilt och uppskattas av bland andra David Lynch. Hennes namn Hatis Noit är hämtat från japansk folklore och betecknar stjälken på lotusblomman. och betyder att hon förenar lotusblommans kontakt med skyarna och lotusens rötter och dess kontakt med materian. Hon är länken. Den 26 april gav hon ut en sjuminuterskomposition som heter ”Aura”. Hon loopar sin egen röst, lager på lager, blåser, sjunger operalikt, gör lekfulla lalala, skorrar som en munk.

Det är väldigt behagligt. Repetitivt, lugnande och uppiggande på en och samma gång.

Söta Lisa Ekdahl sjunger duett med den för mig tidigare okände David Ritschard i låten ”Triumfera” som släpptes inför arbetarnas dag första maj.

Det är en proggig, segerviss melodi. Ekdahl och Ritschards röster är högt mixade och man göttas runt i blås, gitarrer och deras intima gladsång.

Ekdahls flickaktighet känns frisk som en porlande bäck i Karelen.

Sossarnas första maj-tåg i Göteborg hade en medelålder på 75 år, sa min kompis, så vi får hoppas att dessa muntra pensionärer vilar tryggt på triumferande röda moln och glider förbi Nato för andra och hederligare allianser.

Den tvålfagre gitarristen, basisten, sångaren och låtskrivaren Truls Mörck från Grötö släpper singel efter singel år 2022.

Och nu när blomningen och värmen möter oss så sakteligen släpper han en dänga som är vacker, tillitsfull och väldigt njutbar. Den heter ”Lost in the infinite now”. Ja, så är det. Bara att sväva runt med sensuelle Mörck i det ogripbara, obegripliga men ack så oändligt sköna nuet.

I den här låten tycker jag mig höra Mörck plocka fram lite riff från tiden i rockkollektivet Den Stora Vilan. Det är skönt med musik. Det är skönt med toner, sårbarhet och ömhet. Tack Truls!

The post Nya ljud: Hatis Noit, Lisa Ekdahl/David Ritschard samt Truls Mörck first appeared on Opulens.

DETALJER. I dag vill vi inte bara veta varje detalj om en film – vi kräver helt enkelt att få veta allt. Vad vi vinner på det, vad som går förlorat och om den ouppnåeliga filmskaparens tid är förbi återstår att se, skriver Karolina Bergström.

Som före detta filmskoleelev blir en bortskämt van vid att frossa i skrönor från diverse filminspelningar. Som när skolans fotolärare gav en detaljerad beskrivning av hur den Arri-kamera som skulle göra en episkt lång glidning förbi ett brinnande hus i Andrej Tarkovskijs Offret helt enkelt hängde sig när huset väl tänts på, med följd att man fick bygga upp ett nytt hus för dyra pengar och ta om hela scenen. Eller, när en namnkunnig dokumentärfilmare på besök drog en mustig anekdot om hur han, med några öl under västen, en sommarmorgon kört i timmar för att hitta det perfekta morgonljuset vid den perfekta insjön, bara för att toppa med en tirad mot en av våra utarbetade klasskamrater som råkat somna till för en mikrosekund.

Men i dag behöver ingen gå på filmskola, eller för den delen hänga på filmfestivaler och lyssna på regissörsprat, för att få insiderinformation om var man hittar det skiraste morgonljuset eller vilka kameror som är filmvärldens no-go-zoner. Genom den amerikanska streamingtjänsten MasterClass kan vem som helst sedan några år inte bara ta del av Sandman-författaren Neil Gaiman bästa skrivtips eller Vogue-redaktören Anna Wintours ultimata ledarskapsråd, utan även få en hop digitala filmlektioner av filmnamn som Spike Lee, David Lynch och Martin Scorsese.

Här ger Scorsese sina bästa lågbudgettips, Spike Lee avslöjar konsten att skriva filmmanus för hand och David Lynch redogör för hur allt som behövs för en film är sjuttio idéer på lika många pappkort. Även den tyske maratonfilmaren Werner Herzog finns representerad på kursplattformen, där Fitzcarraldo-regissören delar med sig av åsikter som onyttan av filmskolor och krassa citat som ”De (filmteamet) behöver inte älska mig – men de behöver älska vad de håller på med”.

Det senaste pandemiåret har många av oss suttit mer framför datorn än någonsin, och i sammanhanget blir det bara logiskt att också kunna ta del av filmikonernas bästa tips hemma i soffan. Men vad händer med det mystiskt svårfångade och suggestivt odefinierbara med filmskapandet, med filmerna vi älskar och som kanske till och med format våra liv, när vi kan ta del av varje nyans och intention bakom dem genom en platt skärm? Kan vi se på Twin Peaks-fadern Lynch på samma sätt även efter att han har sålt sin transcendentala filmsjäl till kapitalet, och vill vi verkligen höra varje detalj av filmkameleonten Herzogs krassa produktionssyn?

Dokumentationer av och redogörelser för filminspelningar är inget nytt under solen. Ta vilken köpt vod-film, dvd eller Blu-ray-skiva som helst och du får inte bara dussintals rimligtvis bortklippta scener på köpet utan även en hoprafsad making of-dokumentär. För den som dessutom vill frossa i produktionsumbäranden redogör dokumentärfilmer som Hearts of Darkness och Lost in La Mancha för varje plågsam detalj av de slitsamma inspelningarna av Apocalypse Now samt The Man Who Killed Don Quijote. Men här finns också en klädsam distans till det skildrade, som ofta väcker fler frågor än det besvarar.

”Oavsett min egen tro eller mitt eget tvivel som är helt utan betydelse i detta sammanhang är det min åsikt att konsten förlorade sin livgivande betydelse i det ögonblick den skilde sig från kulten. Den skar av navelsträngen och lever ett egendomligt sterilt andrahandsliv, avlande och degenererande sig själv.” Citatet kommer från ett föredrag hållet av Ingmar Bergman vid Lunds universitet 1954, och även om Bergman knappast pratade om MasterClass-fenomenet går det ändå att dra vissa paralleller.

Hade då ”dämonregissören” kunnat bli lika ikonisk med en egen digital filmlektionsserie? Det får vi aldrig veta, även om svaret troligtvis är nja. Men det enkla svaret är kanske också att den digitala erans förväntningar på konstant information totalt har ritat om bilden av vad som utgör en mytomspunnen filmskapare. I dag vill vi inte bara veta varje detalj om en film – vi kräver helt enkelt att få veta allt. Vad vi vinner på det, vad som går förlorat och om den ouppnåeliga filmskaparens tid är förbi återstår att se.

The post Filmskapare in på bara skinnet first appeared on Opulens.

ELECTRONICA. Allures är närmast den perfekta inramningen av hösten 2020. Med Trump och Biden som symbolen för allt Ro-E inte är och med den globala pandemin som fond, så blir den här skivan en idealisk kompanjon i höstmörkret, skriver Fredrik Reinedahl.

Allures med Ro-E
RåSounds

Jag säger det direkt: Det här debutalbumet bör ni inte missa!

Ro-E är en spansk sångerska, låtskrivare och producent bosatt i Malmö. Musiken innehåller mycket på en och samma gång, men temat är först och främst mörk ambient elektronica.

Det är så mycket som är bra med det här att det svårt att veta vart jag ska börja. Det jag omedelbart fastnar för är en känsla av att hamna i en parallellvärld till David Lynchs universum. Helt klart surrealistiskt och drömlikt.

Ro-E tar med sig sina latin-influenser och stöper om dem i en form som ibland skulle kunna vara Björk, ibland Portishead, eller varför inte Einstürzende Neubauten eller till och med PJ Harvey när hon är som minst rockig. I princip allt jag tycker borde finnas med på en sån här skiva finns också där, givet att det är en debut och att jag inte hade några förväntningar om hur det skulle låta.

I pressreleasen till plattan (som släpps officiellt den 16 oktober) beskrivs den som en postpatriarkal feberdröm, vilket inte blir mindre träffande eftersom Ro-E tidigare samarbetat med Stockholmsbaserade Cherish Label (Cherish släpper kvinnliga och icke-binära artister). Den här gången släpper Ro-E däremot på sitt eget bolag RåSound. Jag inser hur befriande det är att slippa tänka på hur det hade låtit om den ena eller andra manliga producenten med rätt CV för jobbet hade varit inblandad. Istället undrar jag varför det har behövt dröja så länge med kvinnoseparatistiska skivbolag och artister som gör sin grej utan att män dikterar villkoren.

Hursomhelst så är Allures närmast den perfekta inramningen av hösten 2020. Med Trump och Biden som symbolen för allt Ro-E inte är och med den globala pandemin som fond, så blir den här skivan en idealisk kompanjon i höstmörkret. Synd att den är lite kort bara.

The post Starkt debutalbum med Ro-E first appeared on Opulens.

FARLIGT. Det finns en bekvämlighet och tröghet när det gäller att tänka kring politik och konst, och däri finns det en fara, anser Ida Thunström. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I samband med London Design Festival i augusti i år uppfördes den världsberömda brittiska scenografen Es Devlins verk Please Feed the Lions. På det inte helt okända Trafalgar Square i London. Sedan 1867 har det stått fyra lejonskulpturer på torget, och nu lades ett femte till. I fluorescerande  rött, som syns mest och bäst. Projektet är ett samarbete med Google Arts & Culture. Besökare ”matar” lejonet med ord. Ord som lejonet sedan tuggar ihop till poesi som man kan läsa ur dess öppna mun. Nattetid projiceras den digitalt producerade poesin på Nelsonkolonnen. Kanske behöver vi stora superprojekt som dessa för att vi ska kunna bli berörda. Det vore ju egentligen inte så förvånande. Skriker högst, skriker bäst, och allt annat faller lätt under radarn. På ytan låter Devlins lejonprojekt som en ganska invecklad historia, men det blir mer som en teknisk lek, ett slags underhållning. Superspektakulärt absolut, men är det verkligen vad vi behöver?

I fredags var det vernissage för utställningen Saul Leiter. David Lynch. Helmut Newton: Nudes på Helmut Newton Foundation i Berlin. Kön utanför galleriet var löjligt lång, redan innan dörrarna öppnats. Ett sådant publiktryck har jag inte sett sedan den ytterst spektakulära utställningen Bodies turnerade runt världen. Förutom, såklart, i samband Marina Abramovics performances förra året, vars hela idé grundade sig på just konstnärens närvaro.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Frågan huruvida David Lynch skulle närvara vid evenemanget låg, mer eller mindre ordlöst, i luften hos oss som stod i kön. Det vore ju en ytterst kultig och spektakulär sak att uppleva, och jag befarar att det var den primära motivationen för många att ställa sig i en sådan superkö en regnig fredagskväll. Av fotografierna skulle man förmodligen inte kunna se särskilt mycket.

Det saknas alltså inte motivation när det rör sig om spektakulära saker. Bristen därav finns på andra ställen. Jag tvivlar inte på att utställningen på Helmut Newton Foundation är spektakulärt bra, men det var endast vernissagekvällen som det var riktigt spektakulärt. Personligen vägrar jag att förlora känslan för vari skillnaden mellan de båda begreppen består. Bristen på motivation tycks vara något som ligger djupare, som vi låter sippra längre och längre in i oss själva och vårt samhälle. I slutänden kan det bli till något oerhört destruktivt. En vän till mig använde häromdagen uttrycket ”mentalt lat”, för att beskriva en bekant som inte längre tycktes orka ta ta till sig lite mer komplicerade politiska diskussioner. En ovilja att sätta sig in i saker och därför istället dra snabba slutsatser, så kan det sammanfattas.  Det är lätt hänt att hamna där. Men farligt i längden.

Konstnären och fotografen Saga Berlin, eller ”Niceguzz”, klottrade för två år sedan ned en tom pool i Hägersten. Det gick upp i rätten som vandalisering, och det blev skadestånd och mediadrev. Precis som i fallet med NUGs Terriotorial Pissing (2009) är det för mig tillräckligt att höra talas om verket. Trots pool och tunnelbanevagn saknar konstverken en konkret kärna. För att uppleva dem är det fullt tillräckligt att få dem berättade för sig. Sedan skapar media diskussioner och tolkningar i vårt ställe, så att det i stort sett räcker för oss att luta oss tillbaka. Vi får ett helt spektra av konstnärliga utläggningar presenterade för oss. Det krävs ingen större ansträngning, det funkar lika bra utan motivation.

Bekvämlighet och tröghet är vad det handlar om och det är lite obehagligt att diskutera till exempel invandringspolitik med mentalt lata människor. Nu är konst nödvändigtvis inte samma sak som politiska diskussioner, men finns det inte en ganska snygg koppling i Please Feed the Lions? Ett stort lejon som står på torget och spottar ut hittepå-poesi, som något slags materialiserat pseudo-twitter. Ett superlejon med röd man. Eller blond, beroende på hur motiverad man är att tänka efter. Jag tycker nog att vi förtjänar bättre än så.

The post Den superspektakulära konsten väger ofta lätt first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. När Henrik Dahlström återvänder till konstscenen efter fem års frånvaro är det med en utställning på ett av Malmös främsta gallerier, Ping-Pong.  Clemens Altgård konstaterar att den är närmast sensationellt bra.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Henrik Dahlström
Galleri Ping-Pong, Malmö
20 oktober – 10 november

Någon omfattande produktion har inte den Malmöbaserade konstnären Henrik Dahlström. Han arbetar med sådana kompromisslösa metoder att det helt enkelt inte kan bli så många målningar på ett år. Under cirka fem års tid har han dessutom lyst med sin frånvaro på konstscenen. Att han nu är tillbaka och visar sina verk på ett av Malmös främsta gallerier, Ping-Pong är därför mycket glädjande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

För vad som snart är tio år sedan gjorde jag en intervju med Henrik Dahlström i tidskriften Konstkatalogen. Jag fick då en givande ingång till det ytterst ovanliga måleri som han utövar. Hans stora (ja, de är alltid i det stora formatet) målningar blir till under ritualiserade former där ingenting i processen kan tas tillbaka eller göras om. Blir ett streck eller penseldrag fel så kasserar Dahlström hela duken.

Det är en inställning som vittnar om ett sällsamt allvar inför den konstnärliga processen. Men Henrik Dahlström arbetar också idébaserat och har följaktligen ett konceptuellt tillvägagångssätt.

Själva utförandet föregås av att idén prövas och omprövas i en stor mängd skisser. Till detta kommer att målningarna alltid är i stort format och relaterar till den mänskliga kroppen. Så är till exempel både kroppsdelarna och bananerna i en av målningarna, Arm, ben, arm, ben, banan, banan, banan. banan, som nu visas på Ping-Pong återgivna i skala 1:1. 

Målningarna tar plats i rummet och kan närmast ses som ett slags manifestationer av idéer och viljan att förverkliga dessa. “Sedan jag målade en hand med fingret har jag intresserat mig för en sorts ren realism.” säger konstnären själv i en text han skrivit till utställningen. Ja, det rör sig egentligen om en annan definition av ordet realism än den gängse.

I Dahlströms tidiga konstnärskap var handen, stilla eller i rörelse, det enda motivet. Antingen återgiven i naturlig storlek eller i uppförstorad monumental form som ett slags emblem. Jag ser där en parallell till den danske poeten Søren Ulrik Thomsens 80-talspoetik Mit lys brænder där handen ses som kroppens dörr och kroppen som paradigmet för form, i en estetik med existentialistiska förtecken.

Med tiden har Henrik Dahlström vidgat sin motivsfär. Handen finns fortfarande med som i målningen Två händer där de knäppta händerna med spretande fingrar fyller ut bilden och tycks leva sitt eget liv. Det adderar till upplevelsen att veta att konstnären målat det verket endast med lillfingret och knäppta händer. Sådana samband mellan skapandeakten och det slutgiltiga verket är en grundbult i Dahlströms konst.

Linjeföringen går upp och ned i en liten, men regelbunden vågrörelse. Därmed är det också som om tiden skrivs in i målningen. Det vill säga all den tid som konstnären ägnat åt att minutiöst slutföra det intrikata verket som landar i något som är både konkret och utgör ett slags abstraktion. Men visst, det skulle också kunna kallas ett slags realism om vi är beredda att omförhandla begreppet.

Ett annat slag av realism är det också i en målning där ordet “NEJ” målats in i en närmast psykedelisk, labyrintisk struktur. Den kan tyckas avvika från de mer emblematiska målningarna, men ändå finns där ett samband. Även här är allt gjort med yttersta precision och processen avspeglas i verket. Tiden och mödan, rentav våndan, målas in i en bild som knyter an till nejet som motståndshandling, något som har en lång historia som bland annat utforskas i Tom Sandqvists fascinerande studie Det stora nejet: iakttagelser kring det förnekade ordet och den övermålade bilden.

Det händer att betraktare som inte är alltför insatta i måleriets förutsättningar eller måleriteknik avfärdar Henrik Dahlströms målningar som alltför enkla. De är då inte införstådda med att foten de ser på målningen faktiskt är frambringad genom att sparas ut via penselföringen. De tror sig se ett vitt fotavtryck som att konstnären doppat fötterna i vit färg och ställt sig på duken. Men, nej, det är inte så det går till. Samtidigt är det lite roligt att tänka på att Henrik Dahlström på ett idéplan föreställt sig att han skulle göra just det — stå där på duken.

Vägmålningarna är skenbart enkla och avbildar vägmarkeringar och vita fotspår. De varieras seriellt med olika grader av svärta eller gråton. Det är som sagt en tankelek som om konstnären stått där på duken och målat av vägen i skala 1:1. Jag får också en association till David Lynchs filmscener där vi endast ser vägmarkeringar flimra förbi på en mörk motorväg. Men här finns inte den hastiga rörelsen. I Dahlströms målningar med vägmotiv tycks allt ha stannat upp. Ändå sker en förflyttning från målning till målning och likaså ändrar färgen och ljuset karaktär.

Det är en närmast sensationellt bra utställning som visas på Ping-Pong. Ypperligt planerad och presenterad och jag hoppas att detta kan vara början till Henrik Dahlströms verkliga genombrott på konstscenen, inte bara i Sverige utan även internationellt.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Övertygande idébaserat måleri first appeared on Opulens.

“Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu”, skriver Clemens Altgård. 

Jag känner mig ofta ambivalent när sedan länge nedlagda rockband väcks till liv. Likaså känner jag sällan entusiasm när det görs nya versioner av filmklassiker. Nyheter om uppföljare till kultförklarade tv-serier väcker liknande känslor. Därför var jag också något skeptisk när jag fick höra att Twin Peaks skulle få en uppföljare 25 år senare. Och nu är den här. Säsong 3 med titeln The Return består av 18 timslånga avsnitt som visas på HBO Nordic (producent är amerikanska Showtime). Nej, jag tänker inte recensera den, utan bara delge några tankar.

Visserligen slutade tv-serien på ett lika frustrerande som underbart mystiskt vis, men det kändes bara som det yttersta beviset på hur konstnärligt unik den var i en annars förutsägbar genre. Egentligen var det aldrig meningen att den skulle sluta så abrupt. När serien kom 1990 var den först en formidabel succé. Efter två säsonger hade emellertid den breda publikens intresse svalnat och därför lades Twin Peaks ner på grund av för dåliga tittarsiffror.

Själv hade jag under en lång tid alla avsnitten inspelade på vhs-band och såg åtskilliga gånger om det där sista avsnittet som utgjorde en gåta i sig. Sedan kom tv-repriser och dvd-utgåvor. Varje gång jag sett om serien i sin helhet har jag kunnat konstatera att den tålt att ses om. Jag gillade även den på sin tid av både publik och kritiker underskattade prequel-långfilmen Fire Walk with Me som kom 1992 och som fördjupade en del av motiven i tv-serien. Nu framstår den som en nyckel till The Return.

David Lynch lyckades både genom sitt manusskrivande med Mark Frost och inledande regiarbete att skapa en helt ny form för berättande i tv-mediet. Det var en ny estetik med postmoderna förtecken där stilar blandades och genregränser överskreds. På ett plan är Twin Peaks en kriminalhistoria, men på ett annat plan underminerar den alla invanda föreställningar om hur tv-berättande bör gå till. Genom att leka med övernaturliga inslag och antyda science fiction-motiv lyckas Lynch sammanfoga det löjliga med det sublima på ett sätt som det varit nästan omöjligt för efterföljarna, till exempel Arkiv X, att efterlikna.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Twin Peaks innebar ett genombrott för den postmoderna ironin i tv-seriesammanhang, men det var också ett genombrott för användandet av musik och ljud på ett sätt som publiken tidigare bara fått uppleva i biosalongerna.

Den slovenske sociologen och psykoanalytikern Slavoj Zizek har ägnat åtskillig möda åt att försöka analysera David Lynchs sätt att manipulera ljud och röster. Enligt Zizek lyckas Lynch ge rösten en ogenomtränglig, ”traumatisk dimension” som rubbar jämvikten. Det är bland annat denna rubbning som åstadkommer den för Twin Peaks karakteristiskt skeva stämningen.

När jag nu har sett de första fyra avsnitten i The Return kan jag konstatera att det var länge sedan jag suttit så fascinerad och fastnaglad vid en film eller tv-serie. Det är så här långt mästerligt men också totalt kompromisslöst på auteurvis. Vissa scener är prövande långa som i en film av Tarkovskij eller Roy Andersson, medan andra scener är ren komedi eller precis på gränsen till det parodiska. Vissa inslag skulle jag vilja karaktärisera som ren absurdism och ibland rent av surrealism. Det finns många minnesvärda enskildheter. Lynch lyckas till exempel verkligen göra något både oväntat och intressant av det dubbelgångarmotiv som antyddes i sista avsnittet av Twin Peaks i det tidiga 90-talet. Men stilmedlen är lite annorlunda den här gången. Som det måste bli med tanke på att 25 år har gått. Lynch har gått vidare och utvecklats med kompromisslösa filmer som Lost Highway och Mulholland Drive (som först också var tänkt att bli en tv-serie).

The Return innebär inte alls så mycket nostalgi som jag först befarade, utan skildrar snarare vad tiden gör med oss människor. Vi får möta flera skådespelare som var med de första säsongerna men nu åldrade i takt med sina rollfigurer. Våldet och äckeleffekterna är starkare än tidigare, men så har också tv-publiken vant sig vid mer explicit våld i rutan. Musikinslagen är lika skimrande vackra som alltid, medan ljudeffekterna raffinerats än mer och jag tror Zizek kan le belåtet när han tar del av dessa nya avsnitt. Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu. Frågan är förstås om det här kommer att hålla i 18 avsnitt, det vill säga 18 timmar. Efter vad jag hittills fått se är jag benägen att tro att det kanske ändå kommer att göra det.

The post Vad tiden gör med oss människor first appeared on Opulens.