FILM. Efter att ha flyttats fram två gånger hade filmen Jag är Zlatan, om Zlatan Ibrahimovic, premiär i fredags. Efter den första helgen har Jens Sjögrens film, vilken skildrar Zlatans resa från barndomen i Rosengård till att bli en av världens bästa fotbollsspelare, setts av 61 000 besökare.

– Resan hit har varit lång, med pandemi och sena framflyttningar. Att äntligen kunna visa Jag är Zlatan för biopubliken är otroligt. När sedan Sverige visar sin uppskattning genom att dyka upp i massor, det är fantastiskt, säger Fredrik Heinig, producent på B-Reel Films, i ett pressmeddelande.

Rollen som Zlatan delas av Dominic Andersson Bajraktari och Granit Rushiti. Manuset är skrivet av Jakob Beckman och David Lagercrantz – den senare författare till den bok som filmen delar titel med och har som förlaga.

– Vi hade självklart hoppats att många skulle vara intresserade av att se Zlatan på bio. Men att över 61 000 har sett Jag är Zlatan är otroligt. Det visar verkligen vilken kraft som finns i svensk film när nivån är så hög som den är här, säger Anders Melin, Sverige-chef på Nordisk Film.

Anna Brynhildsen

The post Film om Zlatan lockar stor publik first appeared on Opulens.

MILLENIUM-SERIEN. Succéförfattaren Karin Smirnoff tar över stafettpinnen efter David Lagercrantz och skriver tre nya böcker i Stieg Larssons hyllade bokserie Millennium.

“Det känns högtidligt att få skriva fortsättningen på Millennium. Jag sa ja till projektet utan att tveka, trots att det skjuter mina egna romanidéer på framtiden”, säger den hyllade författaren i ett pressmeddelande från Bokförlaget Polaris.

Karin Smirnoff debuterade 2018 med romanen “Jag for ner till bror”, som var första delen i den populära romantrilogin om Jana Kippo, som fick två uppföljare, “Vi for upp med mor” (2019) och “Sen for jag hem” “2020”. I år utkom romanen “Sockerormen”.

“Jag skriver förvisso romaner, men känner mig inte främmande för spänningsgenren. Ambitionen är självfallet att spänningshalten ska vara maximal. Att få skriva om Salander, en i grunden komplex person som har beröringspunkter med min egen huvudkaraktär Jana Kippo, är spännande i sig. Jag tycker verkligen om Lisbeth. Det är en bra början”, säger Karin Smirnoff i pressmeddelandet.

Stieg Larssons Millennium-trilogi (“Män som hatar kvinnor” 2005, “Flickan som lekte med elden” 2006 och “Luftslottet som sprängdes” 2007 är en av Sveriges största boksuccéer genom tiderna, och publicerades efter författarens död.

David Lagercrantz skrev 2015–2019 tre nya böcker om romanfigurerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist . Planen är att också Karin Smirnoff ska skriva tre böcker. Utgivningsdatum för Millennium 7 är ännu inte bestämt.

“Det är en fantastisk möjlighet att självständigt skapa vidare utifrån ett unikt universum som har fått genomslag världen över. Jag kommer fortsätta spinna på Stieg Larssons ämnen som våld, maktmissbruk och samtida politiska frågor. Eftersom jag bor i norra Sverige är det inte otänkbart att Salander, Blomkvist och gänget hamnar här uppe”, säger Karin Smirnoff i pressmeddelandet.

Viktor Andersson/TT

The post Karin Smirnoff skriver nya Millennium-böcker first appeared on Opulens.

PERSONKULT. Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar, skriver Ivo Holmqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Geijerarvet – En släkthistoria om dikt och galenskap
Av Lars Lönnroth
Atlantis förlag

”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Så slutar Lars Lönnroth sin senaste bok Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis). Det är en alltigenom intressant genomgång av geni och sjukdom hos många av Erik Gustaf Geijers språkligt och på andra sätt begåvade ättlingar. De som delar ålder med honom – han är född 1935 – eller är något yngre känner igen citatet. Oräkneliga skolbarn både i Finland och i Sverige lärde sig Runebergs dikt om Sveaborg utantill. En som fortfarande ofelbart bevarar hela Fänrik Ståls sägner i minnet är riksdagens talman som imponerade på många när han läste upp hela diktcykeln utantill, i samband med ett officiellt besök i Helsingfors.

Fast citatet är inte alldeles rättvisande. Lars Lönnroth har ställt frågor till många medlemmar i en vittförgrenad familj (släkttavlan över Geijerättlingar i början av boken är till stor nytta för orienteringen) och han har fått många svar, både när han för snart fyrtio år sedan hade storstilade planer på en omfattande undersökning om arvet från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) i svensk humanistisk tradition, och på senare tid när han nöjt sig med en mera överkomlig kartläggning. Bokens tjugoen kapitel inleds med Erik Gustaf Geijer och hans hustru Anna-Lisa Liljebjörn och för vidare över de kulturbärande släkterna Hamilton, Krusenstjerna, Lagercrantz, Lönnroth, Tham och andra.

På slutet kommer David Lagercrantz till tals, som den senaste i en lång rad författare med samma anfader och anmoder. Vi får veta att en annan av dem är amerikanen Donald Hamilton vars deckare om Matt Helm sålts i miljonupplaga, fast fortsättningen på Stieg Larssons trilogi trycks i oändligt många fler exemplar. En hel del i Lönnroths genomgång – kanske det mesta – är välbekant för den som läst John Landqvists bok om Geijer och är någorlunda välbevandrad i Olof Lagercrantz författarskap, särskilt hans doktorsavhandling från 1951 om släktingen Agnes von Krusenstjerna. Om man hittar i hennes romaner är det också till nytta, liksom om man har ett hum om de senaste årens forskning om henne och andra – och man känner igen en del från Lars Lönnroths egen självbiografi som kom häromåret.

Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord.

Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar. På frågan vad Geijerarvet betytt fick han av en släkting det här svaret 1980: ”En börda. Jag är förbluffad över den sorg och förbittring som Dina frågor återuppväcker hos mig nu på min ålders dar”, och hon fortsätter, om Geijer: ”detta oantastbara helgon med sina sentimentala sånger som ännu in i fjärde generationen tycktes omgiven av dyrkare och, framför allt, dyrkerskor”, med släktens kvinnor ”såsom lidande, men oändligt goda och tåliga och ohjälpligt innestängda i sin släktkrets.”

Också Lars Lönnroths syster Louise, landsantikvarie i Göteborg, svarar på intressant vis: ”Jag anser att Geijerarvet i släkten är huvudsakligen en kvinnofråga (…) en känsla av förmedlande av humanistisk bildningstradition, sentimentalitet, lite ödesbestämd galenskap, lite mystik och utvaldhet (…) dessa obestämbara känslor som tillskrivs ´arvet´- vilka är precis så obestämbara och tilltalande att de utgör en perfekt utgångspunkt för djuppsykologiskt navelskåderi.” Men något navelskådande ägnar sig Lars Lönnroth inte åt, tvärtom har han en klar och kritisk blick för släktens egenheter, både stråken av genialitet och av galenskap.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord. Olof Lagercrantz vackraste dikt, ”Agnes Charlotta”, handlar om en syster som tog sitt liv. Gentemot honom är systersonen Lars Lönnroth oväntat kritisk, och hans bild av Olofs syster Lis Asklund är inte heller den utan mörka inslag. Desto ljusare är summeringen av den mångsidige ämbetsmannen Hugo Hamilton som var bra på mycket, också på nonsensverser i Edward Lears anda (och som Olof Lagercrantz tidigare skrivit en del om, lika uppskattande).

För snart sextio år sedan skrev Lars Lönnroth en uppkäftig pamflett om ”Litteraturforskningens dilemma”. Som emeriterad professor i litteraturvetenskap, med en rad stora monografier bakom sig, konstaterar han nu att dagens villkor på bokmarknaden är annorlunda än förr, med David Lagercrantz som exempel: ”Inom populärkulturen bygger i dag några av de mest framgångsrika skapelserna på omfattande teamwork, som delvis är ett resultat av specialisering men också av bokmarknadens internationalisering och enorma tillväxt, som gjort det nästan omöjligt för en enskild diktare att nå ut till den verkligt stora läsekretsen utan hjälp av andra.”

The post En skarpt tecknad släkthistoria first appeared on Opulens.

FLYT. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och han kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt, skriver Carolina Thelin om Alex Schulmans senaste bok.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Bookmark förlag (2018)

Läsningen av författaren, skribenten, programledaren och poddaren Alex Schulmans självbiografiska roman Bränn alla mina brev var en positiv överraskning. Min bild av Schulman som en arrogant “idiot” gjorde mig tidigare likgiltig inför hans författarskap. Men inte nu längre. Bränn alla mina brev är liksom hans tre tidigare romaner (Skynda att älska, om pappa Allan, Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng, om frun Amanda och Glöm mig, om mamma Lisette), en berättelse om den allra närmaste släkten. Här skildras den förödelse morfar Sven Stolpe åsamkade sin maka Karin och som sedan sipprade ner likt ett gift i barn och barnbarn. Den handlar om nedärvd vrede. Men den är också ett ömt porträtt av mormor Karin.

Schulman inleder med sig själv i nutid. Hur han ser rädslan i sina barns ögon och att det är honom de är rädda för. Hur blev det så? Han går till en terapeut för att få svar och hon låter honom rita upp ett släktträd. När han uppmanas att dra linjer mellan släktingar på både moderns och faderns sida — raka där inga konflikter förekommer, sicksacklinjer där de finns — öppnas Schulmans ögon. På pappans sida går strecken rakt men från Sven Stolpe och nedåt löper ett ilsket sicksackmönster.

Insikten gör att Schulman bestämmer sig för att ta reda på mer om sin stränge morfar, den berömde författaren. Han som sedan unga år, efter att ha smittats av tuberkulos, levt i dödens väntrum. Den djupt religiösa och konservative litteraturkritikern som bråkade med allt och alla, speciellt med dem åt vänster. Varför hatade han så?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Schulman läser Stolpes böcker, han gräver i arkiven på Kungliga biblioteket och börjar nysta upp det som för honom varit dolt. Berättelsen hoppar mellan nutid, 1988 när Schulman som pojke besöker sina morföräldrar och sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen där Sven och Karin tillbringar sin tid med att skriva och översätta. Dit kommer också den unga blivande författaren Olof Lagercrantz.

“Sommaren 1932 blev jag utsatt för ett sexuellt attentat” skriver Stolpe. Genom David Lagercrantz får Schulman tillgång till Olofs dagbok och en stor bunt med brev som Karin och Olof växlade med varandra efter den där sommaren. Och nu förstår Schulman. En lidelsefull romans rullas upp framför honom — och en svartsjuka som aldrig vill ta slut. Bok efter bok av Stolpe handlar om otrogna hustrur och han chikanerar Olof Lagercrantz när han kommer åt. Lagercrantz är inte sämre han: hatet mellan dem båda är en känd story.

Jag ser likheter mellan Alex Schulman och David Lagercrantz. Två stackars pojkar med dåligt självförtroende, förminskade av sina högdragna morfäder/fäder och med ett tungt ädelt arv. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och Schulman kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt. Men det är nog viljan till uppriktighet som är hans främsta styrka. Han väjer inte för för att visa sig svag och det är en ganska sällsynt egenskap hos en vit, heterosexuell kulturman från övre medelklass. Berättelsen känns äkta, han lägger upp sina bevis och fängslar sina läsare. Samtidigt är han vågad när han ger sin morfar skulden för sina egna handlingar. För om någon annan sanning kommer fram — vem är Schulman då?

Bränn alla mina brev kunde lika gärna ha kunnat placeras i bibliotekshyllan för biografier. Det är egentligen bara kapitlen om den ödesdigra sommaren 1932 som kan kallas fiktion. Här har ju också Schulman fantiserat ihop hur det kunde ha varit. I den förtätade stämningen mellan Karin och de rivaliserande männen finns det som krävs för en roman om kärlek men samtidigt en distans som stundvis stör. Beskrivningen han gör av sig själv som pojke, hos mormor och morfar, är nog den finaste skildringen. Kanske för att det finns ett avstånd mellan då och nu men ändå minnen att skapa litteratur av. Det är hjärtskärande läsning att få ta del av hur Karin säger till Alex att hon ibland längtar till landet som icke är: “Jag längtar efter det som inte hände”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Uppriktigt om nedärvd vrede first appeared on Opulens.

MEDIEKRIS. Igår kom nyheten att Millenium-aktuelle författaren David Lagercrantz donerar en halv miljon till Föreningen Grävande Journalisters stiftelse Grävfonden, som arbetar för att främja svensk grävjournalistik. David Lagercrantz beskriver Grävfonden som ett sätt att stötta den svenska demokratin “i en ödestid”.

Fick man önska fritt skulle staten eller medierna själva kunna säkerställa att oberoende, granskande journalistik – en central pelare i demokratin – blomstrade. Men med tanke på dagspressens kris i västvärlden (i exempelvis Storbritannien har omkring 200 regionala och lokala dagstidningar tvingats lägga ned bara sedan år 2015) får vi kanske börja ställa vårt hopp till mecenater. Grävfonden har i och med David Lagercrantz donation nått upp till sin första miljon och är hoppfulla om att de kan nå ännu högre.

Pengar löser dock inte allt och två envetna problem biter sig fast i den svenska grävjournalistiken. Det första är att själva grävet, förståeligt nog, är roligare att göra än uppföljningen och att den sistnämnda därmed ofta utförs pliktskyldigt och lite i förbigående. Här finns mycket att lära från den brittiska pressens bulldog-liknande grepp om sina offer tills de erkänner fusk och missförhållanden. Rent medieetiskt är ju ansvarsuträvandet det som främst skiljer riktig journalistik från uthängningar på exempelvis hatsajter. Krasst sett är också genomarbetade uppföljningar ett sätt för medierna att dra ut på sina stories och dra in mer pengar från betalväggarna.

Ett andra problem som hänger kvar i denna machogenre är de homogena ämnen som hamnar i grävarnas fokus. Trots kvinnliga landvinningar i journalistik och mediebransch i övrigt råder en skriande brist på gräv kring ämnen som i medievärlden klassas som “mjuka” eller “kvinnliga” och därmed inte lika intressanta som exempelvis extremism, gängkriminalitet och annan brottslighet.

I mediepodden Atladottir & Bjurwald intervjuade vi för två år sedan Expressens grävande medicin/hälsojournalist Anna Bäsén om just avsaknaden av gräv kring exempelvis skönhetskliniker där unga kvinnor lägger enorma summor på att injicera potentiellt skadliga medel. Vi talade också om den skeva fördelningen (både ämnes- och könsmässigt) av de grävpriser som är centrala i en genre där prestige är allt. Tyvärr har ingenting förändrats sedan dess.

I DN sammanfattar David Lagercrantz mycket bra vikten av undersökande journalistik i en tid som präglas av populism och propaganda från alla håll: “Det blir allt tydligare att det fria ordet är under attack i världen i dag,” konstaterar han. “Antidemokratiska krafter växer sig starkare, och lögnen och desinformationen får ett allt större inflytande i det offentliga rummet. Undersökande journalistik är därför viktigare än någonsin.”

När traditionella medier inte bara får ekonomiska tillskott utan understöd av digitala aktivister, som skett i tidningen ETC:s senaste avslöjanden om SD:s nazistkopplingar, får man verkligen hopp om den grävande journalistikens framtid.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Journalistiken får kanske ställa sitt hopp till mecenater first appeared on Opulens.