LYRIK. Vi har idag nöjet att publicera dikter av David Isberg. I hans skrivande är landskap av olika slag ett återkommande motiv. Men det handlar också om sorgesånger och drömmar.

David Isberg är 35 år gammal, en landskapsarkitekt som numera arbetar på ett folkbibliotek. Han har tidigare varit publicerad med en essä om berättande landskap i Tidskriften Landskap.

Isbergs skrivande bottnar i landskapen, i sorgesånger och i den drömda verkligheten. Han säger att han har ett livslångt behov av att gestalta inre upplevelser och förnimmelser. I grunden har Isberg en utbildning inom fri konst, och skapande i både bild ord har alltid varit en del av honom.

Nu är vi glada över att få publicera några av Isbergs dikter. Dikterna inleds med några av Isbergs tankar om dem.

CAROLINA THELIN

Löv som snart faller

En dikt om hösten, en sorgesång. Men samtidigt är det ord om den lättnad som det kan innebära att bara få släppa taget, att få vila, att få vara människa i en värld som inte alltid gjord för oss.

Löv som snart faller
och ska få vila vid vattnet.

Vågor som snart sköljer
och ska få smeka stranden.

Stenar som vilar
och ska få nötas ner,

ner, och bli till jord
och ska få omsluta din hand.

Skimrande sorg, blödande regn
och tårarnas mjuka sälta.

Svartöga

Du stannar upp, och kan för en stund vila i en direkt ögonkontakt med skönheten, med den sköra och tidsbestämda skönheten.

Svartöga
brinnande iris
och din klättring
                      mot ljuset.

Mörköga
dränkande blick
och dina vindar
                      från skälvande toner.

Svarta hål
djupa avgrund
och din växtkraft

                      tar snart slut. 

Men bara för att du står där

För mig handlar de här raderna om när allt fallit ihop, när benen inte längre bär och tanken inte längre håller. En dikt om att då få hitta en plats att vila på.

Men bara för att du står där
dina sår är
och bara för att du fotograferar
dina mörkaste minnen
och framkallar dem
i ljuset av din ånger
så vill jag gråta dina tårar.

Då vill jag lyssna
till dina suckar
medan månen sjunker
i vattnen som andas
tidernas återkomst
och deras utplåning.

Men bara för att du stannar
och inte längre kan
och för att du kanske
inte vill se någon mening
utan bara sjunka
så vill jag andas åt dig.

Då vill jag öppna
porten mot gatan
och låta dig vila
omgiven av mina krukväxter
och regnen de kan falla
bäst de vill
där utanför.

Vandra

Livet står inte stilla. Det förändras, oavbrutet. Ibland kan det kanske vara bra att påminna sig om att det finns något vackert och tröstande i detta, trots allt det som samtidigt kan verka skrämmande och svårt.

Vandra

ett steg närmare,
ett steg mot en fjärran viskning.
Havets avlägsna rytmiska brus
vilar i väntande stämmor.

Bortom violetta dalgångens skimmer,
bortom en skog i brand.
Bort, tag ditt steg,
res dig ur dimhöljda bäddar.

För där står en man
i dräkt lik en fågels,
med vingar som tröstar
och låter en längtan gro.

Toner från tusen drömmar,
tusen nätters tårar.
Vågen får vila mot stenen,
rör den, rubbar dess fäste.

Mitt barn,
vänd dig i trygghet.
Jag sjunger en visa för dig
om vinden, om regnet, om månen.

The post Littestraden: Dikter av David Isberg first appeared on Opulens.