UNDERSKATTAT. Kanske har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Speciellt gäller detta när klyftor, segregation och oro sprider sig, skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan länge har det talats om GAL-TAN-skalan. Att den traditionella höger-vänster-skalan håller på att ge vika för en konfliktlinje dragen mellan det libertära/libertarianska och det reaktionära. Mellan grönt, alternativt och liberalt versus traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Men hur väl stämmer det med läget i landet? Ganska väl, åtminstone om man konstaterar att vi efter flera månaders turbulent ovisshet fått en mittenregering där grönt, liberalt och ljusrött gått ihop. En koalition som spärrat ut de konservativa krafterna och den högernationalism som sannolikt hade kommit med på köpet.

Samtidigt syns en annan paradoxal tendens — att just de partier som tydligast förkroppsligar denna politiska riktning går sämst just nu. För på sistone har Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och Jan Björklund meddelat sin avgång. Alla företräder de partier som tappat stort under den senaste tiden. Feministiskt initiativ gjorde ett katastrofval och nådde inte ens upp till en procent av väljarna. Miljöpartiet och Liberalerna hamnar långt under fyraprocentsspärren i de senaste opinionsmätningarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fast på ett sätt är det logiskt att de tre partiledarna avgår. För i ett krisande parti sitter alltid partiledare löst. Men är det verkligen så enkelt?

Betraktar man istället vårt land och dess förmenta egenart, framträder fler paradoxer. För det sägs ju att Sverige är speciellt inriktat på värderingar som jämställdhet, individualism, miljövänlighet och modernitet. Just sådana värderingar som profilerar Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Liberalerna.

Här finns en del att ösa ur, exempelvis Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs omtalade bok om Är svensken människa?, publicerad för ett drygt decennium sedan. Här påstås att essensen i att vara svensk är strävan efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande. Jaget är långt viktigare än familjen, klasstillhörigheten eller religionen. Liknande tankegångar förekom också i Fredrik Lindströms tv-serie Världens modernaste land.

Vid sidan om detta finns antropologen Hofstedes välkända kulturdimensionsteori där olika länders befolkning placeras inom ett antal skalor. Enligt dessa skalor utmärker sig Sveriges befolkning för sina individualistiska, sekulära och moderna värderingar. Hög tillit, låg grad av maktdistans, en vilja till förnyelse och jämställdhet.

Så vad betyder det här? Kanske att dessa värderingar är så pass cementerade att dess profilpartier har tappat sin Unique Selling Point? Eller befinner vi oss på en återresa, i ett bakslag och i en baksmälla? En resa där tes, antites och syntes är hållplatser, om vi nu prompt ska blanda in Hegel.

Ett annat sätt att fånga rörelserna i tiden finns i den brittiska journalisten David Goodharts omtalade uppdelning mellan anywheres och somewheres. Anywheres, eller varsomhelstare på svenska, är personer som bejakar globaliseringen och trivs i olika miljöer och bland olika kulturella företeelser. Ofta är de högutbildade, urbana och beresta också. Kanske kan vi också kalla dem öppenhetare eller världskramare. Eller södermalmare och overklighetens folk, för att låna röst från belackarna.

Somewheres — nånstansare — är i gengäld personer som känner sig starkt bundna till en plats och dess typiska värderingar och beteenden. Här tecknas ofta bilden av arga arbetarmän som släntrar fram på en bruksort eller i ett rostbälte, trots att jobb, kvinnor och övriga möjligheter sedan länge flytt sin kos, ofta i riktning mot de större universitetsstäderna. Kvar är bitterheten, men också känslan av hemhörighet och samhörighet.

Kanske har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Speciellt gäller detta när klyftor, segregation och oro sprider sig. När skillnaden mellan vinnare och förlorare ristas allt hårdare.

Annars sägs ofta att politiken blivit mer medialiserad och personbunden. Politiker måste kunna tränga ut ur rutan och tala direkt till sina väljare. Fixa retoriken, inte bara vara inlästa på partilinjen och siffrorna. Kunna leverera ett snabbt och snärtigt budskap som fastnar på journalisternas block och i väljarnas medvetande.

Utifrån detta kan det tyckas konstigt att just Schyman, Fridolin och Björklund lämnar sina poster nu, tre politiker som länge varit erkänt skickliga på att framträda i media.

Så GAL-TAN-skalan i all ära, men mest av allt verkar läget i landet vara präglat av förvirring och förbittring. Ett Landet Lagom som blivit en Paradoxernas Plats.

The post Landet Lagom har blivit Paradoxernas Plats first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. Den brittiske journalisten David Goodhart delar i sin senaste bok The Road to Somewhere upp mänskligheten i två kategorier: ”anywheres”, de som trivs varsomhelst, och ”somewheres”, de som helst vill bo nära sin mor.

”Varsomhelstarna”, eller den globaliseringsvänliga övre medelklassen om man så vill, utgör en fjärdedel av befolkningen, medan ”någonstansarna” uppgår till hälften. En fjärdedel är lite både och, enligt Goodhart som tidigare betraktade sig som progressiv liberal.

Han lägger nu emellertid ut texten om varför han själv inte längre vill övertyga dem som prioriterar grupptillhörighet och trygghet framför oberoende och flexibilitet. Det är inte vägen till lycka för alla. Goodhart hävdar att den tongivande urbana klassens dominans till och med kan leda till samhällsupplösning och att folkets val av Brexit och Trump förebådar detta.

Det är sant att värderingsskillnaderna mellan välutbildade kvinnor i (universitets)städer och lågutbildade män på landsbygden i Sverige är tydliga. Det märks också på hur de lever, resonerar och röstar.

Men som skriftställaren Nicklas Lundblad invänder mot Goodharts resonemang i tidskriften Axess (nr 5): grupperna behöver inte vara statiska över tid. Urbaniseringen, migrationen och längre utbildning gör att fler blir varsomhelstare.

Centerpartiets chefekonom Martin Ådahl lyfter i sin artikel i Axess korrekt fram att den verkliga orättvisan är att vissa med enkelhet kan göra en bildnings- och klassresa. Andra har dåliga möjligheter att röra sig socialt och geografiskt och de känner därför en rättmätig ilska.

Ådahl påpekar att ”detta är utmaningen i vår tid. Alla är vi någonstansare, frågan är bara hur vi ges möjlighet att så långt som möjligt få skapa vårt var som helst, inte bara någon annanstans, utan på just den plätt i tillvaron som vi befinner oss.”

Richard Florida, som länge varit en guru för stadsplanerare, är inne på samma tankar. Han drev tidigare tesen att det han kallar för den kreativa klassen skulle driva på utveckling och tillväxt för alla och att det därför är viktigt att locka talanger till urbana miljöer. Nu testar han hypotesen att det är de redan framgångsrika som vunnit i stadskärnorna medan utanförskap breder ut sig i förorterna.

Varsomhelstarna sitter sedan länge på många maktpositioner i medier, myndigheter, politik, akademi och näringsliv. De driver på för mer globalisering och digitalisering. Kör på! önskar de (liberaler av olika schatteringar). Vänta! Lyssna! uppmanar modesta någonstansare (Goodhart, liberalkonservativa moderater och socialdemokrater). Halt! ropar renläriga någonstansare (sverigedemokrater).

De vill åt olika håll, minst sagt.

Frågan är om någonstansarna ens längre vill göra en kulturell klassresa och bli varsomhelstare. Intresset att bekräfta sina uppfattningar och stanna kvar där man är verkar på många håll vara starkt. Polariseringen växer.

Att skillnaderna blivit större – eller åtminstone exponeras tydligare med högt tonläge i sociala medier och politiken – torde inte ha undgått någon. Men Goodharts deterministiska analys avslöjar en onödig och trist pessimism. Människan – var och en – äger en förmåga att med rätt förutsättningar vinna framgång och lycka. Utbildning är kanske viktigare än någonsin. Världen har dessutom flyttat in på våra skärmar och ligger bara några klick bort.

Oavsett klassificering och grupptillhörighet, människor är och förblir olika varandra. Låt de som vill göra en långresa göra det och de som vill stanna hemma bli där. Visa lite respekt och tolerans, please.

The post Var känner vi oss hemma? first appeared on Opulens.