ROCKMUSIK. Patrik Stigsson har sett en aktuell utställning i London om David Bowie. Här berättar han om den och vad Bowie betytt för honom och mänskligheten.

Första mötet med David Bowie

London var draperat med bilder på en ung man med eldrött hår, slutna ögon och ett blixtsminkat ansikte. Året var 1973 och jag var på skolresa. Jag var sexton och visste knappt vem David Bowie var. Men denna ansiktsbild och låten Aladdin Sane, med det banbrytande och i rocksammanhang högst okonventionella pianosolot, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Bowie har varit med mig sedan dess. Jag har köpt hans plattor, upplevt honom live och sett konsertfilmer och dokumentärer. Jag har upprepade gånger besökt 23 Heddon Street i London, platsen där omslagsfotot till Ziggy Stardust-albumet togs, och den jättelika muralmålningen i Brixton, den stadsdel där Bowie föddes. Jag har gått på guidade turer i London och Berlin.

Jag vet förstås att en konstnär, en artist, hur nära man än upplever att denne är, aldrig kan bli mer än en fantombild i ens inre. Och ändå: när artistens uttryck och attityd har format hur man ser på sig själv och världen, när musiken funnits med vid avgörande livsskeden, ibland som tröst, ibland triggande euforisk glädje, vad är kontakten då om inte en sorts vänskap?

David Bowies  bortgång 2016

Den 11 januari 2016, dagen då nyheten om att David Bowie gått bort nådde världen, reagerade jag följdriktigt som om jag mist en närstående. Jag drog ned persiennerna, lade mig på soffan under en filt och lyssnade igenom hela diskografin. Från ”David Bowie” (1967) fram till ”Blackstar”, skivan han släppt bara tre dagar tidigare.

När min 14-åriga dotter tillsammans med en kompis kom hem från skolan bad jag dem stänga av sina mobiler och sätta sig ned. Jag frågade om de visste vem som hade gått bort. Hade de kanske pratat om det i skolan?

Det hade de inte. Trots att de haft musiklektion.

Det är David Bowie, sa jag. En man som med sin nerv, personlighet och outsinliga kreativitet har inspirerat nästan alla andra nu levande rockartister. Madonna^[1] och Lady Gaga^[2] inte minst. Ett unikum, ett geni, den störste sen Jesus.

En föreläsning

Därefter drog jag med hjälp av Youtube hela Bowies historia: Ziggy Stardust, Aladdin Sane, The Thin White Duke, Major Tom, Life on Mars, Heroes, Let’s Dance ända fram till Where Are We Now? – låten där han ser tillbaka på tiden i Berlin.

När de hämtat andan fortsatte jag med Ullevikonserten 1983 och allra sist videorna ”Blackstar” och den blytunga och nästan obegripligt smärtsamma ”Lazarus”, släppt tre dagar före hans död, där han sjunger liggande i en sjukhussäng med bandagerade ögon och avslutningsvis kliver baklänges in i en upprättstående likkista.

De satt kvar under hela föreläsningen, och om jag läste reaktionerna rätt så lyckades jag få dem att i alla fall ana något av vad mannen betytt. För mig och för mänskligheten.

Utställningen i Nederländerna

Jag arrangerade ett minnesaltare med levande ljus och foton och draperade hela huset med memorabilia och vinylkonvolut. (Efter någon vecka frågade min dotter med en lätt bekymrad röst: Hur länge ska du hålla på så här, pappa?)

Kort därefter reste jag till den nordnederländska staden Groningen för att se utställningen David Bowie Is.

I kondoleansboken som lagts ut i anslutning till utställningen plitade jag ner en fri tolkning av den dikt Gaius Valerius Catullus^[3] skrev till sin bror inför dennes begravning:  

Genom många länder,

och över många hav
har jag färdats till dig
för att bära fram en sista gåva
och tala förgäves till stum aska.

Ty ödet har ryckt dig ifrån oss,
ack, tagit dig ifrån oss,
och lämnat oss kvar
att hedra dig enligt de gamla sederna,
så som generation efter generation har gjort.

Tag ur mina händer denna sorgsna gåva,
medan mina tårar faller tysta.

Och för evigt, min broder: 

Hail and farewell

David Bowie i London 2026

Nu, tio år efter hans död, möter jag honom igen. Jag är tillbaka i London och ser utställningen David Bowie: You’re Not Alone på Lightroom.

Utställningens regissör/creative director Mark Grimmer, som även stod bakom den legendariska David Bowie Is jag nämnde ovan, har haft ambitionen att presentera Bowie som tänkare, konstnär, filosof och esoteriker. Som mannen som ständigt bytte skepnad men aldrig förlorade sin genuina inre kärna och kreativa kompass.

Grimmer menar att myten om rockstjärnan Bowie är publikens konstruktion, inte Bowies egen. I stället för att förstärka hjältemyten har Grimmer velat fånga den man som genom sitt skapande ville ta reda på vilken hans relation till universum var och vad han gjorde här (Bowie: ”I think it all comes back to the same thing: trying to find out what our relationship with the universe is, and what we are doing here.”).

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk.

Arkivmaterialet, som kommer från David Bowie Archives i New York, har bearbetats och rekonstruerats för Lightrooms 360-gradiga rum, med konserter filmade från flera kameravinklar och framträdanden som aldrig tidigare visats (bland annat livebilder från en konsert i Earls Court 1978). Lokalens väggar är elva meter höga och ljudet omsluter besökaren helt.

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk. Bilder, citat, filmer och musik, teatraliska uttryck, intervjuer, anteckningar och låtskrivande glider kalejdoskopiskt in och ut ur varandra.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att utställningen skalat bort rockpersonan och försökt ge plats åt Bowies egentliga budskap, vilket, om man ska tro Bowie själv, handlar om det outsägliga: ”Att söka musik är som att söka Gud. Det handlar om att återerövra det som inte kan nämnas, inte kan ses, inte kan uttalas.”

Överväldigande utställning om David Bowie

Utställningen frågar inte vad Bowie gjorde, utan varför han gjorde det. Vilka var hans drivkrafter? Vad motiverade och inspirerade honom?

Det fungerar över förväntan. För mig blev detta den mest överväldigande och känslomässigt förkrossande upplevelse jag haft på år och dag.

Utställningen påminde mig om att Bowie i grunden var som vi andra. Han var inte en alien som föll ner på jorden, utan en man från Brixton som vågade följa sin inre röst. Som bestämde sig för att konsten var värd att leva och dö för. Vilket i praktiken innebar att vägra konformitet, att utmana tabun och aldrig för ett ögonblick snegla på möjliga hitlisteplaceringar eller recensenternas dom.

Han var en av de första artister som rakryggat bejakade sin bisexualitet, vid en tid då något sådant krävde verkligt mod. Han satte alltså strålkastarljuset på det vi idag kallar hbtq, långt innan detta blev ett etablerat begrepp.

Genom sin konstnärliga kompromisslöshet och uppriktighet blev David Bowie en förebild för alla som inte ville eller kunde leva enligt etablerade konventioner. Han gav mig och många andra tillåtelse att bryta mot normerna och bejaka vår egenart.

Min dotter frågade en gång hur länge jag tänkte hålla på. Nu vet jag svaret: så länge musiken lever. Så länge Bowie lever.

Med andra ord – för alltid.

^[1] Madonna på Facebook efter Bowies död: ”Jag är förkrossad. David Bowie förändrade mitt liv för alltid. Jag kände mig aldrig hemma när jag växte upp i Michigan – som en udda fågel, en som inte riktigt hörde hemma någonstans. Jag gick på konsert med honom på Cobo Arena i Detroit. Det var min första konsert. Jag smög ut hemifrån med min kompis, båda iklädda mantlar. Vi åkte fast efteråt och jag hade utegångsförbud hela sommaren, men det spelade ingen roll. Jag hade redan många av hans skivor och var djupt inspirerad av hur han lekte med könsroller och identitet – hur han var både maskulin och feminin, rolig och allvarlig, skarpsinnig och vis. Hans texter var originella, ironiska och gåtfulla.

Vid den tiden uppträdde han som The Thin White Duke, med mimartister på scenen och en genomtänkt koreografi. Jag såg hur han skapade en persona och vävde samman olika konstformer inom rockens ramar för att skapa något alldeles eget. Han var så inspirerande och nyskapande. Unik och provocerande. Ett sant geni. Hans musik var alltid en källa till inspiration, men att se honom live satte igång en resa som jag hoppas aldrig tar slut. Hans fotografier hänger runt om i mitt hem än idag. Han var så stilfull, vacker och elegant – så långt före sin tid. Tack, David Bowie. Jag är dig mycket skyldig. Världen kommer att sakna dig.” (@  https://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-35279642)

^[2]  Lady Gaga frågar sig själv varje morgon: “Vad skulle Bowie ha gjort nu?’” Hon har beskrivit Bowie som avgörande för hela sin konstnärliga identitet. När hon som 19-åring för första gången såg omslaget till Aladdin Sane förändrades hennes perspektiv för alltid. Han introducerade henne till en livsstil av total fördjupning i musik, mode, konst och teknik. De möttes aldrig men de  var brevvänner, och i ett brev till honom skrev hon att hennes hela karriär hade varit ”en konstnärlig bön om att du ska lägga märke till mig.”

På Grammy-galan 2016 framförde hon en storslagen hyllning till honom, det svåraste hon sagt sig ha gjort i sin karriär.

Om sista albumet Blackstar sa hon: ”Det är en av de mest storslagna bedrifterna en artist någonsin har utfört: att skapa ett mästerverk om sin egen död. Kan du föreställa dig det? Att gå in i studion varje dag och exponera ditt hjärta när du vet att du är döende?” (@ AI Claude)

^[3] Gaius Valerius Catullus var en romersk lyriker som levde cirka 84–54 f.Kr. Han räknas som en av de främsta poeterna i den latinska litteraturen. Han är mest känd för sina kärleksdikter till en kvinna han kallar Lesbia, troligen en pseudonym för Clodia Metelli, en gift aristokratisk kvinna. Förhållandet var passionerat och turbulent, och dikterna skildrar allt från hänförelse till svartsjuka och bitterhet med en psykologisk skärpa som fortfarande känns modern.

Hans samling består av 116 bevarade dikter i en rad olika versmått. Utöver kärleksdikterna finns skämtsamma smädesdikter, sorgekväden och ett par längre episka stycken. Han hade ett stort inflytande på senare romerska poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius. (@ AI Claude)

The post David Bowie och konsten att vara människa first appeared on Opulens.

BOWIE. Gussy Löwenhielm har hittat tillbaka till David Bowies liveplatta från 1974 och funderar över vad som egentligen ryms i en cirkel.

Jag fick ett bra uppslag till en text idag. Tanken var att utgå från David Bowie för att gräva i det förflutna, nämna att jag fyllde 50 år nyligen, att jag har hittat tillbaka till David Bowies liveplatta David Live från 1974, återupptäckt eposet ”Width of a Circle” och sedermera knutit ihop hela texten med att förra årets Idolvinnare Margaux Flavet lagt upp en version av den på TikTok med knorren att det finns hopp för dagens artister. Det hade kunnat bli en fin text med diverse navelskådningar, lite smala referenser till min första idol med en blinkning till programmet ”Idol” för att sen landa i en framåtblick i sann ”Spanarna”-anda. Jag hade sedan skickat texten till diverse tidningar för att till slut få den publicerad i Opulens. Därefter hade jag delat den i sociala medier för att efter att hela kalaset tagit en och en halv dag i anspråk erhålla hela sju likes och inte så mycket mer. Och det får man såklart säga vad man vill om. Men den stora frågan är väl ändå om det är värt det.

För säkerligen har varken du eller jag tålamod att genomföra det här. Det finns liksom inte tillräckligt fokus längre. Jag ville med en framåtlutad anda med snärtiga oneliners, mycket igenkänning och ett driv som inte går att vika för hålla er fastnaglade vid skärmen. Och då kanske en relativt okänd låt från Bowies tidiga epok inte är rätt väg att gå trots det faktum att Idolvinnaren sjungit in den på TikTok. (Glöm inte sökorden ”Idol” och ”TikTok”!)

Jag hade också kunnat göra en tutorial, alltså en handledning beträffande själva låten och delat den i sociala medier. Men där hade jag inte varit först. Under rubriken ”Analyzing Bowie” kan man höra en person av östeuropeiskt ursprung dissekera Bowies ambivalens kring vilken kraft han egentligen attraheras av, den mörka eller den ljusa, i ett Youtubeklipp med 372 visningar. Rätt skral utdelning. Så varför skulle en text slå högre? Jag är ju inte direkt Andres Lokko eller Fredrik Strage. Jag är jag. Och det är jag rätt tillfreds med. Framför allt när jag får göra vad jag gillar. Och jag gillar att skriva om smala ämnen inom kultur med utgångspunkt i mig själv. Men jag gillar också att beröra. Och få folk att upptäcka kulturuttryck de inte hade en pejling på att de skulle bli berörda av. Så frågan vi bör ställa oss är kanske om det går att beröra trots att ämnet är smalt och att jag är okänd som kulturskribent betraktad. Jag vill gärna tro det.

Sångaren, skådespelaren och artisten Tom Waits beklagade sig i en intervju över att han bara blev erbjuden jättestora roller i pyttesmå filmer och pyttesmå roller i jättestora filmer. Och ett exempel på detta är såklart hans roll i Francis Ford Coppolas version av Bram Stokers ”Dracula” där Draculas mörker tar hans själ i besittning varför han stängs in på mentalsjukhus och ofrivilligt får bära tvångströja under större delen av filmen. Tankarna går direkt till Rosemarys´s Baby där John Cassavetes rollfigur säljer sin själ till Satan för att få större roller. Men det har alltså inte Tom Waits gjort som får nöja sig med ännu en liten roll. (Använd ”Nosferatu” som sökord. Kanske Bill Skarsgård. Och fortsätt med fler exempel på smal kultur här nedan.)

Smal kultur och mörkrets drivkraft

Radioheads sångare Thom Yorke köpte hela det smala skivbolaget Warps katalog efter att ha avslutat sin turné med ”OK Computer”. Detta resulterade i mästerverket ”Kid A”. Min favorit i Radioheads katalog. Och när jag nyligen besökte Konserthuset i Stockholm för att avnjuta en bejublad konsert med stående ovationer av Edvard Griegs Pianokonsert i A-moll fick vi först lyssna till cellisten och tonsättaren Chrichan Larssons uruppförande av det moderna, något krävande och klangfärgberikade verket ”Rocking Bodies”. Ett smalt kulturuttryck som fick luft under vingarna tack vare att Griegs pianokonsert lockade till ett näst intill fullt konserthus. Och om vi stannar kvar i Norge för ett ögonblick så kan man även dra en parallell till Knausgårds ”Nattens Skola” där vi återigen får ett exempel på mörkrets drivkraft och hur smala referenser får stor spridning. En något mörkare paus och välformulerat avbräck från Morgonstjärnan-serien. Och Bowie är inte sämre.

Cirkeln sluts

Jag har aldrig varit ett stort fan av Bowies kommersiella succéer. Låtar som ”Life on Mars”, ”Rebel Rebel”, ”Changes” och ”Let’s Dance” har aldrig tilltalat mig. Men. Jag kan köpa dessa alster så länge jag får utdelning i form av ”Big Brother”, ”Andy Warhol”, ”Breaking Glass” och ”Width of a Circle”. Och det är här cirkeln sluts. För efter att Bowie släppte mitt återfunna mästerverk ”David Live” påbörjade han det som skulle kallas The Lost Year då han flyttade till Los Angeles, bara två dagar innan jag föddes på andra sidan USA, och enligt min mening nådde sin kreativa peak.

Hans diet under den här tiden bestod av röd peppar, mjölk och kokain. Till det insöp han beatniklitteratur, dystopiska världsskildringar samtidigt som han tog del av fascistiska värderingar, hängav sig åt den judiska mysticismen i form av kabbala och satte sig in i ockultism signerad Aleister Crowley. Han drunknade i sitt ego och sitt oerhörda intellekt och nådde alltså en osannolik nivå av kreativitet. Och skivan ”David Live” var språngbrädan in i The Lost Year. Blott 27 år gammal serverar han en homogen, välarrangerad och sofistikerad skiva där alla gamla låtar får en ny identitet i denna konstrockiga, cabaretliknande och avantgardejazziga skrud. Och mest framträdande är ”The Width of Circle”, en drygt åtta minuter lång odyssé som jag inte förstod mig på när jag var nio år och hade med skivan till fritids. Men idag är det min absoluta favorit bland Bowies framträdande alster.

Vad ryms i cirkeln?

Så frågan är väl egentligen om vi måste tillgodose kraven på att göda mainstream-klientelet för att få sprida mer esoteriska navelskåderier. Naturligtvis inte. Regissören Yorgos Lanthimos är väl ett bra exempel på hur man inte behöver tumma på sin kreativitet för att nå framgång. Men en liten en blinkning till Mörkrets Furste kan ju aldrig skada. Och här skulle jag också kunna knyta ihop det med att sälja sin själ till Satan och få Faust anställning. Men det skulle underminera hela texten på ett jävligt dåligt sätt.

Och varken TikTok eller ”Idol” är väl Djävulens påfund men det är enormt kommersiella plattformar och för mig får de gärna finnas så länge de leder till att sprida genomarbetad och sofistikerad musik.

Så nu när cirkeln sluts kan man fråga vad som ryms i den. Tja, ett pentagram kanske.

The post Gussy: Vad ryms i en cirkel? first appeared on Opulens.

SKIVSLÄPP. Timo Kangas inleder det nya året med att göra en djupdykning i floden av ny musik. Han har lyssnat på allt från Iggys nya album till svenska Holy Nows väna indiepop.

Iggy Pop är tillbaka och han är arg och bullrig igen på ”Every Loser” (Gold Tooth/Atlantic, LP/CD/CASS/DL). Efter en rad stilkast med jazzigare tongångar, franska låtar och en mer eftertänksam rockmusik verkar han nu ha bestämt sig för att återgå till rötterna i den där bråkigt punkiga rocken fjolårets Polarpristagare var med att skapa. Allra punkigast är det i den kändiskritiska låten ”Neo Punk”, som tangerar Black Flag och Off! i attack.

I ryggen har Iggy Pearl Jam-gitarristen Stone Gossard, Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan, samt trumslagarna Taylor Hawkins (vila i frid) från Foo Fighters och Red Hot Chili Peppers-sockan Chad Smith. Producent har Andrew Watt agerat, känd från Eddie Vedders soloalbum Earthling och Ozzy Osbournes senaste.

Watt rattade även Morrisseys nya, ännu ej utgivna album, som Iggy för övrigt gästar. Samarbetet innebär en nytändning för 75-åringen.

Soundet är klart, trots att det ofta är nedlusat med gitarrer. Det närmaste Iggy kommer attityden från Stooges glansdagar är i ”Frenzy” (där kraftuttrycken grasserar) och ”Modern Day Rip Off” (det där enkla pianot!). New Atlantis är å andra sidan en klimat-orolig hyllning till hans nuvarande hemvist, Miami. Annat är faktiskt mer i linje med hur Iggy Pop låtit på senare års album. 

Iggy Pop är ett känt exempel på hur gamla skivor kan innehålla musik som är helt ny för dig och mig. Ett färskare exempel är “No Use To Grieve” med Richard Gibbs (Sweet Mental Revenge, LP/DL), en i raden av guldklimpar som eldsjälen L-P Anderson rotat fram ur gömmorna.

Svensken med det passande namnet driver skivmässor och skivetiketter med samma iver som han samlar på sig obskyra vinylbitar.

För att dela med sig av sina fynd släpper han bland annat den här ytterst ovanliga, en gång i tiden privatpressade countryskivan från 1970. 

Det är oborstad, rättfram country i Hank Williams fotspår. Sorg och otur i livet och kärleken, en myckenhet drickande. Tematiken känner vi igen från klichébilden av hästjazzen.

Men sänk ner nålen i vinylen och du fastnar i Louisiana-honky-tonkens träsk. Richard Gibbs är äkta vara, odistillerad känsla utan is. En låttitel som “Too Busy Hurtin’” säger allt. Själva utgåvan är också av toppklass, med läckert, utvikbart omslag och omslagstext av Luke Torn från musikmagasinet Uncut.    

Samtidigt kommer en ovanlig power pop-LP ut på en annan av L-P Andersons skivetiketter. “The Trend Is In” (One Way Ticket, LP/DL) är en bortglömd sak från 1982 som numera betraktas som en raritet. The Trend var en kvintett från Kennett, Missouri med melodiska gitarrpopdrömmar i kölvattnet på den där vågen med smala slipsar och ringande gitarrer som uppstod i samband med The Knacks enorma framgångar (alla minns väl ”My Sharona”?). 

Några liknande listplaceringar nådde aldrig The Trend. Den lätt hemgjorda känslan bidrog säkert till detta, men det är fascinerande lyssning 2023.

Gitarrpop med en ibland punkig energi, nu klädd i utviksomslag, med historisk text av Kieron Tyler från Mojo, bonusspår och bilder från tiden. Tonåringar i formalin, för evigt förevigade.    

L-P Anderson står även bakom en välkommen, remastrad nyutgåva av australiska power-pop-kvintetten The Spliffs singel “You Know What They’ll Say” (One Way Ticket, 7”/DL). Originalet från 1986 är svårt att lägga vantarna på, så det gäller att passa på om du diggar energisk gitarrpop med 1960-talstouch och influenser från såna som The Easybeats.

The Trend är inte långt från amerikaner som The Nerves och (Paul Collins band) The Beat. På innerpåsen (!) har Ric Menck från gruppen Velvet Crush och fanzinet Ugly Things författat en komprimerad historik över ett band som turnerat med The Saints och Hoodoo Gurus.   

Jerker Emanuelsson tackas på omslaget till The Spliffs singel. Emanulesson bor i Vara och är mannen bakom entusiastetiketten Sound Asleep.

Han ligger bakom en lång rad utgåvor med americana, altcountry, power pop och närbesläktade genrer. Till och med en vinylsingel med den numera så populära David Ritschard har det blivit. 

Det lilla bolagets långkörare är serien Hit The Hay, vars senaste volymer är 10, 11 och 12 (Sound Asleep, CD, ej streaming)  Jerker Emanuelsson är en lika inbiten musikälskare som vännen L-P Anderson. Även Emanuelsson har ett stort kontaktnät med artister som han ber om bidrag till skivserien. 

På Hit The Hay samsas klingande power pop-gitarrer med country och americana av den mer jordnära sorten. Ibland är det svårt att skilja genrerna åt.

Favoriter som Amy Allison, Mary Lou Lord, Roy Loney & The Longshots och Steve Almaas medverkar på volym 12, tillsammans med ännu mindre kända akter som Shane Faubert, Nite Sobs och Your Academy.

En spännande tur ner i den melodiska amerikanska myllan. Gillar du sånt som The Jayhawks, Marshall Crenshaw, Wilco, Steve Earle och Teenage Fanclub, och önskar gräva djupare är detta en god inkörsport in till den mer obskyra musiken.

Kolla in volym 10, med genrestorheter som Bill Lloyd och NRBQ-gubbarna i The Spampinato Brothers. Volym 11 rymmer Ben Vaughn (som jobbat med alla från Alan Vega till Kim Fowley), Beachwood Sparks-relaterade GospelbeacH och en räcka andra namn som jag måste undersöka närmare. Det är just den effekten Hit The Hay har.  

Att gräva och leta sig fram bland gammal musik är inspirerande, även minst för nytt skapande. En del artister använder sig av gamla stenkakor, 78-varvare, för att skapa ny musik på sina respektive färska album. Nathan Salsburg har vi kunnat höra på skivor med Bonnie “Prince” Billy, The Weather Station och Jake Xerxes Fussell.

Som artist i eget namn nyttjar han sig av brottstycken ur stenkakornas knastriga dokument från en svunnen tid (1914-1940) och skapar med sitt eget spel på elgitarr, resonator guitar, orgel och piano rent magiska stämningar på “Landwerk No. 3” (No Quarter, LP/DL).  

Det är tredje volymen i en serie skivor med Salsburgs ljudcollage. Så är Salsburg också curator för The Lomax Digital Archive, och lider ingen brist på grundmaterial att inspireras av. 

Nathan Salsburg bor i Louisville, Kentucky med sin fru, singer-songwritern Joan Shelley.

Även hon aktuell med en fin skiva i “The Spur” (No Quarter, LP/DL) Paret sporrar varandra, och på skivan medverkar bland andra Meg Baird, Bill Callahan, Wilco-Jeffs son Spencer Tweedy och Salsburgs gitarrduopartner James Elkington. En riktigt fin skiva som inte bör missas om du längtar efter intim och reflekterande amerikansk folkpop.

En annan person som rör sig i samma kretsar är Chicagobaserade Macie Stewart. Hon är verksam i gruppen Finom (som bytt namn från OHMME av rättsliga skäl) i brytpunkten mellan indierock och improvisationsmusik. Stewart spelar därtill fiol och keyboards i Marker som leds av avantgardejazz-nestorn Ken Vandermark.

Macie Stewart har arrangerat stråkar åt såna som Whitney och SZA, men hon är också en soloartist som nyligen besökte Sverige. 

Debutalbumet “Mouth Full Of Glass” (Full Time Hobby, LP/CD/DL)   serverar barock-ljudande, snygg folkpop med fingerplockande gitarr och stråkar som sveper in oss i trolska känslostämningar. Med glasskärvor lurigt instuckna.

Även Matthew Halsall besökte nyligen Sverige och jag hade förmånen att se hans smått briljanta konsert på Nefertiti i Göteborg.

Denna brittiska jazzman driver Gondwana, en Manchesterbaserad skivetikett döpt efter en förhistorisk kontinent. Gondwana har givit oss akter som GoGo Penguin och Portico Quartet, men Matthew Halsall är också artist i egen rätt. 

2022 har han släppt två EP-skivor av hög klass. Den senaste heter “Changing Earth” (Gondwana, 12”/DL),  och är en halvtimme lång EP med fyra spår som tillåts sträcka ut sig. Harmonisk, transcendental musik i arvet efter Alice Coltrane och den andliga jazzen, lugn jazz med harpa.

Låtarna har titlar som ”Yogic Flying” och ”Upper Space”. Den föregicks av nästan lika långa fyrspårs-EP:n “The Temple Within” (Gondwana, 12”/DL)  som är lika övertygande den, fast med högre tempo i låtarna.

Depeche Mode-fans har fått två överraskningar.

Båda är väldigt långt från moderbandets musikaliska hemvist. Sångaren Dave Gahan tar ut svängarna ihop med vännen Kurt Uenala på femspårs-EP:n “Manuscript” (hfn music, DL).  

Kurt Uenala har tidigare verkat under namnet Null + Void, med samarbeten ihop med Black Rebel Motorcycle Club, Moby, John Grant, The Kills och just Depeche Mode.

Han frågade Gahan vad det var för något Depeche-sångaren skrev i sina anteckningsböcker. Tankar och observationer, svarade Gahan, som började skicka inspelningar med sina uppläsningar till Uenala i isländska Fjörd.

Där använde Uenala bland annat akustiken i en katedral för att få rätt sound. Stämningsskapande och ganska ambient, med Gahans röst till.  

Gahans Depeche Mode-kollega Martin Gore vänsterprasslar medelst sång på en Bowiecover. Alva Noto feat. Martin L. Gore & William Basinski släpper den på tolvtumsvinylen “Subterraneans” (Noton, 12”/DL). En ultra-minimal version av låten ”Subterraneans”, som David Bowie lade sist på 1977 års LP “Low”.

Även den låter som om den spelats in i en katedral. William Basinski bidrar med Bowie-imiterande saxofon, och Gore med ordlös sång. Bowie har nämnt att låten är tillägnad alla som fastnade i Östberlin vid stadens uppdelning.

Ett tema som passar Alva Noto, som egentligen heter Carsten Nicolai och kommer från före detta Östtyskland. Han har tidigare samarbetat med bland andra Blixa Bargeld, Iggy Pop och Ryuichi Sakamoto. Med den senare komponerade han musiken till nyligen SVT-visade västernfilmen “The Revenant”. 

Alva Noto medverkar också på en ny hyllningsskiva till musikaliska vapendragaren Ryuichi Sakamoto, som på sistone varit svårt sjuk i cancer.

“A Tribute to Ryuichi Sakamoto – To the Moon and Back” (Milan, LP/DL)  sammanfaller med Sakamotos 70-årsdag och är en mycket fin dubbel-LP, där artister som David Sylvian, Devonté Hynes (även känd som Blood Orange), Thundercat, Cornelius, Hildur Guðnadóttir och Fennesz tar verk ur Sakamotos omfattande katalog och bearbetar dem efter eget huvud.

Elektroniskt, glitchigt, ambient och stämningsfyllt.  

Här på hemmafronten skapar Holy Now den vänaste indiepop på “Dream Of Her” (Lazy Octopus/Bird Will Sing For You, LP/DL). 

Ylva Holmdahl från Leksand, Samuel von Bahr och Julia Olander från Umeå och Hampus Hampus Edierström Swahn från Göteborg strålade samman på Fridhems folkhögskola. Då bestämde sig kvartetten för att skippa jazzen och göra något helt annat.

Andra albumet från det numera den numera Göteborgsbaserade bandet är den mjukaste pop du kan föreställa dig. Drömpop med extra bekväm huvudkudde.

The post Kangas klanger: Något nytt, något gammalt och indiepop first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

37. Space Oddity/David Bowie 1969

David Bowie lekte ofta med det androgyna och han utmanade. Bilden visar något alla kan överens om – han var snygg. Lämnade oss för tidigt, 69 år fyllda.

Nästan alla känner igen och älskar denna låt, skriven och framförd av David Bowie. Men de flesta tror att den heter Ground Control eller Major Tom. Fast namnet är Space Oddity. För både texten och titeln bygger på att Bowie sett Stanley Kubricks film, rymdeposet 2001 – A Space Odyssey från 1968.

Men stackars major Toms öde i Bowies låt är påhittat. Något liknande har aldrig hänt. Nämligen att en astronaut på rymdpromenad lossnar från kabeln och seglar ut i mörkret och in i evigheten.

Allt med rymden var superhett 1969. USA hade lovat att sätta personer på månen under året. Förväntningarna var stora. Det var anledningen till att BBC för en tid bannlyste låten, de tyckte att den var för dyster och motståndare till utveckling, för ”anti”. Men då Armstrong och Aldrin väl promenerat på månen och lyckligt återvänt hem fick den spelas igen.

Låten blev populär igen 44 år senare, 2013. Då gjorde kanadensiske astronauten Chris Hadfield, ombord på rymdstationen ISS, en video om sig själv till tonerna av Bowies mästerverk. (Imorgon: När allt går upp i rök)

Här kan du lyssna på Space Oddity!

The post Radio 208: “Space Oddity”/David Bowie, 1969 first appeared on Opulens.

RETROMUSIK. Klaus Schulze som avled den 26 april den här dystra våren var en av medlemmarna i gruppen Tangerine Dream. Jesper Nordström skriver här om bandet och lyfter fram debutalbumet som skiljer sig avsevärt från den ambientmusik som de senare blev kända för.

Likt den germanofil och krautolog jag betraktar mig som är det smärtsamt att erkänna att Tangerine Dream mer och mer framstår som att ha legat två år efter Pink  Floyd i innovation och idéer. Ta bara deras “Rising runner missed by endless sender” från albumet Cyclone där de uppenbart försöker stjäla marknadsandelar från sina engelska förebilder. Ett smakprov finns här.

Eller deras debutalbum här – Electronic Meditation – som i hela sin spretiga freeformattityd är hämtad från den psykedeliska rocken. Gemene man förknippar väl gruppen främst med strömlinjeformad elektronisk musik men här är det taggig rock och titeln är missvissande, snarast är Electric Meditation mer passande med den traditionella rocksättningen. Fast på instrumentlistan läser man även “brinnande pergament” och de experimenterade även med att plocka upp diverse ljud med känsliga mikrofoner.

Lyssna till exempel på “Cold Smoke“.

Det är närmast ett uppstädat livealbum där man gått in i studion och baserat det hela från den tid när man var husband på Zodiac Free Arts Laboratory i Berlin och det stället är för krautrocken vad 52:a gatan i New York var för bebopen, Cavern Club var för Beatles. Alla genrer har sin upprinnelse, sitt Mecka. Jo jag har varit och sett husfasaden, där ligger numera ett mäklarkontor. En potent bild av ett alltmer vattenkammat Berlin.

Det är definitivt inte ett lättlyssnat album men inte heller rena skott i mörkret i form av ljudflum. Klaus Schulze agerar batterist och ger sväng och driv och han skulle senare också ge sig in den renodlade elektroniska musiken och visst hör man i hans soloverk att han har en grund i slagverk, få kan som han få förprogrammerad musik att svänga.

Det här albumet är ett källflöde där de medverkande gick enormt inflytelserika musikerkarriärer till mötes, inte minst den tredje medverkande Conrad Schnitzler som blev en plågsamt hipp performancekonstnär och gav ut små obskyra kassetter och privatpressade vinyler. I hans fall nöjer jag mig med youtubelänkar för jag förutsätter att ni förstår att hans skivor är det bland det dyraste som finns att få tag på. Lyssna här,

Det är svårt undvika att tala om droger när det gäller psykedelisk rock och för att återvända till jämförandet med Pink Floyd så är Tangerine Dreams debutalbum inte en stor skön sommaräng med blommor och röka. Nej, snarare är det fråga om det optimalt berlinska soundtracket som mer för tankarna till nån fuktig källare med flimrande lysrör. Och därtill mer destruktiva kemiska substanser. Det är ett sound som skulle få en blek undernärd David Bowie att flytta till staden och skildra betongen.

The post Veckans vax: Tangerine Dream first appeared on Opulens.

SPRÅK. Den här gången plockar Jesper Nordström fram en vinylplatta med finska tolkningar av internationella hitlåtar. Det handlar med andra ord om språk och känsla.

Det finns några få verkligt lyckliga stunder när språkets klanger och former är kongeniala med dess innehåll.

Runt påsk förra året läste jag en parallelltextutgåva av den belgiske och nederländskspråkige poeten Hugo Claus som skildrar just den torrhet, dager som råder i våren. Ljudet av torra löv och kvistar som brister på skogsstigen. Och så det nederländska språket som i sig låter som ett enda stort knastrande, prasslande, grenar som bryts…

En aspekt av litteratur som kanske främst märks om man inte förstår språket utan ljudet blir det enda.

Så hoppar vi till melodikrysset, detta radioprogram som väl bara seniorer och ironiker som jag lyssnar på och som då och då tar och spelar en finsk variant av en internationell hit.

Ofta krockar språket med ens förkunskap eller grundkänsla om hur originalversionen är. För låt oss vara allvarliga, Bill Haleys “Rock around the clock” ska inte sjungas på finska, färdigdiskuterat, punkt slut.

Men precis som med Hugo Claus så kommer det då ett tillfälle där grundkänslan i materialet så väl passar med det aktuella språket.

Som när Lasse Mårtenson tar sig an Lou Reeds släpiga “Take a walk on the wild side“,  här på  samlings-lp:n “Huipulla 5” (i svensk översättning: ”På toppen, volym 5”) där även David Bowies låtar fungerar i sin nya språkdräkt. Det är väl, för övrigt, något med Bowies fylliga röst som så väl låter sig överföras till vårt grannlands mörka mustighet.

Fast när Lasse Mårtenson sjunger något i stil med “disco sisko päse” brister ändå fasaden på mig och jag garvar till lite distanserat ironiskt i alla fall.

Till syvende och sist är det nog ändå främst det här landets tangotradition jag gillar eftersom språket mer genuint gifter sig med musiken och det inte uppstår något skavande glapp.

The post Veckans vax: Lou Reed på finska first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki inleder året med att lyssna på poppig, mysig, svindlande och spejsad musik. 

Idel artister vill öppna och sätta sin touch på det hejdlöst spännande året 2022. Ska det bli ett mysigt år med Truls Mörck eller svindlande med Bob Hund? Och Di Leva firar David Bowies 75-årsdag den 8 januari med att släppa en cover på klassikern Heroes. Di Levas hyllning är snäll och poppig, sjungen med soft vibrato. Svårt att överträffa Bowie men rart med en hälsning till den saknade, döda mästaren. Full fräs årets första dagar.

Truls Mörck, tvålfager och begåvad musiker, sångare och låtskrivare som förut var med i det charmiga bandet Den Stora Vilan. Han skrev och sjöng där tex den fina låten Djuret med förtrollande öppningsrader ”När jag var ett barn lös jag ikapp med ett brinnande träd”. Sedan dess har han kuskat runt med Graveyard i Amerika och släppt ett par soloplattor på skivbolaget Fetish.

Truls är en passionerad hantverkare och jag blir alltid lika imponerad över hans skicklighet att sätta ihop låtar smakfullt och noggrant. Delikat ut i fingerspetsarna. Förra året släppte han skivan med passande namnet What a time to be alive. Orden man förvånat utropar varje dag. Den lät väldigt mycket George Harrisson. Sensuell, filosofisk, med lagom mycket rökelse.

Den 7 januari 2022 gav Truls oss en smak på framtiden, en singel med låtarna “Ball & Chain”, en akustisk variant av “What a time” och “Downhill from here”. Singeln känns som en parantes eller ett avstamp mot mindre mysticism och mer jordnära kvaliteter. Kanske ett försök att vara mer spontan och inte gå in och fila på varje detalj. Känns aningen anonymt, som om Truls inte riktigt landat i den nya tiden. Men vem har det?

Bob Hund släpper också en singel. Låten “Skräck eller Lycka?” Öberg och Company står mitt upp i sitt virrvarr av motsättningar, begripligt som blir obegripligt, känslor drar åt alla håll samtidigt.

Tajt och sårbart. Ett ljuvligt inferno som tilltar.

Ta gärna över 2022 med ert hälsosamma, musikaliska kaos!

Slutligen släpper magiska Josephine Foster en singel idag, fredagen den 14 januari. “Nun of the above“. En klok kvinna som förlöser och ger vila med spejsade små utflykter på synten och stabil, avspänd sång. Foster samlar elegant sina trupper inför nästa storslagna manöver. Ännu en blänkare från kommande fullängdaren.

The post Nya ljud: Truls Mörck, Bob Hund och Josephine Foster first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki har lyssnat på Yoko Ono, Jane Birkin samt Fripp och Eno. Hon konstaterar i årets sista “Nya ljud” att det just nu är gamlingarna som bär magin i musiken.

Jag skulle kunna berätta en rolig historia om hur jag lyckades förlora min ytliga bekantskap med Diamanda Galas genom att upphöja Yoko Onos sång… men den storyn hinner jag inte dra nu.

Nu ska jag istället recensera Onos senaste singel släppt igår 16 december det konstiga året 2021.

”Listen, the snow is Falling” heter låten med Yoko och The Plastic Ono Band. Gitarrerna låter som de gjorde -71. En lugnande, rörande jullåt med Yokos fina poesi. En äkta konstnär och poet.

Yoko Ono är nu 88 år men låter som en 20-åring och förmodligen är hon 20 forever i sinnet. Snow of love. Kärlekssnö. Hoppas Yoko fixar detta. Vi behöver det. Love you, Yoko.

En annan ljuv pärla släppt nu i december är skapad av Serge Gainsbourgs älskade Jane Birkin. Hon är 75 år men låter som 15, kommer med en jullåt “Oh! Pardon tu dormais…” Reggae och fransk erotik.

Oerhört snyggt, jag ryser, av stråkarna, sången, harmonierna. En duett med Etienne Daho.

Ju mer jag lyssnar ju mer slagen känner jag mig. Slagen av känslan, uppfinningsrikedomen och lidelsefullheten. Wow! Love you, Jane.

Idag 17 december släpps förresten en alternativ mix av David Bowies Changes. Låter lika bra nu som tidigare.

Och denna fredag släpps även en liveinspelning med mästarna Brian Eno och Robert Fripp. Ett gig i Paris det förtrollande året 1975. Det är lysande titlar som ”Water on water”, ”Wind on water” och ”An Iron Frappe”.

Jag tror jag ska lägga mig ner nu och dö en smula samtidigt som de här sköna instrumentallåtarna får transformera den jordiska bedrövelsen till lättnad och esprit.

Sammanfattningsvis så får man säga att det är gamlingarna och de döda som bär magin och ungdomligheten och kärleken. Där kan man snacka årgångsviner.

God Jul alla & Gott nytt år!

The post Nya ljud: Yoko, Birkin och Fripp & Eno first appeared on Opulens.

LÅNEGODS. Vem skrev “Life On Mars?” och “Stairway to Heaven” egentligen? Några av popmusikens mästerverk är lånegods men det kanske inte gör så mycket, skriver Anders Pihl.

Det kan ha varit 1970-talets allra lyckligaste stund. Åtminstone för David Bowie. Han satt en sommardag 1972 på en buss på väg genom London för att köpa ett par nya skor i stadsdelen Lewisham, men kunde inte bli av med den oemotståndliga melodin som fastnat i hans huvud.

Snart insåg han vad han hade på gång och hoppade av bussen två stationer innan. Han måste bara ta sig någonstans där det fanns ett piano.

”This song was so easy. Being young was easy.” Bowie har senare beskrivit hur enkelt ”Life On Mars?” kom till honom på bussen denna soliga dag i London. Hur han skyndade tillbaka till huset han hyrde i Southend och hur han blev färdig med både text och musik senare samma eftermiddag.

Frågan är bara om Bowies beskrivning av låtens tillkomst är helt igenom sann. Eftersom den värdigt skridande versmelodin i ”Life On Mars?” är kusligt lik huvudtemat i andra satsen av Rachmaninovs 2:a pianokonsert.

Hur kan man förklara detta? Spelade BBC Rachmaninovs stycke på radio samma morgon och kan Bowie råkat höra den och sedan upplevt den som sin egen? Jo, självklart. Det förefaller troligare än att det vore ett slumpmässigt sammanträffande.

En tredje möjlighet vore förstås att Bowie helt enkelt medvetet lånade temat till en ny kontext. Ända sedan 1967, då Procul Harum (felaktigt) påstods ha använt sig av ett Bach-stycke till sin stora hit “A Whiter Shade of Pale” har lån från klassisk musik ansetts som kreativa och mer eller mindre tillåtna i rockmusiken.

Juridiskt sett kan man inte äga en ackordföljd. Däremot en ackordföljd med en melodi.

Musikhistorien är full av allehanda lånegods. Gränsen mellan stöld och inspiration är ständigt flytande och de omedvetna lånen troligtvis de vanligaste. Ett berömt exempel är “My Sweet Lord” av George Harrison. Utgiven i november 1970 gav låten Harrison som förste Beatles-medlem efter splittringen en Billboard-etta. Det konstaterades snart att låten var väldigt lik en annan USA-etta, ”He’s so fine” med vokalgruppen The Chiffons från 1963. Rättegångsprocessen uppmärksammades stort i media.

Harrison förnekade inte de uppenbara likheterna mellan låtarna. I en kommentar frågade han sig själv: ”varför märkte jag det inte? Det hade ju varit enkelt för mig att ändra en ton här och där”. Att stölden varit omedveten blev också domstolens utslag.

En annat känt musikaliskt lån är ”Stairway to Heaven” av Led Zeppelin. De stillsamma inledande ackorden hör till vår planets mest spelade toner. Många har påpekat att Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page hade norpat introt från låten ”Taurus” av gruppen Spirit, skriven tre år innan. Att Page haft tillfälle att höra ”Taurus” vore svårt att förneka, eftersom Led Zeppelin och Spirit turnerat tillsammans. Att det bortsett från introt rör sig om helt olika låtar tog det en amerikansk domstol två år av segslitna förhandlingar att bestämma.

Det var inte första gången Led Zeppelin anklagats för låtstöld. Deras största singelframgång “Whole Lotta Love” bygger musikaliskt och textmässigt på blueslåten “You Need Love” av legenden Willie Dixon. Först 1985 fördes Dixons namn in som bidragande låtskrivare på Led Zeppelins skivkonvolut sedan gruppen erkänt stölden och gått med på förlikning.

Vad är en låtstöld? Juridiskt sett kan man inte äga en ackordföljd. Däremot en ackordföljd med en melodi. Vilket gör det knepigt när såväl harmonier som melodier i popmusiken standardiseras och tenderar att likna varandra. Mycket små avvikelser kan göra den ena låten till en hit och den andra till ett plagiat.

Den australiensiska humorgruppen The Axis of Awesome illustrerade detta med ”The 4 chords song”. Låten består av samma fyra ackord som upprepas. Det verkar först vara en enda låt men publiken skrattar gott eftersom gruppen sjunger rader från 38 kända hitlåtar som använder denna ackordföljd.

Lägg därtill att det var betydligt enklare att identifiera låtstölder innan samplern uppfanns. Om du tar ett beat från James Brown och drar upp eller ner det i hastighet och lägger på ett antal effekter, exakt var övergår stölden till nyskapande?

Alldeles oavsett fortsätter musik stjälas rakt av som aldrig förr. Att bara ta redan gjord musik förblir ett bekvämt sätt att få till något som säljer. Pojkbandet One Direction tycks exempelvis skötas av ett team med ett avslappnat förhållande till copyright. Flera av deras låtar skiner som nystulna cyklar på Blocket. Exempelvis är ”Best Song Ever” en snabb copy and paste av The Whos ”Baba O ’Riley”.

Sannolikheten för att bli stämd för en låtstöld följer en enkel logik. Den som sätter ny text till en cover åt sitt garageband behöver inte oroa sig. Den som når framgång med samma ”inspirerade” låt bör ha råd med bra advokater. Som Led Zeppelins sångare Robert Plant kommenterade förhandlingarna kring “Whole Lotta Love”:

”Well, you only get caught when you’re successful. That’s the game.”

Ett speciellt fall i låtstöldernas historia är år 2013:s stora hit “Blurred Lines” av Robin Thicke, rapparen T.I. och sångstjärnan Pharell. Låten bötfälldes med hela 7,3 miljoner dollar (då ca 64 miljoner kronor) för att ha kopierat “Got to Give It Up” av Marvin Gaye från 1976.

Detta fastställdes trots att domstolen hörde att “Blurred Lines” bygger på ett annorlunda harmoniskt förlopp och definitivt har en egen karaktär i sin hook. Sällsynt nog ansåg man istället att det var beatet och rytmen i basgången från “Got to Give It Up” som stulits.

Utfallet känns tveksamt ur musikalisk synvinkel. De allra flesta som skapar musik idag stjäl ett beat eller två före frukost. Möjligen var det mer en moralisk dom. “Blurred Lines” är ju en ganska osympatisk låt som tycks handla om det onödiga med sexuellt samtycke. Om det varit juridiskt enklare hade “Blurred Lines” kanske kunnat bötfällas några miljoner dollar för sitt sexistiska budskap. Nu fälldes den för en stulen basgång istället.

Kan man njuta av bra musikstölder? Är den stulna musiken mindre genuin? Borde den ens få finnas? Det man kan säga är att den del av vår hjärna som njuter av musik inte är inläst på upphovsrättslagar. Det är andra hjärnlober som bekymrar sig över om låtskrivarna vunnit rättegångarna och fått betalt.

Vi dansar utan att veta vart idéerna till musiken stulits ifrån. Det som räknas är hur det är gjort och vad som uppstått av dådet. Om den notoriske musiktjuven Håkan Hellström är den svenska popmusikens Arséne Lupin eller svenska popmusikens Jönsson-ligan handlar ju givetvis om tycke och smak.

Idag säger vi att ingen lät som Bowie.

Sanningen är att det mesta är halvstulet numera. Särskilt på topplistorna. Det som förr kallades låtstöld är idag en hörnsten i själva skapandet. Sluta sno våra låtstölder, klagar unga hiphop-kollektivet Rappare i samverkan och det är väl där vi befinner oss numera generellt sett.

Musikaliska likheter blir i en värld av slitna refränger och överanvända stilgrepp något odramatiskt. Imitation har alltid varit vägen framåt. Nästan all musik har en förlaga och har velat påminna om något annat. Bowie ville ofta låta som Jaques Brel. Just i “Life On Mars?” uttalat som Frank Sinatra. Idag säger vi att ingen lät som Bowie.

Det är också lätt att glömma att låtstölder rätt ofta är förbättringar i någon form. Det gäller till och med något så tråkigt som Roxette’s ”Listen to your heart”. Man måste medge att det rör sig om en förtydligad och framför allt bättre sjungen version av ”What about love” med gruppen Heart (sic), den låt som Per Gessle så solklart plankade.

Ibland växer den lånade musiken till något mycket större än bara förbättringar. De blir konstverk i helt egen rätt. För vad har ”Life on Mars?” egentligen att göra med Rachmaninovs senromantiska stil? Bowies briljanta sång och sångtext, den lysande refrängen och myllret av detaljer i hantverket gör låten till något fristående och unikt, även i Bowies mångskiftande katalog.

Så låt advokaterna sköta juridiken. De har betalt. Höj ett glas för musikhistoriens alla framgångsrika räder och plundringståg, de lyckade samplingarna, de fräcka kupperna och de lustfyllda snatterierna. Allt det som gör att man kan tala om lust och sann inspiration, inte beräknad vinstmaximering. Samla in svängningarna i rummet, dessa luftmolekyler som skavt mot varandra sedan dinosaurernas tid, och tanka ut dem i din fantasi. Det är ju där musiken blir till.

The post Stulen musik får oss att dansa first appeared on Opulens.

VINYL. Eftersom Jesper Nordström tar semester från Veckans vax skriver istället Clemens Altgård. Han har plockat fram en platta där David Bowie inte sjunger.

Bland de skivor jag ärvde efter min far fanns det faktiskt en med David Bowie. Lite förvånande kan tyckas eftersom David Bowie var min grej och inte min pappas. Men just i det här fallet var det kanske inte så förvånande ändå. Det rör sig om klassisk musik som mina föräldrar tyckte om. David Bowie Narrates Prokofiev’s Peter And The Wolf är titeln på albumet som gavs ut 1978 på RCA. Bowie sjunger inte, men står alltså för berättarrösten till Prokofjevs musikaliska saga, och på B-sidan finns Benjamin Brittens “Young Person’s Guide to the Orchestra, opus 34”.

För musiken svarar the Philadelphia Orchestra under ledning av Eugene Ormandy.

Bowie var dock inte nummer ett på RCA:s önskelista när det gällde berättarröst. Helst hade de velat ha Alec Guinness och om det inte var möjligt, Peter Ustinov. Men ingen av dessa herrar var intresserade av projektet. Alltså blev det något otippat David Bowie.

För vinylnördar kan det ju vara kul att veta att den amerikanska utgåvan pressades i grön vinyl. Men det är inte den jag har utan istället RCA:s “Deutsche Qualitäts Pressung” (ja, det står på omslaget) i svart vinyl.

Hur låter det då? Lyssna på ett smakprov här…

Bowies röst är här charmerande och lågmäld. Perfekt för en produktion med barn som främsta målgrupp. Det är Bowie från den mjukaste sidan. David Bowies son var sju år när albumet spelades in och från skivbolagets sida var man förstås inte dummare än att beskriva det som att rockstjärnan valt att delta i projektet för sonens skull.

Vad gäller Philadelphia Orchestras framförande av Prokofjevs och Brittens musik så är det av högsta klass.

The post Veckans vax: Bowies möte med Prokofjev first appeared on Opulens.

LJUDKONST. “Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya”, skriver Andreas Engström om Susan Philipsz utställning Lost in Space på Bonniers konsthall.

Utställning: Susan Philipsz Lost in Space
Bonniers Konsthall, Stockholm

”Med sin egen röst eller med instrument skapar hon arkitektur av ljud i utställningsrummen” står det att läsa om Susan Philipsz i häftet till Bonniers konsthalls utställning. Jag har läst liknande om ett flertal ljudkonstnärer vid det här laget. Men samtidigt som det är en högst allmän formulering är den intresseväckande. Vad gör hon med just det här rummet, med den här platsen? Förmår hon rentav ”synliggöra en sångs, ett musikverks eller en kompositörs glömda historia, såväl som rummet eller platsen i sig”?

Susan Philipsz är vid det här laget en av de etablerade internationella ljudkonstnärerna. Inte minst sedan Turnerpriset 2010 finns hon representerad i de prestigefyllda konsthallarna. Också i Sverige har man tagit henne till sig. Hon engagerades för det stora radiokonstprojektet The Distant Sound vid Världsarvet Grimeton Radiostation utanför Varberg 2014. På Bonniers konsthall deltog hon i ljudkonstutställningen Mer än ljud 2011.

I en intervju som går att lyssna på i den för utställningen gjorda medieavdelningen talar Philipsz om ”the sculptural aspect of sound” och frågar retoriskt ”what happens with your body when you put sound in a room”. Philipsz bakgrund är bildkonsten och jag känner igen denna bildkonstens fascination för musiken; dess beståndsdelar, teori och teknologier och hur detta tar sig uttryck i det sociala eller idémässiga snarare än i det fysikaliska eller arkitekturmässiga. Mer relationellt och, säg, ”teoretiskt” än material.

Är detta något problem? Egentligen inte, men de konceptuella och trots allt teoretiskt-musikaliska anspråken leder till slut till ett resultatet. Och om det inte slår an ur ett så att säga musikaliskt perspektiv, hur intressant är det egentligen att separera tonerna ur ett stycke musik komponerat i tolvtonsteknik för att spela upp dem var för sig i varsin högtalare i ett rum?

Det för utställningen gjorda verket A Single Voice är konsthallens gravitationscentrum. Philipsz har låtit en violinist spela in ett parti för stråkar ur Karl-Birger Blomdahls berömda ”rymdopera” Aniara. Skalans olika toner i stycket har spelats in var för sig och dessa spelas upp i separata högtalare runtom i utställningshallen. Stycket får på så sätt en tolvkanalig återgivning där tonen C tilldelas en särskild plats då inspelningen av den visas på bildskärm i ett separat rum.

Förfarandet är liknande det i hennes uppmärksammade verk från Documenta 2012, där hon på Kassel Hauptbahnhof installerade en dekonstruktion av Studie för stråkar av tonsättaren Pavel Haas, som deporterades just från denna station till Theresienstadt för att senare avrättas i Auschwitz. Ett annat exempel är installationen i Hamburger Bahnhof i Berlin som bygger på Hanns Eislers musik där Philipsz också arbetade visuellt med stora bilder av dennes partitur. Ett av den kanadensiska ljudkonstnären Janet Cardiffs mest berömda verk,Forty Part Motet, där en körs individuella röster spelas upp i separata högtalare, bygger på liknande principer.

Men där installationen i Kassel ger en visserligen litet väl uppenbar men samtidigt förtätad känsla av historiens och ondskans närvaro, och utställningen i Berlin har en audiovisuell komplexitet, sträcker sig detta nya verk inte bortom det faktiska, konkreta: tolv toner, en för varje högtalare. That’s it.

Men namnet på utställningen är Lost in Space och rymden med associationer och tematiska sammankopplingar är trots allt ett starkt bärande element. I ett rum kan man höra Philipsz vokala inspelning från 2001 av David Bowies skiva Ziggy Stardust. Här finns också den lilla skulpturen Radio Star där radiovågor från roterande neutronstjärnor omvandlats till ljud och bild. Också detta verk har en Sverigekoppling då det skedde i samarbete med Onsala rymdobservatorium. Specialgjord till utställningen är den lilla väggmålning i form av en återskapning av en teckning Philipsz gjorde som barn, när hon fascinerad av en science fiction-serie i tv på väggen i sin barnkammare ritade ett ”tidshål” som hon skulle kunna krypa in i och göra egna tidsresor.

Barnets tankar kring rymd, tid och det oändliga, ungdomens identifikation med popidolen, stjärnan – så nära men samtidigt onåbar, overklig, konkret men samtidigt vag som vitt brus i etern. Och så rymdoperan, verktitlarna… Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya vilka tillsammans relaterar till andra verk i Philipsz konstnärskap. Efter besöket på Bonniers konsthall slås jag av vad en bra curatering kan göra för en utställningen, för de enskilda verken och för att lyfta fram en linje i ett konstnärskap. Men betraktade var för sig känns inga av dem något vidare starka. Och på den där frågan vad som händer när vi placerar vår kropp i ett rum konstaterar jag: inte så värst mycket. Jag lämnar Lost in Space trots allt med en känsla av inre tomhet.

http://www.opulens.se/author/andreas-engstrom/

The post Med en känsla av inre tomhet first appeared on Opulens.