DANSTEATER. ”Carl Knifs regi och koreografi är, kort sagt, kongenial med Harry Martinsons epos ’Aniara’.” Det skriver Ingela Brovik, som sett Skånes dansteaters tolkning av det berömda litterära verket.

Aniara på Skånes dansteater.
Malmö. Oktober-november 2024.

Harry Martinson satte ”En revy om tid och rum” som undertitel till sitt kanske mest berömda verk, ”Aniara”, ett epos som gavs ut 1956 och genast gjorde stor succé.

Det är ett dystopiskt diktverk med, trots detta, humoristiska inslag om människor som tvingas lämna sin planet Jorden, i boken kallad Doris, i rymdfarkosten Aniara, på väg mot planeterna Mars och Venus. Men på vägen blir det problem då Aniara måste väja för en asteroid, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan. De som färdas med Aniara letar efter lösningar på problemet, men det går inte och de inser att de måste stanna på farkosten på färd i rymden in i det okända.

I Skånes Dansteaters föreställning ”Aniara” med koreografi och regi av Carl Knif möts två dans-och teatergrupper, Moomsteatern och Skånes dansteater. Det är fråga om olika kroppsspråk och teatergrupper som matchar varandra väl.  

Dansare och skådespelare tar sig an en dystopisk tolkning av detta diktepos med koncentrerad dans och teater med frågan: Hur skall vi människor leva i en värld av oro och ångest? Detta är ett respektfullt möte mellan dans och teater, lek och allvar i en poetisk berättelse och den gestaltas av skådespelare och dansare med en rik, dynamisk, mångbottnad koreografi som inte liknar någonting annat jag sett på en dans- eller teaterscen.

På scenen finns två gigantiska kuber vars funktion och innehåll snuddar vid det mystiska, och fungerar utmärkt väl som scenografi.

Miman, ett slags tänkande maskin ombord på Aniara, är den som försöker hålla ihop alla de som färdats ombord, med närmast magiska medel. Magiskt är också att man som publik kan känna kraften i Harry Martinsons fantastiska diktkonst i eposet Aniara, dikter som måste vara något av det bästa som skrivits av en svensk 1900-talslyriker. Stämningen från dessa dikter finns med i den starka energi som förmedlas till publiken.

Denna intensiva, levande dans är interaktiv, lekfull och variationsrik. Detta är en förställning där skådespelare och dansare möts och ser ut att ta del av varandras rörelser och dans. Det är fråga om ett fysiskt utbyte som blir poetiskt, roligt, in i evighetens konstnärliga rymd och rytm. Alla agerar tillsammans som en enhet, som då och då skingras, förflyttar sig, tappar bort varandra, och så åter finner varandra, igen.

Carl Knifs regi och koreografi är, kort sagt, kongenial med Harry Martinsons epos ”Aniara”.

The post ”Aniara” i kongenial tolkning på Skånes dansteater first appeared on Opulens.

SCENKONST. ”Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett Iraqi Bodies ”Aleph”.

Aleph
Iraqi Bodies
Atalante, Göteborg

Vi går en halvtrappa ner till Atalantes foajé som snart fylls med publik denna andra föreställning efter premiären. Teknikern introducerar och förvarnar om teaterrök, vilket är det jag minst av allt gillar med många föreställningar nuförtiden. Men med sjal framför ansiktet kan jag stå ut, för konstens skull…

Iraqi Bodies är en bekantskap som jag verkligen tycker om och ser fram emot att möta igen. Vi stiger in i scenrummet, en vit kub fylld med nämnda rök och med ett grovmaskigt vitt nät mellan aktörerna och oss. Det är som att lägga en nylonstrumpa över ansiktet och släta ut konturerna. I början ser man nätet, sedan koncentreras blicken på det som händer där bakom och nätet försvinner, precis som tid och rum också har en tendens att göra. I fonden en kon, en fyrkant och en boll och en tystnad som omsluter oss, bäddar in den blickstilla publiken i enbart andning.

Ut ur röken framträder magiskt en Charlie Chaplin-gestalt med sin karaktäristiska hatt och de spetsiga för stora skorna samt med en yxa i handen. Han går undan.

Sedan följer rörelse, dansaren Josephine Gray rör sig i den fotsida svarta klänning som är karakteristisk för uttrycket. En helt och hållet rörlig kropp i en klädnad som begränsar och hennes långa mörka hår utsläppt över ansiktet rör sig även det rytmiskt.

Texten, på svenska, handlar om en man som söker efter en sten med en inskription. Aleph Noon ska det stå, vilket betyder ”jag är här”. l både arabisk och hebreisk kultur är Aleph den första bokstaven i ordningen och den härrör från ordet för “oxe” och anspelar på de outsägliga mysterier som har att göra med Guds enhet. I slutet av sökandet finner han så stenen. Dock inser han att det är just den stenen i samma ögonblick som han kastar den ut i havet vid stranden där han sökt.

Sedan övergår scenen i tystnad igen. Det enda som hörs är ljud under fötterna när de rör sig över golvet och kvinnan springer, dansar, skrider i en cirkel, i en fyrkant och i en trekant som motsvarar fondens tre former. Kvinnan möter en gestalt med ett hundhuvud, vars mycket stora öron darrar när den rör sig, och hon jagas, kanske mer inifrån sitt eget väsen än av någon hotande makt. Men ja, det känns att det handlar om hennes rörelser, hennes kvinnlighet i relation till världen utanför. Kort sagt, vad det innebär att vara kvinna.

Föreställningen är slut men vi har tappat tidskonceptet och förstår inte att applådera. Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss.

The post ”Aleph” med Iraqi Bodies är fascinerande scenkonst   first appeared on Opulens.

KÄFTSMÄLL. Trots att tiden har runnit iväg, har Moment:teater aldrig stelnat formmässigt deras föreställningar är ofta en käftsmäll mot de stora etablerade scenerna, skriver Lena S Karlsson, som sett den aktuella mulitkonstföreställningen Liz å Bill.

Liz å Bill.
Moment:teater, Gubbängen,

Sveriges uppkäftigaste fria teaterkollektiv har under pandemin firat sitt 20-årsjubileum. Moment:teater slog 2000 upp sina portar i den trivsamma 50-talsförorten Gubbängen, i den generöst tilltagna Biograf City som omskapats av Teater Aurora till teaterscen. Sedan Moment:teater bildades har den blivit spelplatsen för många kärleksfulla och intellektuella mord på potenta klassiker, iscensättningar ofta signerade den numera legendariska trojkan Andreas Boonstra, Simon Steensland och Pontus Stenhäll – den senare numera konstnärlig ledare vid Göteborgs Stadsteater.

Den nu aktuella Liz å Bill är en föreställning som inte liknar något annat jag har sett. När äntligen restriktionerna har hävts efter pandemin och trycket är enormt hos en svältfödd publik har Moment:teater en scen begränsad till ett fyrtiotal platser. Från foajén upp till Stora scen vadar man i bråte som gamla kartonger, utdaterad elektronisk utrustning, trasiga sladdar, ramponerade möbler vilket gör publikplatserna fåtaliga och obekväma, Stora scenen otillgänglig och brötig som efter ett attentat.

Vad som vankas är en egensinnig multikonstföreställning inspirerad av två av den nutida dansens förgrundsfigurer, William “Bill” Forsythe och Elizabeth “Liz” Le Compte, grundaren av The Wooster Group i New York. Båda föregångare inom dans och performance som medverkade till att göra ”post modern dance” till ett begrepp och tillgänglig för en större publik. Bill arbetade på Frankfurt Ballet och dekonstruerade den klassiska baletten och kanske mest betydelsefullt en förening mellan konst och dans i sitt eget The Forsythe Company.

Moment:teaters Liz å Bill är en föreställning i två avdelningar, den ena ett sceniskt block och den andra ett studiosamtal. Det senare en text som bygger på ett alldeles autentiskt möte mellan de två, Bill och Liz, som ägde rum 5 maj 2011, på teatern De Singel i Antwerpen. Vilket inspirerat Ludvig Bildstein – i Moment:teater mera känd som Ludde Hagberg – till regi, scenografi, ljuddesign, koreografi och skådespeleri. Detta är hans debut.

På Stora scenen möts aktörer och dansare, Linda Adami, Ludde Hagberg och Tilman O’Donell gestaltar ett gäng Aliens, skenbart lika oss människor. Utifrån nödutgången släpar dessa utomjordingar långa grenar och trädfragment, som placeras i svårframkomliga rishögar, från ljusriggen faller gamla kläder och peruker ner som av en osynlig hand.

Allt prövas och ratas, man talar oavbrutet på olika språk och så småningom tonar Ravels Bolero ut genom högtalarna och baletten tar över. Det är ingen virtuos dans, utan snarast rörande klumpig och lustfylld, som när barn härmar vuxna. På en filmduk i fonden rullar en version av Bolero från 60-talet som tillskrivs Maurice Béjart. Då och då skrider en man långsamt över scenen bärande på en svart kub.

När publiken mer eller mindre handgripligt körs ut från salongen väntar det vita rummet på teaterns lilla scen, där andra akten utspelas. Här allt kliniskt rent och bländande vitt, kontrasterna kan knappast bli större.

Trots att tiden har runnit iväg, har Moment: teater aldrig stelnat formmässigt deras föreställningar är ofta en käftsmäll mot de stora etablerade scenerna inte minst hur man spelar klassiker. Andreas Boonstra och ensemble sticker alltid ut och töjer på gränserna, låt oss hoppas att de fortsätter irritera och utmana den goda smaken.

The post Moment:teater utmanar den goda smaken first appeared on Opulens.

SYMBIOS. Musik och dans har alltid i konsten levt i symbios. Men relationen ser olika ut. I Sasha Waltz senaste uppsättning utgår hon från strukturen i partituret snarare än tonerna för att hitta en rörelse som samtidigt lever sitt eget liv. Andreas Engström har sett In C på Radialsystem från Berlin.

Dans och musik har sedan modernismens intrång levt i ett starkt spänningsförhållande. I takt med att musiken respektive koreografins språk öppnade för alla tänkbara klanger och rörelser kom även förhållandet mellan de respektive konstuttrycken att bli allt friare. En yttre punkt i denna frigörelse var samarbetet mellan koreografen Merce Cunningham och tonsättaren John Cage. Musiken fick leva sitt liv och dansen sitt. Tillsammans bildade de ett dubbelexponerat foto i vilket det uppstod något nytt.

Den modernistiska musiken kan knappast beskyllas för att uppmuntra till så kallad mickey mousing (en term hämtad från tecknad film som avser hur rörelser ledsagas av ljud som ska imitera och förstärka rörelsen). Samtidigt finns en särskild musikalisk stil som ändå tycks inbjuda till speglingseffekter och imitation.

Minimalism eller repetitiv musik verkar vara koreografernas favoritstil och inte minst de mest ikoniska tonsättarna Steve Reich och Philip Glass återkommer ofta. Bidragande är nog den pulserande rytmiken, de upprepade motiven och regelbundna cyklerna som så väl lämpar sig till koreografiska mönster som kan upprepas och gradvis förändras i sina detaljer. Ibland är nog möjligheten att kunna transformera musik till rörelser precis vad man vill åstadkomma.

En av 2000-talets mest framgångsrika koreografer, den Berlinbaserade Sasha Waltz, har ett i koreografsammanhang särskilt djupt förhållande till klassisk och modern konstmusik (vilket långt ifrån är en självklarhet bland koreografer). Waltz har uppmärksammats såväl för sin koreografiska iscensättning av barocktonsättaren Henry Purcells opera Dido och Aeneas som för sitt samarbete med den japanske modernist-mystikern Toshio Hosokawa och andra verksamma tonsättare som Mark Andre och Pascal Dusapin.

En Följa John-lek men utan ledare.

På hemmascenen Radialsystem i Berlin var det premiär på ett verk där hon tagit sig an det mest ikoniska av de minimalistiska styckena, In C av Terry Riley från 1964. Partituret är speciellt. Musikerna har att utgå från 53 korta motiv som de får spela så många gånger de vill. När de är klara med ett går de vidare till nästa och så där håller det på tills alla är klara med nummer 53. Detta ger stort utrymme för de individuella musikernas egna tolkningar (vilket inte är att förväxla med improvisation). Det är kompositionsform snarare än musiken som Waltz förhåller sig till. Dansarna jobbar nämligen utifrån samma princip: 53 koreografiska figurer som de betar av ett efter ett. Koreografin leder så till ständigt nya konfigurationer.

I framförandet var det samtidigt inte svårt att se direkta förbindelser mellan hur musiken låter och de koreograferade rörelserna: Motiven är i båda fallen korta, knyckiga, ibland lite robotaktiga – rytmiken är ständigt närvarande. En ny rörelse kunde presenteras av en dansare varpå den snart fortplantades till de andra. Dansarna uppträdde ofta parvis men dessa formationer upplöstes vartefter flera hängde på med samma koreografiska motiv. En Följa John-lek men utan ledare.

Musiken är New York-gruppen Bang on a Cans inspelning från 2000. I denna förekommer slagverk och asiatiska instrument vilket ger en klanglig och rytmisk pregnans som trots styckets fria instrumentering känns idiomatisk. Musiken återförs till den asiatiska klangvärld som Terry Riley en gång inspirerades av.

Varje framförande av In C skiljer sig åt i längd. Allt hänger på hur länge musikerna stannar vid varje motiv. Nu har dansarna från början vetat att musiken skulle vara 45 minuter. Samtidigt har de stor frihet i hur länge de ville arbeta med varje motiv. När musiken tystnade var dansarna inte klara. Den tystnad som uppstod i musikens frånvaro övertogs så av ljudet av rörelserna som nu bildade rytmen.

Där och då blev klang och rörelse ett, och inte minst detta korta ögonblick i slutet underströk vad Sasha Waltz In C inte var: Det var vare sig musik och dans frikopplade från varandra eller försök att göra musik och dans till ett. Istället var strukturen i musikverket utgångspunkten och var det som Waltz applicerade på rörelserna och utveckling över tid. En också det i högsta grad musikalisk tolkning.

The post Former av musikalisk koreografi first appeared on Opulens.

KONST. Dansmuseet i Stockholm firar Svenska Balettens 100-års-jubileum med en extraordinär utställning för stora som små. Anne Edelstam har sett den och finner den mycket sevärd.

”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete”
Les Ballets Suédois 100-årsjubileum 1920 – 1925
Dansmuseet, Drottninggatan 17, Stockholm
Utställningen pågår till och med 14 februari 2021

Dansmuseet, ett av världens unika museer i sitt slag, skapades av Rolf de Maré 1953. Hans stora intresse för konst ärvde han troligtvis av sin förmögna mormor, Wilhelmina von Hallwyl vars samlingar finns att beskåda på museet med hennes namn. Rolf var själv ingen konstnär men hans genialitet låg i hans öga för duktiga konstnärer. När han såg Jean Börlin dansa förstod han att han träffat ett underbarn i sin genre.

Rolf blev snart Jeans mentor och partner. Tillsammans skapade de Svenska Baletten i Paris. Jean Börlin var dess koreograf och solodansare och Rolf stod för pengarna och administrationen. Théâtre des Champs-Élysées i Paris blev truppens hemmascen när de inte var ute och turnerade. Baletten blev även surrealisternas och andra konstnärers nav under de fem åren de var verksamma.

Dansmuseet har lånat in originalkostymer som visas i bankhallen. De är fortfarande i väldigt gott skick och ger en bra inblick i dåtidens konstnärliga ådror som Nils Dardel och Fernand Léger. I den nedre delen av museet förs besökaren runt i en labyrint av brev, teckningar, filmklipp och mycket annat som aldrig har visats förut.

Mer än dans upptäcker man att detta är en helhetskonst där teater, dekor, musik, kostymer och dans blandas i ofta komiska och ibland tragiska föreställningar. Surrealismens tid var just så surrealistisk och nyskapande som man kan tänka sig. Alla hämningar hade släppt bland dåtidens unga konstnärer. Betänk vad det första världskriget med fasor, död och misär hade inneburit för dessa ungdomar. Sedan utbröt spanska sjukan mellan 1918 och 1920 då mellan 50 och 100 miljoner mestadels unga friska vuxna dog.

Efter dessa hemska år var parisarnas livsglädje enorm och de ville inget annat än att festa, roa sig och gå på föreställningar. Den Svenska Baletten erbjöd dem just det och truppen blev hyllad till skyarna i den franska pressen!

Jag uppmanar därför alla ni som är trötta och ledsna under denna coronapandemi att besöka Dansmuseet och drömma er bort till ett fantastiskt fantasiland som faktiskt har existerat och som har legat till grund för flera samtida danstrupper.

The post Sevärt på Dansmuseet first appeared on Opulens.

DANS. “Trots att Ellen Lindblad är fenomenal som Snövit så är det dock svårt att slita blicken från Daniel Koivunens gestaltning av den elaka drottningen. Hans enastående talang stjäl omedelbart fokus när han befinner sig på scen”, skriver Signe Elvin-Nowak om Snövit som har urpremiär ikväll onsdag på Dansens Hus i Stockholm. 

Snövit av Fredrik Benke Rydman
Dansare: Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Idé och Koreografi: Fredrik “Benke” Rydman
Scenografi: Fredrik “Benke” Rydman och Lehna Edwall
Kostym: Lehna Edwall
Ljus: Linus Fellbom
Dansens Hus stora scen, Stockholm

Efter succéföreställningar som Våroffer, Nötknäpparen och Svansjön är den före detta Bounce-medlemmen Fredrik “Benke” Rydman tillbaka med ännu en magnifik produktion. Denna gången tolkar dansaren och koreografen bröderna Grimms berättelse om Snövit och de sju dvärgarna, en historia tidigare mest känd som Disneyfilm. I den här versionen är Snövit dock ingen Disneyprinsessa utan en internetdrottning. Hennes mamma sitter på en tron av likes och regerar sociala medier. Instagram är spegeln som återger värde, skönhet och status. När Snövit således ges en egen telefon och snabbt får fler likes på Instagram tvingas modern ta till drastiska åtgärder. För att återigen bli internets populäraste person behöver hon röja Snövit ur vägen.

“Benke” Rydman är inte främmande för moderna tolkningar av klassiska berättelser. År 2013 gjorde han en uppsättning av Shakespeares Macbeth på Stockholms Stadsteater, i blomstrande 70-tals version. När “Benke” koreograferar så fungerar grundhistorien mest som en röd tråd för skapandet av det konstnärliga uttrycket. En välkänd historia är lätt att följa utan att det stjäl fokus från de fysiska prestationerna på scen. Något av det mest utmärkande i “Benkes” sätt att arbeta är att han inte räds för att blanda en mängd olika dansstilar och musikaliska genres. Själv är han en enastående balettdansör som mer än gärna blandar sina piruetter med hård streetdance och kaxig hiphop. Denna strategi tar han med sig i koreografin av Snövit och den annars ganska trista historien får äntligen ett helt nytt liv.

Rollen som Snövit görs av Ellen Lindblad, som även stod för titelrollen i “Benke” Rydmans föreställning Nötknäpparen. Hennes uttryck är genomgående modernt men hon dansar till synes helt utan fysiska begränsningar och det är lätt att se varför “Benke” Rydman valt att återanvända sin huvudrollsinnehavare. Trots att Lindblad är fenomenal så är det dock svårt att slita blicken från Daniel Koivunens gestaltning av den elaka drottningen och tillika Snövits mamma. Koivunen är slående klädd i röd paljettdräkt, som sakta färgas svart i takt med att avundsjuka och hat får övertaget. Han har tidigare medverkat i både Svansjön och Nötknäpparen och visar här att han bemästrar alltifrån hiphop och house till modernt och balett. Koivunens sätt att gestalta avund, begär och ångest över sociala medier är strålande. Utan ett enda ord lyckas han bygga upp en påtaglig relation till de andra karaktärerna och hans enastående talang stjäl omedelbart fokus när han befinner sig på scen.

Föreställningen går i Snövits egna färger; rött, vitt och svart. Scenografin är designad av Rydman själv, tillsammans med Lehna Edwall. Vid första anblick tycks den bestå av en enkel vägg, men under föreställningens gång visar den sig vara en beundransvärt mångsidig och kreativt designad plattform för en mängd olika miljöer. För den imponerande ljusdesignen står Linus Fellbom och hans roll i berättandet är nästan lika viktig som dansarnas. Klingande champagneglas, skrämmande skogar och inte minst växande Instagram-status, allt skildras med hjälp av ljus. Lösningarna är så komplicerade att de blir självklara.

Historien om Snövit är över 200 år gammal och originalversionen, med en timid prinsessa som (i sovande tillstånd!) blir kysst av en okänd prins, känns extremt förlegad. I “Benke” Rydmans moderna tolkning blir den dock återigen intressant. De konstant närvarande mobiltelefonerna manifesteras med hjälp av lampor i händerna på dansarna och “Benke” Rydman väcker frågor om extremt skärmberoende och den överhängande faran som sociala medier utgör för vår mentala hälsa. Idag använder 42 procent av jordens befolkning sociala medier och Instagram är en ständig måttstock för framgång.

Unga människor jämför sina egna sämsta sidor med den retuscherade låtsasvärld som andra lägger fram på polerade profiler, vilket ger upphov till avundsjuka och självhat. Ju högre väggar sociala medier bygger desto mindre ser vi av varandra, desto längre kommer vi från verklig social interaktion. Denna skrämmande verklighet blir här tydligare än någonsin och när publiken nästan skamset lämnar lokalen vill vi alla göra som Snövit – bestämt slänga telefonen åt skogen.

The post Klassisk saga om influencern som fick flest likes first appeared on Opulens.

DANS. Komiskt, absurt och med en väldigt fin dramaturgi berättar verket om alla de egenheter som människor bär på, skriver Lena Torquato Lidén om dansverket Ministeriet för olösta känslor.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ministeriet för olösta känslor av Jo Strømgren
Koreografi och scenografi: Jo Strømgren
Kostymdesign: Bregje van Balen
Medverkande: Jesse Bechard, Rachel McNamee, Andrzej Glosniak, Satoko Takahashi, Benjamin Behrends, Janine Koertge m fl.
Göteborgsoperans Danskompani

En grupp dansare tittar uttråkat ut på oss från lilla scenens halvmörker. Klädda i militära gröna långa rockar och sittande på en stor låda ser de ut som uttråkade rekryter. Men när ljuset släcks har de allt annat än tråkigt, denna föreställning som kretsar kring människors olikheter är fartfylld och lättsamt komisk trots ett ickelinjärt berättande.

Jo Strömgren har skapat ett dansverk som kretsar kring ett mobilt ministerium som tar emot “klienter” i psykoterapi. Men “terapeuten” dras med i berättelserna som de presenterar för honom på ett papper. Publiken får dock inte veta vad som står på papperet.

Så frågan är vem som får mest ut av dessa möten där man också tar med sig ett gammaldags kassettband med ett soundtrack till sin problemsituation följt av att klienten får dansa sitt dilemma. Klinikens assistenter ställer upp i rollspel för att levandegöra. Det kan röra sig om den som till den franska klassikern Ne me quitte pas (lämna mig inte) desperat klamrar sig fast vid ett slitet brev och inte kan glömma sin kärlek. Det kan också röra sig om en väldigt rolig karaktär, en frisör som har en överväldigande lust att klippa hår på assistenterna och till slut fortsätter med tånaglarna och fingertopparna….

Koreografierna är vackra utan att vara alltför moderna, de känns tidlösa kanske också beroende på att det är traditionell musik, som till exempel finsk tango med sitt djup och allvar. I ett ögonblick är det en helt annan musik. Då det blir black metal och två kvinnor som headbangar, men de försvinner snart ut och deras historia berättas inte mer utförligt.

Komiskt, absurt och med en väldigt fin dramaturgi berättar verket om alla de egenheter som människor bär på och på något sätt förlåter och accepterar terapeuten allt. Kanske för att han lever sig in i samtliga fall och liksom prövar möjligheten till att känna så.

The post Dansverk om mänskliga egenheter first appeared on Opulens.

SNURRIGT. Den som uppskattar en tur på ett nöjesfält med svindlande attraktioner kan njuta av häpnadsväckande scener. Den som däremot söker efter anknytning till ett sammanhang lär bli snurrig i huvudet, skriver Carolina Sundell om Eskapist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Eskapist av Alexander Ekman
Koreografi/scenografi/ljus: Alexander Ekman
Musik: Mikael Karlsson
Kostym:Henrik Vibskov.
Kungliga Operan med Kungliga Baletten

Varför önska att fly verkligheten, varför förvandlas till eskapist? Enligt filosofen Hegel är människans mål att nå verkligheten. Inbyggt i vårt medvetande om vi når förnuftet är att söka efter det verkliga och inte att undvika det, för då finns risken att vi blir ängsliga och får en bestående ångest. Många har i dessa tider, när det saknas harmoni i samhället, inriktat sig på eskapism.

Det lättaste sättet att undvika en inre dialog är att slå på auto-piloten och sjunka ner i soffan framför en streaming-tjänst som Netflix. Då slipper vi bli påminda om samhällets tillstånd och om det verkliga ändå skulle uppenbara sig och det rent av blir för smärtsamt går det alltid att pausa eller stänga av apparaten vi har framför oss. Det är mer vågat att resa till Kungliga Operan, att fysiskt färdas till Gustav Adolfs torg och där låtsas vara eskapist för en kväll, för då måste vi uthärda en hel uppsättning utan avbrott.

Stjärnskottet, koreografen Alexander Ekman, som lyckats bli internationellt erkänd (A Swan Lake Oslooperan 2014, Play Opéra National des Paris 2017) är tillbaka på Kungliga Operans scen.

Alla de som lyckats få en biljett till premiären av Ekmans Eskapist, infann sig efter några minuter i ett meditativt tillstånd, ingen talade. Istället för den verbala kakofonin vi är vana vid lyssnade besökaren på kompositören Mikael Karlsson, som tillsammans med dansarnas rörelse fick oss att erfara den spruckna klangen av samtidens själ.

Koreografen och hans dramaturg levererar en lekfull föreställning. Åskådaren får en glimt av Ekmans fantasi, men det går att undra om det är tillräckligt som koncept för den stora scenen? Visuellt är det en medryckande berg-och-dal-bana. Den som uppskattar en tur på ett nöjesfält med svindlande attraktioner kan njuta av häpnadsväckande scener. Den som däremot söker efter anknytning till ett sammanhang lär bli snurrig i huvudet.

De förvirrade individerna som Ekman leker med som schackpjäser på scenen, är operans dansöser och dansare, de rör aldrig vid varandra förutom i duetterna och de lever sina egna individualistiska liv på scenen. Men det betyder inte att de inte följer varandra och rör sig identiskt till den hypnotiserade musiken. Ett fåtal udda karaktärer flanerar på skådeplatsen, vår uppmärksamhet fångas av dessa som är iförda Henrik Vibskovs distinkta kostymer; en dam bär en blodröd sammetsklänning och en grandios hatt. Vibskovs formspråk är ett signum som den invigda snabbt känner igen, hans randiga kreationer kan associeras med fångars klädsel, men siluetterna är som tagna från en visning på 90-talet under Haute Coutureveckan i Paris.

Individualismens tidevarv blir som mest uppenbart när Ekmans danstrupp använder maskeringstejp för att avgränsa sitt utrymme gentemot de andra dansarna, och börjar inreda dessa markerade kvadrater med vitmålade möbler. Förtroendet ledningen på Operan givit Ekman är allomfattande. Få kan vara så fria i sitt skapande och tillåtas rubba traditionen. Inga spår av balett eller opera i en sal som skapades för ändamålet. Det kan vara så att vi lever i en tid där finkulturen inte tros vara särskilt användbar för den moderna människan, likaså är det problematiskt att efterfrågan inte är stor; när det traditionella ersätts av en snabbmatskultur. Människans koncentrationsförmågan sägs bli sämre, således drabbas institutioner som visar de antika dramerna, tragedierna och flera timmar långa operor. Tjajkovskij och hans gelikar får ligga och damma.

Det har skapats en falsk tro och den grundas på farhågan att den moderna människan inte kan uthärda en lång föreställning. Detta leder till tvång på förnyelse. I en sådan pressad stund får den talangfulla koreografen hela ansvaret för uppsättningen. När han utgår från sin fantasi leder det till stunder av fröjd för publiken. Konstnärens storhet inom koreografi får utmynna i dansorgier, men baksidan går inte att komma undan, en urartning eller ett brott med historien. Under Eskapist-föreställningen visas kortfilmer och ett nytt koncept gör därmed entré på operan. Helt plötsligt har ett väsensskilt medium penetrerat operan och något som tidigare verkat otänkbart sker; att texten ”Dötid” projiceras på operans berömda ridå.

The post Drömskt men brist på sammanhang first appeared on Opulens.

FALLHÖJD. Göteborgsoperans danskompani är på besök i Paris. Skid heter den ovanliga dansföreställningen . Trots att salen är gigantisk var det fullsatt denna vinterkväll när Opulens Anne Edelestam besökte Chaillot-teatern.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Skid med Göteborgsoperans danskompani
Koreografi: Damien Jalet
Musik: Christian Fennesz och Marihiko Hara
Scenografi Jim Hodges och Carlos Marques da Cruz
Plats: Théâtre National de Chaillot (På svenska: Chaillots nationalteater). Paris.

Förra året bekantade sig parisarna med skandinaviska dansare och uppenbarligen har vårt goda rykte spridit sig. För trots snöblandat regnrusk tog sig folk till Chaillots nationalteater för en trekvarts annorlunda upplevelse med Göteborgsoperans danskompani.

Annars har inte kompaniet mycket till svenskhet att erbjuda förutom namnet. Kvällens koreograf, Damien Jalet, är fransk-belgare och resten av truppen kommer från världens alla hörn. Isländskan Katrin Hall dirigerar danskompaniet sedan 2016.

En tio kvadratmeter stor plattform lutade i 34 grader på scenen och på den kravlade dansarna upp och ner. Musiken var ångestladdad och jag undrade om jag inte hamnat mitt i Dantes Inferno. Kanske kände dansarna just så, för det krävs såväl noggrannhet som skicklighet av stora mått för att kunna föra sig på en lutande yta utan att glida ner. Men de klarade provet med bravur. De uniforma dräkterna suddade ut individualiteten till förmån för det kollektiv.  Det underströk också dansarnas behov av varandra för att hålla sig på plats.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Gravitationen fascinerar koreografen eftersom han skapat denna koreografi på vad som liknar en bergsrygg från vilken dansarna kunde trilla ner i avgrunden när som helst. När han skapade Skid, inspirerades Damien Jalet av en farlig japansk ritual  —Onbashira — vilken går ut på att hundratals män sätter sig på trädstammar för att få dem att glida ner för bergssluttningar.

Jag slungades tillbaka till barndomens skräckupplevelse inför fallet — det fall vi drömmer om ibland. Att släppa taget, våga ta steget fullt ut i intet. Något samtliga brottas med då och då.

Den första delen av föreställningen blev lite lång, speciellt som musiken dundrade på utan att musikaliskt väcka några behagliga känslor. Dansarna gled upp och ner och jag saknade dansrörelser. Men under den andra delen tycktes föreställningen väckas till liv. Från uppdykandet av olika robotliknande varelser och skuggor, vackert iscensatta, ledde det hela fram till en avslutning med en enda dansare på scenen. En individ insvept i en kokong.

Vi föds och dör nakna och ensamma. Men vi lever i en gemenskap. Som robotar? Som individer? Våra liv liksom våra upplevelser kan tydas olika, men vi är ändå del av samma sårbara mänsklighet. Kan vi  hålla oss fast vid bergsväggen, vår tro, vårt liv, eller låter vi oss glida ner i något som kan betecknas som antingen helvetet eller himlen? Livet kräver skicklighet och strävsamhet. För visst trillar vi ofta dit, det gäller bara att kravla upp igen.

Ja, som ni förstår kan denna dansföreställning tolkas på flera olika sätt — eller inte alls. Man kan även bara njuta av iscensättningen,  dansarna, dräkterna och skuggarbetet, ja, om man inte lider av höjdskräck förstås.

The post Danskonst: Svenskt gästspel i Paris first appeared on Opulens.

DANSDRAMATIK. Strindbergs Fröken Julie  i brasiliansk nytolkning som dansverket Julia framfördes på Göteborgs dans- och teaterfestival.  Lena Torquato Lidén är starkt berörd av detta kammarspel.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Julia
Baserad på Fröken Julie av August Strindberg
Regi: Christiane Jatahy
På scen: Julia Bernart och Rodrigo dos Santos
Göteborgs dans- och teaterfestival

I alla kärleksrelationer finns den, gungbrädan av makt mellan två människor som kanske eller kanske inte älskar varandra. Kärleken övervinner allt heter det, men så är det kanske inte. Därför att det omgivande samhället sätter reglerna mellan människor, oavsett om man vill det eller inte. Vi kanske tror att vi är fria från samhällets konventioner, men de har internerats i oss. Vi andas och lever i ett system som på många sätt är orörligt och konservativt. I ögonblick av smärta och utsatthet tänker vi med våra fördomar och mardrömmar.

I denna brasilianska version av Strindbergs Fröken Julie är rollgestalterna en ung rik vit flicka och hennes tjänare och chaufför. Hon försöker på alla tillgängliga sätt få honom att gå henne tillmötes och förföra henne. Scenen är enkel och växlar mellan filmade förinspelade sekvenser på en stor filmduk, skådespelarna direkt framför oss eller gömda bakom skärmar med kameror som betraktar dem. Det är fantastiskt regisserat och spännande, hemskt med ögonblick av humor. När flickan får sin vilja igenom och han älskar med henne blir det absurt, roligt och hemskt samtidigt eftersom han pratar oavbrutet och planerar allt de ska göra tillsammans.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Han planerar och försöker få henne att gå med på att de ska starta ett nytt liv, men det känns framförallt som två desperata som lutar sig ostadigt mot varandra. Mannens tillfälliga övertag i den fysiska styrkan som hon inte kan stå emot och hon vädjar att hon är rädd. Hon vill att han ska säga att han älskar henne, men han bara planerar vilt och utan några känslor alls. Han tvingar henne att hämta en väska så de kan fly tillsammans.

Mitt i detta går en av kamerorna sönder och nu svävar vi i publiken i ovisshet om det är sant att den verkligen gått sönder eller om det är en del av hela planen att vända uppochner på konventionerna för en teaterscen.

När de tekniska svårigheterna är överstökade kommer hon tillbaka till honom i babydollklänning och absurt högklackade röda skor. Nu är rollerna ombytta, hon domderar, hotar och beter sig som den överklass som härskar över detta Sydamerikas största land. Hon låter honom få veta hur otroligt hans naiva planer med henne har varit. Förnedringen svider i skinnet och gör mig illamående. Detta otroligt skickliga kammarspel har berört mig på djupet. I sin djupa ojämlikhet är alla parter fångna i sina roller och mänskliga känslor förminskas till spelpjäser i ett spel där utgången tyvärr är alltför förutsägbar.

The post Uppdaterat Strindbergdrama i dansversion first appeared on Opulens.