KONST. Efter alla regelbundet återkommande utflykter över bron går min bil nästan av sig själv till två konstmuseer på Nordsjälland, dels förstås Louisiana, dels Nivaagaard. Den följer Kystvejen längs alla vackra villor och så genom bokskogarna. Om man i stället viker av mot nordväst kommer man till trakterna vid Frederikssund, med vid utsikt över himmel och hav

Där finns det imponerande konstmuseum som är ägnat enbart stadens store son, konstnären J F Willumsen som dog 95-årig 1958 i Cannes men är begravd i parken. Just nu och ett bra tag framöver är det stängt för renovering och tillbyggnad. Men man har lagt ut mycket om honom på nätet. Och nu har Willumsen fått den monografi han förtjänar, Henrik Wivels ”Jeg er en anden”.

Henrik Wivel är både flitig och uppskattad med böcker om de danska målarna Lauritz Andersen Ring och Wilhelm Hammershøi, dessförinnan ”Snedronningen”, om Selma Lagerlöf. Nu återkommer han med två slösande rikt illustrerade band om Willumsen där alla välkända målningar finns med: hans andra hustru som ”en bjergsbestigerske” i Alperna 1912, ungarna som springer ut i vågorna, det märkliga självporträttet där han är en tiger på språng, och mängder av annat.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: J F Willumsen i två band first appeared on Opulens.

KONST. Till de betydande danska guldåldersmålarna hör Carl Bloch (1834-1890). Åttio av hans målningar kan ses på nätet tack vare WikiArt. Det rör sig om ett representativt urval, förutom en myckenhet religiösa bilder också landskap och porträtt. Till de intressantaste hör ett porträtt i olja från 1869 av H C Andersen som då var sextiofyra år gammal, välklädd och försedd med ordnar. Den store författaren var själv mycket nöjd med resultatet där han återges i profil som på ett kungaporträtt, med aningen av ett leende. Fast han gillade inte stänken av grått i sitt hår – han hörde alltid till de fåfänga.

Porträttet som är sextio centimeter högt har sin särskilda historia. Det ropades in av en samlare i Schweiz men har legat i ett danskt bankfack i tjugosex år. Det fick inte lämna landet efter att man raskt belagt det med exportförbud. Nu har det köpts loss av Beckett-Fonden och hamnat på Nivaagaards vackra konstmuseum på Själland, där det kan beskådas, just nu samman med Michael Kviums ganska bisarra porträtt i en angränsande sal.

Nyss visade museet ett mansporträtt av Rembrandt, inlånat från Metropolitan Museum i New York. På övertygande vis hävdades att den avporträtterade var maken till kvinnan på ett porträtt man äger. Den tekniskt avancerade dendrologiska undersökningen visade att panelerna i båda verken var från lärkträd i Lettland, fällda samma år på 1630-talet. Hur undersökningen gick till kan man följa på nätet, liksom lyssna på ett inslag från Danmarks radio om Carl Blochs H C Andersen i olja.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: H C Andersen frisläppt från bankfacket first appeared on Opulens.

DANSK KONST. Susanne Liljedahl har länge följt konstnären Martin Bigums konstnärskap. Nu är han tv-aktuell i danska DR2. Hon tecknar här ett porträtt av en ovanlig samtidskonstnär.

Riddaren av Dannebrogorden svingar ofta udden mot etablissemang och auktoriteter i en märklig blandning av humor, lek och allvar. Han klär sig som en engelsk aristokrat under den vita målarrocken. Välskräddat. Propert. Fluga eller slips, väst och kavaj. Oklanderligt. I viss kontrast till radikaliteten i många verk.

Martin Bigum (f. 1966) kom inte in på Konstakademien, men blev en av Danmarks mest betydande konstnärer i sin generation med armador av teckningar, målerier, fotografier, filmer, dikter och essäer… Trots spretigheten, de många olika genrerna och en omfattande produktion går det ofta att skönja en genuin hantverksskicklighet och en obändig vilja till reflektion och fördjupning. Hängivenheten rör mig mycket.

Kanske är Bigum ett utmärkt exempel på fenomenet att vara mer bildad än utbildad. Där sökandet och utforskandet i kombination med reflektionen och insikterna blir ett med personligheten och dess utveckling.

I en dansk dokumentärserie i fyra delar som just nu går att se på DR 2 online ”Mit Livs Kunst – med Martin Bigum” speglas delvis hans kreativitet just som en personlig undersökning av konsten och kulturen i både samtiden och historien. Och numera försöker ”Den gamle Kunstner” återuppfinna sig själv. Vackert så.

Det rör sig om en personlighet som i och för sig inte saknar viss egensinnighet. Men det är inte fråga om den obehagligt narcissistiska egensinnigheten såvitt jag kan bedöma. Snarare rör det sig om det att gå sin egen väg och inte febrigt anpassa sig.  Och provokationer sker inte för deras egen skull, utan bottnar i något. Är välgrundade. Dessutom uppvisar Bigum hantverksskicklighet. Något som inte är någon självklarhet i samtidskonsten, tyvärr.

För några år sedan utkom ” Min personlige kunsthistorie” (Gyldendal 2014) där Bigum berättar om barndomen i Bröndby Strand väster om Köpenhamn, om livshändelserna, personliga möten och inspirationskällorna, intrycken och avtrycken, vägen in i konsten.

Genom åren har han haft en rad utställningar och samarbeten både i Danmark och utomlands. I Sverige gick det att se en del av hans verk i utställningen ”The Homecoming or: The World According to ART” på Malmö Konstmuseum och Borås Konstmuseum (2002-2003). Det var första gången som det gjordes en stor utställning av Bigums verk för en nordisk publik och den visades även i Reykjavik.

Bigum står på stadig grund i 80-talets undergroundkultur, punk och pop som när det begav sig frodades i Köpenhamn. Han var en av ”de vilda” för att använda ett uttryck från neoexpressionismens guldålder.

Multikonstnären Bigum började tidigt som tecknare i den danska versionen av satirtidningen MAD. Satiren är en av nycklarna till förståelsen av många av hans verk liksom ironin. Han överdriver gärna och driver också ofta med företeelser. Stundom en god förnöjelse.

På 90-talet återkommer hans speciella figur ART. Med lång näsa, lie och kåpa söker han sig igenom konsthistoriens universum och framträder delvis som en antites mot konstens institutionalisering och periodens dominerande tankegångar om konstens död. En kultfigur med integritet, en allegori eller rentav konstnärens alter ego.

Skisser och teckningar kan uppstå på ett ögonblick i ateljétornet på Fredriksberg i Köpenhamn. Några av dem som ” Sleeping Quixote” och ”Mouring Minotaur” (2020) ställdes ut förra året i  Skitsehandeln i Faaborg på Sydfyn. I en utställning på Arken för några år sedan visades hela 130 verk.

Tydligt är att det också finns influenser från idéhistoriens metaforer och svulstig, burlesk barock – änglar, gudar, skelett, demoner, djävlar. I ”Having it all – letting it go (Hybris & Nemesis 1994), stiger Art ner från himlen. ”Som en frelser tillbyder han med åbne arme (kunsten som) en åndelig udvej for den skaldede og piercede kaempe, der lystigt maenger sig med kvinder og krigere i sit jordiske tempel”.

Änglarna blir ofta personifieringar av existensen. I exempelvis  ”Vale of Tears” (2006) är de mer mänskliga än andliga och det ser helt enkelt ut som om de varit i slagsmål.

Omslaget på Arkens katalog är ”The Vision” , en del av serien ”The Ocean” (2015- 2016) som symboliserar existensens strömmar med utblick mot horisonten. ”The Vision ” sägs markera ”Bigum drengen”, resan och flowet som aldrig stoppar.

En av de mest laddade bilderna är kanske ”Sacred and Profane” (2003). Där ena halvan bland annat visar Snövit i erotiska och sexuella övningar med dvärgarna. Det kan uppfattas som både spydigt och vulgärt. Men i stället för att gripas av moralpanik går det att sätta in bilden i satiren, i det burleska och i ironin. Karikatyren! Den andra halvan av bilden påminner om ett skräckfyllt domedagsscenario från medeltiden.

Historielös eller särskilt trendkänslig är inte Bigum. ”Sacred and Profane” kan kanske till och med uppfattas som en kritik mot populärkulturen.

Samtidigt finns stark air av kommersialisering kring konstnären och konstnärskapet, men det minskar inte min uppskattning av den högst personliga stilen, hängivenheten och bildningen. Men jag kan jag sakna kvinnor i det jag ser. Ändå vill jag säga att mycket rör sig om något allmänmänskligt.

Bigums pennor och penslar trotsar nihilismen, intigheten. Till förmån för inspirationen och verkligt originella konstnärliga uttryck.

The post Multiskapande riddare med udd – Martin Bigum first appeared on Opulens.

KONST. I dessa dagar då det talas om fascister på frammarsch i Danmark finns det anledning att påminna om det danska frihetliga kulturarvet och antifascisten Asger Jorn och hans livsverk. Clemens Altgård ger en introduktion.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den som besöker det stora konstmuseet Louisiana i danska Humlebæk kommer sannolikt att stanna till vid en permanent avdelning fylld av färgglödande målningar i stora format. Det handlar om expressiva, abstrakta målningar, ömsom furiösa, ömsom uppsluppet euforiska med organiska vindlande linjer och kraftfullt utförda penseldrag. Inte minst uppseendeväckande är verket Dead drunk danes. Det är den danska modernismens internationellt mest kända konstnär som fått en egen sal på museet. Hans namn? Asger Jorn (1914—1973).

The post En banbrytande dansk modernist first appeared on Opulens.

KONST. Förra året väckte danska konstnärsgruppen Superflex uppmärksamhet när de utförde ett beställningsverk åt Lunds kommun. De är Sverigeaktuella även i år då de medverkar i en samlingsutställning på Tensta konsthall. Clemens Altgård ger här en ingång till gruppens okonventionella verksamhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den kungliga konstakademin i Köpenhamn har länge varit en plats där ung revolt möter tradition. Stor vikt läggs vid hantverksskicklighet och materialkännedom, men samtidigt uppmuntras ett stort mått av självständighet hos eleverna. Det kan vara en förklaring till de påtagliga drag av glad anarkism som går att spåra i den danska samtidskonsten. En annan är förstås att det danska kulturlivet allmänt sett haft en prägel av kulturradikalism och frisinne alltsedan efterkrigstiden. I detta finns en motbild till den politiska utvecklingen där högerpopulister och nationalister vunnit terräng under de senaste decennierna.

The post Superflex gör konst för global rättvisa first appeared on Opulens.

DANSK I PARIS.  I Paris visas just nu verk av dansken Vilhelm Hammershøi (1864-1916). Anne Edelstam har sett utställningen och reflekterar över dels den danske konstnärens betydelse idag, dels hur hans verk uppfattas av en fransk publik.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hammershøi – den danska målarmästaren
Jacquemart André musuem, Paris
Utställningen pågår till den 22 juli

Hammershøi är en konstnär fransmännen varit relativt främmande inför. Denna vår upptäcker de ”Nordens Vermeer” som han också har kallats och förundras över denna unika konstnär.

Utställningen väcker uppmärksamhet vilket den ringlande kön utanför det anrika palatset, museet Jacquemart André, gav prov på. Fransmännen har lärt sig att uppskatta våra bloddrypande deckarförfattare samt Bergmanfilmerna. Nu får de en inblick i ett av Skandinaviens mest kända konstnärskap, och lär därmed känna någon som kan kallas en rätt dyster målare. De måste tycka att vi nordbor lever i en rätt mörk värld men en värld som tydligen lockar trots det eller kanske just därför?

Vilhelm Hammershøi (1864-1916) var renommerad under sin levnadstid men föll sedan i glömska, Men det där ändrades i slutet av 1900-talet. Denna retrospektiv återupplivar honom. Flera tavlor har lånats in från Sverige. Jag slogs direkt av de gråa tonerna, ensamheten, avskalningen. Det påminde mig om Edward Hoppers tavlor där man möter samma tomhet men i en annan färgskala. De grå/vita tonerna Hammershøi använder sig av tillhör det danska grådaskiga vintervädret. Medan Hoppers varma färger tillhör den amerikanska södern. Men båda konstnärerna skildrar en tristess och melankoli som kanske de själva upplevde. Vem vet?

När jag kom in i lokalerna på Jacquemart André kändes det som om jag steg in i Hammershøis intimitet, in i hans eget hem. Jag försökte genom de fyrtio verken som är utställda tränga mig in i hans mystiska inre värld. I det första rummet mötte jag flera av hans familjemedlemmar avporträtterade med neutral bakgrund och frånvarande blick. Hans egenartade stil — helt olik epokens — syns från allra första början. Detta är en konstnär som inte skyr från att gå sin egen väg. Jag reflekterade över att han måste ha varit väldigt viljestark och självsäker från ung ålder för att ha vågat sig på ett helt annat måleri än det som var vanligt på den tiden. Han var modern före sin tid.

Han gjorde också skandal under sin första utställning 1902. ”Fem porträtt” visar några av hans närmaste konstnärsvänner sittande vid ett bord, utan att samtala, allvarliga, i ett dystert mörker med tomma snapsglas framför sig. Tavlan har lånats av Thielska galleriet i Stockholm. Andra porträtteras läsande, ensamma, eller bakifrån genom en öppen dörr i ett rum med få möbler. Hans fru Ida satt ofta modell och hon återkommer på flera tavlor, mestadels sedd bakifrån med håret uppsatt i knut i nacken.

Även hans landskapsmålningar är avskalade — det är vidder med mycket himmel i samma dova färger — utan träd eller personer. Likaså de urbana arkitekttavlorna. De är som fantomstäder, ödsliga. Hans nakenporträtt är enkla. Kvinnornas ansikten liknar mer skisser än levande varelser. Deras kroppar förskönas inte utan visas upp i samma grå/vita skala precis som de är. Det känns i och för sig befriande att se kvinnor målade som de mest ser ut och inte inlindade i någon fantasiupplevelse av dem, vilket var vanligt på den tiden.

Jag kände mig lite som en voyeur där jag gick runt i hans lägenhet, i hans och frun Idas vardagsliv. Det är uppenbart att han inspirerades mest av hemmet vilket också kan tyckas egendomligt för en man som levde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då hemmet var framförallt kvinnans domän.

Men trots de dystra färgerna och ensamma figurerna, landskapen och även stadsskildringarna, blev jag inte nedstämd av hans verk. Det var snarare vilsamt att långsamt gå runt i salarna och känna att man egentligen inte behöver så många intryck på en gång. I stället kan jag konstatera att det sparsamma har en egenartad skönhet över sig. Det är kanske det vi behöver i vår tid av miljoner intryck från alla håll och kanter. Det här, det är något vilsamt — att fästa blicken vid.

The post Dansk enkelhet möter fransk publik first appeared on Opulens.