MEDIEDEBATTEN. 2020 har redan varit ett turbulent år för den danska pressfriheten. Med påtryckningar från den kinesiska regimen efter en Corona-teckning i Jyllands-Posten återupplivades ett trauma från den så kallade ”Muhammed-krisen”. Strax dessförinnan krävde en politiker att en tv-värd skulle sparkas. Kevin Shakir tar tempen på mediedebatten i Danmark.

Pressfrihet. Användaren som kallar sig ”HuDairu” svarar Jyllands-Postens nyhetstweet med en manipulerad bild av Dannebrogen, den röda flaggan med det vita korset. Över flaggan har det anonyma kontot med profilbeskrivelsen ”China” klippt in den leende bajsemojin och nu är den danska flaggan insmord i avföring. Ett annat anonymt konto delar en annan bild som manipulerar den danska flaggan. Där är det sedvanliga korset ersatt med två bindor med röda plättar och texten ”four hours”. Alltså som i de fyra timmarna det tog danskarna att kapitulera för nazityskland den 9 april år 1940. ”NMSL” skriver flera konton till Jyllands-Posten, det är ett kinesiskt uttryck som står för ”Ni Ma Si Le”, eller ”din mamma är död”, enligt den digitala uppslags-sidan Urban Dictionary.

Den 28 januari mottog Jyllands-Posten tusentals Twitter-svar av anonyma prokinesiska konton, efter att tidningen dagen innan tryckt en teckning som manipulerar den kinesiska flaggan. Flaggans fem stjärnor är ersatta med illustrationer av Coronaviruset, som hittills tagit omkring 500 liv. Det är ännu oklart om online-aktiviteterna var koordinerade eller om det var på regimvänliga individers egna initiativ. Kommunistdiktaturen Kina, kända för sitt motstånd mot yttrande- och pressfriheten och påtryckningar mot utlandsmedier reagerade. Den kinesiska ambassaden i Danmark offentliggjorde den 27 januari ett pressmeddelande på sin hemsida och krävde en ursäkt från den danska tidningen.

”Vi uttrycker vår starka upprördhet och kräver att Jyllands-Posten och Niels Bo Bojesen (red. tecknaren) förebrår sig själva för sitt misstag och ber om ursäkt till det kinesiska folket.”

Folketingspolitiker från alla läger reagerade starkt mot regimens krav mot tidningen och dess medarbetare. ”Kinas reaktion är ett trist upprepande av principen i Mohammed-krisen. Kina skall INTE kräva ursäktande för mediers redaktionella linje. Fullt stöd till JP”, skrev tidigare justitieminister för det Konservative Folkeparti Søren Pape Poulsen på sin Twitter förmiddagen den 28 januari.

Det offentliga samtalet om händelsen kom snabbt att präglas av paralleller till den så kallade ”Muhammed-krisen”. Efter att Jyllands-Posten 2005 tryckt teckningar som avbildade den muslimska profeten, bland annat som en skäggig man bärandes en turbanbomb, råkade Danmark ut för en av de största utrikespolitiska kriserna sedan andra världskriget. Protester utbröt i flera islamiska länder, flera länder valde att bojkotta danska varor och den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen avvisade elva ambassadörer för islamiska länders önskan om att träffas och tala om konsekvenser mot tidningen. Krisen kostade landets exporthandel miljarder kronor.

”Kineserna är skoningslösa, särskilt gentemot små länder. Och det finns en risk att de kan hitta på att gå efter den danska industrin”, sade Dansk Folkepartis utrikespolitiska talesperson Søren Espersen till TV2. Till public service-bolaget yttrade den mångårige partitoppen sin oro för att den kinesiska staten skulle rikta blicken från Jyllands-Posten till den danska staten. ”Sluta nu Kina. Danmark och en dansk tidning ska inte underkasta sig Kinas dominans”, skrev grundaren av och folketingsledamot för Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard.

Kvällen innan Jyllands-Posten tryckte Corona-teckningen hade Dansk Folkepartis Søren Espersen hamnat i en egen mediestorm. Detta efter att han offentligt krävt att Steen Nørskov, värd för det dagliga nyhetsmagasinet på public service-kanalen DR1 skulle få sparken från sitt nuvarande jobb: ”En sådan slags journalistisk manipulation borde kosta något” sade Søren Espersen till Ekstra Bladet och meddelade i andra medier att han tänkt sig kontakta Danmarks Radios ledning och Danmarks kulturminister om sin sak.

Anledningen var att Søren Espersen varit missnöjd med Steen Nørskovs intervju med den brittiska, högerradikala aktivisten Tommy Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon. Robinson, som grundat den antimuslimska organisationen English Defence League, hade en vecka tidigare varit i Köpenhamn för att ta emot Trykkefrihetsselskabets yttrandefrihetspris, Sapphopriset, för motiveringen att Robinson ”har visat oräddhet och kompromisslöshet i kampen för det fria ordet”. Robinson, som fram tills nyligen varit fängslad i Storbritannien på grund av otillbörligt uppträdande inför rätten, har de senaste åren fått bland annat sina Facebook-, Instagram- och Twitterkonton avstängda på grund av sina våldsbejakande och rasistiska uppdateringar. Han har anklagat etablerade medier, sociala medieföretag och andra makthavare för att utöva censur, vilket ifrågasattes på Danmarks Radios nyhetsmagasin Deadline.

Det är inte den första gången Søren Espersen, eller någon annan politiker från Dansk Folkeparti, uttrycker sig kontroversiellt gentemot public service eller handlar efter sin public service-kritik. Mellan 2015 och 2019 var Dansk Folkeparti stödparti åt den borgerliga regeringen och kunde med sina 21,1 procent påverka politiken massivt. Partiet mottog kritik från oppositionspartierna och anklagades för att inte respektera armlängdsprincipen. Både när de tillsammans med den borgerliga regeringen 2018 framlade en sparplan för Danmarks Radio som innebär att det bärande public service-bolaget just nu hyvlar en femtedel av sin budget med 420 miljoner danska kronor. Men också strax innan folketingsvalet 2019, då Dansk Folkeparti var drivande gentemot regeringen i att Danmarks då andra public service-finansierade radiostation Radio24syv skulle flytta flertalet av sina medarbetare från Köpenhamn till Jylland.

Radiostationen, som bildades 2011 i ett samarbete mellan de borgerliga partierna och Dansk Folkeparti med en önskan om att en privat aktör skulle konkurrera med Danmarks Radio om licensmedel, hade i flera år varit en självklar del av det danska medielandskapet. Men efter de blå partiernas utspel 2019 såg Radio24syvs ledning ingen annan utväg än att lämna studion. ”Vi har blivit utsatta för politiska trakasserier och de ville att vi skulle lägga ner”, har Radio24syvs programchef efterföljande sagt till danska mediet Finans. Vill man tro Kim Christiansen som misslyckades med att återväljas till folketinget 2019 så har Mads Brügger rätt: ”Nu är det ju ingen hemlighet att Dansk Folkeparti gärna såg den radion nedlagt i tid och evighet”, berättade han i P1 hos DR i juli månad förra året.

”Bort med fingrarna från den fria pressen! Oavsett om du heter Kina eller Søren Espersen”, skrev partiledaren för det danska vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, Pia Olsen Dyhr på Twitter, som en reaktion på Kinas krav om ett ursäktande från Jyllands-Posten för teckningen. Jyllands-Posten har gjort klart att de vägrar be om ursäkt för sin teckning och de verkar inte ha upplevt något efterspel från den kinesiska regimen. Stormen på sociala medier är över för tidningen och Jyllands-Postens Twitter ser ut att ha återvänt till vardagen med minimala interaktioner på sina nyhetstweets.

Det återstår dock att se hur Danmarks Radios ledning mottar Søren Espersens förfrågan om ett möte angående Deadlines redaktionella arbete. Med blotta 8,7 procent lär det bli svårt för Dansk Folkeparti att påverka medielandskapet med omfattande planer tillsammans med den sittande regeringen. Men Espersen står fast. På sin YouTube-kanal meddelar han att ingen kan hindra honom från att uttala sig om medierna eller någon annan fråga: ”Jag blandar mig i saker som betyder något oavsett var jag är som politiker. Jag kräver domstolsavgöranden ändrade om jag tycker att de är otillfredsställande.”

The post Pressfriheten under attack i Danmark first appeared on Opulens.

HÖGER. Pernille Vermund är en av Danmarks största politiska figurer, trots att hennes parti saknar mandat i det danska folketinget. I vår utlyses parlamentsval i grannlandet och nu kan ett parti höger om Dansk Folkeparti vara på väg in i folketinget. Kevin Shakir skriver om Danmarks nya Pia Kjærsgaard.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under våren trycker Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen på knappen och utlyser folketingsval. Stödet för hans regering vacklar i opinionsmätningarna. Dansk Folkeparti, som varit Venstre-regeringars stödparti sedan 2001, öppnade i höstas för ett framtida samarbete med Socialdemokraterne under partiets kongress. Socialdemokraternes gruppledare Henrik Sass Larsen svarade att Socialdemokraterne har mer gemensamt med Dansk Folkeparti, än deras tidigare regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre. Med ett allt svagare borgerligt block kan det vara otillräckligt för Venstre att kämpa för enbart Dansk Folkepartis stöd. Lars Løkke har fått en utsträckt hand från nytillskottet inom den danska radikalhögern.

Samma månad som Socialdemokraterne och Dansk Folkeparti ägnade sig åt sin kongressflört fick Lars Løkke Rasmussen en inbjudan till samarbete av Pernille Vermund, partiledare för Nye Borgerlige. Vermund, som är tidigare kommunpolitiker för det Konservative Folkeparti i Helsingør kommun och suppleant i folketinget, bildade efter folketingsvalet i 2015 det nationalkonservativa och antimuslimska partiet Nye Borgerlige.

Opinionsmätningarna visar mestadels att partiet ligger omkring eller över spärrgränsen på två procent för att komma in i parlamentet och Pernille Vermund har givit Løkke Rasmussen tre krav för att vara med i regeringsunderlaget. Hon vill ha ett “totalt asylstopp”, att staten ska upphöra med att utbetala någon form för bidrag för invandrare och att personer utan uppehållstillstånd omedelbart ska utvisas vid lagbrott. Politiken må vara kortfattad och enformig men intresset för partiet är stort.

Trots att det avslöjats att ett tiotal föreningsordföranden landet över välkomnar nazister till partiet, verkar inget stå i vägen för medial framgång för den sensationella partiledaren som i militaristiska ordalag har omtalat invandring till Danmark som “en invasion”. I tabloiden Ekstra Bladet publiceras hon jämt och är återkommande skribent. Förra året publicerades hennes biografi Värderingskrigaren, författad av tabloiden BT:s politiska redaktör. Söker man efter hur frekvent “Pernille Vermund” omtalats i medierna mellan den 1 januari 2018 och ett år framåt, visar det sig att hon dyker upp i 1 251 artiklar. Jämför detta med de två vänsterpartierna, som tillsammans utgör 12 procent av folketinget, vars partiledare Pernille Skipper och Pia Olsen Dyhr, dyker upp i respektive 1 562 och 1 794 artiklar under samma tidsperiod.

Det vore fel att inte jämföra Pernille Vermunds uppenbara framgångar med en tjugo år yngre Pia Kjærsgaard, vilken på 90-talet lämnade ett högerpopulistiskt Fremskridtsparti i förfall, för att i stället bilda Dansk Folkeparti. Ekstra Bladet gav henne en spaltplats som en del av kampanjen De Fremmede. En kampanj som drevs med olika artiklar som klagade över politisk korrekthet och att man inte får tala hur man vill om “de främmande”. Därtill anklagades invandrare för bidragsfusk. Året därpå ägde folketingsvalet rum och Dansk Folkeparti valdes för första gången in i parlamentet.

Nu, 17 år efter att de valts in i folketinget, är Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti landets näst största parti. DF är större än samtliga partier i den borgerliga regeringen och fortsätter med att stödja den. Pia Kjærsgaard har blivit folketingets talman, författat självbiografier om sina 41 år i dansk politik och lämnat partiledarposten sedan några år tillbaka. Partiet har blivit en naturlig del av den politiska kulturen, förhandlar med samtliga partier och har fått normaliserat sin politik.

De politiska kommentatorerna turas om att konkludera att danskarna efterfrågar ett parti till höger om Dansk Folkeparti. Fortsätter Pernille Vermund som hon har gjort, blir hon en avgörande faktor i årets parlamentsval och möjligen Danmarks nya Pia Kjærsgaard.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Nytt danskt högerradikalt parti på väg till folketinget first appeared on Opulens.

SKIFTE. Danmarks regering och Dansk Folkeparti har utropat ett paradigmskifte i ”utlänningspolitiken”. Landet ska nu börja utvisa människor. Kevin Shakir skriver om hur drygt 20 års “kulturkamp”  har gjort rasistiska narrativ till vardagsmat.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Framför mig står två personer som diskuterar det senaste budgetutspelet i Danmark. ”Hur hamnade vi här?” frågar den ena. Det är den 10 december och den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Tillsammans är vi 10 000 personer som demonstrerar på Rådhusplatsen i Köpenhamn mot ”paradigmskiftet” i den så kallade utlänningspolitiken, som Dansk Folkeparti och regeringen har introducerat med den sista budgeten före folketingsvalet. Det finns talare som benämner paradigmskiftet som ett enormt värderingsskred i dansk politik. Men det ropas även ut att det att det är tack vare demokratiska värden, fri- och rättigheter som vi kan stå här och demonstrera.  Det är Amnesty Danmarks generalsekreterare Trine Christensen som säger detta till den demonstrerande folkmassan, som svarar med ett stort, unisont jubel.

Det har länge funnits en missuppfattning i det danska samhället beträffande vem som ska få lov att befinna sig här, berättar Martin Henriksen som är “utlänningspolitisk” talesperson för landets näst största parti Dansk Folkeparti. I nyhetsprogrammet Deadline den 30 november förklarade han hur detta missförstånd ter sig; ”Om du har ett jobb, så är du integrerad. Om du är medlem i en förening, så är du integrerad. Det är du inte. Du måste bli dansk… …Och det finns många, särskilt de från muslimska länder i Mellanöstern som inte vill det.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Paradigmskiftet går ut på att människor som flyr till Danmark, på grund av förföljelse, krig eller fattigdom inte längre ska kunna stanna i Danmark utan ska repatrieras. Uppehållstillstånden ska som regel vara tillfälliga. Vid beslut rörande huruvida människor får stanna i landet ska det inte längre spela någon roll om barn under åtta år har lärt sig tala danska och fått en social anknytning, eller om vuxna arbetar. Personer med permanent uppehållstillstånd som begått kriminella handlingar och avtjänat straff placeras på den öde ön Lindholm, som människor i 92 år behövt särskild tillåtelse för att komma till. Fram till idag har den använts för att forska i olika sjukdomar, som till exempel rabies. Djuren som har fraktats dit och använts i forskningen har inte fått lämna ön levande.

Paradigmskiftet innebär en inhuman politisk kurs. Men det som tjänar Dansk Folkeparti mest och flyttar regeringens stödparti till förarsätet är cementeringen av partiets radikala språkbruk. Nu tillskansar sig Dansk Folkeparti huvudrollen i epicentret av dansk politik och kan se till att deras världsuppfattning, såväl i folketinget som bland befolkningen, blir rådande.

Syftesparagrafen i integrationslagen stryks. I den står det nu att ”lagen har som syfte att säkra att nyanlända utlänningar har vetskap om att vällyckad integration är en förutsättning för att få permanent uppehållstillstånd”. Även det så kallade ”integrationsbidraget” byter nu namn till repatrieringsbidraget, eller skicka-hembidraget (på danska ”hjemsendelsesydelsen”). Människorna som tvingas leva under detta bidrag kommer att leva på några tusen kronor mindre än vad som ges med det nuvarande integrationsbidraget, som Institutet för mänskliga rättigheter för två månader sedan konstaterade var i strid med den danska grundlagens krav om ett existensminimum.

I Danmark härskar en uppfattning om att rasism inte existerar. Det spelar ingen roll när Martin Henriksen motiverar niqabförbudet med att det är nödvändigt för landets framtid att göra upp med muslimska symboler för att återställa samhörigheten på de platser där den danska gemenskapen har vittrat bort på grund muslimsk invandring. Förbudet genomfördes tidigare i år och nu dikterar den danska staten vem som blir kriminell genom att röra sig i det offentliga rummet.

År 2016 befann sig journalisten Martin Krasnik som programvärd i DR:s tv-studio och intervjuade Aya Amal, som bär niqab. Krasnik arbetar annars som chefredaktör för tidningen Weekendavisen. Krasnik berättade för Amal att han distraherades av att inte kunna se hennes mun, hårfärg eller hennes ansiktsuttryck; ”Jag kan ju inte se dig som en människa. För mig försvinner du. Du är en figur.” Ingen massmedial diskussion uppstod, kritiken uteblev. Ingen ifrågasatte Krasnik eller DR.  Detta trots det anmärkningsvärda i att värden för ett direktsänt public service-program uttryckte att han inte såg Aya Amal som en människa på grund av hennes religiösa klädsel.

Det faktum att Dansk Folkepartis språk och världssyn nu befästs i det danska samhället är inte uteslutande ett resultat av partiets handlingar i folketinget. De stora medierna i Danmark har under 00- och efter 10-talet förstärkt uppfattningen om rasism som något icke-existerande, samtidigt som de anammat ett allt mer politiserat narrativ.

Tidigare i höstas utkom boken Racialization, Racism, and Anti-Racism in the Nordic Countries. I den angriper 14 forskare sociala, ekonomiska och kulturella samhällstendenser kopplade till frågor om ras och identitet. Mathias Danbolt och Lene Myong diskuterar hur stora medier har bidragit till en samhälleligt utbredd konsensusuppfattning om att rasism inte existerar i Danmark. De hänvisar till en ledartext i Danmarks äldsta existerande dagstidning, Berlingske, där det 2013 skrevs att ”ordet rasism de senaste årtiondena har blivit så missbrukat att det har kommit att bli ett tomt begrepp”. Berlingskes resonemang utvecklades av Jyllands-Postens ledartext, publicerad samma dag, där en kunde läsa att ”konceptet rasism har kommit att bli brukat och missbrukat i en sådan omfattning att det har tappat sin kraft och i vissa fall säger mer om personen som använder ordet.”

Berlingske publicerade även en intervju med den konservative journalisten Erik Meier Carlsen som säger att ”någon har närt ett politiskt intresse som förväxlar oro över invandring med rasism. Dock visar internationell forskning att danskarna är ledande när det kommer till tolerans.” Berlingske presenterar Erik Meier Carlsen som en som ser att oro över invandring inte kan sammanblandas med rasism. Han menar istället att den hårdare tonen i debatten stärkte toleransen i landet: ”Det var renande. Strängheten i debatterna har mjukat upp befolkningen.” Danbolt och Myong diskuterar hur medierna sprider föreställningar om hur ”missbruket” av ordet rasism tilldelar den breda danska befolkningen en offerroll som onda rasister, bara genom att påtala att det finns rasism i Danmark.

Danmark är den enda landet i hela världen med en statlig ”ghetto-lista”. För att ett bostadsområde, eller en gata, ska hamna på den räcker det med att över hälften av människorna som bor där har en så kallad icke-västlig bakgrund. Det spelar ingen roll om man är född i Danmark. När public service-bolaget TV2 i maj tidigare i år skulle rapportera om konsekvenserna för barnen i dessa bostadsområden efter regeringens senaste ghetto-utspel, benämnde de barn i dessa bostadsområden som ”ghettobarn”. TV2 förstärkte den danska utlänningsministern Inger Støjbergs narrativ om ”ghettoområden” som parallella samhällen, skapade av muslimska invånare, och att även ”ghettobarn” är benägna att utöva sin religion med avsikt att skada den danska kulturen och dess värden.

Antimuslimska narrativ introducerades i dansk politik så tidigt som på 1980-talet av Fremskridtspartiets grundare Mogens Glistrup. Sedan togs detta narrativ upp i den nationella debatten i samband med Dansk Folkepartis intåg i folketinget 1998. Men utbredningen och spridningen av partiets världsuppfattning tog först på allvar fart under 2001, då de blev stödparti för Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering. Bara två år efter att Fogh Rasmussen blivit statsminister påbörjade han den så kallade ”kulturkampen” mot intellektuella, civilsamhällsorganisationer och politiker som han anklagade för att vara ”kulturradikala” och ”politiskt korrekta”. Den dåvarande statsministern konstaterade att ”…det är resultatet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte ekonomisk politik, inte teknokratisk lagstiftning. Det essentiella är vem som blir agendasättare i debatten om värderingar”.

Vid demonstrationen på Rådhusplatsen i Köpenhamn mot det så kallade paradigmskiftet håller tio människor tal. De är motståndare till att de mänskliga rättigheterna blir åsidosatta genom dagens politik. Det är inte danskt att försätta människor i fattigdom för att de tvingas fly hit, säger en av talarna. Det är inte danskt att sätta oönskade invandrare på en ö, säger en annan. Anders Fogh Rasmussen fick rätt beträffande att kulturkampen skulle bestämma Danmarks framtid. Medan vi demonstrerar som om frågan om den danska kulturen fortfarande är förhandlingsbar, verkar det som om Dansk Folkeparti sedan länge har vunnit kriget.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Efter debatten om dansk kultur börjar utvisningarna first appeared on Opulens.

KRIMINALISERING. Kevin Shakir har följt Danmarks första domstolsprövning av lagen mot ”läger ämnade att skapa otrygghet”. Torsdagen den 6 september föll domen mot en hemlös rumänsk man, som ska betala 500 kronor. Försvaret tänker överklaga domen, som innebär en kriminalisering av hemlöshet i Danmark.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är torsdagen den 6 september och jag befinner mig i rättssal nummer 42 i Københavns Byret. Jag ska rapportera om domen som just fallit. Klockan är lite efter ett på eftermiddagen och snett framför mig sitter en man som ser chockerad och panikslagen ut. Mannen heter Viorel-Cristel Stanica. Han är 36 år gammal och har lämnat sin 15-åriga dotter i Rumänien för att försöka få ett jobb i Danmark. Viorel reser sig upp i rättssalen och stoppar båda händer i sina fickor och ser ut som att han rotar efter någonting han inte hittar, medan han skakar på huvudet. ”Hur?” frågar han.

Han har precis blivit dömd att betala 500 kronor för att han i vintras, morgonen den 24 januari, blev väckt av polisen i centrala Köpenhamn. Han låg i en sovsäck, på hopslagen kartong, täcken, lakan och en kudde. Vid honom fanns en liten vagn med få ägodelar, en liten yoghurtförpackning och en macka, som han tänkte äta efter att han vaknat, eftersom han inte mått så bra dagen innan.

Viorel rotar i fickorna medan han skakar på huvudet för att domaren i rättssalen kommit fram till samma beslut som poliserna gjorde den 24 januari. Han har tydligen helt ensam etablerat och uppehållit sig i ett ”läger ämnat att skapa otrygghet”, något som sedan 2017 är kriminellt i Danmark. Viorel brister ut i gråt.

Olovliggörandet av ”tiggeri och lägeretablering ämnat att skapa otrygghet” i Danmark genomfördes förra året. Det började med att politiker från höger till vänster tog upp frågan i medierna, de ville kriminalisera ”läger” för hemlösa. Dansk Folkeparti riktade snabbt debatten mot att sätta hårt mot romerna, som de ser som ett samhällsproblem. Det regeringsledande partiet Venstres integrationspolitiska talesperson Marcus Knuth var en av många politiker som köpte problemformuleringen. Han skrev i Berlingske att ”den romska ockupationen ska stoppas” och beskrev romer som en plåga för det danska samhället. Socialdemokraternes Trine Bramsen, som sitter i justitieutskottet, skrev att lagstiftningar på området inte skulle drabba danska hemlösa, men däremot romer.

Trots att det hos regeringen, stödpartiet Dansk Folkeparti och det största oppositionspartiet Socialdemokraterne rådde konsensus om att man önskade drabba en specifik folkgrupp, får en lagstiftning i sin definition inte vara diskriminerande. Då strider den mot Europakonventionen. Dock konstaterar den konservativa justitieministern Søren Pape Poulsen, i ett svar på en förfrågan i justitieutskottet den 15 augusti i år, att det finns en överrepresentation av människor från Rumänien bland dem som anklagas för att uppehålla sig i ”läger ämnade att skapa otrygghet”. Sedan lagstiftningens införande våren 2017 har 389 personer blivit anklagade för lagöverträdelsen och de flesta har fått böter meddetsamma. Utav 389 anklagade är sex av de personerna danska. 303 av dem kommer från Rumänien. I Köpenhamn, där flest personer anklagats för lagöverträdelsen, är omkring hälften av dem hemlösa danskar och den andra hälften människor från andra länder. Trots att lagen i sin definition inte är diskriminerande verkar polisen  följa den politiska intentionen och retoriken i sitt utövande.

I rättssalen tröstar försvarsadvokaten Asser Gregersen sin klient. ”Du behöver inte betala nu”, säger han, ”vi överklagar beslutet”. Asser Gregersen vill pröva domen i Landsretten. Finner även denna instans Viorel skyldig till lagöverträdelse så vill han gå vidare till Högsta Domstolen. Viorel är den första som får sitt fall prövat inför en domare, efter rådgivning av Maja Hansen från Gadejuristen, en grupp jurister som hjälper utsatta och hemlösa människor. En vecka innan domen föll berättade hon för mig att om domen faller så är det från rättssystemets sida en indikation på att man kriminaliserar hemlöshet i Danmark:

”Det här är en man som ligger ensam i ett avgränsat område på en gata med de saker som krävdes för att överleva kylan den dagen. Om det är kriminellt så kan man inte vara på gatan utan att överträda lagen, om man inte vill sätta livet på spel.”

Jag frågade Viorel om jag kunde få skriva ut hans namn i mitt rapporterande. Det tyckte han var okej och sa att jag också fick lov att ta en bild av honom. Han visade mig sitt ben som var skadat. Han hade blivit skjuten i benet med en pistol tidigare i år av en som tyckte att han skulle sova någon annanstans. ”Så är det när man är hemlös”, sade han.

Han berättade för mig att han fortfarande inte har någonstans att sova. En tredjedel av de hemlösa får inte plats på härbärgen, så han sover för det mesta utomhus men gömmer sig oftare än han gjorde förr. Överklagandet mot beslutet lär ta flera månader, kanske ett halvår, och han räknar inte med att hitta en plats att sova på. Men mest av allt vill han ha ett jobb.

Viorel och jag gick ner på gatan och jag fick, som sagt, ta en bild på honom. Han bär en mörkblå keps med texten ”The Kingdom of Denmark. Efteråt tog vi farväl och han försvann tillbaka till sitt gömställe.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post När hemlöshet blir lagbrott first appeared on Opulens.

DUBBLA MÅTTSTOCKAR. Dansk Folkeparti vill göra det svårare att lagföra rasistiska brott. Kevin Shakir rapporterar från ett Danmark där yttrandefriheten är viktig, fast bara ibland.

Jag talar ofta med min mamma på telefon. Hon brukar fråga hur jag mår och vad jag har för mig. Vår korrespondens har ökat sedan jag flyttade till Danmark för två år sedan. Sedan flytten har jag arbetat med utbildningspolitik och kommunpolitik. Nu har jag börjat skriva nyhetsartiklar om integration, diskriminering och det som i dansk folkmun kallas “utlänningspolitik” på ett litet nätmagasin. I stället för att börja samtalet med att fråga hur jag mår, har mamma nu nervöst börjat inleda våra samtal med att fråga om inte jag sticker ut hakan för mycket.

För några veckor sedan skrev en dansk på Twitter att en elev på en yrkesskola nära hennes ort hade hotat med att genomföra en skolskjutning. Jag ägnade en stund åt att försöka hitta information om händelsen i de etablerade medierna. De flesta hade publicerat en undangömd notis som de hade fått av Ritzau, som motsvarar TT här i Danmark. Jag ville veta vem personen bakom händelsen var och om personen hade skrivit någonting på sociala medier. Jag hittade honom snabbt på Facebook.

Den 22-årige mannen, som sympatiserar med högerextrema grupper, hade skrivit flera inlägg om massinvandring och raskrig. Så sent som en vecka före händelsen hade en folketingskandidat för det högerradikala partiet Nye Borgerlige refererat till ett samtal med den misstänkte gärningsmannen, som hade berättat om sitt missnöje med sina muslimska skolkamrater.

Samma eftermiddag som den misstänkte gärningsmannen ska ha hotat med att genomföra en skolskjutning hade han lämnat spår efter sig på Facebook i form av ett inlägg på tre ord: stilheden før stormen, lugnet före stormen.

Ett dygn därefter satt jag i rätten. Åklagarmyndigheten beslutade att mannen skulle häktas misstänkt för hot mot skolpersonal, rasistiska yttranden mot skolpersonal och hot om våld, alltså hot om en skolskjutning. Jag var den ende av dem som rapporterade från rätten som lade vikt vid den misstänktes extremistiska engagemang, vilket man dessvärre alltför sällan gör vid denna typ av händelser när gärningsmännen är vita. Min rapportering delades av journalister, debattörer och politiker från höger till vänster.

Mamma ringde på kvällen efter förhöret. Vi hade pratat kort tidigare och jag berättade att jag var på väg till rätten för att rapportera om händelsen. När jag svarade sade hon inte så mycket. “Ja?”, frågade hon. Jag berättade hur det hade gått. Hon var tyst en liten stund. Plötsligt frågade hon om jag verkligen måste skriva om sådana fall, om jag inte sticker ut näsan för mycket. Hon var inte orolig för ämnet jag hade skrivit om, utan snarare för reaktionerna hos vissa läsare och vad de kan leda till för mig som skribent.

Mamma var inte orolig för mitt skrivande, utan för mitt liv. Hon minns, som jag, de hatiska meddelanden som jag har fått per mejl och sociala medier som svar på de många debattexter jag skrev i Sverige för ett par år sedan. De handlade mindre om texterna och mer om mig som skribent, muslim, människa. Hon minns, som jag, telefonsamtalen mitt i natten med ropen i telefonen om att jag skulle sluta skriva och att ”de” vet var jag bor. Hon var mindre orolig då, trots att vi bodde på samma adress. Att jag jobbade med utbildnings- och kommunpolitik var hon också trygg med, då jag mestadels skrev underlag om sådant som de högerextrema delarna av nätet inte är så intresserade av.

Jag berättade för mamma i telefon att jag måste lägga på. Jag skulle vidare och skriva nästa artikel, om den debatt i folketinget som hade ägt rum under förhöret. Dansk Folkeparti hade lagt fram ett förslag om att skriva om lagtexten till den så kallade ”rasismparagrafen” så att det blir svårare att bli fälld. Efter att omkring 20 personer 2016 dömdes för rasistiskt motiverat hat och hot, främst mot muslimer, menar partiet att det har gått inflation i bruket av paragrafen. Egentligen vill de avskaffa lagen. De menar att den står i vägen för yttrandefriheten.

Men vem tystas av yttrandefriheten?

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Vem tystas av yttrandefriheten? first appeared on Opulens.