FOLKMUSIK. Emma & Ellika är inte bara bevarare av ett stycke kulturarv, de är även förnyare. Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på ”Väder”.

Väder med Emma Reid & Ellika Frisell
Kakafon Records

På albumet ”Väder” med Emma Reid och Ellika finns det bearbetningar och tolkningar av äldre låtar, ofta från Orsa men även från Bingsjö och Boda i Dalarna. Men det bjuds även på egna kompositioner som Emma och Ellika föder och göder med fiol och altfiol.

Två spår dominerar – det är starka polskor, båda med en säregen rytmik – ”Till Per” och ”Vilse i Boda”.

Genom musikens språk går det att skapa en mångfald av uttryck. Det visar inte bara på en väg, utan på nytrampade stigar och nya rösade leder.

Musik är levande och föränderligt, något som återspeglas i albumets titel ”Väder”.

I folkmusiken är detta så påtagligt och märkbart. Emma & Ellika är inte bara bevarare av ett stycke kulturarv, de är även förnyare.

De kommer med överraskningar och variationer, som förstärker både form och innehåll. Syresätter och ger oss nya färger. Spännande och fritt! Dessutom – och det är albumets stora förtjänst – är begränsningarna få och den personliga friheten stor.

Så, avslutningsvis, två korta noteringar: Den grafiska formgivningen av Hans Fahlberg är både vacker och kongenial med innehållet. Det elfte spårets titel uppvisar ett otroligt vackert ord – ”Tålamodslängtan”! Skört och poetiskt!

The post Emma & Ellika bevarar och förnyar folkmusiken first appeared on Opulens.

FORNNORDISKA. Filmen om Pelle Svanslös ska dubbas till älvdalska. Projektet “Wilum og Bellum”, som ska utveckla, bevara och revitalisera det älvdalska språket bland framför allt barn och unga, drivs av Älvdalens kommun som nu har slutit avtal med SF Studios om att dubba filmen från 2020.

“Det kommer att bli mycket jobb men vi tycker det känns som en fantastisk möjlighet att finnas där barn och ungdomar rör sig och väcka intresse för vårt språk. Därför känns Pellefilmen helt perfekt”, säger projektledaren Ing-Marie Bergman i ett pressmeddelande.

Sagogränd, som förvaltar rättigheterna till Pelle Svanslös, är positiva till projektet.

“Barn i generationer har fått en relation till Pelle och hans vänner och kan man på det här sättet inkludera älvdalsktalande barn är det en stor vinst. Pelles värderingar om allas lika värde oavsett språk känns såklart relevant och något vi självklart står bakom”, säger Sagogränds vd Mats Fromme i ett pressmeddelande.

Älvdalska talas av några tusen personer i norra Dalarna och förgrenar sig från fornnordiskan.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Pelle Svanslös” dubbas till älvdalska first appeared on Opulens.

KONST. Idag inleder vi en ny serie kallad “Kultursnubben tar tåget”. Erik Cardelús kommer att framöver ta tåget till olika kulturbegivenheter och här är hans första rapport. Den handlar om ingen mindre än Anders Zorn.

I år är det 100 år hundra sedan Anders Zorn gick ur tiden. Sannolikt är han Sveriges genom tiderna mest framgångsrika konstnär, med målningar som hänger i alltifrån Nationalmuseum i Stockholm och Musée d’Orsay i Paris, till Moma i New York och Vita Huset i Washington.

Född i Dalarna, som barn utanför äktenskapet, kom hans konst och liv att ta plats på den stora internationella scenen. Han blev rik och berömd redan under sin livstid, något som är få konstnärer förunnat. Dessutom reste han också mycket och bodde långa tider av sitt liv utomlands tillsammans med sin fru Emma, en kvinna som talade många språk och som hjälpte sin make att nå ut med sitt konstnärskap.

Samtidigt är Zorn en konstnär som starkt förknippas med sin hembygd, med Dalarna, med badande dalkullor och det bleka vemodiga ljuset en midsommarafton. Glokal skulle vi med rätta kunna kalla honom idag, denne Zorn som ständigt tycks vara aktuell och attrahera nya skaror av konstälskare.

På Stockholsmässan i Alvsjö visades under mitten av februari en unik samling med exempel på Zorns mångsidiga konstnärskap. Det handlar om 200 etsningar, verk som aldrig tidigare har visats på detta omfattande sätt, varken på museum eller i något annat publikt rum.

Här märks en mångfald av motiv – från porträtt av enkla människor i dåtidens Dalarna, till bilder av den yppersta författareliten som Anatole France och Paul Verlaine och amerikanska presidenter. Motiven härstammar således från många olika hörn av världen – Sverige, Nordafrika, Spanien, Frankrike och USA, för att nämna några platser.

Även om Zorn mest är känd för sitt oljemåleri och sina akvareller, visar han även här sin mästerliga blick för ljus, skiftningar och motivkretsar. Denna bredd hos konstnären Zorn blev också tydlig i den fotoutställning som visades på Fotografiska i Stockholm under 2015.

Så med detta kan man använda Zorn för att sansa den både krystade och banala debatten som uppstått i kölvattnet av det som vi kan kalla SAS-reklamgate. För varken Zorn eller någon av de många svenska kulturskaparna och kulturyttringarna existerar i ett vakuum.

Men vill man ha mer av Zorn här och nu, så bjuder detta minnesår på mycket. Som brukligt förekommer åtskilliga evenemang på Zornmuséet i Mora. Även P4 Dalarna gör en satsning och sänder en serie program om den uppburne konstnären. Detsamma gäller Nationalmuseum i Stockholm som gör en stor utställning mellan den 11 juni och den 6 september. Här visas 150 verk från perioden 1878-1890 och utställningen fortsätter sedan till Kunstmuseum Den Haag i Nederländerna.

Men vad är då grejen med Zorn? Själv skulle jag främst vilja framhålla rörelserna, ljuset och de skiftningar som dessa sätter i materian, inte minst på vattenytor. För hur skickligt fångade landskapen och de många damerna vid vatten än är, så blir det ändå vattenspegeln som lyfter dessa verk till en alldeles speciell nivå.

En annan aspekt som ofta lyfts fram är vemodet, att Zorn lyckades gestalta denna speciella känsla hos oss människor. Ett vemod som finns hos oss alla, men som ändå tycks spela en alldeles speciell roll för oss här uppe i Norden. Det kärva klimatet, kontrasten mellan ljus och mörker, de korta men samtidigt så efterlängtade somrarna och det glesbefolkade landet – allt detta lär ha bidragit till att skapa det omtalade vemodet här uppe i norr. Och bland konstnärer fick det ingen som kan skildra detta vemod som Zorn. Intressant nog följer denna vemodiga blick Zorns målningar och motiv var de än utspelar sig, från Andalusien till Dalarna.

Så med detta kan man använda Zorn för att sansa den både krystade och banala debatten som uppstått i kölvattnet av det som vi kan kalla SAS-reklamgate. För varken Zorn eller någon av de många svenska kulturskaparna och kulturyttringarna existerar i ett vakuum. Här finns flöden av idéer och influenser som inte känt några gränser, flöden som oupphörligen korsbefruktat och korsbefruktats av mycket annat, precis som mångfalden i vilken annan kreativ process som helst.

Likafullt växte Zorn upp i Sverige och många av hans motiv och stämningar kan vi speciellt känna igen från vårt eget land. Inte bara det, utan hans konstnärskap har mycket av sitt rotsystem i den lokala myllan, i Dalarna. Så en dalmas har säkerligen en alldeles speciell förståelse och känsla vid betraktande av Zorns verk.

Samtidigt är Zorn en globalt uppburen konstnär, med stor framgång både då och nu. Hans många verk kommunicerar med konstälskare världen över. Att hans far var en tysk bryggmästare och hans mor en folklig dalkulla kan även det ses som ett bevis för att hans liv och verk inte kan stängas in i några enkla kulturella kategorier.

The post Kultursnubben tar tåget: Och får syn på Zorn first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Ellinor Fritz på fiol och Leonor Palazzo på femsträngad cello har i detta sitt andra album tagit fram låtar, som har sina rötter i 1700- och 1800-talen. De har både vitaliserat och gett nytt liv åt en stor visskatt, som en skattkista vid regnbågens fot skriver Bo Bjelvehammar.

Årsringar av Ellinor & Leonor
Kakafon Records

Mognaden och tillväxten i naturen sker sakta, den påverkas av yttre omständigheter och det genetiska sinnelaget, den organiska tillväxten ger avtryck över tiden. Allt detta kräver öppna ögon för att se och en uppmärksamhet, bortom larm och brus. Något kan vara glömt och dolt under långa tider, men plötsligt kan det vakna till liv, på nytt.

Årsringar kan även användas som metaforer och symbolik i musikaliska sammanhang. Särskilt inom folkmusiken har den sin tillämpning. Långt tillbaka i tiden finns notsamlingar bevarade och låtar som har bevarats genom tradition och över långa tider av lokala spelmän. Det är ett ovärderligt kulturarv, som det finns stora skäl att hålla levande och bevara.

Ellinor Fritz på fiol och Leonor Palazzo på femsträngad cello har i detta sitt andra album, Årsringar, tagit fram låtar, som har sina rötter i 1700- och 1800-talen. Det gäller alla spåren, utom ett som är en Vallåt, skriven av Ellinor Fritz.

Musiken kan vara knuten till särskilda sammanhang, till sammankomster, högtider och festligheter, som Brudmarsch från Enviken efter Myr Anders. Det kan även vara musikaliska bagateller som en polsktrall efter Rishytt Maria Jansson – Rörandu kjol mä tre ryntju bak.

Ellinor Fritz har grävt och botaniserat i södra Dalarnas visskatt och lyssnat på de spelmän, som fört traditionerna vidare och bevarat låtarna. Utifrån ett förhållningssätt med improvisation som signum har hon tillsammans med Leonor Palazzo gjort egna tolkningar. De har både vitaliserat och gett nytt liv åt en stor visskatt, som en skattkista vid regnbågens fot.

Det går bra att använda musiken efter behov, bara för att lyssna och njuta eller ta en dans och svängom på salsgolvet. Jag hoppas innerligt att Ellinor & Leonor får möjligheter att fortsätta sitt viktiga och stora arbete.

The post Vital folkmusik av bästa märke first appeared on Opulens.

OPERASCEN. Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta. Björn Gustavsson förklarar varför och funderar över framtiden för Dalhalla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Margareta Dellefors och Dalhalla har länge varit synonyma begrepp. Men hur började alltsammans, och hur kom det sig att en enda människas vision resulterade i en så fantastisk operascen? Och varför har denna arena med tiden orienterat sig mot ett utbud dominerat av popmusik? I nuläget framstår det som tveksamt om det någonsin mer blir opera i Dalhalla, men mer om det senare.

Under en semesterresa i Siljansbygden bestämde sig Margareta Dellefors — tidigare operasångare och vid denna tid chef för avdelningen musikdramatik på Sveriges Radio — för att kolla in ett nyligen nedlagt kalkbrott sju kilometer norr om Rättvik (som hade varit i drift sedan 1940-talet).

Hon provsjöng en aria på bottnen av den flera hundra meter vidsträckta gropen — akustiken var perfekt Och hon insåg att det nedlagda dagbrottet skulle kunna bli en underbar amfiteaterscen — i klass med världsscener som Bayreuth, Savonlinna, Verona och Avignon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Margareta Dellefors kontaktade lokala politiker. Många skakade på huvudet. Skulle verkligen det gamla kalkbrottet, mitt ute i skogen, kunna förvandlas till en framgångsrik operascen? De flesta tvivlade. Men bygget kom igång, och 1993 stod det amfiteaterliknande bygget med plats för 6 000 åhörare klar.

Efter några år permanentades musikverksamheten i Dalhalla. Kulturdepartementets pressrelease samma år vittnar om att Dellefors entusiasm verkligen hade smittat av sig på Stockholmsbyråkraterna: ”Dalhalla är en helt unik konsertsal i såväl skönhet som akustik… Dalhalla kan få stor betydelse för Sveriges rykte och status som internationell musiknation.”

Men 2003 tvingades Margareta Dellefors lämna uppdraget som konstnärlig ledare för Dalhalla. ”Det känns oerhört bittert”, kommenterade hon det faktum att hon stängdes ute från arbetet med sin egen skapelse. För tio år sedan utgav hon boken Dalhalla, kampen för ett brott (Carlssons), där hon beskriver hur hon efterhand manövrerades ut av mer kommersiellt inriktade aktörer.

Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta.

Flera operauppsättningar resulterade i stora förluster och 2010 upphörde operaverksamheten flera år i följd. En privat finansiär köpte in sig på arenan och föreningen Dalhallas vänner fick allt svårare att hävda just operans betydelse i utbudet. Istället arrangerades allt fler konserter med rock och pop.

Dalhalla drivs sedan 2012 av det privatägda bolaget Dalhalla förvaltning AB, som i sin tur hyr ut till Rättvik Event som arrangerar de populärmusikaliska konserterna. För operaverksamheten svarade länge Föreningen Dalhalla opera, men på senare år har de bara kunnat sjösätta enstaka operaföreställningar.

Den ursprungliga idén om det gamla kalkbrottet som en scen för opera och konstmusik har dunstat bort. Dalhallas privata finansiärer har istället satsat på popmusik och andra publikdragande evenemang.

Genom åren har de mest fantastiska uppsättningar presenterats i Dalhalla: Nibelungens ring, Porgy and Bess (New York Harlem Theatre), Trollflöjten, Turandot, Kärleksdrycken… Också mer popinriktade evenemang har ibland inneburit stora upplevelser: Norah Jones, Sting, Patti Smith, Kraftwerk, Jamie Cullum, Melody Gardot, Neil Young…

Och sensommarkvällen då Björn Skifs framträdde inför en fullsatt arena blev så där egenartat fantastisk som vissa konserter faktiskt kan bli.

Fler minnen: endast 300 personer var på plats när Sven-Bertil Taube, en av Sveriges främsta estradörer, gjorde ett storartat framträdande. Och bara 100 i publiken (!) när Dalasinfoniettan spelade tillsammans med Västerås sinfonietta. Och när den brittiske musikern Jamie Cullum kom ut på scenen och förklarade: ”Detta är den vackraste scen jag någonsin befunnit mig på. Man vet inte om det är dröm eller verklighet — vet ni?”

Så sent som 2011 kungjorde Leif Borgert att arenan tecknat en överenskommelse med Stockholmsoperan, som skulle bidra med gästspel varje år framöver. Av detta — och mycket annat — har dock intet blivit. Luften har allt mer gått ur de personer som kämpat för fortsatt operaverksamhet.

Dalhalla tillkom som en operascen men har med tiden blivit en arena för en helt annan slags musik. Sveriges nya operafestivalcentrum har istället Opera på skäret blivit (inrymt i ett gammalt sågverk).

Som huvudskäl till att Dalhalla hamnat på efterkälken angav Margareta Dellefors häromåret följande: ”Opera på Skäret har en professionell konstnärlig ledning med en tydlig målsättning.”

Hösten 2018 framstår Dalhallas framtid som operascen ytterst osäker. Efter en ekonomisk förlust med Carmina Burana 2017 förlorade föreningen Dalhalla opera sitt landstingsstöd. Landstinget i Dalarna föreslår nu att stödet till Dalhalla ska upphöra. Det skulle i så fall innebära att inte heller Kulturrådet lämnar stöd — vilket i sin tur kan innebära att även Siljanskommunerna säger nej till fortsatta bidrag.

Den ideella föreningen Dalhalla opera avser att söka förnyat stöd för fortsatt operaverksamhet, men förutsättningarna för att lyckas förefaller i dagsläget små.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post När opera slås ut av rock och pop first appeared on Opulens.

SOMMARSCEN. “För att råda bot på sviktande framtidstro i det avfolkningsdrabbade inre Bergslagen ville sångaren och visionären Sten Niclasson medicinera bygden – med opera!”, skriver Björn Gustavsson. 

År 2009 läste jag ett pressmeddelande: ”En institution i svenskt musikliv läggs ner.” Musik vid Siljan, som sedan starten 1969 etablerat sig som Nordeuropas största musikfestival, skulle nu ge upp andan, försvinna.

Varför? Den årliga publiktillströmningen hade stabilt legat kring 30 000 per år, men under den då rådande lågkonjunkturen hade finansiärerna tappat intresset. Vid samma tid försvann även den s.k. “Rättviksdansen”, som under många år var en av Europas främsta folklorefestivaler.

Pernilla Ohlin skrev i en ledare i Dalarnas Tidningar att det breda utbud av musikaliska stilar som hade varit festivalens signum var ”härligt som en konstnärlig tanke” men dess värre ”inte särskilt lönsamt”. Också kulturen, konstaterade hon, måste leva i ”en marknadsstyrd verklighet”. Och i Dala-Demokraten skrev lokalredaktören i Rättvik att ”40-åringen Musik vid Siljan har överlevt sig själv”.

Därefter har festivalen hankat sig fram, likt en åldring som vägrar ge upp. Även i år har Musik vid Siljan arrangerat ett brett konsertprogram. Detta trots att festivalen officiellt är nedlagd. På något mirakulöst sätt, mot alla odds, har vänföreningen ändå lyckats driva festivalen vidare. Hur detta egentligen går till tycks ingen av de inblandade riktigt förstå – än mindre kunna förklara. Ett mirakel är det!

I Siljansbygden finns som bekant även Dalhalla. Margareta Dellefors promenerade för många år sedan de snirkliga schaktvägarna långt ner i ett gammalt dagbrott, Draggängarna, där det bröts kalk. Djupast ner i schaktet stämde hon upp i en aria – och insåg genast att platsen var perfekt för att förvandla till en amfiteater. Här skulle ett Nordens Verona uppstå. Musikkritiker från hela världen lovprisade Dalhalla som en av världens främsta utomhusscener och publiken strömmade till.

Därefter har anläggningen gått kräftgång. Numera bjuds i bästa fall på opera endast några kvällar per säsong. I övrigt har populärmusiken tagit över. Stället drivs numera av en miljonär i Rättvik, som vill ge folk vad folk vill ha. Voila!

Samtidigt som Dalhalla lagt om kurs har en annan utomhusscen tagit över som nummer ett, nämligen Opera på skäret, strax utanför Kopparberg. Stället invigdes 2003. Det före detta virkesmagasinet skulle förvandlas till ett internationellt operacentrum. För att råda bot på sviktande framtidstro i det avfolkningsdrabbade inre Bergslagen ville sångaren och visionären Sten Niclasson medicinera bygden – med opera!

Det låg fortfarande decimeterdjupt med sågspån i det gamla träskjulet och många undrade hur detta vågspel skulle sluta. 14 år senare har Opera på skäret blivit operagenrens främsta svenska sommarcentrum – samtidigt som tidigare flaggskeppet Dalhalla omvandlats till en elektrifierad evenemangsscen där opera och klassisk musik fullständigt marginaliserats.

Tidigare i somras bevistade jag premiären på årets produktion, Puccinis Madama Butterfly. Uppsättningen kringbärs av internationell glans. Både sångare och kör är lysande. Amerikanska Leslie Swackhamer har med inspiration från japansk teatertradition skapat en föreställning vars asiatiska touch ytterligare framhäver den kulturkrock som återfinns inte bara i själva storyn utan också i musiken. Puccini lämnar i Madama Butterfly traditionell romantik och stävar ut i tidig modernism.

I berättelsens centrum står, som så ofta hos Puccini, en kvinna. Här en geisha som begår självmord när hon förstår att hennes amerikanske älskare övergivit henne. Till motivet påminner berättelsen om såväl La boheme som Tosca: huvudpersonerna överrumplas i upplevelsen av verklig kärlek. Regin är dynamisk och lyfter fram ett sceniskt liv. Och Sven Östbergs estetiskt medvetna scenografi balanserar säkert mellan konkret och abstrakt.

Opera på skäret går från klarhet till klarhet. Dalhalla stävar iväg åt annat håll, oklart varåt. Och Musik vid Siljan fortsätter som om inget hänt – trots nedläggning. Nog är Musiksverige ett spännande område att följa.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Musikaliska mästerverk first appeared on Opulens.

HISTORIA. Urgammal musik kan migrera genom tid och rum och reinkarneras på de mest oväntade sätt. Samtida musik kan visa sig vara uråldrig, framhävt nationell musik kan visa sig ha ett brett förgrenat internationellt ursprung.

Svärmeriet för Dalarna i allmänhet och Siljansbygden i synnerhet nådde en all-time-high under nationalromantikens glansdagar. För det tidiga 1900-talets borgerskap blev en dalaresa något av en pilgrimsfärd: Siljan med sina blånande höjder, oskiftade gamla bondbyar och färggranna folkdräkter sågs som ett Sverige i koncentrat; som ”Sveriges hjärta”. Johan Nordlings bästsäljande roman Siljan, idag totalt bortglömd, utkom 1907 och trycktes i ständigt nya upplagor.

Samtidigt lyftes Dalarnas folkmusik fram. Den betraktades som en ren och oförfalskad källåder, med rötter djupt ner i tiden. Konstnären Anders Zorn levde en globetrotters liv men höll ändå Siljansbygden som allra kärast. På berget Gesunda söder om Siljan arrangerade han 1906 Sveriges första spelmansstämma, i syfte att rädda vad som räddas kundes av den gamla folkmusik, som vid denna tid höll på att gå i graven. ”Hoten” kom från bland annat frikyrkorörelser, industrialism, dragspelsmusik och en allt snabbare urbanisering.

Vallåtar, vaggvisor, hornlåtar – allt sådant framstod med ens som en väldig skattkammare. Hugo Alfvén var vid denna tid inte den ende som ofta lyfte in folkmusikaliska element i sina konstmusikaliska kompositioner.

Spelmannen Höök Olof framförde rättvikslåtar på Berns salonger. Kollegan Hjort Anders musicerade 1913 på en av Stockholms första biografer. Hjort Anders skaffade även dit hornblåserskan Ris Kersti från rättviksbyn Blecket. Höök Olof och Bodaspelmannen Solings Hans gjorde succé i Berlin, där de kallades ”trollkarlarna från Lappland”!

Gärdebylåten, tillskriven Hjort Anders, blev något av signaturmelodi för Rättviks spelmanslag. Mot slutet av 40-talet var gånglåten så populär att den nästintill blev en landsplåga. På rättviksmål heter den ”Jälbilåtn”. Låten finns också med text av Nils Ferlin: ”Viljen I så lekom vi fiol med varandra”…

Men är denna gånglåt verkligen skriven av Hjort Anders – och kommer den verkligen från just Gärdebyn? Ju mer man nystar i melodins ursprung, desto osäkrare blir saken. Enligt många har låten sitt ursprung i södra Hälsingland: där finns flera melodier som påminner om ”Gärdebylåten”.

En annan landskapsanknuten melodi, den melankoliska Värmlandsvisan, lovprisar Värmland som ”du krona bland Svea rikes länder”. Men dessförinnan var Värmlandsvisan en östgötsk melodi – och med texten ”Ack, östra Götaland och Finnespånga län, ack, du är en krona för andra”! Melodin kan ha nått dessa bygder med de holländare som flyttade dit under bruksepoken; temat påminner nämligen starkt om den nederländska sången ”O, Nederland, Let op u saeck”.

Kompositören Smetana, som under fem år bodde i Göteborg, arbetade in delar av Värmlandssången i Moldau, som ingår i den symfoniska sviten Mitt fosterland. Enligt flera forskare kan den israeliska nationalsången möjligen vara en variant av Smetanas Moldau. Andra musikforskare anser sig kunna belägga att såväl Moldau som Värmlandsvisan kan ha inspirerats av den italienska folksången La Mantovana från 1500-talet, vars molltema fick stor spridning under senrenässansen och som inspirerat till liknande folksånger i både Spanien, Skottland, Polen och Ukraina.

La Mantovana återkommer också i Camille Saint-Saëns Rhapsodies sur des cantiques bretons (opus 7). Och i nutid har den japanska filmmusikkompositören inspirerats av La Mantonovana i ett av ledmotiven till tv-serien Wolf’s rain.

Folkmusiken, vars rötter förgrenar sig djupt ner i historien och vars källflöden aldrig kommer att kunna nås, påminner mig om en upptäckt i Dalarna häromåret. En skogsforskare tog prover på en tall uppe på Fulufjället – som nu beskrivs som världens äldsta nu levande träd. Med kol 14-metoden och prov från tidigare rotförgreningar och multnande stammar har det fastställts att trädet är 9 500 år gammalt. Folksånger, teman, musikaliska fragment kan också (än mer oberoende av tid och rum) leva vidare, skjuta nya skott och återkomma i mer eller mindre nya skepnader.

I tyska grottor har arkeologer funnit flöjter mer än 30 000 år gamla. Den folkliga musiken är äldre än världens äldsta träd; musikens rötter sträcker sig djupt ner i det sedan länge förgångna.

Urgammal musik kan migrera genom tiderna och reinkarneras på de mest märkliga sätt. Jag minns berättelsen om sädeskornet som hittades i en egyptisk gravkammare och som efter tusenårig bortglömdhet petades ner i jorden – och började gro och växa…

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Musikens källflöden kan aldrig nås first appeared on Opulens.