HYLLAD. Poeten, debattören och journalisten Göran Greider tilldelas Dagens Nyheters kritikerpris Lagercrantzen. I sin motivering skriver tidningen :

“Han är en älskvärd enmansinstans i det svenska kulturlivet, en frikostig intellektuell och poetisk finlirare som sträcker sig ut från sitt röda rosenblad och spanar mot evigheten. Från Gullmarsplan till Dalälven håller han med lika delar lyrik och civilisationskritik balansen i en obalanserad tid. Sverige är otänkbart utan Göran Greider.”

Lagercrantzen inrättades 2011 i samband med 100-årsjubileet av DN:s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz födelse. Priset är på 20 000 kronor och ges till en kritiker “med intellektuell bredd och stilistisk spets”.

Bland tidigare pristagare märks bland andra Aase Berg, Per Svensson, Katrine Marcal, Sara Danius, Eric Schüldt, Lena Andersson, Ola Larsmo och Jens Liljestrand.

TT Nyhetsbyrån

The post Göran Greider får kulturpriset Lagercrantzen first appeared on Opulens.

SEXUELLA ÖVERGREPP. Hur kunde anklagelserna om sexuella övergrepp som kretsade kring en kulturprofil i Stockholm få konsekvenser långt utanför Sveriges gränser? Det vill den nya dokumentärserien “The prize of silence” undersöka.

– Det här är alltid ett aktuellt ämne, det är inte slut ännu och vi kan inte vända blad, säger producenten Joel Karsberg.

När Dagens Nyheter och journalisten Matilda Gustavsson hösten 2017 publicerade en artikel där 18 kvinnor berättade om hur de utsatts för sexuella övergrepp av Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen, var det få som anade vad som väntade. I kölvattnet av avslöjandet skulle Svenska Akademien, som Arnault hade nära kopplingar till, rasa samman och ett Nobelpris i litteratur frysa inne.

Händelserna har givit upphov till en rad litterära verk och dokumentärer och nu kommer “The prize of silence”, Viaplays storsatsning i fyra delar.

Engagemang

Joel Karsberg, en av producenterna bakom serien, befann sig mitt uppe i arbetet med Netflixdokumentären “Surviving R Kelly” när kulturprofilskandalen briserade i Sverige.

– Jag såg genast likheterna i hur män med makt och prestige systematiskt kan missbruka sina positioner för att förtrycka och utnyttja unga starka kvinnor sexuellt. Det här skedde i Sverige, mitt hemland som folk ser på utifrån som ett föredöme kring frågor om jämlikhet. Eftersom jag hade jobbat med de här ämnena länge kände jag att jag hade kunskap och engagemang, säger han på telefon från Los Angeles.

I “The prize of silence” berättar flera av Arnaults offer om vad de utsatts för. Och just att låta kvinnorna få en röst är ett av huvudsyftena med dokumentären, enligt Karsberg.

– Vi ville ge de här modiga, starka kvinnorna en plattform där de kunde dela med sig av sina historier, ge dem en möjlighet att prata till punkt. För att göra det krävs ett helt otroligt mod. Vi kan bara tacka dem för det modet, för de är ju det yttersta exemplet på den tystnadskultur som har rått. De är ju resultatet av att folk har tittat bort, säger han.

Strukturer

Ett annat syfte var att försöka förklara de strukturer som Svenska Akademien vilar på, och att göra det dramatiska och samtidigt ganska invecklade händelseförloppet begripligt.

– Vi har försökt göra den här komplicerade historien mera tillgänglig, så att inte bara de initierade förstår alla turer. Men vi ville också titta på Akademiens bakgrund, varför de agerade som de gjorde. Mycket förändras i samhället runt omkring Akademien, medan den vilar på principer som är århundraden gamla. När världen kom ikapp dem förstod de nog inte alla vilka krafter som var i görningen, säger Joel Karsberg.

Att “The prize of silence” släpps nu, fyra år efter det att skandalen drog i gång, förklarar Joel Karsberg delvis med ett omfattande researcharbete och att serien helt enkelt inte har varit klar att visas upp tidigare. Men samtidigt är de ämnen som tas upp ständigt aktuella, understryker han:

– Det är inte slut ännu och vi kan inte vända blad. Det här är en så pass stor händelse som måste analyseras, gås igenom och vridas och vändas på. Ibland krävs lite distans för att kunna tolka, förstå och analysera ordentligt.

Förståelse

TT: Vad hoppas du att tittarna ska ta med sig när de har sett “The prize of silence”?

– Att man kan få en större förståelse för de ämnen som vi tar upp och belyser. Men det absolut viktigaste är att ge en plattform till de kvinnor som drabbats av övergreppen. Vi vill att de ska känna att de verkligen har bidragit till en debatt som förhoppningsvis ytterligare en gång kan förskjuta de här värderingarna, så att vi kommer ännu närmare att folk säger stopp i tid.

“The prize of silence” har premiär på Viaplay den 5 december.

Sara Haldert/TT

The post Kulturprofilens offer talar ut i ny dokumentär first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark ifrågasätter vad kulturjournalisterna kommit att syssla med under digitaliseringen, där klick och delningar fått allt större betydelse.

Dagens Nyheters Saga Cavallin skrädde inte orden när hon sågade svensk kulturjournalistik i torsdags. ”Jag har aldrig tidigare varit så glad att svensk kulturjournalistik når ett så begränsat antal människor. Det har nog aldrig tidigare varit så tydligt varför”, hävdade hon med anledning av vad som skrivits på kultursidorna efter mordet på hiphop-artisten Einár.

Jag har inte djupdykt i vad som skrivits om det aktuella fallet och har ingen klar bild över det. Men hennes ärende, att ifrågasätta vad vi kulturjournalister kommit att syssla med under digitaliseringen där klick och delningar fått allt större betydelse, delar jag.

För ett par år sedan genomförde den danska dagstidningen Information en marknadsundersökning som visade att antalet recensioner av litteratur, film, musik, konst och scenkonst minskat med 34 procent på tio år. I Norge har det gjorts en liknande undersökning med samma nedslående resultat och även det svenska forskningsprojektet Kulturjournalistikens världar uppvisar samma dystra mönster.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som jag skrev i början av månaden startade vi Opulens för att bidra till att stärka svensk kulturjournalistik och med ambitionen att ”nå ut i landet” . Vi vill göra ett brett kulturmagasin med mindre fokus på de debatter som upptar den del av tyckonomin som utgörs av opinionsbildande kulturskribenter företrädesvis bosatta i de tre storstäderna, men desto större på själva konstverken. Det vill säga på böcker, filmer, pjäser etcetera. Idag publicerar Opulens tio artiklar om dagen, sex dagar i veckan med huvudsakligen det fokuset.

Givetvis har kulturjournalistiken en opinionsbildande roll, krönikor i samhällsfrågor har också i Opulens en given plats. Men de allt vanligare snabba responserna på vad som för stunden diskuteras i de sociala medierna har en baksida – Det tär på ofta begränsade resurser som kunde fördelas på ett annat sätt.

”Kultursidorna kommer att dö ut med generationen som just nu styr dem”, skriver Saga Cavallin. Riktigt så illa vet jag inte om det är men känslan av att kulturjournalistiken inte längre har någon tyngre samhällsrelevans delar jag. Jag vet inte men vore det inte välgörande om vi kulturjournalister i högre grad tog avstamp i det jag tror de flesta uppfattar som vår huvuduppgift att skriva om, det vill säga böckerna, filmerna, pjäserna… Kanske kan det vara så enkelt?

The post Saknar dagens kulturjournalistik samhällsrelevans? first appeared on Opulens.

AVTAL. Dokumentären “Sabaya” skildrar yazidiska kvinnor som flytt från IS. Nu säger flera av kvinnorna till New York Times att de inte har velat medverka.

– Jag kan inte se att vi gjort något oetiskt eller fel, säger filmens producent Antonio Russo Merenda till Dagens Nyheter.

“Sabaya” följer ett antal kvinnor som flytt från IS i Syrien, först till ett syriskt läger och senare till ett så kallat “säkert hus”. Filmen prisades på Sundancefestivalen i februari, men nu säger tre kvinnor som medverkar i dokumentären att de inte förstod vad materialet skulle användas till. En fjärde säger att hon avböjde medverkan till regissören Hogir Hirori.

Kvinnorna hävdar att de fick skriftliga avtal på mejl, först två år efter att de hade filmats. Och att avtalen var på engelska.

– Det är felaktigt, alla fick avtalet även på arabiska, ett språk som vi hade säkerställt i förväg att dessa kvinnor kunde behärska för att samtliga helt enkelt skulle kunna förstå avtalets innehåll, säger Antonio Russo Merenda till DN.

New York Times skriver att mejlen med avtalen var daterade efter att filmen haft premiär. Filmteamet säger sig ha medgivande från alla som deltar i filmen och kallar artikeln i NYT “smutskastning”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Svenska dokumentären “Sabaya” kritiseras first appeared on Opulens.

KOMMENTAR. Channa Bankier reagerar starkt på Dan Jönsson inlägg i DN angående det ifrågasatta offentliga verket Way To Go i Malmö. Här är hennes kommentar. Tidigare inlägg i Opulens finns här.

Nu har Dan Jönsson, konstkritiker, gjort bort sig ordentligt. Det är stort uppslaget i Dagens Nyheter. Borde detta kanske betraktas som DN:s officiella ståndpunkt? Han har fel på flera punkter om Budapest. Det gäller antalet mördade och vilka som mördades. Dessutom har han fräckheten att kalla kritiken en ”flashmob på sociala medier”. Lägsta klassen.

Några konstkritiker i Skåne samlas nu runt försvaret av Way To Go. Det rör sig om Linda Fagerström, Thomas Millroth och Dan Jönsson. De avfärdar kritiken. Uppskattar ”glad-konst”. Jag ser här ett försök till maktövertagande från dessa konstkritikers sida. De vill ha makt över konstlivet. Inga andra bör eller skall uttala sig då för då blir det blott en ”flashmob” av det hela. Skulle Opulens, Aftonbladet, Sydsvenskan (ironin!!!) och ETC utgöra en flashmob?

Det är en mycket hånfull förolämpning mot vuxna, myndiga och därtill professionella människor som Dan Jönsson levererar. Betraktar Dan Jönsson sina konstkritikerkollegor, Ulrika Stahre på Aftonbladet och Ida Thunström på Opulens, som delar av en ”flashmob”? Oavsett vad svaret är, så glöm det aldrig.

Dan Jönsson skriver nu ut sig ur det etiskt/moraliska samtalet om konst. Vad som helst är uppenbarligen möjligt i hans värld. Han lämnar dessutom fel uppgifter om avrättningarna vid Donau. I Dan Jönssons text står det så här: ”3 500 judar, kommunister och andra statsfiender ställdes upp vid flodstranden och avrättades med nackskott, efter att först ha fått ta av sig sina skor.”

I själva verket var det så här:  Ungvary Krisztian i Budapest som är den historiker som är expert på avrättningarna vid Donau skriver: “But the facts: the number of shooted victims on the Bank of the Danube is estimated between 3 500-4 500 persons. 98% of them were of jewish origin All the arrested politician victims of the arrow-cross regime were also shot here.” Alltså inte 3 500 blandade människor som avrättades vi Donau. Snarare mellan 3 500 och 4 500.

Statistiken inte helt klar. 98 procent av dem var judar. Återstående 2 procent var romer och oppositionella. United States Holocaust Museum hävdar att det totalt var 20 000 som dödades av pilkorsarna. Detta har inte Dan Jönsson nedlåtit sig till att ta reda på utan sprider för hans syften lämplig desinformation.

Han skriver att det var judar, kommunister och andra statsfiender som avrättades vi Donau. Nej, en mycket liten del var politiska fångar. 98 procent dödades på grund av sin härkomst och inget annat. Judar och romer var inga statsfiender under nazismen. De betraktades som råttor som skulle utrotas.

Det där lyckades nästan men Dan Jönsson bagatelliserar också det. Hans okunnighet om vår samtida historia är häpnadsväckande. Jag rekommenderar därför honom att se Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar plågsamt detaljerade genomgång av förintelsen av judar i Polen.

Karaktäristiskt är också att DN bara publicerar en utvald bild till Dan Jönssons text. Vi får se en närbild av ett enstaka par skor från Way To Go i Malmö. Inget vatten ingen miljö. Ingen bild från Budapest. Den existerande konnotationen går helt förlorad. Man förstår alltså inte genom DN-redigerarens bildval vad detta handlar om. Bildsättningen speglar relativiseringen i texten. Dessutom har jag personligen mycket svårt för ”muntra hyllningar” i konsten generellt. Dan Jönsson blir tydligen glad av något som jag blir mycket dyster av.

Där sket det sig märkbart också i synen på konst.

The post Häpnadsväckande okunnighet om historien first appeared on Opulens.

STILIST. Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén har utsetts till Årets stilist 2020 av tidningen Journalisten.

– Jag blir jätteglad, säger Anna-Lena Laurén, som arbetar på Dagens Nyheter, till Journalisten.

“Ryssland må vara ett mysterium, inbakat i en gåta, men det avskräcker inte Anna-Lena Laurén. Hon tar läsaren till höjdarna i Kreml och till glada badare i den lilla banjan, från Sibiriens töande tundra till Stalins massgravar i Karelen. Som en sann folkbildare översätter hon ryskt liv för oss, med berättarglädje och stil”, lyder motiveringen till att Laurén får priset.

TT Nyhetsbyrån

The post Anna-Lena Laurén blev Årets stilist first appeared on Opulens.

MUSEUM. I sommar väntas kommunfullmäktige i Göteborg ta beslut om en omfattande om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum. Museichefen Patrik Steorn vill att konstmuseet ska bli ett av landets främsta, skriver Dagens Nyheter.

The post Konstmuseum ska bli ett av landets främsta first appeared on Opulens.

VINSTCHANS. Fler än vanligt har en chans på Guldspaden i år, uppger föreningen Grävande journalister. Sammanlagt har juryn nominerat 28 bidrag.

Journalisten Johanna Bäckström Lernebys reportagebok “Familjen” är en av tre böcker som tävlar om en Guldspade i bokkategorin på Grävseminiariet. De andra två är “Det stora pensionsrånet” av Jens B Nordström och “Gangsterparadiset” av Lasse Wierup.

Bland de nominerade i kategorin Storstadstidning finns bland annat Dagens Nyheters reportage “Lilla hjärtat – flickan som inte fick fylla fyra”, Expressens “IS-terroristernas bidrag” och “Portad från sjukhusvård” av Sydsvenskan.

Kategorin magasin domineras av tidningen Hem & hyra som nominerats för reportagen “Sverige töms” och “Jakten på en adress”. I etermediekategorierna är Sveriges Radio nominerade för bland annat dokumentären “Gamer” och “Vipeholmsanstalten”. Även SVT är nominerade för bland annat “Fallet Sofie” och “Munskyddsaffären”.

Föreningen Grävande journalister delar ut Guldspaden 11 september.

TT Nyhetsbyrån

The post Guldspadechans för “Familjen” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Gunnar Lundin skriver om vad det kan innebära att vara kritiker och författare. Det handlar framför allt om Olof Lagercrantz som var chef för Dagens Nyheters kulturavdelning 1951–60 och en av DN:s chefredaktörer 1960–75.

Arne Melbergs Läsaren Olof Lagercrantz är en ambitiös och insiktsfull genomgång. För Melberg är den en postum fortsättning av en dialog som för tidigt, av yttre omständigheter avbrutits. Till min överraskning såg jag att boken publicerats 2017; recension var ej att tänka på. Så dags hade jag upptäckt hur mycket libido det fanns i mitt förhållande till OL, så jag fick behov att med utgångspunkt från Melberg ge min bild. Jag började läsa om.

Vid omläsningen av biografin om Agnes von Krusenstierna upptäckte jag att han redan där funnit stil och metod. De utvecklas föga; de räcker till för alla livsetapper.

Böckerna om Dante, Joyce, Conrad och Proust är kretsar till skillnad från de övriga kring ett enda verk. Ändå ser jag biografi som den rätta beteckningen. Lagercrantz intar åtminstone från och med Dante rollen som lärjunge. Vid läsningen får man den märkliga upplevelsen att mästaren längtat efter sin lärjunge lika mycket som vice versa. Det är fråga om ett kärleksfullt möte – men också, som i Stig Dagerman och Agnes von Krusenstierna, med klarsynt kritiska inslag.

I mötet läsare-författare följer Lagercrantz Conrads råd att vara medskapande; i ett brev skriver Conrad att författaren bara gör halva arbetet, den andra hälften gör läsa­ren. Mötet fordrar ett jag och ett du; porträttet av mästaren blir även ett porträtt av lärjungen, allt klarare under färdens gång, oupphörligt både retuscherat och i detaljer förstärkt enda till avslutningen Om livet på andra sidan (om Swedenborg). Och läsaren inbjuds snart bli lärjunge till hans poetiskt-moraliska sätt att förstå och tolka redan känd litteratur. Lagercrantz upptäcker i biografierna – till skillnad från i dagskritiken – på ett par undantag när (Stig Dagerman och Nelly Sachs) inte nya författare utan gamla. Det händer att porträtten blir bilder som uppstått när den skapande handen trevat i mörkret – så överraskande och sanna ter de sig jämfört med schablonerna av de stora diktarna. Det är en poet och en psykolog som håller i pennan. Biografin om Krusenstierna blev av professor Henry Olsson inte godkänd för en docentur. Men till skillnad från flertalet doktorsavhand­lingar har den utgivits i flera nya upplagor.

Mötena innefattar ett intellektuellt utbyte, historiskt, filosofiskt, psykologiskt, moraliskt, litterärt. De kombinerar sensualitet med teori.

Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

Som kulturredaktör och sedan chefredaktör i DN under det omvälvande sextiotalet stod Lagercrantz mitt i dagspolemiken. Och trivdes. Då fanns bara ett tv-bolag och en tidningsdrake. Jag minns det vita håret och det stela kroppsspråket – som en som lyssnar spänt knappt utan ett leende – från Grupp 65:s kvällssoaré på W&W och på Moderna Museets happenings och konserter. Vi unga kände oss vara med i en rörelse som var på väg att med konstens hjälp omtolka världen. Det vita håret, den soignerade kostymen, den aristokratiska flugan – en märklig galjonsfigur för det nya. På W&W sa Martina, hans allt annat än spända hustru, anarkiskt att ”Olof och jag har tagit av oss vigselringarna”.

Detta var förstås dubbelt. Som kritiker och polemiker var Lagercrantz mjuk, skarp, oberäknelig. I tv-studion efter en svettig eftermiddag på tidningen omgavs han av en oscillerande nervositet som kunde få ett samtal att likna en fäktning med blanka vapen. Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

På förmiddagarna ägnade sig chefredaktören åt annat. Då studerade han ett författarskap för att finna det gemensamt mänskliga; en sanning som gestaltad i tiden även var tidlös. Det perspektivet fanns med då eftermiddagen öppnade sig mot DN och samtiden. Och självklart fanns en dialektik mellan de två sysslorna. Av en journalist och kritiker fordras spänst, kvickt omdöme. ”Motrötter”, recensioner, ledare. Men för­middagen ägnades en annan sorts läsning. Conrads roman Lord Jim läste han om för kanske tionde gången.

Skulle detta liv vara så exceptionellt? Är inte varje människa en sorts journalist i sin vardag? Livet är mer eller mindre oberäkneligt. I vardagen behövs en snabb uppfattning tillsammans med rutiner som skapar ordning. Behovet av en annan sorts läsning – av begrundan och meditation – kan uppstå i de flesta livssituationer. Fladdrigt läsande och tv-tittande kommer vi väl inte ifrån, men det ger mindre näring än den läsning över tid som tillåter oss att förändras inom en relation där nya rum och utsikter öppnas, oavslutat under en livstid.

Behovet av möten och kontinuitet – i livet, i dikten – är lika för alla.

Man kan se det så att den radikaliserade politiska uppfattningen kom i växelspel med de existentiella och filosofiska spörsmålen i biografierna. Ej att förundras över att han efter DN-tiden via Strindberg stannade vid Joseph Conrad som förenade livsfilosofi med kritik av kolonialism, med slängar mot amerikansk industrialisering av sjöfarten.

Conrads omsorg om språket liknar för övrigt Lagercrantz. Bådas verk utgör egen värld utförd med ett konstnärligt samvete. Det krävs en långsam, och gärna lustfylld, läsning för att upptäcka det klimat där detaljerna får skärpa. Man kan använda begreppet ”essens” som innefattar personligheten som den kommer till uttryck i verket. Uppfattar man inte grundtonerna och formen så kommunicerar inte texten.  Och enligt Conrad skapar alltså läsaren halva verket. Det är en fruktbar inställning för essäisten och poeten. Kritikern analyserar, poeten syntetiserar.

Lagercrantz har det poetiska språket i blodet. Som kritiker och chefredaktör kunde han ha låtit det stanna där till förmån för ett intellektuellt moraliskt temperament à la föregångaren på DN Herbert Tingsten. I biografierna är det en tillgång som naturligtvis härrör ur ett personligt val.

Arne Melberg har med anknytning till Stig Dagerman sammanfattat: ”Lagercrantz bär sig inte objektiverande åt, inte ’vetenskapligt’, snarare är han personlig, engagerad, essäistisk, ibland rentav lyrisk. Han är vetenskapligt och kritiskt skolad och vet mycket väl vad detta betyder och kräver. Men det som driver honom och det han finner angeläget är ändå det personliga mötet, den högre vänskap som den engagerade och förverkligande läsningen tycks lova.”

Sympatin bestämmer men är inte kritiklös. I Strindbergbiografin kan han bli ironisk och moraliska frågetecken förekommer i Swedenborgboken (”Andeskådaren” behandlas som en romanförfattare vilken skapar sitt universum.). I Joycestudien Att finnas till anknyts avsnitt i Ulysses till Ezra Pounds och Eliots imagism: bilderna ger direkt sammanhang och mening, man kan snubbla över dem, vila i dem; de kan tala till en eller vara stumma – de finns i helheten i sin egen rätt. De ger förbindelser mellan romanfigurerna och oss. Och visar något allmängiltigt. I essän om konsten att läsa och skriva heter det att alla klassiker, alla mäster­verk, strävar mot samma allmängiltighet.

Den biografi som bryter sig ur och blir ett särfall är boken om Gunnar Ekelöf. Den består av dagboksanteckningar alltifrån det tidiga fyrtiotalet fram till Ekelöfs död 1968. Och miraklet inträffar: metoden i de tidigare verken, av medskapande lärjunge, blir även här alldeles naturlig. Det är minsann en kärlekshistoria. Slutet, då Ekelöf genom strupcancern som man sa i hans barndom dömts till ”livstids halshuggning på vatten och bröd”, utgörs av en journalistik (i ordets ursprungliga bemärkelse) som ger en sorts tröst.

The post Vem var Olof Lagercrantz? first appeared on Opulens.

NYHETER. Vad menar jag då själv med en seriös ”dagens nyhet”? Ja, om det inte låter pompöst, något i stil med ”dagens sammanhang”. Carsten Palmer Schale är kritisk till dagens ytliga medieflöde.

Den här snutten handlar inte om varumärket DN. Även om den kunde ha gjort det, eftersom jag anser just den tidningens självförhärligande bisarrt. Ja, komiskt. Nej, den handlar just om det nedslag i en sorts allmän ”medvetandeström” vi kan kalla för just ”dagens nyheter”: de som passerar revy som dagsländor. De som i bästa fall utgör epiloger till gårdagens nyheter eller prologer till morgondagens nyheter. Oftast, dock, inte ens det. Oftast handlar det om ytliga och utspädda epiloger och till intet förpliktigande prologer. Om – ja, ingenting.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Dagens nyheter som trollsländor first appeared on Opulens.

PODD. Helena Giertta och Lisa Bjurwald gästas av Svt:s vd Hanna Stjärne och Göteborgs-Tidningens nya chefredaktör Christer El-Mochantaf.

Hanna Stjärne frågas ut angående SVTs synsätt på sina äldre medarbetare. Vidare diskuteras “Kina-annonsen” i Dagens Nyheters. ”När en förtryckande stat går ut och direkt motsäger de demokratiska aktivisternas kamp blir det problem”, säger Lisa Bjurwald om beslutet att godkänna annonsen.

Om podcasten Bjurwald med Giertta och tidigare avsnitt >>

The post Hur ser SVT egentligen på sina äldre medarbetare? first appeared on Opulens.

KLYSCHOR. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Here we go again, tänkte jag när jag läste en intervju i DN i helgen. Inte bara för att den som porträtteras är filmaren Johan Renck, på 90-talet känd som artisten Stakka Bo, utan för att anmärkningsvärt platta reflektioner lyfts fram som vore de djupsinniga insikter. Renck säger sig bland annat ha fascinerats av ”mörker” i konsten och upplever en större mening med livet efter att ha fått barn. Så originellt. Berätta mer!

Att döma av samhällsdebatten borde man kanske förvånas av och välkomna omväxlingen i att få läsa ett frustande välvilligt porträtt av en vit, medelålders man med välsituerad uppväxt. Särskilt som Renck visat upp sin gigantiska innerstadsvåning, berättat om garderobens hutlösa pris, slängt in referenser om hur många hundra tusen han fått betalt för olika reklamuppdrag och att det berättats att han viftat med kreditkortet när han för en gångs skull åkte vanlig buss.

Men det gäller förstås inte alla män. Jag föreställer mig att det hade låtit annorlunda om denna person var börs-vd, och kläderna märkeskostymer snarare än hippa skjortor.

Att Johan Renck hyllas för sin roll i skapandet av tv-serien Chernobyl är förstås helt i sin ordning. Men när jag läser kan jag inte komma ifrån misstanken att det inte så mycket är prestationen som åsiktsgemenskapen som gör att intervjuare och intervjuobjekt klickar så bra.

Renck säger alla de där ”rätta”, frasradikala sakerna. Han kritiserar Donald Trump, lyfter fram den radikalaste bland Demokraternas profiler, Alexandria Ocasio-Cortez, och parar sin lyhörda konsumtion med en lika modemedveten ångest och civilisationskritik.

Förekomsten av välbärgade så kallade gåsleversocialister har alltid betraktats som något av en sensation, trots att det varit mer regel än undantag att radikaler frodats bland de bättre bemedlade. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt. En dröm om ”ett annat samhälle” är i praktiken lika kravlös som den övriga konsumtionen för den som har obegränsat med pengar, och det är därför inte konstigt att sådana åsikter anses lika välskräddade och smakfulla i de rätta sociala sammanhangen som den utvalda designerskjortan av skogshuggarmodell för 7 000 kronor.

Radikala åsikter gör en dessutom mer eller mindre immun mot personlig kritik. En mer reserverad journalist hade kanske kunnat invända att det är en rätt lam gest att någon med 250 flygdagar som bor på 420 kvadrat säger sig nästan ha slutat äta kött, men för den som är vänster är sådana diskrepanser inga problem. The system made me do it.

Självklart kommer Renck med inneklyschan framför alla bland radikala posörer på miljöområdet, nämligen att man inte kan ha oändlig ekonomisk tillväxt i en ändlig värld.

Suck. Ekonomisk tillväxt är inte mer och större saker. Tillväxt är att skrivmaskinen, klockradion, freestylen, den fasta telefonen, väggkalendern, filofaxen, tv:n, hemdatorn, kameran, filmkameran, uppslagsverket, biblioteket och skivsamlingen numera får plats i var mans ficka — fast med oändligt större användarmöjligheter. Det är att ständigt använda begränsade resurser bättre och klokare, så att vi kan få ut mer av dem. Ett piano har ett fysiskt begränsat antal tangenter, men få skulle hävda att det därför bara går att få ut ett begränsat antal musikstycken eller oroa sig för att musiken håller på att ta slut.

Mer relevant för miljöområdet: Sedan 1970-talet har västvärlden dramatiskt minskat utsläppen av svavel, freon och tungmetaller, liksom oljespillet i haven. Detta trots att oljetransporterna ökat och den ekonomiska tillväxten stigit. Restriktioner och skatter kan definitivt vara en hjälp, men utsläpp kan minskas radikalt utan att man avskaffar marknader eller tillväxt.

Johan Renck och reportaget om honom är förstås bara ett exempel, lite extra tacksamt eftersom det var extra allt — extra klyschigt, extra vräkigt, extra förutsägbart. Men det är bara en av många texter som har de välbärgades konsumtionströtthet, och en klädsam ångest därför, som gemensam premiss. Förra sommarens kulturdebatt om flygskam hade också klara drag av den mättes klagan, accentuerad av att begreppets profilerade anhängare primärt tillhört skribenternas gåsleverklass, fast anställda i chefsposition. Alla religiösa sällskap har sina ritualer för absolution, och i de stora medierna är nyckeln alltsomoftast några klyschor som indikerar vänsterlutande samhällskritik.

The post Lyxångest och vänsterposer passar som hand i handske first appeared on Opulens.