PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige som Lovecraftreferenserna i Anders Fagers senaste skräckalster.

Bläckfisken och den japanske sjömannen av Anders Fager
Eloso Förlag AB

Anders Fager har tidigare skrivit ett antal skräckromaner där han använder sig av H P Lovecrafts Cthulhu mytologi, men även “För Gudinnan” som utspelar sig i rollspelet Kults gnostiskgotiska universum. Fager var aktiv i den svenska rollspelsmiljön under tidigt 80-tal då han bland annat skrev äventyret “Spindelkonungens pyramid” för “Drakar och demoner”.

H P Lovecraft var en pulpförfattare i 1920-talets USA som blivit allt mer känd sedan sin död. Numera kan man läsa artiklar om honom på landets kultursidor och hans ateistiska mytologi bestående av kosmiska entiteter är välkänd. Lovecrafts monster hör inte hemma i någon metafysisk uppdelning mellan gott och ont utan är egentligen främmande varelser som agerar utifrån egna intressen och drifter. Då och då råkar människor komma i deras väg. Något som sällan för något gott med sig.

“Bläckfisken och den japanske sjömannen” är en samling berättelser som utspelar sig i 1920-talets Lund. Jag kommer att tänka på rollspelet Call of Cthulhu och vurmen för 20-talet som lätt kan uppstå under spel. Jag minns spelledare som la sig vinn om att gestalta tidsanda och miljöer så att man inte bara mötte kosmiska fasor utan även kände sig förflyttad till en annan tid. Fager gör något liknande i “Bläckfisken…”. Jag tycker särskilt om hans dialoger som känns gammaldags och ändå flyter på bra.

Fager odlar för övrigt en egen version av Ellroys telegramstil med korta meningar. De olika berättelserna är fristående men griper in i varandra på ett sätt som ger en upplevelse inte bara av en berättelse som rör sig mot ett crescendo utan också gör att man lär känna Fagers mystiska Lund från olika vinklar.

Varje berättelse kan sägas vara en ring på vattnet som gradvis fördjupar läsarens nedsänkning i miljön. Man får del av så skiftande perspektiv som en landsfiskals spaningsarbete, en kvinnas erotiska äventyr eller en person som sitter på ett kontor på Klostergatan och frågar de som kommer dit om det lägsta eller uslaste besökarna gjort.

Ibland får man veta mycket om någon person, ibland mindre, men varje personskildring vidgar förståelsen av Fagers mystiska Lund.

Det mystiska förekommer ofta i ögonvrån och i antydningar men blir tydligare och tydligare ju längre in i berättelsen man kommer.

I en konversation får vi höra historien om två systrar som återkom från långa resor och ofta hördes sjunga “Närmare Gud till dig”. Just “Närmare Gud till dig” återkommer under berättelsens gång och blir en kontrast till de allt märkligare händelserna som läsaren får ta del av. Även om systrarna försvinner ur skeendet har de satt i gång någonting som sedan gradvis blottas för läsaren i de efterföljande historierna.

Det är på många sätt en behaglig utflykt till ett förgånget Sverige. Universitetsstudenter lär känna igen Lundamiljön, liksom andra kan nicka igenkännande åt Lovecraftreferenserna. Det finns något humoristiskt i stilen och man flyter lätt genom berättelserna. Innan man vet ordet av är boken slut.

The post Skräck med bra flyt first appeared on Opulens.

MYTOMSPUNNEN. Bläckfisken har i kulturen fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Mathias Jansson ger exempel på detta men berättar också, med avstamp i en aktuell bok, om verkligheten bortom myterna.

Bläckfisken beskrivs ibland som det närmaste vi kan komma en intelligent utomjording. I boken Djupsinne: Hur bläckfisken började tänka (Natur & Kultur, 2020) är det den slutsatsen som filosofen Peter Goodfrey-Smith drar när han reder ut bläckfiskens evolutionära utveckling. Våra vägar skildes för runt 600 miljoner år sedan, då bläckfisken tog en alldeles egen väg genom evolutionsträdets förgreningar och utvecklades till ett djur med stor hjärna och ett komplext beteende. Så evolutionen skapade enligt Goodfrey-Smith på så sätt psyket två gånger och ett möte med en bläckfisk är därför ”det närmaste vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording”.

De senare åren har allt fler upptäckt att bläckfisken är en intelligent varelse. Då är det inte bara den tyska bläckfisken Paul, som blev världsberömd under fotbolls-VM 2010 när han förutspådde rätt vinnare i Tysklands matcher, eller bläckfisken Inky från Nya Zeeland som 2016 på ett sofistikerat sätt rymde tillbaka till havet från sitt akvarium, som ligger till grund för mitt påstående. När det gäller Inky så kan man inte låta bli att notera att hans rymning är misstänkt lik den som bläckfisken Hank i Pixars film Hitta Doris (2016) utför. Kanske gjorde man misstaget att låta bläckfisken se filmen och inspireras till rymningen?

Bläckfisken har också en fascinerande anatomi. Den har 8 eller 10 tentakler, blått blod, tre hjärtan, och ett stort antal nervceller fördelade mellan hjärnan och tentaklerna, så på sätt och vis kan man säga att bläckfisken har en ”hjärna” i varje tentakel. I historien och kulturen är det dock inte bläckfiskens intelligens som man tagit fasta på. Förutom att friteras och serveras som maträtten kalamári i Grekland, så skildras bläckfisken främst som ett mystiskt monster från havsdjupen eller så används den som en symbol för världsherravälde och ondska.

När Olaus Magnus skapar sin sjökarta 1539 så är det inte bara en detaljerad karta över den nordiska kusten utan också ett skrämmande bestiarium över de fruktansvärda monster som sjömännen riskerar att möta ute på det öppna havet med jättestora sjöormar, hornförsedda valar och jättekrabbor. Redan i den isländska sagan talas det om den fruktade Kraken, som vi idag känner igen från populärkulturen till exempel i filmer som Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006). När Kraken omnämns i äldre nordisk litteratur, som i de isländska sagorna från 1200-talet, beskrivs Kraken bara generellt som ett stort sjömonster. Det verkar som om det är under 1800-talet, då man börjar hitta och dokumentera exemplar av stora bläckfiskar som Kraken blir synonym med en jättebläckfisk som slukar skepp och besättningar.

I Jules Vernes roman En världsomsegling under havet (1870) anfalls ubåten Nautilus av en jättebläckfisk och i Herman Melvilles roman Moby Dick (1851) stöter valfångarna på en jättebläckfisk som de refererar till som Kraken. Den här typen av äventyrsromaner skapade en stereotyp bild om den monströsa och farliga bläckfisken. En bild som sedan har cementerats i populärkulturen. En hel del skuld får man nog lägga på H P Lovecraft som i början av 1900-talet skapar Cthulhu-mytologin. Cthulhu tillhör de Great Old Ones och är ett monster som beskrivs som en blandning av bläckfisk och drake med människoliknande drag som ligger och sover i Stilla havet i den sjunkna staden R’lyeh. Lovecrafts inverkan på populärkulturen går inte att underskatta och det har bidragit till att om man vill skildra ett fruktansvärt havsmonster så liknar det antingen en drake som Godzilla eller en jättebläckfisk som Kraken, eller som Cthulhu helst en kombination av dem två. Man kan konstatera att Lovecraft har påverkat allmänhetens bild av bläckfiskens karaktär, och då inte i en positiv bemärkelse.

I filmserien ”Pirates of the Caribbean” styr den onda kapten Davy Jones över skeppet Den flygande holländaren. Kaptenens ansikte har formen av en bläckfisk med tentaklerna som skägg. Davy Jones har också makt över den fruktade Kraken som han kan befalla att anfalla fiendeskepp. I filmen Aquaman (2018) träffar vi i havsdjupet på Karathen (eller Kraken om man vill) som är ett sjömonster bestående av en mix av krabba och bläckfisk. I filmen Clash of the Titans (2010) utropas den kända repliken ”Release the Kraken” när gudarna bestämmer sig för att släppa loss det fruktansvärda monstret och straffa människorna. Kraken är här en Chthuluvariant, en blandning av drake och bläckfisk som bor på havsbotten, men som reser sig till ytan för att förstöra en stad. Det är därför ganska naturligt att när man idag tänker på jättebläckfiskar så är det inte i första hand på intelligenta och fredliga varelser man tänker på, utan på monster.

Det är inte bara det att bläckfiskar beskrivs som monster, de används också som en symbol för ondska. Repliken ”Release the Kraken” användes av Trump-administrationen för att underblåsa ryktena om valfusk i presidentvalet 2020. Hashtaggen #ReleaseTheKraken spred sig sedan snabbt och användes av Trumps anhängare på sociala medier för att sprida olika konspirationsteorier om valfusk.

Under 1900-talets användes bläckfisken som en symbol för ondska, maktövertagande och världskonspirationer. Nazisterna beskrev judarna som en stor bläckfisk vars tentakler sträckte sig över världen i syfte att ta över den. På olika propagandakartor kan man se hur Sovjetunionen, Tyskland, Japan och andra stater beskrivs som en bläckfisk vars tentakler invaderar och hotar andra länders frihet.

Bläckfisken som en symbol för en världsomfattande ond organisation hittar man också i fiktionens värld som i James Bond och i Marvel-filmerna. I James Bond möter vi terroristorganisationen SPECTRE som har en bläckfisk som symbol och i Marvels universum finns HYDRA, som är en liknade brottsorganisation. Även om en hydra mytologiskt är en varelse med många huvuden så använder HYDRA en bläckfisk som symbol. Det finns en dubbelondska i namnet och logotypen. Om man eliminerar en hydramedlem så tar snart två nya dess plats, men organisationen når dessutom överallt med sina tentakler.

Men om vi lämnar fiktionen ett tag och tittar på fakta om jättebläckfisken så har dess liv länge varit ett mysterium för forskarna. De lever i djuphavet och är skygga varelser. Länge var kunskapen om jättebläckfiskarna begränsad till upphittade delar (som tentakler) som spolats upp på stranden eller som återfanns i magen på valar. För även om de är stora så utgör de ingen fara för människor, utan är istället själva offer för kaskelotvalar som kan dyka ner till 1000 meters djup för att jaga bläckfiskarna. Det var först 2004 som japanska forskare lyckades filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö och några år senare fångades man en hel jättebläckfisk. Det är fortfarande mycket vi inte vet om bläckfiskarna, men några monster är de inte, utan precis som de flesta varelser på jorden så har de mer att frukta från människorna än vad vi har från dem. En sak är dock säkert och det är att bläckfisken i kulturen har fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Om det är så vi tänker bemöta intelligenta utomjordingar den dagen de kommer på besök till vår planet, så lär vi få en hel del problem.

The post Bläckfisken – en utomjording i kulturen first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Fria Ligan har släppt ut en illustrerad utgåva av H P Lovecrafts Cthulhu vaknar. Vår recensent funderar också kring Lovecrafts rasism.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Cthulhu vaknar av H P Lovecraft
Illustration: François Baranger
Fria ligan 2018

I boken Cthulhu vaknar (The Call of Cthulhu) har konstnären François Baranger gjort ett omfattande arbete av H P Lovecrafts mest kända novell, som ursprungligen publicerades i Weird tales 1928. Det är den text som ligger till grund för många andra mer eller mindre lyckade försök att skriva i hans anda.

Lovecraft kom under sin korta levnad att nästan vara helt okänd för den större massan. Det var framför allt efter hans död han fick erkännandet som en föregångsgestalt i den moderna skräcklitteraturen. Han blev så pass känd att författare som Jorge Louis Borges dedikerade en av sina noveller till honom, han är inte ensam, även Alan Moore har gjort en hel del i Lovecrafts anda.

Hur är illustrationerna? Det kan vara svårt att gestalta mångdimensionella monster, gudar enligt vissa, på ett bra sätt. Risken är lätt att det blir banalt. Visst finns det en sådan hög risk men konstnären lyckas bra och undviker att gå ner i de värsta fällorna av den typen i sin tolkning av 1900-talets mest kända monster.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Stämningen i bilderna är kanske inte skräckinjagade utan mer genomarbetade i sin gestaltning. Exempelvis är det rätt få närbilder på berättaren själv, när han syns bild är det mest med en beslöjad skugga och aldrig tydligt. Något tråkigt kan man tycka.

Det är dock först långt senare i bokens tredje del som monstret visar sig i sin fulla prakt. Det är i landskapet och den förvridna geometrin som konstnären kommer till sin rätt. Paradoxen blir tydlig när Lovecrafts prosa beskriver det icke-euklidiska landskap och den rymd som Cthulhus boning består av, då han som välkänd konservativ estet själv föredrog det gamla förrevolutionära Nordamerika. Det är som om språket inte riktigt räcker till för beskrivningen.

Några invändningar: är det en konstbok eller novellbok? Det går förstås att välja båda formerna. Publiken som boken riktas till har antagligen novellen i någon form redan, så jag kan se ett antal invändningar från deras sida.

Sedan finns Lovecrafts rasism, där frågan har delat läsare av skräcklitteratur i två läger. Den ena sidan hävdar att Lovecraft var ett barn av sin tid och den andra sidan anser att han var fullblodsrasist.

Jag själv lutar åt att han just var rasist, det finns inget tvivel om den saken. Det visar han även tydligt i berättelsen ”The Call of Cthulhu”. Allt han skriver genomsyras givetvis inte av detta, men flera av hans noveller är öppet rasistiska och främlingsfientliga. Lovecrafts rasism går inte att komma ifrån och bör tas i beaktande när hans noveller läses. Den fråga som naturligt uppstår: Är det värt besväret att läsa Lovecraft? Jag skulle säga ja, det är värt att läsa Lovecraft även idag och framför allt skatta oss lyckliga att den gamla form av rasism, med Jim Crow-lagar han såg som naturliga, inte längre existerar idag i praktiken. Här har förlaget gjort oss läsare en stor tjänst och inte försökt att mildra språkbruket som jag tyvärr har sett i andra, även amerikanska, utgåvor av hans berättelser. Mycket har hänt i USA sedan Lovecrafts död 1937.

Det finns en möjlig tolkning: att det är just Lovecrafts skräck för den andre som gör honom till en sådan skicklig, och ofta mångordig, författare i sin beskrivande prosa om den skräckfyllda tillvaron.

I en värld bortom gott och ont och med den kosmiska skräcken utan någon enskild god gudom eller gudomlighet, ter sig världen både blek och fasansfull. Få författare som jag på rak arm kommer på lyckas så väl att skildra den mänskliga rädslan och vansinnet på ett så klart sätt som han. Skräcklitteraturen hade varit något futtigare om den kosmiska fasa som Lovecraft och han likar skrev under 1920-talet inte blivit tryckt. Flertalet av hans verk räknas idag till den amerikanska litteraturens mest klassiska.

Idag finns det andra som skriver skräck och kosmisk skräck i en helt annan utsträckning, och ofta till och med bättre, men att författare som H P Lovecraft tillhörde den första vågen av denna typ av berättare går inte att bortse från — bortom gott och ont.

The post Cthulhu kommer tillbaka first appeared on Opulens.