PROSA. Crister Enander berättar om sitt första möte med Lars Forssell och dennes hustru Kerstin. Detta möte kom att leda till en lång vänskap. Men det började med en ”spökdiné”.

SPÖKDINÉ

Jag var bjuden på vad som visade sig vara en spökdiné.

Ute i trappen rättade jag till skjortan och kavajen.

Ringde på ringklockan.

Detta var på Wivalliusgatan sjutton. På brevlådeinkastet stod: “Forssell”.

Mitt första besök. Och nog var jag ung, och nog var jag nervös.

Utanför porten hade jag rökt en cigarett, försökte lugna mina nerver.

Dörren öppnas av en kort mycket vacker kvinna som log emot mig. Det var Kerstin. Håret var vitt, ögonen glittrande och aningen roade.

In klev, över tröskeln, en lång drasut.

Rocken hängde jag av mig vid hatthyllan.

“Brunt eller vitt?!” sade Kerstin, och jag fattade ingenting.

Så jag fick förklarat. Whisky eller vodka.

“Vitt”, svarade jag och började gå mot sorlet av röster. Vitt mot det stora rummet som helt dominerande lägenheten.

Till höger flygeln, där Lars Forssell klinkat fram toner till orden i sina många visor och andra texter.

I den lilla soffan rakt fram, och vad som kom att bli rakt framför mig på andra sidan det låga bordet, satt i ena hörnet Ewa Fröling och i det andra Thommy Berggren. Ewa markerade tydligt genom kroppsspråk att med den där mannen har jag ingenting att göra.

På bordet stod enkelt tilltugg. Salta pinnar, goda nötter och Kerstin goda inlagda vitlöksklyftor (oerhört beroendeframkallande).

Tror att jag kvickt drack ett litet glas vodka, det var god vodka från Polen gissar jag. God eftersmak.

Snett till höger intill flygeln sätt Lars. Han hade uppsikt över alla bjudna gäster.

Bakom mig, också till höger på andra sidan av flygeln satt Carl-Axel Dominique och hustrun Monica – två människor som jag kom att lära känna och tycka mycket om. Särskilt Carl-Axel – något klaffade, stämde, mellan oss när vi sedermera kom att samarbeta med texter och toner.

Vem som satt bredvid mig till vänster har jag genant nog glömt.

Ha nu ingen tvekan. Lars Forssell hade tänkt igenom vad han iscensatt, en aning diaboliskt och med några droppar humor och förväntan.

I grunden var det en prövning, inget stålbad. Nej, ett test.

Av vilket virke var han gjord av den unge mannen med vass penna och uppenbart utan oro och rädsla?

Många, på tok för många, unga skribenter saknade två saker: bildning och mod. Lars Forssell var rätt rejält trött på dem. Lovande men tråkiga, karriärister utan eftertanke och utan egna åsikter. Så att säga utan riktning och i avsaknad av intellektuell hållning.

Irrande bloss i natten, aldrig någon att hålla i handen, trista typer. Där satt jag nu, ett oprövat kort. Nyligen hade jag envist, fått Lars Forssell att skriva en lång essä och tillika ett elegant inlägg i några märkliga debatter på landets större kultursidor. Lars Forssell hade läst, tänkt, vridit och vänt på inlägg och artiklar. Tror att han, som jag numera år 2025, tänkt: varför måste de, igen och igen, uppfinna hjulet på nytt?

Ewa Fröling var smärtsamt vacker. Det var inte Thommy Berggren. Håret såg ut som om han kletat det fullt med gammal svart skokräm. Ful blänkande svärta.

Nu stirrade han på mig. Ögonen var som kulhål i vitpudrat ansikte. Inte olikt Karen Blixen på sin ålders höst.

Vid vilken tid var Berggren teaterdirektör? Gubevars. Egentligen var han städslad som regissör på en privatteater och egentligen bryr jag mig inte. Men det går inte att avstå ifrån att stirra tillbaka. Utan att darra, utan ens den minsta ilning, tröttnar jag. Det går fort, överrumplande fort. Thommy Berggrens ögon är totalt tömda på innehåll, livlösa som flipperkulor som blivit svarta av åren som passerat, oxidering och tristess.

Efter att ha sagt något elakt, jag tror att jag använde ord från en artikel jag skrivit, ord om att Thommy Berggren är svensk film och teater mest begåvade stirrare. Och ja, han har obegripligt nog stirrat sig fram till en lysande karriär.

Men där jag sitter och tittar på Ewa Fröling och Thommy Berggren inser jag att Thommy Berggren är alkoholist. Han kan inte hantera livet, spriten och kvinnorna, sitt arbete som skådespelare och regissör.

Ska jag känna medlidande när han börjar gå till anfall? Orden missar. De faller i golvet som trist snöblask.

Alla viker undan med blicken.

Paret Dominique pratar med varandra, försöker fånga Lars Forssells uppmärksamhet. Det går inte så bra, Lars vill titta på Thommy Berggren. Notera hans agerande.

Det blir pinsamt. Han försöker resa sig, det går bra. Han vill lägga handen på Ewa Fröling, hon viftar ilsket bort den.

Ute i hallen får han hjälp av Kerstin. Det låter som om han faller in bland ytterkläderna, galgar ramlar ner.

Ytterdörren stängs bakom honom, taxidörren slår igen. Bilen far i väg i natten.

Jag tänder en cigarett, det gör även Lars Forssell.

Samtalet trevar i gång

Jag känner av alkoholen, och jag frågar Kerstin om det finns något mer matigt att äta. Jag reser mig och går ut i det lilla köket, som jag kom att uppskatta så mycket. Brer mig två smörgåsar, sätter mig vid köksbordet och äter.

Där börjar en långvarig vänskap med Lars och Kerstin Forssell som kom att betyda mycket för mig.

The post Crister Enander: ”Spökdiné” first appeared on Opulens.

SJUKDOM. Crister Enander var svårt sjuk och nära att dö. Om detta berättade han i ett öppet brev som publicerades i Opulens.  Idag skriver Enander om sin upplevelse av tiden efter respiratorn. Osökt går det att se paralleller till covid-19-överlevares berättelser.

Jag ligger orörlig i sängen. Såsom surrad av smärta och mediciner. Inget är fast. Allt förflyktigas från sekund till sekund. Sinnena är satta ur spel.

Personal rör sig som gestalter utan tydliga konturer. Spöken. Skuggor. Går ej att förstå i mitt tillstånd. Vad vill de mig? Vad gör de med mig?

Rör mig inte! Låt bli! Inga ord. Inget går att tyda eller förstå.

Stick. Nålar, kateter, slangar. Dropp. Näring och viktiga medikamenter. Vätskor, alla dessa vätskor.

De rör vid mig som vore jag ett paket, ett dött föremål att hantera på enbart praktiskt sätt. Smärtan kommer i vågor. Rummet vidgar sig enbart för att sedan, snabbt och utan förvarning, krympa.

Klaustrofobiskt ibland. Kallsvett. Tung andning, letar efter en lugn rytm för lungorna. Bröstkorgen häver och sänker sig, oavbrutet, men utan lugn rytm.

Halsen svider sårigt, torr som sandpapper. Viskningar, och knappt det, får jag ibland ur mig. Vatten hjälper inte. Orden vrider sig fram, viskningar och raspiga ord är det enda som tar sig över mina torra spruckna läppar.

Ingen, absolut ingen, fattar eller förstår vad jag säger. Vitrockad personal passerar utan att bry sig. Läkarna i gröna kläder struntar i mig.

Ändå pekar jag pedagogiskt. Med ett finger och ibland med hela handen.

Bredvid handfatet börjar jag, inne i huvudet, bygga en liten bokhylla. Böcker som inte finns – som aldrig skrivits – ställer jag där. Svante Marx, Evelina Woolf. I mitt minne stannar hyllans innehåll kvar. Med jämna mellanrum tittar jag på hyllan, den går att lita på.

Och jo, nästan alltid står böckerna – som alltså inte finns i den vanliga världen – kvar, exakt som jag ställt dem i min hjärna. En aldrig skriven bok av Karl Marx, en filosofihistoria av Svante Nordin, en roman av Virginia Woolf.

Jag andas. Denna min andning blir en trogen vän i sängen där jag ligger fast.

Ljuden från andra sidan en liten vägg av skåp för klädombyten, till vänster om mig, hörs otydligt. Ibland skriker någon, vasst och högt och inte sällan länge, länge i de alltid mörka svarta nätterna.

Röster hörs på avstånd. Samtal som hörs tydligare böljar genom rummet. Jag tolkar om varje röst, vrider och vänder på ord och tonläge. Jag tvingas skapa de människor som jag inte ser, bygga karaktärer för att skapa sammanhang som inte finns.

Kakofoni.

Tumult. Dramatik.

En viss hotfullhet – dock obestämbar – finns ständigt omkring mig. Den går inte att tolka, går inte att förstå. Någon tömmer och gör rent omkring mig, sliter i mig, tillfogar mig obehag och tillfällig smärta. Tarmar och urin. Det gör ont. Jag försöker värja mig.

De ger sig inte. Jag är oförmögen att skydda mig själv.

De är starkare än jag.

Ett offer, jag är ett ovilligt och ibland ilsket offer.

Vreden växer i mig. Vill värna mig, skydda mig. Slåss för min frihet. Jag kan inte. Smärtan kommer. Från fot, från underliv, hals och lungor.

Törstig, hela tiden denna satans törst.

Och kallsvett rinner kring mig, lackar.

Verkligheten runt mig vrider och vänder sig oavbrutet. Ingen fast punkt gives.

Människor sitter vid min sida. Omöjliga möten. Döda och levande. De skiftar. Jag vet ej vem som talar till mig.

Allt gungar, rör på sig, försvinner och återvänder. En vänlig sköterska har nästa gång – kanske har jag slumrat till? – bytts ut mot en elak och ointresserad vitklädd gestalt som bara ränner runt och pratar strunt.

Då måste jag, av nödvändighet, skydda mig. Sätta gränser. Säga ifrån. Magen är i uppror. Jag tvingas tömma tarmarna i ett vidrigt skydd, rakt ut i luften känns det som för mig, ett skydd som samtidigt ligger så att kuken svider oavbrutet.

Mer smärta. Nästan ständigt smärta, från skilda håll.

Då och då får jag morfinpiller. De hjälper ett par timmar, jag gungar bort. Försvinner. Svetten rinner ännu kraftfullare.

Människor sitter vid min sida. Omöjliga möten. Döda och levande. De skiftar. Jag vet ej vem som talar till mig.

Alla dyker upp. Vem som helst kan besöka mig. Döden är utan betydelse. Alltid en och en, liksom i tur och ordning. De sitter där bredvid mig, bredvid bädden, mitt vidriga pinoläger.

Jag plågas av att inte kunna reda ut vem som är verklig och vilka av besökarna som skapats inne i mitt huvud.

Undersökningar avlöser varandra, i ett och ett.

Jag rullas iväg, hela sängen med mig i rullas runt i det gigantiska Sjukhuset, Blocket, ner i kulvertarna i källarplanet under den enorma byggnaden. Där nere är det svalt och skönt, nästan folktomt.

Hjärnröntgen, tömning av gallblåsa, var rinner ur mig på höger sida under bröstkorgen. Förvirring är och förblir min i särklass sämsta gren. Tål den inte, vill nå klarhet, vill omfatta verkligheten med förnuftet.

Jag har ju överlevt. Smärtan säger det, tydligt och utan minsta ansats till tvekan: Jag är vid liv. Allt levande lider. Så säger Talmud.

Ilsket och envist kämpar jag emot. Försöker bringa klarhet. Vill veta deras namn, vad de vill mig. Att min röst inte lyder mig gör mig mäktigt frustrerad, dessutom rädd, oro och ångest.

Detta att inte bli förstådd, att inte kunna förklara, inte förmå sig till att uttrycka vad jag vet att jag måste ha, mina mest grundläggande behov, så plågsamt och påfrestande.

Sjunker tillbaka, ner och ännu djupare i den jävla sängen. Likt ett fängelse, utan galler men med slangar och vassa nålar instuckna i mig, i armveck och ovanpå händerna. Utan att jag fått någon dom. Jag är utan skuld.

Så: Varför? Varför?

Jag har ju överlevt. Smärtan säger det, tydligt och utan minsta ansats till tvekan: Jag är vid liv. Allt levande lider. Så säger Talmud.

Vid liv. Kan inte resa mig. Kan knappt tala. Rösten raspar, orden försvinner från mun och tanke. De når inte fram. Aldrig!

Huvudlösa gestalter rör sig som i en tät tät dimma. Otydliga. Ogripbara. Stumma.

Smärtan vrider hjärnan runt runt och väcker tankar från mörka platser i minnet. Spöken. Gastar. Tokskallar. Vinglande väsen viskar stumt och utan innehåll.

Jag andas, trots allt kan jag äntligen – efter tiden i respirator – andas själv, med egna lungor, bröstkorgen häver sig. Det håller jag mig fast vid med en dåres envishet.

Livet återvänder, kroppen tar liksom befälet, hjälper mig att återvända från skuggrikets vrånga verklighet. Jag ska snart, mycket snart, resa mig upp i sängen. Sedan ställa mig upp. Det vet jag nu, trots allt surr och alla meningslösa människor och deras tomma ord.

The post Efter respiratorn – dödens väntrum first appeared on Opulens.

PANDEMI. “Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?”, skriver Crister Enander.

Döden går tätt intill oss alla sedan Den Stora Skuggan lägrade sig över klotet.  Den fjärde juni uppgav myndigheterna att det fanns 4 639 personer som dött av viruset. Beräkningar visar att sjuttiofem procent av dessa våra döda var så kallade åldringar.

Det är en hög andel, och frågorna blir många. Tog Döden dem i förtid? Nedrustningen av svensk sjukvård går numera i denna grymma tid att mäta, svart på vitt. Lik för lik.

Privatiseringen av vården, den cyniska och ohämmade jakten på vinst i vården, kan mätas. Ålderdomshem och de många bostäder som Hemtjänst och sköterskor besöker saknar skyddsutrustning, eftersom pengarna som borde gått till undersköterskornas skyddskläder i stället har delats ut som ren vinst.

De mångas död rasslar muntert och glatt på fåtalet rikas bankkonton. Självfallet på banker utomlands, onåbara för beskattning. Ingen, inte ens Ebba Busch, Ulf Kristersson eller den obehaglige Jimmie Åkesson, kan hävda att de inte visste. Ännu mindre att de inte vet det idag. Det är självfallet plågsamt att mäta Döden i kalla siffror. Smärtan och sorgen är överväldigande.

Ändå måste vi. De Döda kräver det.

Lyssna till deras plågade rosslingar ur hårt angripna lungor, titta på blodet som rinner över deras torra och spruckna läppar!

Titta! sa jag. Lyssna!
Lyssna på ljudet när lungor slutar uppta syre!

De dog på grund av andra människors girighet och grymhet. De plågades svårt sina sista veckor i livet på grund av högerpolitik och ett förblindat gullande med och en frånstötande underdånighet inför den mest hänsynslösa avarten av kapitalism som någonsin funnits.

Det är – till en början – Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som ska ställas till svars. På åtta år raserade de svensk sjuk- och åldringsvård. De är skyldiga. Deras är ansvaret.

Nästan alla så kallade beredskapslager, resurslager, stod tomma vid utbrottet.

I en annan tid hade de dragits ut på Stortorget i Stockholm och historieböckerna hade måhända noterat händelsen som ”Stockholms andra blodbad”. Det sa åtminstone en i vanliga fall snudd på timid vän till mig häromdagen. Hon är för övrigt historiker.

Nästan alla så kallade beredskapslager, resurslager, stod tomma vid utbrottet.Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor? Ägarna hade inte nöjt sig enbart med att inte köpa ny skyddsutrustning. De hade sålt ut vad som en gång fanns. Mer vinst. Profit!

Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?

Min vrede känner tamejfan inga gränser. Redan i slutet av april rapporterade bland annat Kommunalarbetaren och Aftonbladet: ”Larm efter larm har kommit om att personal i äldrevården och hemtjänsten saknar rätt skyddsutrustning.” Många undersköterskor, och även deras barn och familjer, har insjuknat på grund av snikenhet och girighet.

Politiken skär rakt igenom Den Stora Skuggan. Klassfrågan skriker oss alla rakt i ansiktet. De fattiga, de underbetalda, de svaga och gamla drabbas hårdast. Rikt folk flyr ut till flotta sommarhus och lever lyxigt karantänliv och klagat upprört och skakat över att leveranserna av oxfilé och sparris inte fungerar på ett tillfredsställande och adekvat sätt.

Vreden… som sagt. Venerna i min kropp sjuder. Det isar i tänderna av ilska, en rättmätig vrede. ”I hälso- och sjukvårdslagens 3e kapitel, paragraf 3, slås fast att vården ska ges på lika villkor och att den som har största behovet ska prioriteras. I Sverige har lagen i princip satts ur spel av marknadiseringen, vilket bland annat framgår av att patienter med privata vårdförsäkringar går före i vårdkön”, skriver docent Lars Taxén.

Men även om vi fortfarande hade levt i demokratiskt land, där alla medborgare hade samma värde och var lika inför lagen och jämställda i vårdkön, skulle det inte finnas adekvat vård då vi väntat klart på vår tur. Vården har slumpats bort, billigt och ibland gratis, till bolagshajar utan skrupler och utan skattskrivningsort.

Vård finns inte längre att få. Därför blir lyxiga privatkliniker vanligare och vanligare. Ruinlandskap, köer med döende och svårt sjuka. Och nu växer likhögarna som ett väntat resultat av privatiseringen.

Alla som ville veta visste att det var exakt här vi skulle hamna. Klasskillnader. Fattiga blir fattigare, de dör i vårdköerna, hostar sönder lungorna, spyr blod, kvävs. De rika blir rikare. Vi har fått en urgröpt demokrati där floskelmakare och plundrare styr landet. Vi har fått en nedrustad sjukvård och omsorg och en skövlad åldringsvård. Därtill skall läggas ett brandskattat socialförsäkringssystem som läcker miljarder över till andra verksamheter.

Nu måste vi lära av misstagen. Detta kan vi inte – och det borde ingen – kunna acceptera. Jag gör det inte.

The post “De mångas död rasslar muntert” first appeared on Opulens.

LYRIK. I Kristina Lugns diktning är döden och ensamheten ständigt närvarande men trots det är det få som får oss att skratta som hon. Det korta liv vi har här på jorden är ju när allt kommer omkring ett enda stort spektakel. Med bitande ironi och drastisk humor vänder hon upp och ner på vardagens banaliteter och får oss att se skönheten i de små tingen.

Crister Enander skriver här en hyllning till en poet och dramatiker som lämnar ett stort tomrum efter sig. “Rött brinner. Rött är hjärtats färg. Lugn sprakar. Ryker, röker, rusar… Vem ska skriva nu?”.

Om vasen far i golvet

Vassa skärvor på fult linoleum

Grå är färgen. Smutsgrå.

Forna Folkhemmet föll först.

Vem tar skärvorna med sig?

Rött brinner. Rött är hjärtats färg

Lugn sprakar. Ryker, röker, rusar

Runt, runt. Tunt. Isen brister

Tankar far, yr vilt

Skärvor. Vasen rasar.

Hård betong. I lådorna

Vi lever i. Små lådor

Fönstren stängda. Mörka gardiner

Luften instängd

Kvavt. “Viktoria!”

Lyset tänt däruppe

“Viktoria!” Drömspelet fortsätter.

Tomma tiljor på Brunnsgatan.

Allan. Kristina. Montelius.

Sven-Bertil tar Söderberg i handen.

Doktor Glas. I Köpenhamn?

I Stockholm. Förorter, öde, tysta.

Lådor. Bara lådor. En människa i

varje fyrkant.

Modul. En kvinna gråter. Avstånd.

Ett eko. Rungar runt betong

Eternit. Asbest. Doften dödar.

“Här rivs för att få luft

och ljus.” Är inte det nog

Vad skaver i själen?

Vasst, hårt. I denna milda natt

Maj månad, duvblå himmel,

men mörk, mörkare.

Venus lyser starkt. Vasst eller milt?

Vem ska skriva nu?

Orden far. Står ej stilla.

Det röda. Även laserstrålens färg.

Lugn, Lugn. Bara Lugn.

Hon lämnar oss inte.

Dröjer vid annan harpa.

Toner. Ord. Tiljan mörk.

Inget ljus på scenen.

“Till min man, om han kunde läsa”.

Percy. Percy!

Väntrummet är stängt.

Akvariet tömt på Vårdcentralen.

Fiskar simmar bort.

Öde stränder.

Percy! Var finns valium att vinna,

finna. Blå piller, kemisk stillhet.

Lugn, Bara Lugn.

Värre blev värst. Vasst.

Vasens skärvor yr runt

i rummet. Ett tyst kök.

Vasst. Tomt . Ödsligt

Sonja. Kristina. Sun skrattar.

Mer vin! Större stillhet.

Slas vandrar inte i solen.

Söders höjder sjunker, Slussen slukar.

Lugn. Bara Lugn.

The post En hyllning till Kristina Lugn first appeared on Opulens.

ESSÄ. Under pandemin är det många som återvänt till sina favoritböcker. Opulens inleder nu en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dom betydelsefulla författarskap. Först ut är Crister Enander som här tecknar ett djupt personligt porträtt av författaren och poeten Maria Wine. Det är också en berättelse om långvarig vänskap.

Tystnad kan tveklöst vara talande. Men det är en ofrånkomlig nödvändighet att tala med varandra med ord. Aristoteles definierar också människan som ”ett socialt djur”. Däri hade han rätt. För att nå fram till insikten att samtal och meningsutbyte, där människa når människa och förståelse blir möjlig, är såväl en djup och avgörande del av vår gemensamma läggning som en bärande pelare i personlighetens kärna krävs egentligen inte någon påtvingad isolering, alls ingen frihetsberövande karantän i pandemins framfart. Nu drar enslighet, skräck och oro och ond bråd död runt hela vårt utsatta klot; offer är vi alla, ingen går i grunden fri. Men kanske har det vidriga viruset gjort det tydligt med obönhörlig kraft, helt enkelt oundvikligt för alla och envar att inse vidden av det sociala behov som styr och kräver en ömsesidig dialog.

I natt, alldeles nyss, drömde jag om Maria Wine.

Hon och jag var i flera årtionden inbegripna i ett djupt samtal, ett äkta meningsutbyte. Vi talade bokstavligen om allt genom åren; vi talade under långa perioder och under flera år varje dag med varandra. Det var många telefonsamtal och jag besökte alltid Maria om jag var i Stockholm – vilket jag var mycket under flera år – och varje sommar kom Maria till Lund och bodde då på hotell och kom flera gånger hem till mig, ”bokskogen” som hon kallade mina rum. Inget var främmande eller förbjudet i våra samtal, inget allför apart eller egenartat; högt och lågt, om det lägsta och det ädlaste, det mest nedriga och allra vackraste hos människan talade vi med varandra. Allt gick att beröra och behandla. Somliga ämnen tog visserligen längre tid att närma sig, de krävde att få mogna och omslutas av en ökad och värmande tillit och ömsesidig förståelse. Jag lärde mig ofantligt mycket av Maria.

Nu, sedan jag vaknat till liv denna tidiga morgon och börjat dricka mitt starka kaffe ser jag henne framför mig. Mycket tydligt. Hon är sig lik i varje detalj. Jag känner till och med lukten av hennes parfym, även om hon i regel nöjde sig med en finare tvål – som år efter år skulle vara densamma – och vanligt vatten. Rösten dämpad, nästan viskande, och jag hör hur hon efter alla dessa decennier i Sverige fortfarande bryter på danska. Så fortsatte hon att tala under hela sitt liv. Det sjöng alltid vackert – eller vresigt vredgat – om hennes ord.

Drömmen jag fastnade i och som var mycket verklig, ytterst nära mitt vakna medvetande, berodde säkerligen på en god vän som jag lärt känna allt bättre och närmare på sistone. Hon är en lysande och skicklig fotograf, hennes bilder – jag har sett två utställningar och flera fristående fotografier – går rakt och direkt, som en pil från en välspänd och välsnidad båge, in i själen på mig. Alltid svart-vita, alltid ”old-school”; mörkrum och slit, vätskor och hårt arbete med den tunga förstoringsapparaten. Hon heter Olivia Ahlberg och har sitt arbetsrum vägg i vägg med mitt bibliotek där jag nu sitter vid skrivbordet.

Olivia bär alltid med sig Maria Wines samlade dikter, de finns – som bekant – utgivna i en behändig pocketutgåva. Och så fort hon har tid över – på tåget mellan Ystad där hon bor och hit till Lund, i väntrum, i onödiga köer som annars nöter ner tålamod och besinning, när hon sitter och väntar på att middagen ska bli klar – läser hon, begrundande och med öppen och känslig innerlighet, ett par dikter eller bara någon rad och låter därigenom Maria Wines ord få nytt liv i sin själs allra innersta ådror och i de allra mest sensiblaste kapillärer.

Själen får näring. Den får förnyad kraft.
Den sortens föda behöver vi alla.

Så, just så, ska dikten finnas till och existera – nära, mycket nära och som näringsrikt nybakat bröd i stället för tillgjorda fluffiga bakverk och annat sött och tomt skådebröd. Dessutom köper Olivia, när tillfälle yppas, fler exemplar av Wines dikter och skänker sedan boken till människor hon möter i skilda sammanhang. Därmed sår hon ständigt diktens frö där hon kan, och där hon tror att orden och dess betydelser kan få fäste och börja gro av egen kraft. Det är minst sagt anslående. Det är intagande, dovt och lockande vackert som ljuset i en målning av Vermeer. Och – inte minst – hoppingivande.

Jag vandrar bakåt i minnet som oväntat öppnat sig denna morgon. Tankarna går till Solna och Råsundavägen 156, där Maria Wine levde så många år av sitt liv och under merparten tillsammans med Artur Lundkvist och sedan efter hans död ensam, och jag ser hur Maria kommer ut genom porten.

Med blicken läser hon blixtsnabbt av omgivningen. Hon är synnerligen skygg till sin läggning, alltid orolig inför en evigt främmande – och, tyckte hon oftast, hotfull – omgivning. Hennes tillit var synnerligen svag. Trygg var hon egentligen aldrig. Genom uppväxten hade hon tvingats lära sig att människor kan vara onda, på allvar onda och grymma, och att det bakom varje leende kan ett varggrin dölja sig och – plötsligt – kan huggtänderna bli synliga och vasst blänka till. Sedan – snabbt, oväntat – kommer hugget. Läs Maria Wines barndomsskildring ”Man har skjutit ett lejon”. Aldrig lämnar den boken och Marias upplevelser på ett danskt barnhem ens minne. Vad hon skildrar etsar sig fast.

Maria Wine kommer med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja, en gråmelerad och återhållen stämning präglar såväl hennes ord som livshållning.

Det är en av de starkaste skildringar av en barndom som jag läst. Men, nu åter till drömmen. Det är tidigt på dagen. Ändå lyser redan solen skarpt, obarmhärtigt vass gör den hela världen vidrigt vit och varje veck i verkligheten träder tydligt och påträngande fram. Dess strålar sticker och svider i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon – kattlika och gärna med grönt glas – skyddar som så ofta denna poesins och känslolivets nyfikna mörkervarelse.

Hon spejar.

Hon trevar med blick och hörsel. Hon tar prövande steg när hon efter att ha spanat omkring sig börjar gå nerför den lilla trappan, ner på gården framför huset.

Försiktigt, ytterst försiktigt; inga plötsliga rörelser, aldrig någonsin något förhastat eller oövertänkt finns i hennes sätt att närma sig omvärlden. Hennes inre känslospröt är däremot alltid ute på sällsamma vandringar mot nya erfarenheter, söker i ögonvrån upp människor hon tidigare aldrig mött.

Nyfiken. Vetgirig. Nästan glupsk på vad som är annorlunda och avvikande. Hennes kunskapshunger på vad som rör sig runt henne är stor, intresset för människor omättligt.

Inget missar Maria, hur frånvarande hon än kan se ut en bit bort på avstånd. Ser man hennes ögon på nära håll märks det genast hur de trots ljuset letar, söker av område efter område i sin omgivning – nästan som ett vänligt rovdjur.

Hennes skarpa och känsligt registrerande blick finner lättare fram till sanningar och förklaringar i skydd av det sordinerade och milda mörkret, ett mörker besläktat med den mjukaste mossa. I det skarpa ljuset, det må vara på en scen eller i vardagens trängsel, skälver hon genast av osäkerhet och ett tärande tvivel på såväl sig själv som sin intuitiva förmåga att finna vad hon söker.

Maria Wine kommer med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja, en gråmelerad och återhållen stämning präglar såväl hennes ord som livshållning. På inget sätt mäktar Maria ens att tänka tanken – och vill det inte heller – att hon skulle förmå sig till att passa in i den alltför torftiga vardag som dagligdags omger oss alla. Den är inte hennes. Där finns ingen plats ledig. I den verkligheten saknar hon hemortsadress.

I stället har Maria Wine medvetet valt – inte helt olikt forna tiders trogna pensionatsgäster – att på obestämd tid flytta in i fantasins slott, en byggnad som paradoxalt nog är byggd av vardagens stenar. Måhända av just de stenar Maria samlat på under hela sitt liv, ända sedan den dagen hon som ett utstött barnhemsbarn vid strandkanten plockade upp en smeksam sten att ständigt bära med sig; väl gömd i fickan och innesluten av den varma handen.

Det var till denna sten som hon vågade släppa fram sin första kärlek; det var en sten att vårda och älska, att tala till med det ensamma barnets viskande röst. Något hon den gången trodde sig vara säker på att kunna värna och få bevara sina känslor för, tryggt förvissad om att inte bli sviken.

En av de stränga fröknarna på det danska barnhemmet upptäckte en dag den tysta flickans älskade sten. Genast öppnade lärarinnan fönstret, och lät den med ett hårt kast fara ut i glömskan.

Stenen hittade aldrig Maria igen. Vad hon i stället senare fann var orden, en främmande och lockande väg där tankarna fritt kunde få röra sig och leva sitt egna liv.

Genom att bevara barnets känslor, genom att aldrig glömma vare sig skammen eller tillvarons tilldragande trolldom har Maria Wine, efter debuten med en alltför stor skugga från Edith Södergran, erövrat ett eget språk. Avståndet mellan å ena sidan känslan, den dröjande tanken eller den plötsliga iakttagelsen och å den andra sidan orden är föredömligt kort. I ett avseende, på ett plan, skriver Maria Wine en form av ”brukspoesi” i ordets bästa bemärkelse – som tydligt demonstreras av Olivias vana att alltid och ständigt ha med sig pocketutgåvan av Maria Wines samlade dikter. Wines dikter når fram; de drabbar oss i livet, här och nu. Med kraft. Med förståelse. Med ömsinthet och en särskild sorts vrede som ger kraft och mod.

I sin sista diktsamling Utan längtan – inget liv gör Maria en gripande tillbakablick över sina över femtio år som författarinna. Slutdikten heter ”Titellek” och lyder:

Vinden ur mörkret
öppnade poesins port för mig

På Feberfötter har jag flytt
rädd för mig själv

I Lejonets sorgsna ögon
har jag känt igen min egen sorg

I Född med svarta segel
har jag ändå plockat
blåklockornas blåa ljus

I Munspel under molnen
spelade en ensam flöjtton:
hejdade hotet av de tunga molnen

I Kanskes osäkra båt
har jag ofta seglat
utan något mål

I Virveldans släppte jag modigt fram
min nyupptäckta glädje
”Vågar man dansa så vågar man leva.”

I Talar fågel, talar jag
lekte jag ut min önskedröm att
få bli en kvinnlig H.C. Andersen
som lät tingen, blommorna
och djuren tala

I Vredens och kärlekens hand
kämpade jag för en duvlik fred

I Nattlandia
släckte kyrkorgelns släpande toner
min lekfria söndagsglädje

I Svårmodets mod
befriade jag mig från
många av mina fobier

I Lövsus i moll
jagade jag både den ljusa och
mörka sanningen
följden blev en krossad önskedröm

I Den bevingade drömmen
döpte jag natten till
gryningens moder

Ofta oroar sig Maria, alltid lika osäker och uppflammande oroligt, över att det hon skriver ska framstå som alltför självupptaget eftersom hon i sitt eget liv söker efter den nödvändiga klangbotten där poesin får resonans, djup och bärkraft. Hon har själv svårt att se, eller våga inse, hur väl och skickligt hon lyckas lyfta upp de egna erfarenheterna och tankarna till allmängiltighetens plan.

Osäkerheten sitter djupt. Den är en komplex del av ett större mönster. Ty denna oro är ävenledes en stark och drivande kraft; ett inre centrum fullt av virvlande motsägelser, plågsamma tankar och oläkta sår från barndomsåren som sedan varvas med en kraftigt pendlande tilltro till den egna förmågan. Tyvärr tar sig detta alltsomoftast starkt hämmande uttryck, främst genom en ständigt uppblossande brist på självförtroende.

När en idé börjar ta form, när de första orden och raderna till en dikt dyker upp, ofta oväntat och överrumplande i de mest förbluffande sammanhang, dröjer det sällan mer än några få minuter förrän dess att Maria genast vill slänga bort utkastet, riva sönder de skrivna bladens ord. Det är som om hon i ett anfall av djupaste tvivel ingenting hellre vill än att slippa se de pockande orden hon just fångat. Som om dikterna bränner hennes händer; som om orden ställer svåruppfyllda och kvävande krav.

De nya orden blir plötsligt likt ett väntande fängelse, och det efter att stunden före ha varit ett av livets stora ögonblick. ”När man skriver så glömmer man sig själv”, är de ord med vilka Maria beskriver skrivandets lyckorus och dess känsla av befrielse.

Många av Maria Wines dikter har heller aldrig nått trycket. Förr kunde Artur Lundkvist – ja, någon gång även tillfälliga besökare – krypa runt och leta fram och pussla ihop de sönderrivna pappersarken under sängen eller fiska upp dem ur papperskorgen. Och kort efter räddningsaktionen var ofta en ny bok på väg till förlagshuset på Sveavägen.

Att jag följde diktsamlingen Utan längtan – Inget liv, som blev Marias sista samling, från då boken enbart var en lockande titel som Maria fastnat för ända fram till den kom att ingå i hennes samlade dikter var ett privilegium och understundom även ett påfrestande äventyr. Då jag inte kunde krypa omkring på Marias golv ute i Solna ingick vi i stället en överenskommelse, en pakt, för att försöka hejda denna destruktivitetens mörka malström som omedelbart hotade att få henne att förstöra och slänga sina ord. Så fort en dikt började ta form, om det så bara var några få rader, ringde Maria och jag satte mig direkt och skrev in den på datorn.

Sedan började Maria med ”Måndagsbreven”. Efter så gott som varje helg, alla alltid lika djupt hatade av Maria i en värld som plötsligt bara stannade upp, kom det ett brev med nya dikter. En del danska ord fick försvenskas, annars renskrev jag dem här i Lund och skickade upp dem med vändande post.

Tonen är fortfarande präglad av hennes melankoliska sinnelag. Däremot är den som blev Maria Wines sista diktsamling inte, som de flesta kritiker utgått ifrån, skriven i sorg över Artur Lundkvists död. Den bok med vilken Maria Wine tog sig igenom det tunga och smärtsamma sorgearbetet var den självbiografiska Minnena vakar. Efter den var det snart mycket tydligt att hon strävade efter att hennes liv skulle börja på nytt. Hon ville inte fastna eller stelna.

Dock är diktarinnan dyster; orden strävar neråt, faller som tunga tårar. Färgerna är ofta mörka, som tunna slöjor nedtyngda av sotflagor från den förryckta värld som varje dag står i brand runtomkring oss.

Denna sinnets nedstämdhet, närheten till grubblerier som är tärande, ja frätande farliga, skulle lätt ha kunnat bli till ett bestående hot mot den okuvliga livslust som Maria Wine utstrålar. Motgiftet mot melankolin är nog så ofta en otvungen och lite uppslupen humor, ett danskt ”smila” åt dårskapen, åt de underfundiga upptäckterna som Maria aldrig missar; och därtill en välutvecklad förmåga att plötsligt kunna hejda mörkret och även ”smile” åt sig själv.

Ljuset i Maria Wines poesi är annars oftast enkom en hägrande dröm, en smärtsamt skriande och lockande längtan. Lyckan är en främmande plats, med okänd adress i ett fjärran rike, där hon alltför sällan förmår vistas eller måhända snarare att hon inte känner sig välkommen, som en aldrig bjuden gäst.

Nu när många år hunnit passerat är det inte svårt att avsevärt tydligare och med större klarhet se vad som hände. När Maria och jag började umgås mer frekvent var den tyngsta och svåraste sorgetiden efter Artur Lundkvist över; den skrev hon sig intensivt och smärtsamt igenom, vilket drabbande framgår i När minnena vakar. Dessutom var Maria hjärtligt trött på att ständigt få ikläda sig rollen som den store författaren Artur Lundkvists sörjande änka. En frusen roll, en av andra fixerad bild av henne som blev alltmer plågsam att tvingas kliva in i. Hon ville få vara sig själv. Hon ville vinna och erhålla uppskattning som person och poet i egen rätt.

Maria sade till mig på ett tidigt stadium att det var krävande och delvis plågsamt att i varje stund och i alla offentliga och inte sällan privata sammanhang tvingas leva som en halvt om halvt död person utan eget liv i Arturs tunga skugga – eller åtminstone tvingas existera i den skugga han fortsatte att kasta länge. Första gången vi pratade om det satt vi, som så ofta, i fåtöljerna med ryggarna vända mot balkongen i lägenheten på Råsundavägen. Med en på en gång sorglig och trotsig gest pekade Maria ut mot platsen där Artur Lundkvists byst stod. Den vakade ständigt över henne. Så Maria Wine levde även rent bokstavligen i Artur Lundkvists skugga.

Jag fick, det förstår jag tydligt nu, fylla ett tomrum i Marias liv. Jag skrev att vi talade om allt, men om de känslor hon hyste för mig vidrörde vi med ytterst stor försiktighet. Jag ville inte såra Maria och Maria skyddade sig själv – mycket medvetet – genom att mer använda antydningar och omskrivningar, ibland lekfulla, andra gånger poetiskt förklädda, för de känslor hon hyste för mig – eller livnärde för att få fortsätta att känna sig levande, som en kvinna. Det var av avgörande betydelse att jag, vilket hon sade direkt första gången vi möttes, var ”exakt lika lång som Artur”. Så jag var nog även ett substitut.

I sin diktning är det med mörkrets makter som Maria Wine slutit sin pakt.

Jag måste ändå erkänna att det stundtals kunde vara en ömtålig och nog så svår balansgång och att jag vid ett antal tillfällen kunde känna en svårbemästrad matthet över och vanmakt inför Marias känslor och försiktiga uppvaktning. Jag kunde tyvärr inte besvara vad hon kände för mig, men jag ville inte heller riskera vår vänskap som verkligen var av det ovanliga slaget, djupare och mer oförställd än vad vänskap i regel förmår att vara, eller med ett bättre ord: djupare än vad vänskap brukar förmår nå.

Det är över tvåhundra brev som Maria skickade till mig, om inte trehundra. När jag läser några av dem nu, osystematiskt, förvånar mig deras klarspråk över vad hon kände. Så mindes jag inte breven. Men jag valde nog att inte se vad Maria egentligen menade, valde bort för att slippa ta ställning. Kanske var det fegt av mig. Kanske inte.

Marias svårmod, de starka depressiva dragen hon brottades med genom hela sitt liv, gjorde att de flesta runt henne behandlade henne med omtänksam försiktighet. Jag var mycket uppriktig mot Maria, ibland nästan brutal, men i just detta sammanhang fanns en gräns jag inte korsade.

Så här skriver Maria i ett brev om mig, en dikt – det är, det måste jag erkänna, nästan genant att citera den:

Käre Crister: Ett försök att fånga in dig!

Han har blå hypnotiserande ögon,
en hög panna man får nästan lust
att skriva några ord på dess nakna yta

Hans språk är ofta tystnadens – men –
hans talande röst är mörk
och smeksam vänlig: dock
avbryts den då och då av
ett utbrotts innestängda vrede.
Han försvinner ofta i
ensamhetens skyddande mörker.

Han bor i en bokskog
ur den plockar han den blommande visdomen
och den smärtsamma sanningen.

I sin diktning är det med mörkrets makter som Maria Wine slutit sin pakt. Mörkret och nattens grymma vargtimme släpper henne aldrig helt ur sitt grepp. Innestängd i melankolin skriver hon sig ständigt tillbaka dit. Men sedan kommer ett hastigt uppflammande ljus, en längtan. Hoppet väcks, ett minne blänker till. Humorn sliter med ett gäckande leende ner gardinerna och in strömmar solljuset på nytt.

Kampen, hennes livslånga motstånd mot mörkret och ständiga strävan efter att finna lycka i någon form eller åtminstone dagar och nätter av själens frid och inre stillsamhet, är vad som gör hennes dikter levande än idag.

The post Coronaomläsning: Maria Wines dikter lever än first appeared on Opulens.

ONDA TIDER. Själen behöver näring. Särskilt i onda tider måste själen vårdas väl och med omtanke och omsorg, skriver Crister Enander i en samtidsbetraktelse som trotsar de mörka tiderna och lyfter fram hoppet om en bättre morgondag.

Det är mörkt. Det är svart som i botten av en sliten kolsäck. Gryningen dröjer. Allt står och väger. Ont mot gott. Ljus mot svärta.

November månad bär sina egna plågor och det gäller att huka bäst vi förmår under den låga himlens tak. I Lund, här i den lilla staden på slätten, har varje dag varit genomgrå, vecka efter vecka genomsyrad av blyertsspetsens brist på färger. Det kräver sin tribut. Risken att själen liksom surnar, och börjar avge en skum och obehaglig lukt, är stor.

Jag försöker efter bästa förmåga att möta mörkret med goda böcker och skrivarbete. Det är utan tvekan en form av kamp, mestadels i mitt inre. Och för varje ny solvända, för varje nytt levnadsår, blir den hårdare och mer oförsonlig; motståndet blir starkare och mäktigare.

De senaste veckorna har jag mer eller mindre varit hänvisad till sängläge. Värk i foten, och en överhängande risk för ännu en operation, har inte gett mig några val att tala om. Så jag ligger här och lyssnar till ljuden ute i den kompakta svärtan och försöker vårda min ömkliga lilla själs alla skavsår och skavanker. En rejält patetisk anblick, antar jag. En strandad val, måhända; en övergiven och bortglömd ruin till patetisk människorest.

Men min belägenhet tycks även säga något om den tid som obönhörligen är vår svåra samtid. Det ser, just nu, mörkt ut. Fascismen är på kraftig frammarsch såväl här i Europa som i stora delar av både Sydamerika och Nordamerika. Kina sitter sedan decennier fast i dess hårda grymma järnnäve. Det mänskliga lidandet är enormt.

Alla löften har svikits.

Den nya formen av kapitalism krossar det mesta i sin väg. Utsugning, svält, ett jordklot så nersmutsat att det tycks kippa efter andan för ren överlevnad. Här hemma hamnar folk på gatan, vräkta, utförsäkrade och utmönstrade som en sämre sorts medborgare. Den som inte intagit sin lydiga plats som välartad och tigande, välstruken och livrädd medelklass saknar egentligen rättigheter i det moderna land som fortfarande kallas Sverige.

Så nog gör det ont i själen. Nog får vreden vareviga dag nytt bränsle. Frågan är hur mycket vi tål; hur hårt de däruppe kan fortsätta att pina och piska oss innan vi knäar under plågorna. Kommer folket att fortsätta att kröka rygg, tiga och enbart mumla fram sitt missnöje i ensamhet framför datorn och mobilen?

Alla löften har svikits.

Inte ett enda parti har stått fast vid sin ideologi. Allt tycks ha varit fraser och festtalslögner. I det stora spelet kan visst folket alltid offras till förmån för makt och inflytande. Men de som svikits, slängts på samhällets sophögar som parasiter och sekunda medborgare, blir fler och fler och omfattar snart folkflertalet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Varför är det då ändå tyst? Var finns de organiserade protesterna?

Jag vet. De finns. Motståndet växer och växer fort. Vad jag saknar är nog mer en samordning, de sammanhållande länkarna.

Dystra tankar i mörka morgonväkten – ja, i sanning!

Det massiva lidandet, de enorma orättvisorna som trasar sönder tusen och åter tusen och tusen medmänniskor varje dag, en värld i fritt fall, går inte att vara medveten om under varje vaken sekund. Jag ligger, som sagt, här ensam i mörkret, sängbunden och lyssnar till ljuden som jag hör in hit.

Enbart framtidstro och en optimism i motvind kan skapa de nödvändiga förutsättningar för den förändring och det motstånd som krävs.

I grunden är jag likväl optimist. Det står jag fast vid. Det är min övertygelse. Jag tror på en bättre morgondag, även om den för varje månvarv tycks hamna längre och längre bort i en allt avlägsnare framtid. Ändå. Det är absolut nödvändigt att lyckas uthärda, att finna utrymmen att andas med visst lugn, att kunna dra sig undan under åtminstone korta perioder.

Jag talar nu verkligen inte om verklighetsflykt. Det rör sig om en form av överlevnad. Självfallet en lyx i vår värld. Ändå nödvändig – om själen inte ska slitas sönder till solkiga trasor. Då blir vi paralyserade, på allvar förlamade och fördummade. Det är vad jag bland annat tänker på samtidigt som jag just läst – och skummat – tidningarnas nyheter så här i morgonväktens svärta.

Det är i sanning svårt att stå det onda emot.

Men vårdar och skyddar vi inte såväl sinne som själ riskerar vi att förtvina, luckras upp i de sköra sömmar som håller själen samman; att inifrån bli uppätna – sönderfrätta – av uppgivenhet och svartsyn.

Enbart framtidstro och en optimism i motvind kan skapa de nödvändiga förutsättningar för den förändring och det motstånd som krävs. Och detta vårdande av sinnesjämvikten ska på inga sätt sammanblandas med eskapism. Tvärtom. Verklighetsflykt är i många avseenden själva förutsättningen för fascismens och förtryckets förödande framgångar.

Just nu hör jag den lilla lastbilen från bageriet stanna till på gatan utanför. Bilens bromsar gnisslar lätt. Krogen, som på dagarna mest är ett kafé, får sin dagliga leverans av bröd och söta bakverk. Tidningsbudet var nyss härinne på gården, trött och sliten. Han är tvungen att ha tre olika arbeten.

Sakta, mycket sakta, tar en ny dag sin början.

Vad jag egentligen vill ha sagt är i grunden ytterligt enkelt. Att stelbent ställa det lilla livet mot det större och politiska är dömt att misslyckas. Jag personligen finner styrka i läsning, de goda böckerna är mitt nödvändiga sällskap, mitt värn. Ord, de bärande berättelserna, kunskap och insikter, upptäckter och tankar tänkta i andra äldre tider, men även ord som för somliga måhända enbart framstår som sköna och vackra, kan inge mig mod. Och en särskild sorts tröst. På så sätt får jag förnyad kraft att hålla liv i motståndet och vreden mot orättvisor och alla skändligheter.

Själen behöver näring. Särskilt i onda tider måste själen vårdas väl och med omtanke och omsorg.

Snart är gryningen här.

The post Snart är gryningen här first appeared on Opulens.

HEMLÖSHET. Sjutton procent av Sveriges pensionärer lever idag i fattigdom. De senaste två åren har sjuksängen varit min fixerade plats. Hade jag inte haft skrivande till yrke och inkomst vore jag kanske förvisad till ett liv på gatan, menar Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag ligger i sängen, min pinobädd eller sjuksäng. Den har hunnit få många namn, dessutom många av dem ytterst aggressiva. Det har varit min mer eller mindre fixerade plats i över två år.

Min högra fotled är stelopererad och jag försöker — för tredje gången i livet — att lära mig gå. Smärtan går i vågor, vass och övermannande. Inte olikt ett hav i stormväder. Ibland kan jag till och med få för mig att den är min vän. Smärtan, vill säga.

I dag är det ett något bättre dygn. Gårdagen vill jag helst glömma. Så är det. Så är det för oerhört många i vårt arma avlånga land, få pensionärer är smärtfria — knappt ingen efter alla och ofta hårda arbetsår. Min smärta tillhör inte på något sätt den outhärdliga sorten. Den går att hantera. Jag klagar inte.

Sinnet är redan denna mycket tidiga morgon mildare. Nu, efter blott några timmar av orolig och ytlig sömn, förmår jag efter sennattens svettningar och attacker på tålamod och sinnen att börja se dagen an med större tillförsikt.

I oss alla är en myllrande mångfald. Ett levande överflöd som strömmar från det inre och påverkar hela vår varelse. Svärta och mörker ersätts av ljusare färger och även ett inre grått dis, en svalkande sorts själslig dimma, kan vara nog så vackert efter värk och tungsinne.

Utan att vara det minsta lynnig till min läggning kan jag under en dag passera och erfara olika och högst skiftande tillstånd. Sinnet växlar spår. Som moln en blåsig sommardag nära midsommaraftonens lynniga regnskurar. Jag tror att det gäller de flesta av oss. Detta går verkligen att se det som ett utslag av livets rikedom; ingen människa är endimensionell.

Den enahanda, den notoriskt ensidiga, människan har stympat sig — eller av andra blivit beskuren, amputerad inne i sin personlighet. Vårt samhälle uppmuntrar sannerligen inte till inre rikedom. Likriktning är alltid lönsammare. Den drillade, den själsligt stympade, lyder och framför få — om ens några — klagomål eller protester mot orättfärdighet och orättvisor.

Den lydiga medborgaren skrämmer mig.

Just därför ser jag på den nya tidens oerhörda ängslighet — utan att förstå vad det är som skämmer så många, så ofta och så obegripligt lätt — som en oroväckande fara. Som något farligt. I förra veckan blev jag intervjuad. Hon som ringde var ytterst lyhörd för vad jag sa, mycket påläst och verkligen intresserad av vad jag ville få fram. Ändå förmådde jag inte förklara vad jag menade om just detta, om ängsligheten. Felet var utan tvivel mitt.

Ändå ligger jag nu här och funderar och samtidigt känner jag hur ljummen luft strömmar in från mitt öppna fönster. Är — frågar jag — vår tids ängslighet, en rädsla som tycks sakna botten, så stor och så utbredd att den nu till och med är svår att se?

Är ängslan och en hukande bävan så vanlig och utbredd att den förväxlas med ett normaltillstånd? Jag misstänker det.

Ängsliga människor vågar inte ställa de avgörande och kritiska frågorna. Rädda medborgare kan inte genomföra förändringar och heller inte protestera – lika litet som svältande och hungrande människor kan göra uppror mot orättvisor och förtryck. Paralysin breder ut sig. Inte minst den politiska.

Och orättvisorna blir i rasande fart bara fler och fler. Klyftorna växer.

Idag ser vi en avgrund mellan de besuttna och oss vanligt folk. Till den som har, skall vara givet, står det som bekant i Skriften. Eller för att återge hela citatet: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Och idag, över tvåtusen år senare, är det fortfarande på samma vidriga och orättfärdiga sätt.

Men, ärligt talat, vi har varken tid eller utrymme för ens minsta lilla ängslighet. Reservationernas tid är förbi — sedan länge.

Sjuka tvingas att nästan leva på svältgränsen då Försäkringskassan vägrar dem sin rättmätiga ersättning. Antalet hemlösa växer lavinartat.

Det är illa, riktigt illa.

”Vi är tillbaka till sekelskiftet i svensk bostadspolitik där människor står med sitt bohag på gatan eftersom inte politiken tar sitt ansvar”, skriver Hyresgästföreningen i en debattartikel.

Möbler och husgeråd, fotografier och barns leksaker utslängda direkt på gatan. Jag har själv sett det. Brutala vräkningar, genomförda med våld och med hjälp av polismakten. Det fattiga och hänsynslösa 30-talet är över oss på nytt.

Men de som har och har mycket, ja, de väljer att i stället vara ängsliga.

De väljer att tiga, inte störa, inte lägga sig i. ”Det är inte vår sak.”

Se inte. Hör inte. Och — framför allt — säg inget.

Antalet hemlösa pensionärer har rusat i höjden. Det är så vi väljer att tacka dem som arbetat ett helt liv och som byggt grunden till vårt välstånd och överflöd. Genom att slänga ut dem på gatan. Även nu med sommarmånaderna i antågande säger samtliga av de tillfrågade att nätternas kyla nästan är det värsta. Att många av dem dessutom lider av mer eller mindre allvarliga sjukdomar berörs inte ens.

”Det är bäst att vi inte lägger oss i. Det är bäst att vi håller tyst!”

Ängslighet. Feghet. Total brist på såväl kurage som verklig förmåga till empati.

Enligt nya siffror från EU hamnar 328 000 svenska pensionärer under gränsen för ”risk för relativ fattigdom”. Det innebär att 16,8 procent av landets pensionärer lever i fattigdom. Nästan sjutton procent av Sveriges pensionärer! Uttrycket ”relativ fattigdom” är enbart ett annat sätt att säga att alla dessa människor rör sig farligt nära svältgränsen, att de saknar pengar till att ens vara i närheten av ett leva ett värdigt liv. Undernäring har det länge handlat om bland många äldre. Larmrapporterna har under många år varit skrämmande entydiga. Så är det i dag. Här, mitt i vårt välmående land.

Jag har varit svårt sjuk, en kort tid alldeles tätt intill döden, i dess omedelbara närhet. Avståndet blir då, i ett drastiskt slag — från ett ögonblick till nästa andetag — som kan drabba oss alla när som helst, ytterst kort. Härinne i morgonväkten mår jag, min värk till trots, utmärkt.

Jag har en skön säng att ligga i. Tak över huvudet. Värme, mat, alla böcker och ett arbete som jag trivs med. Men hade jag inte haft skrivande — och läsande —till yrke och inkomst hade jag nu med stor säkerhet varit jagad av Försäkringskassan med blåslampa och helt omöjliga krav.

Kanske hade jag inte kunnat betala min hyra. Väntande vräkning i veckan som kommer? Och sedan? Försöka överleva ett liv på gatorna? Jag hade snabbt dukat under, dött en vedervärdig död.

Slutsatserna är enkla och uppenbara.

Det är sannerligen ingen vidrig liten krypande ängslighet som vi behöver. Den måste vi alla sky som pesten och ta avstånd ifrån med kraft och beslutsamhet.

Det är mod. Mycket mod, stort mäktigt mod, och en ilsken orubblig förmåga och vilja att tillsammans säga ifrån att nu får det räcka – det, och inget annat, är vad som krävs och behövs i dessa tider.

The post Reservationernas tid är förbi first appeared on Opulens.

Utgångspunkterna av Crister Enander

En dag bland andra av Kristian Lundberg

Den systematiska utarmningen av Crister Enander

För en ny arbetarlitteratur av Kristian Lundberg

Flykten från meningslösheten av Crister Enander

Hackordningen består av Crister Enander

Vår tid på jorden av Crister Enander

Tidens virvel av Kristian Lundberg

Förnyelse är inte ett självändamål av Kristian Lundberg

Ockultismen blir en tillflyktsort av Crister Enander

“Döden gick mig tätt förbi denna gång¨ av Crister Enander

Girigheten är vår tids problem av Crister Enander

“Kom förbi på kaffe istället” av Kristian Lundberg

Nu är vi snart framme av Crister Enander

Den systematiska historielöshetet av Kristian Lundberg

The post Brev om samtiden: Samlingssida first appeared on Opulens.