PANDEMI. Överallt i världen har privatiseringar och nedskärningar präglat de senaste decenniernas politiska reformer. I samma stund som coronakrisen slog till blev det som tydligast hur bortprioriterad sjukvården är, skriver Antonios Antoniadis.

Coronaviruset har fått det moderna samhället att stanna upp. Efter de första fallen har viruset nu spridit sig globalt och satt rejäla käppar i de ekonomiska hjulen. Utvecklingen avslöjar mycket om vår tid och vilka grundbultar vårt samhälle egentligen borde vara uppbyggt kring.

Det första vi kan konstatera är hur gränslöst viktig den offentliga sjukvården är för vårt samhälle. Utan en fungerande sjukvård är det omöjligt att stå emot en pandemi som corona. Men i samma stund som krisen slog till blev det som tydligast hur bortprioriterad sjukvården är. Förra veckan pumpade Riksbanken ut miljarder till företagen utan ett ord om att vården också behöver stöd. Överallt i världen har privatiseringar och nedskärningar präglat de senaste decenniernas politiska reformer.

Nu ser vi resultatet. I Grekland varnar läkarförbundet för att antalet sjuka är bra mycket större än vad siffrorna visar. Det finns helt enkelt inte utrymme att testa alla. I Italien hade sjukvården inte en chans att hindra utbrottet i början, även om landet nu sakta börjar komma ikapp. Och från USA kommer rapporter om att miljontals (!) riskerar att bli utan vård på grund av deras omstridda sjukvårdssystem.

Med tanke på den kris många sjukhus i Sverige befinner sig i finns det all anledning att oroa sig.

I Sverige påstår regeringen att det finns tillräcklig beredskap för att hantera virusutbrottet, men sjukvårdspersonalen själva är långt ifrån lika övertygade. De pekar på att det saknas material, intensivvårdsplatser och personal ifall utbrottet skulle bli ännu mer omfattande. Med tanke på den kris många sjukhus i Sverige befinner sig i finns det all anledning att oroa sig.

Coronaviruset borde därför ta död på allt tvivel om statliga eller privata sjukvårdsaktörer är att föredra. Med rådande samhällsordning är det viktigt att de nationella företagen främjas, men de kan inte alltid gå först. För om ett land inte har en stark sjukvård spelar det ingen roll hur mycket som satsas på tillväxt och företagsamhet. En industri kan aldrig blomma om människorna som driver den inte kan få vård.

Inte heller samhället kan blomma utan en hög välfärdsstandard för alla. Ju fler som blir utan vård desto färre har möjlighet att bidra till allmänhetens bästa. Och ju mer begränsad sjukvården är desto hårdare blir slaget för de som redan är sköra. Förr var detta självklarheter för det svenska samhället, men någonstans på vägen har prioriteringsordningen gjorts om till förmån för kapitalet.

Urholkningen av sjukvården är inget nytt, men utbrottet av coronaviruset har tydliggjort vilka brister den medfört över hela världen. I Sverige finns det numera bara 2.2 sjukhussängar per 1000 invånare, en siffra som är bland de lägsta i hela Europa. Belastningen för sjukhusen och personalen lär knappast minska ju längre tiden går. Bara i dagarna har allt fler rapporter kommit om sjukhuspersonalen som smittats av corona.

Framtiden är oviss och ingen vet hur spridningen av corona kommer att sluta. Men en sak är säker och det är att varje samhälle behöver sätta den inhemska välfärden över det mesta, motsatsen blir inte bra för någon. Förhoppningsvis blir den stora coronakrisen en väckarklocka för både politiker och väljare. En väckarklocka som påminner oss om vilka pelare vårt samhälle bör vila på, nämligen välfärd och inte vinster.

The post Corona återkallar välfärdssamhället first appeared on Opulens.

PANDEMI. “Vi journalister är inte heller kriminologer när vi skriver om exempelvis gängkriminalitet, men kan och bör ändå ställa polisen till svars”, skriver Lisa Bjurwald apropå att mediernas coronabevakning ifrågasätts.

“Kan ni journalister sluta ifrågasätta experter som vet mer än ni och bara rapportera, tack?”.

Ännu en aggressiv uppmaning droppar in i sociala medier, den här gången från en läkare. Det tog inte många veckor av global viruskris för att mediernas bevakning skulle börja betraktas som negativ, till och med samhällsfarlig. Den kanske vanligaste kritiken lyder: “Ni är faktiskt inte experter”. Men vi journalister är inte heller kriminologer när vi skriver om exempelvis gängkriminalitet, men kan och bör ändå ställa polisen till svars för ineffektiva metoder och svaga brottsbekämpningsresultat.

Många av de som kräver reportrarnas rättning i leden är vårdanställda. De är förståeligt nog pressade, och det skulle säkert underlätta deras vardag om folk slutade ringa 1177 dygnet runt med mer eller mindre dumma frågor och inte åkte in till akuten vid minsta nysning. Men även läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal måste respektera att vi har oberoende medier i Sverige. Efter att ha granskat förlossningsvården i över två år kommer denna attityd dock inte som en överraskning. Vid oräkneliga tillfällen har jag fått förklara för både vårdchefer och personal på golvet att nej, vi i medierna kan inte skriva om “lyckade förlossningar och glada patienter” istället för “skräckhistorier som riskerar att skrämma upp folk”. (Det sköter kvinnovården utmärkt själv, i sin ofta både sockrade och direkt felaktiga patientinformation.) Vårt uppdrag är inte att lugna och mörka.

I coronatider påstås man som journalist sprida falska nyheter när man återger experters olika åsikter och råd. Men expertisen är oense om allt från spridning till hur smittan bör begränsas till hur länge utbrottet kommer att vara

Begreppet fake news har fått allt fler innebörder ända sedan president Trump började använda det för att ogiltigförklara nyheter, mediehus och journalister som han helt enkelt ogillar. I coronatider påstås man som journalist sprida falska nyheter när man återger experters olika åsikter och råd. Men expertisen är oense om allt från spridning till hur smittan bör begränsas till hur länge utbrottet kommer att vara. En epidemiolog med imponerande cv kan idag hävda någonting helt annorlunda om coronaviruset än hans eller hennes tyska, franska eller danska motsvarighet.

I många fall har svensk expertis stuckit ut med råd som i internationell jämförelse varit anmärkningsvärt försiktiga. Ska medierna då nicka och hålla med och enligt kinesisk modell återge citat utan kommentarer – eller låta en mångfald av röster höras och ifrågasätta varför Sverige ska ha en unik approach mot vad som nu officiellt är en pandemi?

Om all världens experter var eniga i varje aspekt av viruset och dess spridning skulle det åtminstone finnas någon logik i de obehagliga kraven på nationell enighet. Men inte ens då ska vi journalister lägga oss platt. Till och med under brinnande världskrig ska journalistiken stå oberoende. En viruskris där stora delar av befolkningen får symptom likt en vanlig influensa och sedan tillfrisknar är inte skäl nog (om något nu skulle vara det) att i panik kräva mediernas blinda tilltro och lydnad.

Nationalekonom Lars Calmfors gick i tisdags ut med ett förslag om att politiker, snarare än Folkhälsomyndigheten, bör ta ledningen i arbetet mot viruset. På Twitter sammanfattade filosofiprofessor Christian Munthe huvudinvändningen väl: “Det sista vi behöver är en politiserad pandemi- och annan katastrofhantering där en massa amatörer med tveksamma agendor ställer till det. Politiker ska säkra pengar och kapacitet och ta extraordinära beslut på myndigheternas inrådan.”

Vi vet av historien att krissituationer får människor att sätta moderna värderingar på undantag och önska sig starka och tydliga ledare, mindre “gnäll”, mindre “ifrågasättande” och annat demokratiskt bök. Vi i journalistkåren måste stå starka mot sådana påtryckningar och utföra vårt kärnuppdrag ändå.

The post Blind tilltro inget vaccin mot corona first appeared on Opulens.

PANDEMIRISK. “Mycket få videor från Wuhan prånglas ut, men de som kommer är ofta djupt oroväckande. Döda kroppar, överfulla sjukhuskorridorer, gråtande sjukvårdspersonal och människor som desperat försöker klättra ut från sina hem.” Trots tragedin hoppas Sofia Nerbrand att coronaviruset gör att omvärlden får upp ögonen för Kinas hårda diktatur. 

Kina får mycket beröm från Världshälsoorganisationen (WHO) för att landet bekämpar det dödliga coronaviruset med sådan kraft. Aldrig tidigare har så många människor – just nu 700 miljoner – levt med strikta restriktioner för att förhindra en pandemi. Sjukhus med 1 000 vårdplatser byggs från grunden på sex dygn.

Men systemet är sjukt. Kommunistkina visar nu upp sitt allra mest auktoritära ansikte. Människor förs sprattlande bort från sina hem för att sättas i karantänläger. Unga personer binds på led och tvingas trava i väg. Portar till bostadshus barrikaderas för att de som bor där inte ska kunna gå ut. Poliser använder våld mot kvinnor på gatan. Miljonstäder inför strikta utegångsförbud. Drönare patrullerar från luften. Människor får inte tillgång till mat, mediciner eller sjukvård.

Internet är censurerat och skilt från omvärlden. Kineser har svårt att kommunicera och dela med sig om hur den förtvivlade situationen ter sig. De har också svårt att skaffa sig adekvat information om hur läget egentligen är. Statsmedia ägnar sig åt propaganda. Partiledningen anklagar andra länder för att överreagera när de stoppar flyg till Kina och uppmanar sina medborgare att lämna landet.

De kineser som trots allt rapporterar om vad som händer på plats via sociala medier riskerar sina liv. Ett flertal röster har spårlöst försvunnit under den senaste veckan. Om de arresterats av polis eller har satts i tvångskarantän är okänt.

Desinfektionsmedel sprutas ut längs gatorna. Och så alla poliser som brutalt för bort, slår och spärrar in människor.

Jag har dammsugit nätet för att finna tillförlitlig information om coronaviruset under de senaste tre veckorna. Mycket få videor från Wuhan prånglas ut, men de som kommer är ofta djupt oroväckande och obehagliga. Döda kroppar, överfulla sjukhuskorridorer, gråtande sjukvårdspersonal och människor som desperat försöker klättra ut från sina hem. Desinfektionsmedel sprutas ut längs gatorna. Och så alla poliser som brutalt för bort, slår och spärrar in människor.

Det är mycket svårt att veta vad som händer. Men en sak kan vi vara säkra på: de kinesiska officiella siffrorna över antalet döda och svårt sjuka stämmer inte. Många ligger hemma med hög feber och hosta, och en del av dem dör. De syns inte i statistiken. Antalet labbprover har bara legat på 6 000 per dag i Wuhan och då har ändå mellan 1 000 och 2 000 testat positivt. Testkiten verkar inte heller vara tillförlitliga. Vad vi ser är förmodligen bara toppen på ett isberg.

Kommunistpartiet har ett primärt mål: att skapa det perfekta samhället. Att inte tappa ansiktet och att visa omvärlden att kineserna har kapacitet att klara allt är en stark drivkraft. Med vilka medel som helst. Det ska bli intressant att se om, och hur, staten kommer att kommendera människor att gå till jobbet, trots epidemin, för att inte ekonomin ska stanna upp helt.

Coronaepidemin kommer förmodligen att utvecklas till en pandemi, och det är möjligt att de hårda tagen i Kina ger oss viss respit. Men till vilket mänskligt pris?

Förhoppningsvis kommer coronaviruset bidra till att omvärlden får upp ögonen för att Kina är en hård övervakningsstat. Hur medborgarna hunsas och hotas. Hur de mest grundläggande individuella rättigheterna kränks för kollektivet. Hur artificiell intelligens (AI) och ansiktsigenkänning används systematiskt för att hitta dissidenter. Hur information stoppas och manipuleras. Hur utbredd propagandan är. Hur mycket Kina utmanar omvärlden politiskt. Och hur beroende vi är av inte minst produktionen i Kina.

Att Kina är en diktatur har blivit allas vår angelägenhet. Hongkongbornas frihetskamp är därför vår. Det blir man inte minst påmind om när man följer den initierade rapporteringen om coronavirusets härjningar i South China Morning Post, som är en engelskspråkig tidning med säte i Hongkong. Länge leve det fria ordet. Vi är dödligt beroende av det.

The post Kinas diktatur har blivit allas vår angelägenhet first appeared on Opulens.