FOTOBOK. Hemmakontor av Daniel Nilsson är en fantastisk dokumentärskildring av en väldigt annorlunda tid i modernt arbetsliv, skriver Mathias Jansson. 

Hemmakontor av Daniel Nilsson
Bokförlaget Arena

En sak vi kommer att komma ihåg av coronapandemin är de utmaningar som följde med att plötsligt tvingas jobba hemifrån och skapa ett eget hemmakontor. Den Malmöbaserade frilansfotografen Daniel Nilsson har i fotoboken Hemmakontor dokumenterat denna speciella situation som många fick lov att anpassa sig till.

På insidan av pärmen finns ett citat: ”När barnen kommer hem så brukar jag flytta in i garderoben. Där sätter jag mig på golvet och stänger dörren så de inte kan komma in.” Barn, husdjur och partners kunde under hemarbetet bli en påfrestning när man var tvungen att sitta i lugn och ro för att kunna koncentrera sig på videokonferensen med kollegerna. Och var ska man hitta en presentabel och ergonomisk korrekt arbetsmiljö när du måste sitta hemma hela dagarna och jobba, och dessutom ska du synas på bild i viktiga affärsmöten? En garderob, balkongen, källaren, sängen, pingisbordet, strykbrädan eller en boktrave? Kanske kan det vara lösningen på problemet? De kreativa lösningarna var många under pandemin för att få till en tillräckligt bra arbetsmiljö på hemmakontoret.

Daniel Nilsson varvar i boken fotografier från olika hemmakontor med korta intervjuer som berättar om hur personen kom på just den där ”geniala” lösningen på sitt hemmakontor. Såväl texterna som bilderna är intressanta och roliga.

Fotografierna är en kombination av hemma-hos-reportage och på-jobbet-dokumentär på samma gång. Vi får möta verksamhetsutvecklaren som sitter i sängen med en plastback som skrivbord, gymnasieläraren som står vid strykbrädan och arbetar, koordinatorn som paxade husbilen när det blev för högljutt inomhus, professorn som sitter vid pingisbordet och docenten som ligger i en hängmatta i pannrummet.

Hemmakontor är en fantastisk dokumentärskildring över en väldigt annorlunda tid i modernt arbetsliv. Det är en bok som jag tror alla kommer att känna igen sig i och igenkännande dra på munnen över de olika lösningarna – eller irriterat utbrista “varför tänkte jag inte på det?”.

The post Ett fantastiskt tidsdokument first appeared on Opulens.

ÖVERDRAMATISERAT. Hur långt kan då dagens coronakultur sträcka sig vad gäller överdramatiserade spekulationer? undrar Karolina Bergström som bland annat sett pandemifilmen Songbird.

Den pågående covid 19-pandemin har redan hunnit sätta sina avtryck i populärkulturen. Nyligen släpptes Songbird, den omdebatterade långfilmversionen av viruset som minst sagt köttat ihop våra värsta pandemifarhågor till spekulativ underhållning, på svenska vod-tjänster. Här är året 2024, coronaviruset har muterat vidare till superdödlighet, världen är nedstängd för fjärde året i rad och smittade förs med våld till särskilda karantänläger för att aldrig komma ut igen. Immuna, eller ”munies” som de kallas, kan röra sig fritt genom ett förfallet Los Angeles, medan andra betalar dyra pengar för förfalskade immunitetspass på svarta börsen. Lägg till det en överspelande Peter Stormare som manisk ”renhållningsarbetare” och karaktärer tunnare än smörpapper, och du får ett hum om den konstnärliga kvalitén. Filmen, som är producerad av Transformers-regissören Michael Bay, har även fått nöjessajten Digitalspy att utbrista ”Den är inte så dålig som du hört – den är sämre”.

The post Pandemin i populärkulturen first appeared on Opulens.

KARANTÄN. Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår, skriver Camilla Carnmo som läst Elin Lucassis Karantändagboken.

Karantändagboken
av Elin Lucassi
Galago

Elin Lucassi är ett välbekant och uppskattat namn för många. Hon har ritat sina samtidskommenterande serier med genomskådande blick, vass humor och varmt feministiskt hjärta i flera år nu. För mig fungerar hon som en vän att hålla i handen när jag inte står ut med världen runtomkring. Hon pekar ut galenskaper på ett befriande kejsaren är naken-sätt, drar sig inte för de riktigt tunga ämnena, vågar vara allvarlig och samtidigt bjuda på skönt förlösande skratt. Hon tar tydligt ställning i politiska frågor och i den återkommande serien Rit-Lucassi gör hon det med utgångspunkt i sig själv. Där hon lika ofta bara är kärleksfullt rolig när hon skriver in och om sig själv och sin man i samtidssverige eller kanske mer specifikt samtidsstockholm. Hon verkar smart, snäll och rolig och hon finns där, precis som en bra vän.

För ett par år sedan gav Elin Lucassi ut en grafisk roman med den genialiska titeln Ert blod på mina broddar. En feministisk hämndfantasi om vintern. Mörk och bra. Nu kommer något helt annat. En dagbok från 16 mars – 31 december 2020. Karantändagboken. Varje dag/vecka tecknade och skrev Elin Lucassi om vad som hände i hennes liv och i omvärlden och nu är denna dokumentation över ett riktigt pissigt år samlad i bokform. Som vanligt är hon på pricken i sina iakttagelser och igenkänningsfaktorn är så hög den kan bli. Under nio månader hinner mycket ske och Elin Lucassi gör ett tajt bra urval. Jag blir påmind om sånt jag hunnit glömma och nickar igenkännande åt annat. Humorn finns här men är inte en bärande ingrediens. Det är sorgen. Inte den stora sorgen över att någon dör. Men den mer lågmälda, därtill skambelagda (“det kunde ju varit så mycket värre, jag är ju inte ens särskilt drabbad”) sorgen. Sorgen vi känner av att livet som vi brukade leva det har tagits ifrån oss. Vänner och fest. Tråkiga möten. Släkt, kramar, konferenser. Alltså ni vet, jag behöver inte räkna upp.

Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår. Tredje vågen. Nyöppnade IVA-avdelningar. Vi står fortfarande mitt i skiten och skiten muterar. Jag är säker på att jag kommer att uppskatta Karantändagboken sedan, med distans till 2020 och 2021. (Och 2022?! Infoga skräckslagen emoji). När vi har lämnat det normaliserade, deprimerande karantänlivet bakom oss. När vi  – som det bör vara – har hunnit börja tröttna på de nu så bisarrt nog efterlängtade långdragna mötena i dåligt ventilerade lokaler med räligt kaffe och lång restid.

Jag hoppas att boken får ett längre liv än vad böcker oftast har nuförtiden. För hur välfångad och klok den än är, är i alla fall inte jag mogen att ta till mig den nu. Såret är för färskt. Idén är god och utmärkt genomförd men jag hade önskat att Elin Lucassi hade fortsatt reflektera och dokumentera ända tills detta pandemiska undantagstillstånd är över och gjort boken då i stället. Vi kommer att fortsätta behöva tröst från våra välformulerade vänner i litteraturen.

The post Lite väl tidig rapport från pandemin first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ivan Gontjarovs roman Oblomov räknas till klassikerna i rysk litteratur. Ingrid Strömberg berättar idag om upphovet till begreppet oblomoveri. I pandemitider med åtföljande restriktioner är det nog många som kan relatera till hans instängda tillvaro.

I dessa märkliga tider av mer eller mindre påbjuden hemmatillvaro, till följd av det fortsatt gäckande viruset, kanske flera av oss då och då har upplevt en förändrad sinnesstämning och ett slags upplösning av vardagens handlingsliv. Där hemma i morgonrocken, eller annan bekväm klädsel, och avstängda från yttervärlden hotar fördämningarna mot lättjan och slöheten att brista, och i detta overksamhetens stilla lugn förs kanske tankarna till Oblomov.

Ilja Iljitj Oblomov, en av de kända ryska romanfigurerna i världslitteraturen, är en adelsman och godsherre som dragit sig undan från allt aktivt liv för att tillbringa dagarna liggande i sysslolös halvslummer i sin stora våning vid en av de huvudgatorna i S:t Petersburg. Denne Oblomov är inte särskilt gammal, drygt 30 år, men beskrivs som pussig och fet för sin ålder med små fylliga händer. Över hans ansikte vilar en mild sorglöshet som ibland fördystras av trötthet och leda. Rummet där han ligger är på en gång sovrum, arbetsrum och salong. Inredningen är förnäm med dyrbara möbler, mattor och tavlor men det mesta är trasigt och fläckigt och övertäckt av damm och spindelväv.

Något bekymrar Oblomov denna morgon, eller snarare förmiddag, när läsaren möter honom liggande i sängen omsvept i sin nattrock av persiskt tyg med tofsar och vida ärmar. Ett brev från rättaren på hans egendom, godset Oblomovka som han inte besökt på många år, har berättat om missväxt, obetalda arrenden och minskade inkomster. Förvisso har Oblomov en plan som han arbetat på under flera år men som ändock inte är färdig. Fast besluten att nu ta itu med arbetet på denna plan ropar han på Sachar, en vresig gammal man i sliten väst med mässingknappar som betjänat honom sedan barndomen. Och så förflyter förmid­dagen under det att Oblomov skäller på Sachar för att denne inte hittar brevet från rättaren eller någonting annat som försvunnit i röran. Han begär att bli påklädd, för det har han aldrig gjort själv, och försjunker då och då i tankar. Flera vänner och bekanta hinner avlägga besök.

Här möter vi en ung och elegant man som frågar om Oblomov inte ska rida med ut för att fira första maj, vidare tidigare kollegor från verket där Oblomov har haft en tjänst. En bekant vid namn Tarantiev dundrar in och bjuder in sig på middag och tvingar Oblomov att ge honom pengar till både det ena och det andra. Här blottas Oblomovs hjälplöshet inför en fräck skojare, för han tror alla om gott.

Först efter drygt 100 sidor är Oblomov äntligen uppstigen och någorlunda påklädd, men då har vi också lärt känna hans karaktär, vek och obeslutsam men också mild och godmodig och stolt, och hans försoffade liv som mest består i att äta gott, röka en cigarr, vila middag och drömma.

Ivan Gontjarovs roman Oblomov utgavs 1859 och räknas till klassikerna i den ryska litteraturen. Romanen skildrar en brytningstid i den ryska historien mellan det gamla feodala samhället och den nya tiden av industrialism, handel och en öppenhet mot omvärlden. Oblomov blir en representant för en godsägare av den gamla stammen som levde ett sysslolöst liv där allt arbete utfördes av livegna.

Signifikant är att liv­egenskapen upphävdes 1861 i Ryssland, två år efter att romanen utkom. Gontjarov (1812−1891) kom dock själv från en köpmansfamilj och innehade efter sina universitets­studier i bl.a. filosofi en tjänst i finans­ministeriet. Karriären ska dock inte ha varit det centrala utan författarskapet. Arbetet med romanen Oblomov påbörjades 1847 men avbröts för en längre resa, och först tolv år senare var romanen klar. Under tiden hade dock andra verk publicerats. Romanen blev en stor framgång i en tid då realismen som litterär inriktning bröt mot den tidigare romantiken.

Det hinner bli eftermiddag denna overksamma dag i Oblomovs liv innan stämningen plötsligt bryts av en ny besökare. ”Stolz, Stolz!” ropar Oblomov förtjust över att få återse sin käre Andrejev Stolz, en barndomsvän och kamrat under skoltiden på internatskolan där Stolz stränge far med tysk härkomst var sträng lärare. Stolz representerar handling, drivkraft och förnuft genom hela romanen och står som symbol för den nya tiden av djärv framåtanda. Människan danar sig själv, är grundfilosofin hos denne man som själv byggt upp en förmögenhet genom lyckosamma affärer.

Hemkommen från en utlandsresa vill Stolz nu förhöra sig om vännen Oblomovs liv och leverne. Oblomov svarar att han inte alls mår bra och klagar över allehanda kroppsliga besvär vilket Stolz bemöter med ett hjärtligt skratt. Som botemedel föreslår han att Oblomov ska resa ut i världen, något som självfallet avfärdas av Oblomov. Inte reser jag någonstans, förklarar han och fortsätter: ”Varför skall man då bråka med att bygga järnvägar och upprätta ångbåtslinjer överallt, då det idealiska livet ändå består i att sitta stilla på samma ställe?”

Livet flyter förbi som en lugn flod med de bestämda företeelser som i huvudsak utgörs av måltiderna, högtiderna och årstidernas växlingar.

Men den handlingskraftige Stolz ser till att Oblomov blir ordentligt påklädd och tar honom med sig ut på visiter, middagar och teaterbesök i huvudstaden. Oblomov är dock inte road av dessa möten med affärsmän eller sällskapslivet i salongerna. Bara att gå klädd i stövlar från morgon till kväll, knorrar Oblomov och sveper in sig i sin kära nattrock när han kommer hem. Denna eviga kapplöpning, fortsätter han, dessa tarvliga lidelser och människor som baktalar varandra. Aldrig ett uppriktigt leende, aldrig någon sympati. Så klagar Oblomov för vännen som då ställer frågan hur han egentligen vill leva sitt liv. Oblomov berättar då att han ska fara ut på landet till sitt älskade Oblomovka och stanna där.

Läsaren har tidigare läst det berömda avsnittet i boken som först publicerades separat med titeln Oblomovs dröm. Detta avsnitt i romanen är en idyllisk pastoral över ett lugnt och stilla lantliv hemma på godset, en målande beskrivning av familjen och släktningar, tjänstefolkets ständiga sysslor och den milda naturen, trädgården och fåglarna. Livet flyter förbi som en lugn flod med de bestämda företeelser som i huvudsak utgörs av måltiderna, högtiderna och årstidernas växlingar. Oblomovs dröm är ett ideal format av minnet av den skyddade barndomen på Oblomovka, omgiven av sin kära mor, amma och släktingar.

Men detta, protesterar Stolz, detta är − Oblomoveri! Begreppet har kommit att stå för just den form av passivt förfall, dvala eller lättjefullt leverne som i romanen är så betecknande för Oblomov. Andra har även menat att begreppet syftade på den brist på framåtanda som ansågs vara typisk för denna tid i Rysslands historia. Ansatser har även funnits till psykologiska eller psykoanalytiska tolkningar av Oblomovs skyddade uppväxt och bindningen till sin mor, vilket ska ha gjort honom illa rustad för det verkliga livet.

Nåväl, Stolz ger inte upp utan introducerar Oblomov för en ung dam, Olga, som utan Oblomovs vetskap får instruktioner att underhålla Oblomov och inte låta honom sova middag om dagarna. Olga sjunger Casta Diva för Oblomov, de tar promenader i parken och umgås i salongen under överinseende av den unga flickans tante. En stillsam förälskelse spirar och snart möts de i hemlighet i parken.

Romansen upptar en god del av romanens andra del, och hör väl snarare till genren romantik än realism. Samtidigt ökar förälskelsen pressen på Oblomov att reda upp sina affärer för att förbereda ett liv ute på godset tillsammans med sin månne blivande hustru. Oblomov reagerar här som förväntat och efter några fåfänga försök tar han sin tillflykt till Viborgska förstaden, där Tarantiev lurat på honom ett hyreskontrakt hos änkan Psjenitsin. Där ute i den lantliga friden återfaller han i sitt omblomoveri. Romansen med Olga ebbar stillsamt ut och i stället vilar Oblomov på sängen, stilla och lugnt betraktande värdinnans vita runda armbågar när hon arbetar ute i köket intill hans rum. Kycklingarna piper ute på gården, en bandhund skäller, humlor surrar och i huset leker änkans barn som Oblomov då och då undervisar i matematik eller franska. Här blir Oblomov kvar, trots Stolz protester, tills ett slaganfall gör slut på hans liv.

Många av oss kan säkert känna igen sig i motviljan inför att stiga upp och ta itu med dagens uppgifter.

Till romanens styrkor hör inte den spännande berättelsen eller de rafflande intrigerna. I själva verket händer ytterst lite under de drygt 500 sidorna. Många skulle snart tröttna på den slöe och oföretagsamme Oblomov om han inte skildrades med en så inkännande sympati och avväpnande humor. Ett milt roat leende tycks vila över skildringarna av de husliga kalamiteterna hemma hos Oblomov och Sachar eller av skojare som Tarantiev och hans kumpaner. De rika och fylliga personteckningarna och miljöbeskrivningarna som förflyttar läsaren till en annan tid hör till de styrkor som gjort romanen till en klassiker.

Vad har då Oblomov gemensamt med oss människor i dag? Många av oss kan säkert känna igen sig i motviljan inför att stiga upp och ta itu med dagens uppgifter, inte minst i dessa tider där de yttre ramarna och betingelserna ibland tycks upplösta. Likaså i frestelsen att skjuta upp saker som känns besvärliga till morgondagen. Denna sida hos Oblomov är ju djupt mänsklig. Man kan också tolka Oblomov och romanen som en mild protest mot en allt hetsigare samtid, som ett ifrågasättande av idén om en ständig utveckling och framsteg och en karriärhetshets som sprider sig även till sällskapslivet. Med andra ord, företeelser som har relevans också i vår samtid när prestationer på alla plan, ständig uppkoppling och högintensiv träning får många att tappa kontakten med själva livet och meningen i tillvaron. Ändå andas vi ut när Stolz dyker upp hemma hos Oblomov och energiskt rycker upp honom ur hans flegma. Som en frisk vind som blåser in genom spetsgardinen mot trädgården.

The post Klassiker med igenkänningsfaktor i coronatider first appeared on Opulens.

SAMTIDSMUSIKEN. Online-konserten kan vara döden för musiklivet. Det handlar inte om det estetiska eller det substitut för den äkta varan som live-konserten trots allt är. Det är de ökade kostnaderna som kan innebära nådastöten. Andreas Engström har spanat ut över samtidsmusiken.

Internet tar ingen plats och kostar inget. Trots att en av vår tids stora lögnbubblor punkteras gång på gång – datorterminaler, elförbrukning, miljön – biter idén sig envetet fast i våra föreställningar. En variation på temat är onlinekonserten. Dagligen översköljs vi av konserterbjudanden där möjligheterna paradoxalt nog vida överstiger utbudet från den tid man själv var tvungen att masa sig till konsertlokalen. Vad gäller mitt främsta intresse, ny konstmusik, finns mer eller mindre bra lösningar. Det är en fråga vad som passar mediet. Om inledningen på pandemin såg en del taffliga arrangemang har det visat sig vad till exempel en stor festival förmår åstadkomma i detta format. Warszawa-hösten från september är ett bra exempel.

Så ser verkligheten ut för hela det samtida musiklivet: konstnärliga, också kreativa, utmaningar, och en vad gäller arbetsinsats och ekonomi enorm börda som det just nu gäller att uthärda så länge det går.

The post Musiken och streamingdöden first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Känner du ett behov av att skrika ut din ångest och frustration över pandemin? Mathias Jansson tipsar om hur du kan hantera det hela på ett kultiverat vis.

Det här året har man vid flera tillfällen känt att man bara skulle vilja skrika rakt ut av frustration och ångest. Men skrik inte för döva öron utan ring istället +1-561-567-8431 och dela med dig av ditt skrik i ett pågående konstverk. Det är konstnären Chris Gollmar som öppnat skriklinjen “Just Scream!” som samlar in våra skrik till den 21 januari 2021.

För den där ångesten kan verkligen dyka upp när som helst, som när man promenerar med sina vänner på en bro i Oslo en sommarkväll, då himlen är sådär vackert röd-gul.  Då kan det plötsligt hända: ”Jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen” skriver konstnären Edvard Munch om tillkomsten av tavlan ”Skriet” (1893).

En annan konstnär som också skrikit en hel del är Marina Abramović som i performanceverket ”Freeing the Voice” från 1976 skrek och skrek och skrek tills hon helt tappade rösten. Jag förmodar att hon känner en viss släktskap med Munch för under hösten 2013, vid 150-årsjubileet av Munchs födelse, skapade hon vid Ekebergsparken, med vy ut mot Munch upprörda landskap, en performance där 300 av Oslos invånare skulle skrika för att hylla ”Skriet”. Abramović avtäckte sedan ett mer permanent verk, som bestod av en tavelram där varje besökare sedan kunde återskapa sitt eget ”Skriet” och naturligtvis ta en bild.

Skriket fungerar som en varningssignal till gruppen att något händer i omgivningen. Ett lejon hoppar fram ur busken, vi skriker högt av rädsla, så de andra i gruppen kan komma till undsättning, eller lägga benen på ryggen och rädda sig. Det räcker kanske med att en i gruppen blir lejonföda? Det är därför vissa personer av ren reflex skriker till när de ser skräckfilm och monstret hoppar fram bakom dörren. För oss andra vana skräckfilmsentusiaster som inte blir rädda för ett monster, kan det istället vara vännens oväntade skrik som får oss att hoppa högt ur soffan och ställa oss i försvarsposition.

Ibland när känslorna svallar över, måste man helt enkelt lämna rummet och gå in i ett annat rum för att ventilera sin frustration, så att man sedan kan gå tillbaka till mötet eller till sina barn och behärskat försöka förklara för dem varför de har fel. Konstnären Babak Golkar har i ett citat sagt att ”When logic fails to explain, it becomes natural to scream”. Han har för ändamålet skapat “Scream Pots”, som är stora lerkrukor där besökarna i utställningen kan skrika ut sin frustration och frigöra den negativa energi som de bär inom sig. Krukorna är drejade så att ljudet försvagas och mattas av.  Även konstnären Kylin O’Brien har tagit fasta på vårt behov att ventilera våra känslor. I installationen ”Scream Room”, som är ett rum stort som en garderob med vita ljudisolerade väggar, kan besökaren gå in och skrika ut sin frustration.

Golkars skrik-krukor får mig att tänka på myten om kung Midas. Midas är mest känd för att han önskade sig förmågan att allt han rörde vid skulle bli till guld, men han hjälpte också till att lösa en tvist mellan två gudar (den som kan sin antika mytologi vet att man aldrig ska beblanda sig i gudarnas tvistemål). I vilket fall tyckte Midas att Pan spelade mycket bättre musik än Apollo, vilket gjorde Apollo så rasande att han tackade Midas genom att ge honom åsneöron.

Nu är det inte så roligt att gå omkring med åsneöron om man är kung, så Midas gjorde allt för att dölja dem. Men han var lite fåfäng och ville ha en vacker frisyr (att det långa håret skulle dölja åsneöronen tänkte han nog inte på), så han kallade på sin frisör och fick honom att svära på att inte avslöja för någon att han hade åsneöron. Frisören klippte Midas, men vissa hemligheter är för svåra att bära och för att inte förgås av denna tunga börda, grävde frisören en grop vid stranden och skrek i hålet ”Kung Midas har åsneöron!” och grävde sedan igen hålet. Hålet var alltså en tidig version av Golkars ”Scream Pots” och Kylin O’Briens ”Scream Room”. Allt hade varit frid och fröjd, om det inte på platsen växt upp en vassdunge som i vinden vajade och skvallrade “Kung Midas har åsneöron!”

En grupp med stor ångest är annars studenter, helst när det börjar närma sig tenta och de inser att de nog har festat mer än läst på inför provet. Men studenterna har löst problemet på ett kreativt sätt. Delphivrålet och Flogstavrålet är en tradition där studenter från området Delphi i Lund respektive Flogsta i Uppsala öppnar sina fönster och skriker ut sin ångest. Det finns olika legender om hur det hela uppstod, men sedan 80-talet har det iallafall vrålats från studentboenden. Ett förnuftigt sätt att hantera sin ångest på. Om det dessutom hjälper för att förbättra tentaresultaten förtäljer inte historien.

Alla skrik behöver nu inte vara sprungna ur ångest och rädsla. Det finns också glädjeskrik.

”Bli inte rädd Birk, sa Ronja. Nu kommer mitt vårskrik! Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.”

Det hade väl varit härligt om vi alla till våren kunde byta ut våra ångestskrik mot ett vårskrik av glädje när vi har fått ett vaccin mot covid-19 och kan gå ut i vårsolen och börja träffa och krama om våra nära och kära igen.

MATHIAS JANSSONinfo@opulens.se

The post Skrik som Skriet first appeared on Opulens.

PANDEMIN. Kina Nilsson skriver smärtsamma men ändå hoppingivande dikter i en svår tid.

Kina Nilsson är uppvuxen på norra Själland och utanför Oslo men bor sedan många år i Stockholm där hon arbetar som infektionsläkare. Nu har hon dessutom skrivit två böcker, utgivna på Ekström & Garay förlag. Tidigare i år med debutromanen Så som Frida Kahlo dansar och i höst kom diktsviten Och när hon får andnöd av sorg måste jag blunda som handlar om sjukvårdsarbetet under covid-19-pandemins första intensiva månader. Dikterna är illustrerade med svartvita fotografier av Peje Åstrand, internmedicinare och överläkare inom akutsjukvård. 

Det är en smärtsam läsning om det allra svåraste. Men dikterna inger också hopp eftersom medmänskligheten lyser så starkt mellan raderna. “Min ventil blev att skriva om allt det som funnits bortom siffrorna och kurvorna, riktlinjerna och rubrikerna. Målet var en dikt om dagen, som distraktion, som tröst, som inristade streck på en fängelsevägg” skriver Nilsson i sitt förord. 

Vi har nu den stora äran att få presentera några av dikterna. 

CAROLINA THELIN

och när hon får andnöd av sorg måste jag blunda

Kostymerna har bestämt
hur många sängar som ska finnas
men när bara en är ledig
är det jag som måste välja
vem som får
och vem som inte —
Kostymerna tittar bort
då, när jag bestämmer
vem som inte —

*

De tar farväl av sin älskade 
genom fönsterrutan 
täckjackorna skakar  
när de gråter i kylan 
Sorgen lämnar kvar  
handavtryck på glaset 
Även några små 
i midjehöjd 

*

Kvinnan frågar  
om hennes man ska dö nu 
jag svarar med ord som är bekanta 
för mig men inte för henne 
och mitt i en mening  
är jag plötsligt vilse 
minns inte vad jag sagt 
och inte vad jag ska säga 
kan bara tänka på hennes tårar 
som rinner i rynkorna 
likt rännilar på en grusväg  
om våren 

*

Mattan rycks undan 
och hjälplösa kroppar 
finner sig som plockepinn 
på det kala golvet 
Idogt söker de 
att hjälpa varandra upp 
bringa ordning 
bäst de kan 
Röd, grön, gul, blå, randig 
vilken som stöttar vilken 
vet man först när en plockas bort 
Det är hjärtevärmande att se 
hur ni samarbetar 
säger hon 
som drog undan mattan

*

Hon har vårdats 
i trettiofyra dagar 
med slangar och apparater 
Nu ska hon träffa familjen 
för första gången 
sen återfödelsen 
Hon är pirrig 
som en skolflicka 
inför vårbal 
Och när småknoddarna kommer 
blir det översvämning

*

Framtidens barn 
ska förundras av foton 
på figurer i fladdriga
regnrockar och visir 
som slöjdats 
av OH-blad och 3D-plast 
och över näsa och mun 
kinesiska kaffefilter 
Likt dåtidens pestdoktorer 
i kåpor och näbbmasker 
famlar vi 
i dunkel

The post Det allra svåraste first appeared on Opulens.

PANDEMI. Gunnar Lundin reflekterar över pandemier förr i tiden och situationen i dagens Sverige.

Så här minns jag Montaignes skildring av pesten i Frankrike på 1500-talet (har tyvärr inte återfunnit textpassagen vid en bläddring i Essäerna):

Montaigne var adelsman och när smittan nådde byn flyttade han med familj och tjänare undan epicentret. Det fanns andra slottsherrar som tog emot. I det feodala samhället var frågor om människovärdet få. På genomfart såg Montaigne byar där människor accepterat pesten. Efter veckor och månader hade vanmakten brett ut sig. Kyrkogårdarna räckte inte till. Man skottade upp gropar där de döda lades. Montaigne bevittnade hur döende för egen maskin gick ner i groparna och lade sig bland sina anhöriga.

I essäerna utgör pesten en kort episod. Det feodala samhället utan klassresor återgick till sin vanliga ordning. Inbördeskriget fick ny fart.

Det tog inte många år innan allt var som förut. Något liknande gäller Spanska sjukan mars 1918 till juni 1920. Efter tio år fanns Spanska sjukan blott som “ett spöke i det kollektiva medvetandet”. Minnet av de avlidna förenas småningom med minnet av andra avlidna, och glöms, hur levande de än varit.

Och covid-19. I eldskrift står att den enskildes minsta handlingar kan få konsekvenser för andra människor. Ju djupare vi det förstår desto mindre kunde ensamheten bli – en insikt dold i covid-19 som pärlan i musslan (utan att det skaver, inga pärlor). I Sverige är tanken att varje medborgare frivilligt ska följa rekommendationer från sakkunskapen. En demokratisk socialism där var och en är subjekt, inte objekt.
Krisen börjar redan visa sig som en kris för människosynen och demokratin.

Allt kommer, som på Montaignes tid, att återgå till ordningen. Men vilken ordning?

The post Från Montaigne till Tegnell first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Clemens Altgård har sett en rad kortfilmer som speglar kulturarbetares situation i coronatider. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering, skriver han.

I dag den 3 juni är det på Borås Konstmuseums webbsajt final för Kultur under covid-19 – en mobilfilmserie som inleddes den 7 maj .

Det rör sig om ett projekt där konstnärerna Lena Mattsson och Ola Åstrand bett ett antal kulturutövare filma sig själva med mobilen och ventilera sina känslor beträffande den pågående pandemin.

Materialet har sedan sammanställts, klippts och redigerats av Lena Mattsson. För merparten av de fina musikinslagen står Noah Jaskoviak Åstrand.

Totalt är det nu 13 filmer upplagda på Borås konstmuseums Youtubekanal.

Torkel Rasmusson framför en sång som jag tror att många kommer att känna sig starkt berörda av. Slutstrofen lyder:

“… När fåglarna blundar och räven går vilse i snön           
och en stilla bris snabbt övergår i tyfoner       
Samtidigt rimfrost i träden och varma vågor i sjön        
Som om världen vi kände hemsöks av demoner”

Det är annars stor spännvidd vad gäller känslorna som de olika kulturutövarna låter komma till uttryck. Poeten Johan Jönsson citerar diktrader med virusmotiv som han skrivit för ett par decennier sedan. Grundtanken där är att virus är den här planetens egentliga härskare och vi människor bara virusens snabbmatställen.

Koreografen och performanceartisten Stina Fors uttrycker sig inte med ord utan använder rösten som ett instrument för att skapa ljud eller snarast läten. Det är ett annorlunda och intressant sätt att hantera den oro och ångest som pandemin har fört med sig.

Ändå är det förhållandevis många av de medverkande som känner ett paradoxalt lugn trots att jobb gått förlorade och den ekonomiska situationen blivit krisartad.

Scenkonstkollektivet PotatoPotatos medlemmar vittnar om både ett slags lugn och det djupt allvarliga i situationen som uppstått. Konstnären Dana Sederowsky talar om såväl bankrutt, på grund av förlorade timanställningar, som att hon arbetar på som vanligt i sin ateljé och dessutom arbetar med en roman.

Filmerna är bara några minuter långa och jag tycker det känns trösterikt att se dem. För oavsett vilket budskap som förs fram eller vilka känslor som förmedlas så uppstår ett intryck av sammanhang. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering och livet som sådant har inte förlorat sin mening.

Vissa tror till och med att det kan komma något gott ut av pandemin. Att en ohållbar livsstil ska ersättas av något som är mer i samklang med naturen. En sådan förhoppning uttrycker till exempel konstnären Maya Eizin Öijer som filmats av sin make poeten Bruno K Öijer.

Eftersom filmerna är korta är det inte tidskrävande att se alla i rask följd, men det kan också vara en idé att portionera ut tittandet. Själv har jag återvänt flera gånger för att se om de här fina små meddelandena från individer som i likhet med mig själv arbetar hemifrån i isolering.

Även om det var final för projektet idag så ligger filmerna kvar. Så missa inte detta tillfälle att få nya och i vissa fall annorlunda perspektiv på pandemin.   

The post Sevärt om kulturarbete under coronakrisen first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Mathias Jansson reflekterar över isoleringen som fenomen i konsten. Ett aktuellt ämne i en tid av karantän och restriktioner.

Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma, för att citera den amerikanska filmregissören Orson Welles. Så varför tycker vi då att det är så svårt att vara ensamma och isolerade? Kanske ger Welles oss svaret i den berömda scenen i filmen Citizen Kane som han både skrev manus till, regisserade och spelade huvudrollen i.

The post Den självisolerade konstnären first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Gunnar Lundin om Joseph Conrad och hans värld. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

En morgon i juli när jag var mycket ung, i Tofta, på Gotland, såg jag bakom en sömnig skogskant virvelvinden, en liten tromb, dyka upp. Kanske tjugo meter hög. Väl sammanhållen rörde den sig knyckigt framåt som en ledlös vålnad som i den märkligt tysta och redan upphettade dagen (det var den heta sommaren 1959) med värdighet och utan brådska såg sig om åt alla håll. En utanförmänsklig varelse. Den var på väg mot havet. Utan tvekan skulle den kunna gå på vattnet, gå iland till exempel vi Skeppsbrokajen och fortsätta uppför gränderna i Gamla Stan.

Jag minns detta efter att just ha läst Joseph Conrads Negern på Narcissus och Tyfon (Vilka klassiker som återstår att upptäcka!). Där skildras sådana utommänskliga väsen när de i gigantiska mått drabbar forna tiders fartyg och vad de kallar fram hos mänskorna av förnuft och vidskepelse, feghet och hjältemod. Och samtidigt arbetet och de lättjefulla frivakterna av dessa anonyma, lågbetalda, snart glömda medan havets vågor rullar som förut under en glödande sol eller en fuktig månskiva.

Cyklonen och stormen lockar fram det sämsta och bästa hos individerna. Människan mot naturen. Människan som också är natur men har, ja vad? – ett öde. Som Conrad säger: Mången, de flesta i vår moderna tid, kan så direkt slippa drabbas av ödet, eller, vilket är hans romantiska tes, utkoras av det. Efter tjugo år till sjöss ägnade han sig sedan åt att gestalta sina erfarenheter.

I denna främmande erfarenhet kan vi ändå känna igen oss.

Joseph Conrad ger i sina romaner ett universum som också är ditt och mitt. Conrad är upplysningsmannen som äventyrsskildrare. Det är inte den västerländska kulturen det är fel på; det är Kurz (i Mörkrets hjärta) som när han i det inre av Kongo gripen av girighet och renegatens privatrevanschism omvandlar upplysning och idealism till den koloniala vältalighetens tomt klingande fraser med de rättfärdigas passe-par-tout.

Hos Conrad, den polske aristokraten som under tjugo år främst som befäl seglat under engelsk flagg, finns fortfarande realitet i begrepp som ädelmod, högsinthet, frihet. Och de gestaltas, som i all betydande konst, ner i det personliga. Huvuadpersonen i Lord Jim är ”en av oss”. Under sin rastlösa vandring bär han alltid med två, tre böcker, varav en Shake­speares samlade verk. Befälen och den vita personalen som fegt smiter från det presumtivt sjunkande skeppet med sina åttahundra pilgrimer och sedan från rättegången är svikare. Jims brott, även han hoppar till slut ner i livbåten, är mer än marinjuridiskt, det är brottet mot ungdomliga ideal och hjältedrömmar.

Resten av livet ska han förföljas av tanken att inte ha varit god nog. De högtidliga orden som också finns graverade i Förenta Staternas själv­ständighetsförklaring och senare i FN-stadgan blir till existentiellt och personligt samvete. Svikaren av sina ideal (Jim är tjugofem år) – ungdomliga, djärva –, de som givit vad psykologer skulle diagnosticera som en individ med falsk självbild, har fått en djup samvetstagg i själen. Svikit? Hur många av oss skulle inte ha gjort detsamma? Fartyget låg brant framåtstupa och förstammens isoleringskupor mot havsvattnet var på väg att brista.

Taggen kan han bara dra ut genom att – utom synhåll för den sociala gemenskap där han är stämplad som en usling – vidhålla idealen genom sitt fortsatta handlande. Eller är det ”ideal”? och inte en beklaglig låsning av den rigorösa uppfostran som son till en anglikansk präst? Conrad ger inte entydiga svar. I Negern på Narcissus, Tyfon, Lord Jim prövar han sina protagonister i svåra och äventyrliga situationer. Det är där karaktären visar sig. Kultur som fernissa eller grundfärg, sak eller sken är Conrads teman. Hur avancerat psykologisk han än är, även om psykologen alltid gör halt inför den mänskliga själens outgrundlighet, finns alltid en pojkaktig äventyrsanda.

Mot salongsradikalism, även dess pseudoaristokratiska form, har Conrad ett kritiskt öga. Om en aristokratisk intellektuell professorsdotter förälskad i en plantageägare på en Söderhavsö heter det, att hon väl tillhör aristokratin, men saknar forna adelsmänniskors liv av harnesk och hjältedåd. ”De skulle ha varit för tarvliga för dig”, säger plantageägaren, ”ty de hade att leda den primitivaste mänsklighet, de måste förstå denna mänsklighet och lida samman med den.”

Tätheten och äventyrligheten hos Conrad ligger i att han som befäl i havstrafik hunnit vara med om åtskilliga händelser där människor prövats mot elementen eller i de bataljer – många gånger av inbördeskrigsnatur – som följde på handeln i Borte Orienten. Bildning och intellektualitet har då visat sin validitet. Men hur skulle vi klara det? Man ville påminna Conrad om en passage i Don Quijote, där Riddaren av den sorgliga skepnaden klagar över att han har det värre än andra riddare; han är inte som de övad i vapenlek utan har levt i böckernas värld. Men en sådan erinran behövs inte. Conrad ställer sig själv frågan, eller berättaren Marlow ställer den inför sin åhörarskara av komfortabla gentlemän.

Denna probersten för bildningen har sedan övertagits av Somerset Maugham (en tid västerländsk spion i Ryssland) i hans Söderhavs­noveller, kanske mest drabbande i Ett försummat ögonblick.

Återkommer gör även fascinationen för det vilda. Hos Conrad är upplysningen inte bara intellektuell utan innefattar även poesi och en bejakad sinnlighet. I några fall handlar det om att acceptera det djupt gemensamt mänskliga, ursprungliga och spontana känslor – det godsint vilda. Inte bara tjurens vänliga knuff mot kvigans länd sedan han befruktat henne utan även det dynamiska. Bilden av vilden är både fri från vidskeplighet och öppen mot insikter, ursprunglighet, värme. Det händer att den är respektfull i sådan omfattning att den i en kärlekshistoria som den mellan den malajiske furstesonen Dain och Almayers dotter, i Almayers dårskap (en riktigare översättning vore ”Almayers Fåfänga”), går ända till identifikation.

The post Coronaomläsning: Joseph Conrads värld first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Där vi i medeltidens bildvärld fått lära oss om människans dödlighet, tycks vi nu ha ställts inför det förgängliga, påtagligt sköra, i vår egen rådande samhällsordning, skriver Ida Thunström.

Digerdöden är alltid ett festligt exempel på en världsomspännande humanitär kris. Vissa upplevelser skakar om oss människor så rejält att vi bara inte kan låta dem passera obearbetade, och när 30 procent av Europas befolkning plötsligt försvann var det rimligt att nya motiv dök upp i 1300-talets tämligen symbolistiska måleri. Samhället hade fått nya dramatiska upplevelser som behövde processas och införlivas i denna nya verklighet och plötsligt ökade, fullt förståeligt, intresset för döden markant. Något så grundläggande som dödsångest fick riktigt stort utrymme i den nya bildvärlden. Och pestens bildspråk lever fortfarande kvar. Kanske är det inte heller så konstigt. Med de vita korsen på dörrarna, råttor som springer runt i stadsgränder, och inte minst pestläkarnas masker, var det som att döden plötsligt fått ett konkret språk. Ett måleri som föddes ur en fatalistisk inställning som påminner lite om den vi upplever just nu.

[premum-weekend]

Bilderna av pestläkarna med sina långa näbbar är fortfarande obehagliga. Som bilder av döden personifierad. Jag är nyfiken på vilka motiv kommer att smyga sig in i bildkonsten när coronakrisen är förbi och vi har fått lite perspektiv på saken. Hur vi väljer att bäst porträttera upplevelsen av en uppochnedvänd verklighet.

Uppfinningsrikedomen som påträffas i hemmagjorda munskydd världen över är hoppingivande om något. Det finns ett kollektivt bildspråk som, trots allt, är fullt av glädje. Den nästan euforiska känslan av att något helt nytt var på gång ledde i isoleringens första fas till ett sällan skådat kreativt flöde på sociala medier. Det som på sina ställen var riktigt inspirerande, verkar nu tyvärr ha gått över i uppgivenhet eller frustration. Ganska begripligt.  Arga demonstranter, och isoleringsinducerad depression puttrar och sjuder som en följd av samhällens nedstängningar. I Sverige är vi förvisso förskonade från det där påtvingade fängelset, kallat lockdown, som driver folk till något slags stigande vansinne, men oro och dödsångest smyger runt här också. Lite som sjuka råttor i smutsiga gränder.

Oavsett hur olika nationer världen över valt att hantera situationen, har samhällsordningen överallt blivit lite skev, och bilderna från städer i total lockdown visar underliga landskap.

Det är karakteristiskt för vårt mediesamhälle att diskussionerna om konst i coronatider till stor del rör sig om HUR den ska visas. Hur den ska nå ut. (Jag skrev om detta i min förra krönika.) Det känns helt i linje med hur bilder, information, tankar och idéer hanteras i allmänhet. Hur känslor, däremot, hanteras kollektivt verkar ha fått stå i skymundan länge. Min förhoppning är att det kommer att förändras nu när vi tvingats stanna upp och tänka efter. Att denna underbara sekundära effekt av krisen inte enbart kommer att göra avtryck i politiken.

Att förlora sitt språk är nämligen att förlora den man är. Redan inför oss själva skapar vi oss med våra ord, bilder och symboler, och ett effektivt sätt att utvecklas är just att på ett hyggligt sätt kunna formulera sig. Då är bildkonst som verktyg för offentlig sofistikerad kommunikation helt enkelt oumbärlig. Oavsett hur olika nationer världen över valt att hantera situationen, har samhällsordningen överallt blivit lite skev, och bilderna från städer i total lockdown visar underliga landskap. Kanske mardrömslika, i stil med den profetiska domedagskänsla som genomsyrar Kafkas Processen.

Där vi i medeltidens bildvärld fått lära oss om människans dödlighet, tycks vi nu ha ställts inför det förgängliga, påtagligt sköra, i vår egen rådande samhällsordning. Att det kommer att göra avtryck även på ett djupare plan i oss människor är en tilltalande tanke. Avvaktan, djupa andetag, reflektion och funderingar över vad som faktiskt är viktigt; något poetiskt måste ju bara komma av detta. Har vi tur blir det storslaget och alldeles underbart. Eller åtminstone lite känslobetonat tilltalande.

Hur som helst är jag som hängiven kulturkonsument av den fasta uppfattningen att inget bör låtas passera obearbetat. Oavsett hur post-coronas bildvärld kommer att se ut är jag säker på en sak: Personligen kommer jag från och med nu att betrakta avbildningar av 1300-talets pestläkare som porträtteringar av dåtida samhällshjältar. Man blir verkligen aldrig färdig med att omvärdera historien.

[/premum-weekend]

The post Pandemins bildvärld first appeared on Opulens.