RIMKONSTEN. Nyligen publicerade vi en essä av Johnny Edström om den bortglömda metriken. Lasse Ekstrand skriver här om en annan konstform som dessvärre inte alla förmår uppskatta, nämligen konsten att rimma.

Jag har en tvångsmässig beteendestörning som kan gå min hustru på nerverna. Jag kan nämligen helt enkelt inte låta bli att ständigt rimma, spontanrimma. Kan det vara något som sitter i generna? Min salig mor var ju en fena på bordsvisor, ständigt anlitad till födelsedagar och bröllop. Jobbade gratis, tog aldrig betalt. Det låg inte för henne.

Hon hade ett rimknep i bakfickan som hon ofta plockade fram, en rimmets livlina om man säger så. Det fungerade alltid att rimma på turalleri, turallera.

Ibland kopplades min far in för att med sin vackra piktur – den har jag inte ärvt skall gudarna veta – och svart tuschpenna i höger näve sirligt nedteckna mammas populära, mycket uppskattade alster.

Mitt maniska rimmande förtjänar att diagnostiseras. Det är ju sådana tider nu, betänk bokstavsbarnen. Inte ADHD i mitt fall, snarare ABCD. Lämplig, dämpande eller avledande medicin bör förskrivas. Kanske KBT också är på sin plats för att få bukt med avarten.

Jag har alltid hyst den största beundran för den mångsidige Thore Skogman, beredd att geniförklara honom. Artisten som många orättvist fult skrattade åt, avfärdade som töntig, framförallt när han skrudade sig i blågul kostym och sprallade på scenen.

Hallstahammars store son kunde rimma, han! Snitsa till det. Lyssna ordentligt på några av hans många texter. Den rödhårige med glest mellan tänderna, det sjöng han själv, var otroligt produktiv. Du finner få nödrim, jag lovar.

Skogman var en sannskyldig rimsmed. En fröjd att ta del av hans sprittande konst. Försök själv att rimma, får du se hur lätt det är! Om du nu inbillar dig det.

Minns att den store modernisten Gunnar Ekelöf höll poeter som kunde rimma högt, lyrikens fullfjädrade hantverkare. Ferlin, Grundström, Taube. Han borde nämnt Skogman.

På Odengrillen nära Järntorget – Röda eller Döda torget i infödingarnas mun – i Sandviken tog vi grabbar, ännu inte åldern inne för att gå på Systemet, för vana att hänga. Det var vårt vattenhål. När måltidstvång fortfarande gällde brukade vi beställa in en, säger en, smörgås att dela på. Även om vi var tre, fyra personer. Inga problem. Och till denna obligatoriska smeka ett par flaskor Estremadura eller några starköl på halvlitrar. Inte så få i det senare fallet, om jag skall vara ärlig.

En gång hade restaurangen, av för mig svårbegriplig anledning, engagerat en spontanrimmande trubadur från Stockholm med artistnamn Jonas af Roslagen. Han tog, strategiskt utplacerad vid beställningsdisken, emot de inkommande gästerna med ett snabbrim. Var och en förärades ett dylikt, vare sig man ville eller icke. Undan gick det, han var blixtsnabbt skicklig. Det får man ge honom. En improvisationens okrönte mästare. (Googlar på hans namn, finner att han är död sedan ett par år. 71 år gammal blev han.)

Men inte var hans rimmande särskilt uppskattat, som jag minns det. Grymtades bland gästerna, den överväldigande majoriteten Brukets tillslutna män som ostört ville hämta ut sin starkbärs.

Inte lätt att tillhöra spontanrimmarnas släkte! Vi är missförstådda, nedvärderade.

The post En spontanrimmares tankar first appeared on Opulens.

VISA. Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Det är stort, skriver Bo Bjelvehammar.

Svenska Låtar av Willemark/Knutsson/Öberg
Playing with music

Den svenska visskatten har en glans, i den finns juveler, som ligger nära i tiden, men många gånger ett stycke bort, särskilt när det gäller visor, som bygger på uppteckningar och traditioner. Låtar, som ofta har haft anknytningar till särskilda sammanhang och uttalade kontexter.

Trion Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg har nu tagit sig an ett tiotal kompositioner, gett dem en personlig tolkning, både vilt och brett, liksom skört och mera subtilt.

Lena Willemark är redan legendarisk inom folkmusiken, hon är riksspelman och vårdar sitt älvdalsmål, liksom kulningen, som musikform, lockropen i fäbodskulturen, som genom henne fått en renässans. Passande nog med sina rötter i Evertsberg kunde hon höras på prins Gabriels dop. Lena Willemark är ständigt på väg mot nya musikaliska erövringar, hon söker dem i nya samarbeten och nya spelkonstellationer. Hon är dessutom hedersdoktor vid Högskolan i Dalarna.

Jonas Knutsson på saxofoner har samma musikaliska hemvist som Lena Willemark, i folkmusiken och jazzen, han arbetar gärna med olika samarbetspartners, det kan var från Elise Einarsdotter till Ale Möller och Nils Landgren. Barytonsaxofonen har blivit en viktig del i hans musikaliska uttryck. Han arbetar både med nya kompositioner och bearbetningar av äldre musik.

Mats Öberg på klaviatur och munspel är en multiartist, en gränsöverskridare bortom mått och tumstock. Öberg har spelat med många, allt från Frank Zappa till Carola. Han känner en total frihet i sitt närmande till musiken, det har gjort honom till en av vårt lands främsta improvisationsmusiker. Det finns i hans aktion en obändig nyfikenhet och en påtaglig utforskningsiver.

Registret på albumet är omfattande och variationsrikt, från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk till Eva Dahlgren och Ola Magnell. Det är en variationsvidd när det gäller känslor, från lågmälda, spröda, närmast magiska klanger från dalar till högljudda bergsrop.

Det är en trio, som känner varandra väl, de är lyhörda och sällsynt samspelta, ingen breder ut sig på den andres bekostnad, alla tre får utrymme och plats. Varje röst har en egen karaktär och ett eget musikaliskt klangspråk. I allt vilar en tillit och en trygghet. Ingen av de tre känner av några begränsningar eller tar hänsyn till genrebarrikader, de är fria, nyfikna och självständiga. De närmar sig varje musikstycke med respekt, lekfullhet och lätthet, men de söker även verkets ursprungliga avsikter.

Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Detta är ett exempel på musik under utveckling. Det är stort.

Jag fastnar särskilt för det sista spåret med Ola Magnells låt “Nu faller mörkret”, med en vidunderligt vacker text och ordslingor som dessa.

”Nu faller daggen, nu vilar vattnen
än hör jag knastret
av steg i ditt grus.”

The post Gränsöverskridande och lekfullt album first appeared on Opulens.