FILM. ”Med rätt regissör kan en skådespelare gå hur långt som helst och skapa makalösa prestationer,” skriver Filip Hallbäck om Demi Moores insats i ”The Substance”. En bioaktuell film han sett med stor behållning.

Om jag skulle beskriva handlingen i The Substance skulle jag förmodligen säga: ”Tänk er en surrealistiskt grotesk korsning mellan Allt om Eva (1950) och Requiem for a dream (2000), inramat i ett intensivt berättartempo med blinkningar till bland annat Stanley Kubricks och David Cronenbergs bildberättande. Därtill vissa associationer till Ingmar Bergmans Persona (1966) eller Dr Jekyll & Mr Hyde också, med tanke på symbiosen mellan de två kvinnorna.”

Body horror och satir

För att vara mer korrekt är The Substance en satirisk body horror. om aerobics-stjärnan Elizabeth Sparkle (Demi Moore, i sitt livs roll) som håller på att bli petad, till förmån för jakten på en yngre kvinna som förväntas ersätta henne. Sparkle anses vara för gammal och publiken suktar efter något nytt och fräscht, hävdar producenten Harvey (lika energiskt som sliskigt spelad av Dennis Quaid).

I ett försök att hålla sig kvar i rampljuset tar hon ett beslut som kommer att förändra hennes liv för alltid: Hon beställer den nya drogen ”substansen”, som ska omdana en ny och bättre version henne själv, men det sker på ett sätt som hon inte alls förväntar sig. En ny kvinna träder ur Sparkles kropp (Margaret Quailly) och kallar sig Sue.

Bildspråket är filmens drivkraft

Filmskaparen Coralie Fargeat, som slog igenom med Revenge (2017), är tillbaka med udden riktad mot skärningspunkten mellan den lukrativa underhållningsbranschen, sexistiska jargonger och skönhetsindustrins djävulskt skickligt förmedlade budskap motsvarande patriarkala begär.

Fargeat erhöll priset för bästa manus vid årets filmfestival i Cannes och det är inte svårt att förstå varför. I sitt metaforiska berättande lyckas hon påvisa hur alla detaljer i hennes fiktionsvärld hänger ihop, från början till slut. Det är en ständig rörelse där bildspråket är drivkraften och där två timmarna går rasande fort.

Resultatet blir en ytterst stilmedveten studie av åldersförakt i den institutionaliserade könsmaktordningen, där varje visuell detalj är laddad med symboliska innebörder, där kommenterande (likt debattinlägg) kompenserar bristen på klassisk dramaturgi. Vidare används kroppsvätskorna (blod och spyor) som en effektiv kontrast till det önskade målet om skönhet. Man blir bokstavligt talat illamående av flera scener, men jag vill inte avslöja vilka, för då blir det spoiler alert.

Demi Moores comeback i filmen

Slutligen vill jag verkligen hylla Demi Moore, som här gör en högst beundransvärd comeback. Hon slog igenom i megasuccén Ghost (1990), men sorgligt nog kom filmkarriären efteråt att kantas av flera sågningar och nådde sin botten i kalkonen Stripetease (1996).

I en orädd insats med välgörande självironi visar hon nu sin genuina kapacitet för dramatisk styrka och inlevelseförmåga, på ett liknande sätt som Elizabeth Taylor gjorde i Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966). Med rätt regissör kan en skådespelare gå hur långt som helst och skapa makalösa prestationer.

The post ”The Substance” ‒ makalös Demi Moore i stilmedveten film first appeared on Opulens.