NOBELPRISKANDIDATER. Tidigare har Carsten Palmer Schale presenterat ett par starka kandidater till Nobelpriset i litteratur,  Colm Tóibin och Annie Ernaux. Här kommer ytterligare en – Nina Bouraoui, från Frankrike.

Åter en annan kandidat till 2022 års Nobelpris i litteratur, utöver de jag redan skrivit om, är naturligtvis fransyskan Nina Bouraoui (född 1967 i Rennes med fransk mor och algerisk far), som dessutom är relativt ung (hon fyller 55 i höst), och som romandebuterade 24 år gammal med ”La Voyeuse interdite” (1991) på prestigeförlaget Gallimard. Denna fick också Prix du Livre samma år, och översattes till svenska redan året därpå (1992) av Jonas Vicktor på Anamma, under titeln Förbjuden betraktelse).

Romanen handlar om en flicka i Algeriet som detaljrikt beskriver sin familj, sin situation, sin lägenhet och kanske särskilt gatan utanför, som hon studerar i all oändlighet. Romanen balanserar mellan realism och en surrealism och belyser i synnerhet begränsningarna i flickans liv. Boken slutar med en återförening av släktingar som förbereder henne äktenskapet.

Sedan har det rullat på. Både i Frankrike, i Sverige och i världen. Hon är med andra ord (ovanligt nog) ymnigt representerad på svenska (knappt ett tjog böcker hittills), även om det främst är några böcker – primärt från de senaste dryga 15 åren – som väckt särskild uppmärksamhet. Exempelvis: Pojkflickan (Garçon manqué, 2000; på svenska 2004), Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées, 2005; 2006), Om lycka (La vie heureuse, 2002, 2016), Strändernas skönhet (Beaux rivages, 2016; 2017), Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Tous les hommes désirent naturellement savoir, (2018; 2020) och Gisslan (Otages, 2020; 2020). Alla dessa böcker – och fler – är briljant översatta av Maria Björkman och utgivna på Elisabeth Grate Bokförlag. Bouraoui har belönats med en mängd priser.

Identitet, begär, (homo)sexualitet, minne och barndom är centrala teman. Hon säger sig vara inspirerad av bland andra Marguerite Duras och Annie Ernaux. Men också av Knausgård. I hög grad skriver hon sålunda även autofiktivt.

I The Guardian september 2020, formulerade hon sin syn på skrivandet:

”En autofiktion är ett sanningsverk; författaren gömmer sig inte bakom en uppfunnen karaktär, hon är den karaktären. Karaktärens andliga och filosofiska strävan är författarens egen; berättelsens “jag” är författaren som återskapar världen enligt sin egen erfarenhet.

Hon levererar sanningen, utan att ändra eller förfalska fakta, som om hon satt ihop en polisanmälan. Autofiktionens kraft kommer från dess universalitet. När hon berättar sin egen historia beskriver författaren en utvidgad värld, en som förenar oss alla. Författarens egen berättelse är den mänskliga berättelsen, med samma struktur och komplexitet.

Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay

Autofiktion uppstår inte från lusten att uppfinna, att skapa en fiktiv annan och berätta en historia enligt reglerna för en viss form. Det är mer ett sätt att uppleva den Andre som en varelse som liknar en själv: “när jag talar om mig själv talar jag om dig.” Det kanske inte är den absoluta sanningen som författaren berättar, men det är hennes sanning som hon levde och upplevde den.

/…/

Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay. Med extremhögerns uppkomst kände jag att det var viktigt att berätta mina föräldrars historia: en fransk kvinna som gifte sig med en algerisk man, min mors ankomst till Alger efter 1962, en tid då fransmännen alla lämnade Algeriet; vårt liv där, fullt av skönhet, poesi och ibland fara; upptäckten av min sexualitet. Det krävs mod att gå utanför normen och bli den person du är. Jag ville en gång för alla bekräfta att ens sexualitet, ens identitet har en egen historia, att den inte uppstår från ingenstans, att det inte är något man väljer.” (Översättning: Carsten Palmer Schale)

Teman och ton – smakprov, ett urval, dels från franskan, dels från svenskan)

De här fragmenten är – i princip – skrivna av Nina Bouraoui själv. Men jag har dels valt dem från deras franska respektive svenska kontext –, dels något friserat dem (utan att göra våld på dem) för att göra dem rättvisa eller mer begripliga. Samtliga titlar finns utgivna i svensk översättning på Elisabeth Grate Bokförlag.

Pojkflickan

Jag är besatt av att alltid vara bäst (Brio, min anm. Brio = med bravur). Att vara först i allt. Att vara en pojke med en flickas nåd. I hela Algeriet. I hela Frankrike. I min kropp som gör ont i mig. När kvinnan säger:

-Vilken vacker liten flicka. Vad heter du? – Ahmed. Hennes förvåning. Min utmaning. Hennes förlägenhet. Min seger.

Jag skämmer ut hela världen. Jag har en smutsig barndom. Allt är ett perverst spel. Nej, jag vill inte gifta mig. Nej, jag lämnar inte håret långt. Nej, jag kommer inte att gå som en tjej. Nej, jag är inte fransman.

Mina onda tankar

Mina onda tankar är historien om en bekännelse. Jag ville berätta om jobbet att leva och jobbet att älska.

Det är inte historien om en terapi, det är inte en legend, det är en roman eftersom det är en rapporterad historia; det är historien om min familj, Amie, sångaren, Hervé Guibert, det är historien om mina två länder.

Jag lämnade aldrig Algeriet, jag togs från Algeriet, jag sa aldrig adjö, jag lärde mig att bli Frankrike och jag tror att jag föddes två gånger.

Mina dåliga tankar är också min återkomst till landet där jag lämnade något som aldrig slutade växa bakom min rygg, och som aldrig slutade skrämma mig.

Om lycka

Det finns inget val att älska en tjej. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycks. Jag valde inte att gilla Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som månen och solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommar och snö. Detta är naturhistoria. det stannar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det här är det stora livet. Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Strändernas skönhet

Detta är en enkel, men universell historia. Efter åtta års kärlek lämnar Adrian A. för en annan kvinna. Boken utgör en röntgenundersökning av denna separation.

Oavsett vår ålder, vårt kön, vår sociala bakgrund är vi alla lika inför stor hjärtesorg. Tårar samlas mer än kyssar.

Boken handlar om dem som har förlorat tron genom att förlora sin lycka. För dem som tror att de inte längre kommer att kunna leva utan den andra, och att de inte längre kommer att veta hur man älskar. Att förstå varför ett uppbrott lämnar oss så hjälplösa. Och för att påminna oss om att kärleken alltid kommer att segra.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

(Bouraoi om boken i Le Figaro): ”Jag skriver spännvidden och tystnaderna, vad vi inte ser, vad vi inte hör. Jag skriver de vägar som vi undviker och de som vi har glömt. Jag omfamnar de Andra, de vars historia sprider sig i min, som strömmen av sötvatten som rinner ut i havet. Jag får spökena att prata så att de slutar hemsöka mig. Jag skriver för att min mamma höll sina böcker mot bröstet som om de hade varit barn.”

Med detta verk formulerar Nina Bouraoui en delikat och stark text om begärets och våldets ursprung. På en gnagande, spöklik och lysande prosa. En magnifik roman på jakt efter sig själv, i det inre rummet som minnen öppnar.

Gisslan

Sylvie Meyer är femtiotre år gammal. Jag är tvåbarnsmamma. Jag har varit separerad från min man i ett år. Jag jobbar på Cagex, ett gummiföretag. Jag leder revisionen. Jag har inget brottsregister.

Sylvie är en banal, blygsam, punktlig kvinna; en bra kamrat, en enkel kvinna, som vi kan räkna med. När hennes man lämnade henne försökte hon låtsas att allt var bra. När hennes chef bad henne att arbeta övertid, för att övervaka andra anställda, protesterade hon inte.

Tills den där novembermorgonen då hon revolterar mot allt detta våld i världen, mot andra, mot sin ensamhet. Romanen skissar porträttet av en magnifik, rörlig kvinna: varje smärta och varje ord av Sylvie blir vårt och ekar i vårt liv, i vår del av förlåtelse, i våra förhoppningar om frihet och fred.

Det skulle alltså inte alls förvåna mig om Nina Bouraoui kommer att stå där och skaka hand med kungen i Stockholm den 10 december om ett halvår.

The post Nina Bouraoui – en författare med trippelstatus first appeared on Opulens.

ESSÄ.  Colm Tóibín är ett författarnamn som ofta nämns när Nobelprisspekulationerna sätter igång. Om Carsten Palmer Schale fick bestämma vore saken avgjord redan nu. Här presenterar han sin favoritbok av den irländske författaren.

Om jag fick utse årets Nobelpristagare i litteratur skulle jag ge priset till Colm Tóibín. En irländsk mångsysslare på parnassen. Kanske mest känd för Brooklyn, Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter.

Icke desto mindre är min favorit hans roman House of Names (Scribner 2017).

En av anledningarna till att Colm Tóibíns Brooklyn och Nora Webster är så älskade romaner, är att de (i positiv anda) gestaltar vanliga kvinnors liv.

Hans Eilis och Nora är återhållsamma, begränsade och undervärderade, och är igenkännliga för många läsare som våra mödrar och mormödrar; och deras beslut – att emigrera, arbeta, gifta sig, köpa en grammofon – framstår som väsentliga.

Tóibíns ömma, intensiva uppmärksamhet fyller dessa handlingar med den vikt och svårighet de ursprungligen bar, och den heroiska betydelse vi känner att de förtjänar, precis som hans rymliga, rena prosa klär gatorna i vår barndom i olympiskt ljus. Hans elfte roman vänder processen. I stället för att förvandla berättelser i ”mänsklig storlek” till myter, ger sig Tóibín ut för att humanisera myterna om Atreus hus: om Agamemnon och hans fru Klytaimnestra, deras son Orestes och döttrarna Iphigenia och Elektra – huvudpersonerna i Iliaden och av subtilt olika pjäser av Aischylos och Euripides.

Tóibín tar bort de grekiska gudarna: ingen nämns vid namn i hela romanen.

Berättelsen börjar, passande nog för en författare som är så intresserad av mödrar, med Klytaimnestra. Tóibín följer Euripides version av berättelsen, så att förutom att resa till kusten, där Agamemnon har samlat flottan för Troja och bevittna honom offra sin dotter Iphigenia, blir hon också avsiktligt lurad av sin man. Hon gör resan i tron att Iphigenia ska gifta sig med Akilles och anländer med en bröllopsklänning redo, bara för att smärtsamt bli fördriven av Akilles själv. Tóibín håller sig dock till den spända och dramatiska synvinkeln av Aischylos-pjäsen, så att Klytaimnestra berättar sin historia, när hon väntar på att Agamemnon ska återvända från Troja så att hon kan mörda honom i sin tur.

Tóibín tar bort de grekiska gudarna: ingen nämns vid namn i hela romanen. Agamemnon drivs av oro för sin popularitet, inte plikt mot Artemis, att slakta sin dotter; och Klytaimnestra förlorar sin ringa tro när hon går mot offret.

Allt detta resulterar i en förödande historia. Offerscenen, utan mytisk nåd, är vild, smutsig och skrämmande trovärdig. “Jag kände lukten av djurens blod när det började surna och det fanns gamar på himlen så det var bara död … Iphigenia ropade… ropet var en flickas.”

Ännu mer autentisk verkar den tortyr som utmäts Klytaimnestra på platsen, när hon grips och begravs levande i tre dagar: vad skulle du annars göra med de ylande bevisen på sådan sorg och förräderi förutom att lägga den i ett hål och lägga en sten över den? Klytaimnestras röst ringer psykologiskt sant – traumatiserad i ögonblicket då dottern dog, hon verkar dömd att berätta och återberätta sin historia utan att finna någon lättnad från den – och är också magnifikt dramatisk.

Omvänt är Tóibíns Elektra en mindre teatralisk varelse än i de grekiska tragedierna. Där är hon Jeanne d’Arc, själva essensen av den rättfärdiga, drivna tonåringen: här finns det inga gudar och raseri, men hon måste fortfarande hitta motivationen att döda sin mor och så få ett freudianskt komplex uppkallat efter henne.

Tóibín söker efter fler mänskliga motiv: hon avundades Iphigenias skönhet och hennes bröllopsklänning; hennes mor gav henne inte tillräckligt med uppmärksamhet; Hennes mor överskuggade henne och förträngde hennes förmodligen lesbiska sexualitet. Mest övertygande är dock hennes rena volatilitet: liksom sin mor är denna Elektra permanent på helspänn, omväxlande kuvad och våldsam, och är alltför igenkännlig som ett offer för tortyr och krig.

Även landskapet verkar irländskt

Men huvuddelen av boken går till ingen av dessa levande kvinnor: den tillhör sonen och brodern Orestes. I alla grekiska legender försvinner barnet Orestes efter Iphigenias offer, och återkommer många år senare, som den plågade unge mannen, som måste mörda sin far. Var han har varit under tiden är aldrig klart, och Tóibín ägnar sig åt att fylla denna lucka.

För att göra det faller han tillbaka på Brooklyns och Nora Websters strategier: enkelt berättande med en stadig progression i tiden; en nära tredje person snarare än en förstapersonsberättelse; massor av underskattat tal; och mycket tystnad. Orestes berättar aldrig för oss vad han tycker om sin systers, fars och mors död, lika lite som Eilis säger vem hon verkligen älskar; Och ingen omkring honom nämner det heller, som om hela Mykene höll koderna i County Wexford (alltså författarens hemort). Även landskapet verkar irländskt: Orestes reser över en bar, stenig slätt med dimma och kaniner, snarare än Homeros skogsklädda kullar.

Han hålls ett tag i ett fängelse där grupper av pojkar tvingas leva i tystnad, ta veckobad tillsammans och skriva ner varandras synder på “skiffer” – som på en internatskola som drivs av de kristna bröderna.

Tóibín har alltid varit en underbar fragment-författare: han beskriver aldrig ett ansikte eller ett rum, utan framkallar dem istället med enstaka glesa detaljer. För Brooklyn eller Enniscorthy fungerar detta, eftersom både han och läsaren känner till de platser och människor han pratar om så bra: vår kunskap om 1950- och 60-talet, oavsett om den förvärvas av erfarenhet, filmer eller prat, stiger upp för att fylla luckorna och en legend skapas. Men vi känner inte till denna kanske-bronsålder, kanske-homeriska värld alls, eller hur dess samhälle ska fungera, och när Orestes vandrar allt mer förvirrande över det, börjar vi undra om Tóibín gör det heller.

Vilka är dessa tystnadskoder som kan träna tre pojkar att tillbringa år tillsammans utan att nämna framtiden, eller det förflutna, eller deras familjer och var de kommer ifrån? Hur är det troligt att Orestes aldrig frågar vem som dödade hans far och ingen berättar för honom? Hur kommer det sig att Klytaimnestras älskare Aegisthus kan gå genom dörrar och murar, och har han verkligen kontroll över alla krig, och i så fall varför?

I all dimma och tystnad blir det också svårt att se Orestes själv. Ibland hoppar han på vakter och petar ut ögonen, han verkar vara en härdad ligist; ibland, som sin mor och syster, ett offer för trauma; ibland en förlorad, barnslig stor mjukis, tragiskt förälskad i sin vän Leander. När hans flickvän Ianthe förklarar att han verkligen inte vet vilken väg som är rätt, verkar han bara deprimerande dunkel: “‘Jag är inte far till barnet?’ Orestes frågade: ”Jag tror inte att det vi gör i mörkret kan göra oss gravida. För att det ska ske måste det vara annorlunda.'”

Klytaimnestra och Elektra har inget avslutande tal, men deras röster och deras olösta, olösliga, bittert mänskliga nöd talar förbi deras död och förbi slutet av romanen, desto bättre för deras ahistoriska, blåskärmsbakgrund.

The post Klytaimnestra och Orestes i irisk skrud first appeared on Opulens.

ROMAN. Camilla Carnmo har blandade känslor beträffande romanen Edith och Julian av Naoise Dolan. Men “all kluvenhet till trots kommer jag helt klart att läsa nästa bok av Naoise Dolan,” skriver hon.

Edith och Julian av Naoise Dolan
Översättning: Klara Lindell
Wahlström & Widstrand förlag

Omslaget till irländska Naoise Dolans debutroman Edith och Julian är fyllt av hyllningar. Som vanligt men lite tyngre. “En av årets mest omtalade engelskspråkiga böcker” står det, följt av jämförelser med Sally Rooney och Edward St Aubyn. Lovord av Colm Toibin och Hilary Mantel. Inga blurbar man skojar bort, om man säger så.

Så mina förväntningar går från rimliga “verkar vara en intressant samtidsroman av en ny ung irländsk kvinnliga författare” till mer orimligt skyhöga förväntningar. Jag läser och stryker under fyndiga iakttagelser och skrattar åt smarta oneliners men ungefär en tredjedel in i boken undrar jag vad det var som skulle vara så där oerhört bra. Jag undrar om vi behöver ännu en distanserat formulerad roman om unga vuxna med anknytningsproblem, självhat och rädsla för känslor, relationer och ansvar.

The post Från Irland till Hongkong first appeared on Opulens.