ROMAN. ”Jan Henrik Swahn har just lyckats med att föra sitt skrivande till ännu högre rymder. Ett rikt och mångskiftande författarskap blir ännu bättre, säkrare och fullt av frustande lust,” skriver Crister Enander som läst den aktuella romanen ”Vattenläkaren”.

Vattenläkaren av Jan Henrik Swahn
Lava

Ibland får man förmånen att bevittna hur en författare som man följt genom åren når en platå, ett krön i sitt skrivande, där sikten är fri och orden mer än tillmötesgående.

Nu är det förvisso på det sättet att den författare som det handlar om här under flera år rört sig i högre rymder än de flesta av samtida svenska kollegor, kanske till en del beroende på dels hans flitiga verksamhet som översättare av rang, dels att han lever huvudsakligen på en ö i Grekland där han bland annat odlar oliver och producerar olivolja.

Jan Henrik Swahn har just lyckats med att föra sitt skrivande till ännu högre rymder. Ett rikt och mångskiftande författarskap blir ännu bättre, säkrare och fullt av frustande lust.

Hemligheten är, närmare besett, enkel. Hårt arbete, idogt slit med språk och självfallet intresse för intrigerna.

En ljuvlig lunta

Hans nya roman heter “Vattenläkaren”, en ljuvlig lunta, inget tunt fladdrande häfte, inte anpassat till förlagens format eller tossiga tankar om böcker som stapelvara eller slav under hur långa inspelningarna på digitalt manér bör vara.

Tack och lov bryr sig inte Jan Henrik Swahn om sådana begränsningar eller korkade hänsynstaganden. 

Han har, likt äldre tiders författare och centraleuropeiska intellektuella, en historia att berätta och låter det styra de svarta myrornas väg över papper och skärm.

Han måste skriva.

Huvudpersonen

Huvudpersonen, vilken tycks pocka och kräva utrymme och uppmärksamhet, heter Clara Smitt.

När vi först möter henne är hon redan på väg. Tåget väntar, loket frustar; ångan sprider sig på centralstationen i Stockholm. Det luktar kol och svett, cigarretter och pilsner, och – givetvis – parfym.

Hon sätter sig tillrätta i en ännu så länge tom kupé.

Stockholm tonar bort i fjärran. Vagnarna kränger hit och dit och kanske tänker hon på rallarna hon en gång botade och hjälpte som sköterska och egentligen som läkare när hon var yngre.

Clara har beslutat sig för att åka ner till kriget; hon är, bland annat, sjuksköterska. En syster i Röda korsets tjänst, alla hennes papper är äntligen iordning.

Bakom sig, ute i Saltsjöbaden, lämnar hon en blomstrande verksamhet som huvudsakligen vänder sig till sjuka, inbillningssjuka och alla sorter gnällspikar och giktbrutna själar däremellan.

Kvar blir fästmannen – eller vad han nu egentligen är för henne – Erland.

Clara Smitt räknar kallt och kalkylerat med att han fortsätter att driva verksamheten i hennes frånvaro på sanatoriet i Saltsjöbaden. Säker kan hon inte vara. Världen väntar på henne.

Tåget kränger, snart fullknökat till sista sitt- och ståplats. Passagerare trängs, tryckta intill varandra.

Anhalterna

Stoppen är många, städerna avlöser varandra utanför kupéfönstret, själv ägnar hon sig inte minst åt sin dagbok och de egna minnena från platserna, de vackra städerna, som de passerar.

I flera av städerna har Clara Smitt studerat, lärt sig läkaryrkets grunder.

Hennes kunskaper är stora – från teori och praktik.

På inget sätt är hon världsfrånvänd eller vilsen.

Tvärtom.

I köket hade hennes mamma startat ett hälsoapotek, och därigenom lärde sig Clara det mesta om växters, örters och olika fröns läkekraft.

Zürich, Wien och Budapest – och många fler anhalter har funnits på hennes väg till kunskaper och medicinska insikter.

Nu ser hon dem från tågkupéns fönster och rör sig genom sina minnen.

Via Trieste, hamnstaden i den Habsburgska dubbelmonarkin, tar Clara Smitt sig vidare till kriget mellan Grekland och Turkiet.

Färden går mot Aten.

Språklig precision

Romanen utmärker sig genom språkets precision, tangenterna lyder Jan Henrik Swahn, och han flyger på en och samma gång högt och nära. Genom gestaltningen och rörelsen kommer människorna nära – i synnerhet Clara Smitt. Jag känner till och med deras doft, hör när klackarna träffar gatstenar och grusvägar, vackra trägolv och krogarnas nötta plankor.

Som en sammanbunden rörelse – å ena sidan detaljer och å den andra överblick likt en örn – skriver Swahn samman den vindlande berättelsen.

Skickligt. Avslappnat. Självklart och avklarnat i varje enskild del från Sverige ner till Grekland och åter.

Clara Smitt är på många sätt en fascinerande och fängslande gestalt.

I Kungliga Bibliotekets register finner jag flera bok- och tidskriftsessäer skrivna av henne.

Och nu, genom Jan Henrik Swahns roman, blir hon levande, nästan fullt begriplig och likt en person tätt, tätt intill oss. Modern, livsglad, intellektuellt hungrig och mycket kunnig.

The post Jan Henrik Swahn för sitt skrivande till högre rymder first appeared on Opulens.