CORONAEFFEKTER. Svenska föreställningar och konserter minskade med 47 procent och publiken med 72 procent under 2020 jämfört med 2019. Det visar en ny undersökning gjord av Myndigheten för kulturanalys.

Promemorian “Scenkonst i Sverige 2020” omfattar 74 scenkonst- och musikverksamheter med statliga eller regionala årliga bidrag. Data har samlats in genom en enkät för verksamhetsåren 2019 och 2020 och berör teater, dans, musik, musikteater, samtida cirkus och övriga scenkonstuttryck.

Rapporten visar även att den digitala produktionen ökade under pandemin, och att verksamheternas samlade intäkter var 5,3 miljarder kronor, en minskning med 7 procent. Kostnaderna, 5,2 miljarder, minskade med 9 procent.

Totalt utfördes 4652 årsarbetskrafter, vilket är en minskning med 22 procent jämfört med 2019.

TT Nyhetsbyrån

The post Pandemin innebar stora effekter för scenkonsten first appeared on Opulens.

CIRKUSKONST. Jonglören, parakrobaten och minnesmagikern Peter Åberg har turnerat världen över de senaste tio åren. Nu är han aktuell med soloföreställningen Minnet, där han bland annat löser en Rubiks kub med ögonbindel. I intervjun berättar han hur han gör för att minnas information och om livet som cirkuskonstnär.

Du är cirkusartist och aktuell med din show Minnet, som du bland annat deltar med på festivalen CirkusMania i helgen. Berätta!

– Jag är först och främst jonglör men håller också på med minnesmagi och har tävlat i att lösa Rubiks kub med ögonbindel. När jag skulle lära mig olika minnestekniker för att kunna lösa kuben så började jag förstå att jag hade haft mina egna minnestekniker i skolan för min läxläsning. Många hade så svårt med läxor och prov, men om man bara förstår hur de här teknikerna fungerar så kan man minnas mycket mer. Därifrån kom inspirationen till att gör en show med tricks som bygger på minnet och som visar vad det är kapabelt till, så den föddes ur ett lite nördigt förflutet.

Hur löser man en Rubiks kub med ögonbindel? Det låter som en utmaning!

– Man måste memorera exakt var alla bitarna sitter och hur de ska flyttas, sedan tar man på sig ögonbindel och gör man alla de förflyttningarna. Det är viktigt att inte göra något drag fel för då ser kuben likadan ut när man tar bort ögonbilden. Det har hittills inte, ta i trä, hänt på showen, men det har hänt många gånger hemma och det är ett sådant antiklimax.

Men du vill ändå förklara för publiken och avslöja hur du gör?

– Ja absolut! Jag förklarar inte alla tricks, vissa är så komplicerade, men jag förklarar det första så att publiken får förstå hur minnet fungerar. Vi har ett extremt bra bildminne så gör man om information, ord, siffror, namn, till bilder så kan man minnas i princip hur mycket som helst. Om man sedan också placerar ut dem i rätt ordning i ett annat sammanhang så kan man ha ett väldigt stort omfång av minne, man måste bara kategorisera bilderna på ett sätt som är logiskt för en själv.

– Sedan får publiken en utmaning under showen där de ska minnas en lista med tio konstiga ord och så frågar jag i slutet vad de minns. Man brukar säga att man kan minnas sju saker, plus minus två, så tio är precis mer än vad du kan minnas utan någon teknik. Men med en liten guidning kan du ofta komma ihåg listan. Jag tror att man kan bli både inspirerad och imponerad, och peppad att prova själv!

Men hur kom du fram till de här teknikerna?

– När jag började bli intresserad av det här så hörde jag om en bok som heter How to develop a brilliant memory week by week av Dominik O’bryan, där man får en ny minnesteknik att träna på varje vecka. Jag tror att jag köpte och läste trettio böcker om minnet och hjärnan det året jag gjorde Minnet. Jonas von Essen är en svensk tvåfaldig världsmästare i minne och han har jag också pratat mycket med.

Är planen att du kommer att visa Minnet under hela 2022 efter CirkusMania?

– Ja precis! Det finns inget slutdatum och jag tycker att den är rolig så jag kommer fortsätta spela tills jag antingen är alldeles för less på den eller tills den inte får några fler förfrågningar.

– Det känns viktigt också. Som skolsystemet ser ut idag så ska man minnas väldigt mycket men man får inte riktigt någon hjälp med hur. Om jag hade haft de här minnesteknikerna när jag gick i grundskolan så tror jag att jag hade kommit ihåg åtminstone hälften av vad jag lärde mig där, men det gör jag tyvärr inte.

Tror du att din show skulle kunna vara ett sätt att sprida mer kunskap om just det?

– Ja, kunskapen finns ju och vissa lärare har den men det känns inte som att det finns utrymme. Det finns ju något som heter studieteknik men jag vet inte om de går in på det här där. Jag hoppas på att inspirera framför allt eleverna men även lärarna så att de kan ta det vidare, det kommer ju alltid en klass efter den klassen jag är hos. Showen är gjord för skolor men jag har spelat den offentligt också ganska mycket och det funkar jättebra, då blir de vuxna mer bitna på ett sätt.

Du deltog även i tv-programmet Talang för en månad sedan och gick vidare, hur kom det sig att du sökte dig dit?

– Jag sökte mig inte dit själv, de har ringt mig varje år. Men som frilansande artist är det svårt att säga ja för man måste boka upp vissa datum till audition och semifinal om man skulle gå vidare, får man då ett stort kontrakt någonstans kanske man måste säga nej till det.

– Sedan har jag inte riktigt haft något nummer, mest jonglering, men nu när de ringde så hade jag något som kunde passa deras speciella format. Man har bara två minuter på sig att få någon slags kontakt med publik och jury. Och jag visste att min vår var ganska luftig så jag sa ja!

Vad skulle en vinst i programmet betyda för ditt fortsatta artisteri?

– Jag hoppas att det kan öppna nya dörrar. Jag har redan nu fått jobb med Minnet tack vare att folk nu har hittat mitt namn. Jag har spelat väldigt många stora shower runt om i världen och mycket med Cirkus Cirkör, men om man inte tittar på cirkus till vardags så vet man inte vem jag är.

– Det är ganska kul när jag gör showen i skolan, barnen känner igen mig och då har jag redan en fot inne. Jag gör det mycket för mina systerbarn också, nu har jag blivit deras Talang-morbror!

Du har turnerat världen över i mer än tio år, vad har du varit och vad har du gjort?

– Min fru är också cirkusartist, Saara Ahola, och vi har varit på turné de senaste tio åren i princip, fram till pandemin då vi fick en dotter. Sedan dess har det inte gått att jobba på samma sätt eftersom jobben inte finns i Sverige, man åker dit jobben finns.

– Vi bodde i Finland i några år, sedan bodde vi i Tyskland och jobbade på varité, vi har jobbat på kryssningsbåtar och turnerat i USA, Sydamerika och Asien. Med kryssningsbåtarna var vi över halva världen, en vända var vi i fyrtio länder under sex månader. Men många ställen hinner man knappt vara på, ibland har jag varit i ett land utan att ha sett någonting mer än ett hotell, en teater och en flygplats så ibland är det glamoröst men det finns båda sidor av det.

Vad innebär det att vara cirkusartist på heltid?

– Som frilans i vilket konstnärligt yrke som helst så jobbar man alltid och aldrig. På ett sätt känns det aldrig som att jag jobbar på grund av att jag tycker väldigt mycket om det jag gör, men på ett annat sätt känns det som att det är det enda jag gör. Jag tränar styrketräning dagligen för att orka hålla i kroppen när jag och min fru gör parakrobatik. Jonglering och parakrobatik är discipliner där repetitionen är viktig, det hjälper inte att träna fem timmar en dag utan hellre en timme varje dag.

– Jag älskar cirkus, det är ett väldigt öppet community och inte tävlingsinriktat. Jag har så många vänner inom dans och musik och där är det så mycket mer konkurrens om jobben. Cirkus är så individuellt, utbudet är mindre och alla gör väldigt personliga saker, så konkurrensen finns inte på samma sätt. Är det inte en nyproduktion så kommer man ofta till en show med ett klart nummer, det finns redan en färdig produkt som de köper.

Vad är det med cirkus som är spännande, tycker du?

– Jag har alltid varit väldigt fysisk, hållit på med musik, spelat i band och kört skateboard och snowboard, och det var därigenom jag lärde mig jonglering. Skateboard och jonglering är väldigt likt på ett sätt, det handlar om att göra tricks. Sedan när jag började med cirkus så förstod jag att tricken inte är allt, man kan också förmedla någonting och nå folk genom de olika teknikerna.

– Men det började med att jag bara ville se vad jag klarade av och hur långt jag kunde ta det, jag snöar alltid in på sådant. Jag tänkte både med Rubiks kub och med Minnet att det bara skulle vara min hobby, men sedan ville jag lära mig mer och till slut hamnar det på scenen i alla fall.

Du är inriktad på akrobatik och jonglering, men har stor bredd i ditt artisteri, vad gör du mer?

– Jag gör mycket jobb där publiken är involverad, parakrobatik med min fru och perch, som är ett balansnummer där jag balanserar en fyra meter lång stång på axeln medan min fru gör tricks uppe på den. Jag spelar också bas, gitarr och andra instrument som jag har vävt in i många nummer så jag gör ofta egen musik med loopar på scenen och nummer till det. Min styrka har alltid varit att jag inte är bäst på något men bra på mycket, brukar jag säga, haha.

Var började allting och var har du lärt dig?

– Jag började först på Cirkuspiloterna, som var Cirkus Cirkörs utbildning, innan de bytte ut den till Dans- och cirkushögskolan på Tekniska högskolan. Där träffade jag en spansk kille som jag började göra parakrobatik med i skolan, så jag gick ut med två discipliner, både med parakrobatik och som jonglör.

Jag blir nyfiken på hur det är att sedan komma ut i arbetslivet som nybakad cirkusartist, just som det är en sådan smal bransch?

– Nästan 90 % av mina jobb får jag tack vare mun till mun-metoden, djungeltrumman. När man väl börjar jobba så blir man sedd av många och får fler jobb, men får man inte börja så är det svårt att få in foten sedan och det är där många fastnar. Men till de flesta produktioner håller de öppna auditions. Jag har bara gjort tre auditions på femton år, jag och min fru gjorde en för kryssningsbåten och varitén bland annat, men annars har jag blivit kontaktad under tiden jag har varit ute på jobb. Varje år tänker jag shit, jag har inget jobb om ett halvår men sedan går tiden och så plötsligt har jag för mycket.

Finns det något särskilt trick- eller nummer som skulle vilja lära dig i framtiden?

– Det är många grejer man kan men som man inte kan göra på scenen, där blir det en helt annat sak med ljus, press och nerver. Många gör ett nummer och sedan kör de på det under hela sin karriär, men jag vill alltid lära mig mer och göra det bättre. Jag gillar den längtan efter att fortsätta leta, träna och bli bättre och jag hoppas orka ha kvar det drivet.

The post Helgporträttet: “Cirkus är ett öppet community” first appeared on Opulens.

FESTIVAL. I veckan går startskottet för Stockholms stora cirkusfestival Cirkusmania – festivalen som sedan 2019 vill ge publiken en möjlighet att uppleva allt vad cirkus kan vara i dag.

Den 11–20 februari blir det avancerad luftakrobatik, kroppsaktivism, feministiska clowner, cirkuspoesi och mycket annat på ett trettiotal scener runt om i Stockholm.

Bland festivalens många höjdpunkter kan man bland annat nämna Kompani Giraffs musikaliskt präglad cirkusföreställning “Moln”, som också är en livekonsert med Jonathan Johansson med utgångspunkt i Karin Boyes dikt med samma namn.

För de yngre kan man nämna föreställningen “Minnet” med “Talang”-aktuelle Peter Åberg, där han med humor, magi och olika tricks visar vad vårt minne är kapabelt till.

TT Nyhetsbyrån

The post Cirkusfestival med poesi och minnesmagi first appeared on Opulens.

OPERA. Det har kallats århundrades svenska operahändelse och det är på sätt och vis inte en överdrift. Malmöoperans uppsättning av Circus Days and Nights etablerar cirkusen som en radikal scenkonst, menar Andreas Engström.

På scen befinner sig Cirkus Cirkör, det svenska nycirkuskompaniet vars egensinniga mix av humor, uppdaterad rekvisita och nya former av halsbrytande akrobatik redan för ett par decennier sen gav dem ett signum. Till detta klingar musik av Philip Glass, som i det ”allmänna medvetandet” nog ses som en av de största tonsättarna det senaste halvseklet, inte minst genom sin insats inom operakonsten.

The post Cirkus som evighetsmaskin och utforskande av rum-tid first appeared on Opulens.

STYRKEDÅD. Jag nog aldrig sett en så innerlig föreställning där man hyllar kvinnors förmåga till de mest osannolika styrkedåd, skriver Lena Torquato Lidén om Cirkurs Cirkörs föreställning Epifónima.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Epifónima av Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg

Lutar mig så långt bak jag kan och hämtar andan. Den stora strukturen som tronar på Stora Teaterns scen bara några meter framför mig är lite skräckinjagande, en sfärisk ställning med fyra ben och en sorts krona. Alltsedan jag såg Cirkör elva gånger på en Roskildefestival för 20 år sedan har det varit en skräck- och äckelblandad förtjusning att komma in på en ny premiär. Och den där välbekanta känslan att jag borde blivit en sådan akrobat. Ensemblen består av sju kvinnliga cirkusartister med ursprung från Grekland, Kanada, Palestina, Polen, Sverige och Schweiz.

De sju som kommer in på scen är så olika som några människor någonsin kan vara. De dansar och skrider ihop och lyfter varandra med sina korta starka kroppar, lång och slank, kurvig med starka armar eller en petit med stort yvigt hår. De tar hand om varandra och visar ömhet. Det är skönt att se deras styrka och råhet. De kommer inte att vika en tum.

Det ger mig mod och jag hoppas att även de män som finns i publiken känner likadant, men det kan man inte veta, de som sitter omkring mig drar efter andan när nummer efter duetter i akrobatik följer varandra. En stor metallring som föreställningens clownfigur står i och rullar på sig själv i som om hela hennes kropp har förvandlats till en leksak som kan snurra uppochner utan att hon tappar fattningen. Hon avbryter det hela med att få en bit av ringen i handen och med stor komisk träffsäkerhet klumpigt försöka laga den med en borrmaskin i högsta hugg. Det är en påminnelse om bilden av kvinnors färdigheter och vad man förväntas klara av. På ett sätt irriterande i kontrast till den oerhörda styrka som genomsyrar föreställningen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är många exceptionella nummer men det som lämnar mig helt enkelt förbluffad är när två av kvinnorna hänger från ställningen och förflyttar eller kanske bollar en tredjes hela kroppstyngd i luften mellan sig. Firar också upp eller ner henne som när man leker med ett barn.

Den raka långa kvinnans hår flätas medan fläterskan sjunger på arabiska som en vaggvisa. Flätorna viras ihop i en stor kraftig metallring och fästs med en bit tyg. Vad som sen händer är märkligt och verkar upphäva alla universums regler. Hon fäster den i ett rep och börjar snurra sig själv enbart förankrad i håret. Först långsamt men sedan snabbare. Den scenen och det faktum att de genom hela föreställningen sjunger tillsammans, med jättevackra röster som speglar titelns, Epifónima, betydelse “utrop”, lämnar mig med känslan att jag nog aldrig sett en så innerlig föreställning där man hyllar kvinnors förmåga till de mest osannolika styrkedåd.

The post Innerligt och starkt med Cirkör first appeared on Opulens.

FYSISKT SKÅDESPEL. En fransk nycirkusföreställning får vår kritiker, Lena Torquato Lidén, att drömma om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Pour le meilleur et pour le pire (For Better or for Worse) av Cirque Aïtal
Göteborgs dans- och teaterfestival

Traditionen att ställa upp ett cirkustält under den magiska bron vid konsthallen Röda Sten är fin, många av de bästa upplevelserna på så många dans- och teaterfestivaler har jag fått här.

Även om detta är nycirkus känns det så traditionellt som något överhuvudtaget kan vara. Cirkusparet med en fransk enorm kille och en finsk pytteliten men råstark tjej kör in i den lilla lilla manegen i en väldigt gammal fransk bil, de rangliga bänkarna skakar nästan av den brummande motorn och doften av bensin är mycket tydlig. Deras förvånade ansikten stirrar ut genom vindrutan och sedan på varandra. Ett ställningskrig dem emellan slutar med att de bestämmer sig för att nu när bilen har stannat här så kan man ju lika gärna göra sig lite bekväm och solbada lite i bilens säten som de plockar ut. De hoppar dödsföraktande från bilens motorhuv till sitsen och det faktum att de är av så olika storlek är komiskt. Men skräckblandad förtjusning uppstår när han bestämmer sig för att hoppa ner på henne när hon ligger tillbakalutad i bilsätet. Så klart undkommer hon och publiken drar en suck av lättnad.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sedvanlig fransk tradition förutsätter sedan föreställningen att varva gräl med bilsex, kärlek och skratt. Det är väldigt traditionella könsroller men det bryts av en scen där Kati är bilmekaniker och iförd jobboverall både fixar vindrutetorkarna och tillslut ger sig in på en hårresande klättring upp mot tältduken i avgasröret som Victor balanserar från marken. Till publikens förskräckelse och förtjusning lyfter han röret med Kati på axlarna och det ser ut som en omöjlig ekvation att hålla sig på rätt köl. Men det är det inte. De överlever och lämnar oss drömmande om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla. Dessutom skildras det sköra i att försöka hålla en relation vid liv trots olikheter. Det är både vackert och utmanade.

The post Fransk nycirkus utmanar first appeared on Opulens.