NYCIRKUS. På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska, anser Lena Torquato Lidén som sett Våga Vakna med Cirkus Cirkör.

Våga vakna
Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg

Det är fullsatt och förväntan i luften i den vackra Stora teaterns salong, i Göteborg.

Sveriges främsta nycirkuskompani, Cirkus Cirkör ska strax uppträda med föreställningen ”Våga vakna”.

En krona med röda trådar pryder scenen och enmansorkestern och sångaren, tillika kompositören och ljuddesignern Samuel ”Looptok” Långbacka fyller scenutrymmet med sin egensinniga elektroniska ljudbild interpunkterad med ljudet av droppar. En ordlös sång av akrobaten Joana Dias stiger mot taket.

På väggen projiceras bakgrunden till denna fristående fortsättning på kompaniets 10 år gamla föreställning ”Knitting Peace”. En av frågorna som ställdes till stickande människor var just om man kan sticka fred. Och det är just det som är intressant, hur den egna handlingen på sitt sätt kan bidra till en bättre värld.

På väggen visas bilder av stora demonstrationer med unga i Extinction Rebellion och Greta. Till slut drar en av artisterna ner alla trådarna till en härva på golvet, vilket får mig att tänka på hur svårt och komplicerat det kan vara med trådar och livet som krånglar till sig när du bara vill göra ditt bästa och tänka positivt.

Sedan börjar de dra tråden från insidan av sina scenkostymer, en röd lång tråd, som att ta ut hjärtat till allmän beskådan. Vackert men sårbart.

Föreställningen är ett pärlband av akrobatiska scener berättade i snabb följd men det som fångar min uppmärksamhet som mest är Alexander Weibel Weibel, föreställningens regissör, som bland annat med små lätta steg styr den stora vita garnbollen som rör sig oroväckande snabbt fram mot scenkanten, synbarligen redo att studsa ut till oss i raderna framför. Tillsammans busar alla akrobaterna med bollen och rullar över den men det är Alexander Weibel Weibel som excellerar i att hantera den, tills han får sällskap av en av de kvinnliga akrobaterna och de båda håller den i rullning tillsammans i något som liknar en komisk dans med synkroniserade pyttesteg, hållande om varandra. Han har en komisk ådra och en tajming på scen som flera gånger får mig att fnissa lite för mig själv.

I ett annat nummer är det gigantiska “stickor” med löst hängande garnrep mellan sig, som påminner om den där leken som jag brukade leka när jag var liten, att göra olika former med händerna. Alexander Weibel Weibel klättrar upp i dem och balanserar obehindrat på den mycket svårmanövrerade absolut inte spända linan, snurrar sig själv genom att spänna ut benen och armarna i en omöjlig gungning runt runt och avslutar med att spela fiol spatserande på den lösa linan. Faktiskt helt oslagbart!

På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska.

The post Fristående fortsättningen på ”Knitting Peace” är bra men lite otydlig first appeared on Opulens.

FILMMUSIK. I höst åker kompositören och sångerskan Irya Gmeyner ut på turné med den hyllade musiken, till tv-serien “Tunna blå linjen”, som hon skrivit tillsammans med Martin Hederos. I slutet av månaden släpper hon även sitt debutalbum You under artistnamnet April Snow.

The post Helgporträttet: “Jag är lätt besatt av tv-serier” first appeared on Opulens.

OPERA. Det har kallats århundrades svenska operahändelse och det är på sätt och vis inte en överdrift. Malmöoperans uppsättning av Circus Days and Nights etablerar cirkusen som en radikal scenkonst, menar Andreas Engström.

På scen befinner sig Cirkus Cirkör, det svenska nycirkuskompaniet vars egensinniga mix av humor, uppdaterad rekvisita och nya former av halsbrytande akrobatik redan för ett par decennier sen gav dem ett signum. Till detta klingar musik av Philip Glass, som i det ”allmänna medvetandet” nog ses som en av de största tonsättarna det senaste halvseklet, inte minst genom sin insats inom operakonsten.

The post Cirkus som evighetsmaskin och utforskande av rum-tid first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. Efter ett historiskt avbrott förra året, när de centralt producerade turnéerna ställdes in för första gången sedan 1905, drar Folkets Hus och Parker försiktigt i gång de mindre turnéerna igen.

Barn- och familjeprogram blir först ut på scenerna. Dockmusikalen “Fjärilar i magen” och föreställningen “Sjung med Pettson och Findus” åker ut på två långa turnéer, följt av “Nalle Clown” med Nalle Laanela. Totalt gör dessa tre akter 55 nedslag runt om i hela landet.

För 25:e året blir det också sommarkurser i nycirkusträning med Cirkus Cirkör, som gör åtta veckolånga stopp från Piteå till Ronneby. I augusti visas musikalfilmen “En del av mitt hjärta” som utomhusbio på ett flertal orter.

“Vi är otroligt glada att kunna berätta att folkparksturnéerna är tillbaka. Det var tungt och tomt för både arrangörer och publik när vi blev tvungna att ställa in förra året, men nu ser det betydligt ljusare ut”, säger Calle Nathanson, vd Folkets Hus och Parker i ett pressmeddelande.

TT Nyhetsbyrån

The post Folkparksturnéerna kommer tillbaka first appeared on Opulens.

HÄPNADSVÄCKANDE. Cirkus Cirkör lyckas tillsammans med flera av Dramatens skådespelare åstadkomma tre timmars bländande teaterfeeri med många häpnadsväckande effekter, skriver Lena S Karlsson. En pjäs med medeltiden i fokus men mitt i samtiden med sitt ämne, den patriarkala hederskulturen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Guds olydiga revben av Gunilla Thorgren
Dramatisering: Laerke Reddersen, Martina Montelius
Koreografi: John Simon Wiborn, Methinee Wongtrakoon
Musik, ljud: Samuel ”Loop Tok” Långbacka
Scenografi: Fridjon Rafnsson.
Kostym: Anna Heymowska.
Peruk, mask: Lena Strandmark, Marie-Louise Hellberg.
Ljus: Patrik Angestav.
Regi Tilde Björfors
Medverkande; Cecilia Lindqvist, Sven Boräng, Ellen Jelinek, Michael Jonsson, Elin Klinga, Methinee Wongtrakoon, Marilén Ribot Estelrich, Fouzia Rakez, Hamadi Khemiri, Karoline Aamås, Anna Lagerkvist
Dramaten, Stora scenen

Hur många läser Bibeln idag? Förmodligen ett försvinnande fåtal. Möjligen känner man igen sig i Julevangeliet och Skapelseberättelsen. Författaren Gunilla Thorgren läste Bibeln med feministiska glasögon, och blev kort sagt förbannad, vilket 2017 resulterade i boken Guds olydiga revben. Nu iscensatt av Tilde Björfors, Cirkus Cirkörs konstnärliga ledare, på Dramatens Stora scen i ett unikt samarbete mellan Dramaten, Malmö stadsteater och Cirkus Cirkör.

Skapelsemyten är utgångspunkten och Gud formar kvinnan ur ett revben som han avlägsnar under Adams ofrivilliga sömn. Dessa urgestalter tolkas av Sven Boräng och den underbart mångsidiga aktören Ellen Jelinek, som också briljerar i trapetsen.

Gunilla Thorgrens undersökning visar att Bibeln innehåller rejäla stycken explicit kvinnohat liksom ett påtagligt förakt för det förment svaga könet. Kvinnan ska tiga i församlingen. Brutala våldtäkter och plågsamma övergrepp gestaltas, företrädesvis i grupp. Bibeln är den första skriften där underhållningsvåldet spelar en avgörande roll.

Gunilla Thorgren gör också en exposé över kyrkohistorien och noterar inkvisitionens iskallt iscensatta avrättningar med tortyr samt häxprocesserna som avsåg att visa på kvinnans medfödda ondska och samröre med Djävulen. Här apostroferas en rad kvinnliga förkunnare, författare och initiativtagare till ordnar som vår egen heliga Birgitta och den mångkunniga Hildegard av Bingen, för att nämna några mer framträdande gestalter under medeltiden, som kanske hellre borde benämnas “trons epok”. Klostret är en institution med dubbla förtecken, som intellektuellt centrum och fristad för kvinnor som inte vill underkasta sig äktenskapet. Guds olydiga revben visar på att den patriarkala hederskulturen inte bara kan härröras till islam utan i högsta grad även genomsyrar Bibeln.

Föreställningen har alltså medeltiden som huvudsakligt fokus och slutar med en hyllning till Christine de Pizan, den första uttalade feministen, den första kvinnliga författare som livnär sig på sitt skrivande. Mest uppmärksammad är boken om Kvinnostaden Le Livre de la cité des dames 1405 samt den efterkommande Le Livre des trois vertus.

Gunilla Thorngren, gestaltad av Cecilia Lindqvist, pageklippt och välklädd, lotsar med auktoritet publiken genom föreställningen, som ibland blir tungrodd föreläsning, fjärran från det luftiga feeriet. Framför allt handlar det om medeltidens trosstrider och Gunilla Thorngren går gärna i clinch med såväl reaktionära kyrkofäder och andra mäktiga koryféer som olika mer eller mindre förstockade påvar, här gestaltade av Michael Jonsson.

Här och var finns komiska poänger. Fouzia Rakez är klädd i traditionell nunnedräkt och visar vad man kan göra för trick med bordtennisbollar. Föreställningen har också vissa blinkningar till 2019. Vid första kyrkomötet i Nicaea 325 möts kyrkofäderna för att bestämma om Jesus var en en unik skapad varelse eller alltigenom gudomlig, samma väsen som Gud. Här uppträder en forntida grötmyndig potentat med drag av Horace Engdahl och hävdar att kvinnor inte passar i denna exklusiva elit.

Dramatens möte med Cirkus Cirkör är inte alltigenom lyckosamt. Cirkusartisterna har svårigheter med dialogen. Men vissa av Dramatenskådespelarna visar på oväntade talanger, inte minst gäller det Elin Klinga. Även Michael Jonsson är skicklig i trapetsen, Hamadi Khemiri likaså när han gör andlöst spännande gestaltning av Jesus, den ende man som Gunilla Thorgren här gestaltar med viss respekt. Scenografin är luftig och avpassad för akrobatik men samklingar med den gamla barockscenen. Även kostymerna är synkroniserade. Hela rymden i teaterrummet utnyttjas. Vad man lyckas med är en samklang mellan scen och salong, där det vackra teaterrummet kommer till sin rätt.

Tilde Björfors har iscensatt en svindlande vacker föreställning, där hela Dramatens stora scen tas i anspråk inte minst på höjden, här tänker man stort. Cirkus Cirkör lyckas tillsammans med flera av Dramatens skådespelare åstadkomma tre timmars bländande teaterfeeri med många häpnadsväckande effekter, föreställningen är sann fröjd för ögat. Det är bara att hoppas på att samarbetet mellan Dramaten och Cirkus Cirkör endast har inletts och att mer är att vänta.

The post Scenkonst som är en sann fröjd för ögat first appeared on Opulens.

STYRKEDÅD. Jag nog aldrig sett en så innerlig föreställning där man hyllar kvinnors förmåga till de mest osannolika styrkedåd, skriver Lena Torquato Lidén om Cirkurs Cirkörs föreställning Epifónima.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Epifónima av Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg

Lutar mig så långt bak jag kan och hämtar andan. Den stora strukturen som tronar på Stora Teaterns scen bara några meter framför mig är lite skräckinjagande, en sfärisk ställning med fyra ben och en sorts krona. Alltsedan jag såg Cirkör elva gånger på en Roskildefestival för 20 år sedan har det varit en skräck- och äckelblandad förtjusning att komma in på en ny premiär. Och den där välbekanta känslan att jag borde blivit en sådan akrobat. Ensemblen består av sju kvinnliga cirkusartister med ursprung från Grekland, Kanada, Palestina, Polen, Sverige och Schweiz.

De sju som kommer in på scen är så olika som några människor någonsin kan vara. De dansar och skrider ihop och lyfter varandra med sina korta starka kroppar, lång och slank, kurvig med starka armar eller en petit med stort yvigt hår. De tar hand om varandra och visar ömhet. Det är skönt att se deras styrka och råhet. De kommer inte att vika en tum.

Det ger mig mod och jag hoppas att även de män som finns i publiken känner likadant, men det kan man inte veta, de som sitter omkring mig drar efter andan när nummer efter duetter i akrobatik följer varandra. En stor metallring som föreställningens clownfigur står i och rullar på sig själv i som om hela hennes kropp har förvandlats till en leksak som kan snurra uppochner utan att hon tappar fattningen. Hon avbryter det hela med att få en bit av ringen i handen och med stor komisk träffsäkerhet klumpigt försöka laga den med en borrmaskin i högsta hugg. Det är en påminnelse om bilden av kvinnors färdigheter och vad man förväntas klara av. På ett sätt irriterande i kontrast till den oerhörda styrka som genomsyrar föreställningen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är många exceptionella nummer men det som lämnar mig helt enkelt förbluffad är när två av kvinnorna hänger från ställningen och förflyttar eller kanske bollar en tredjes hela kroppstyngd i luften mellan sig. Firar också upp eller ner henne som när man leker med ett barn.

Den raka långa kvinnans hår flätas medan fläterskan sjunger på arabiska som en vaggvisa. Flätorna viras ihop i en stor kraftig metallring och fästs med en bit tyg. Vad som sen händer är märkligt och verkar upphäva alla universums regler. Hon fäster den i ett rep och börjar snurra sig själv enbart förankrad i håret. Först långsamt men sedan snabbare. Den scenen och det faktum att de genom hela föreställningen sjunger tillsammans, med jättevackra röster som speglar titelns, Epifónima, betydelse “utrop”, lämnar mig med känslan att jag nog aldrig sett en så innerlig föreställning där man hyllar kvinnors förmåga till de mest osannolika styrkedåd.

The post Innerligt och starkt med Cirkör first appeared on Opulens.