LYRIK. Gunnar Lundin introducerade för några år sedan Opulens läsare till Hans Boijs poesi. Hans Boij har även medverkat i vårt magasin. Här följer Lundins minnesord över Boij som gick bort förra året.

Hans Boij (1939–2023) var en finlandssvensk författare, bosatt i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Vasa i Finland; kom till Sverige som krigsbarn; bodde några år i Kanada för att sedan slå sig ner i Sverige.

I den finska svenskbygden fanns ett gemensamt bildningsarv (även om det saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas) som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade traditionen och folkbildningen mark.

I Stockholm under senare delen av 1900-talet kände han sig ofta, med hjältarna i Fänrik Stål som förebilder, som en främling. Försöka vara ädel, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nyliberalerna sade det annorlunda.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modernare. Den direkta anledningen var uppmärksammandet av 50-årsminnet av Parlands bortgång blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden. Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet som stod i motsättning till Gunnar Björlings profetiska och Elmer Diktonius röda etik. 

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i egen erfarenhet. Hans Boij behövde ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit en egen ton. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare. Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Henry Parlands bejakande mening.

Amerikaåren följda av exilen som vaktmästare på ett företag i Sverige skärpte blicken för ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP. Björling och Parland kunde odla pärlorna i den amerikainfluerade kapitalismen: personlig frihet, demokrati, jämställdhet. Hos Boij hade klimatet hårdnat.

En besläktad själ blev E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av moderniteten kände Boij igen sig i, men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att sedan bekänna hur han har smutsat ner sig. Men han kunde förstå Ciorans fråga, vad det tjänar till att umgås med Platon då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld.

Boij är kaféernas poet. Han ansåg sig uppriktigt – inte som pose  –  misslyckad, och fann sin värdighet i det. Han fullföljde Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen.

Utifrån sin bildning ser han hur en ung och medelålders generation går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån, som en främmande fågel, samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter, i exil, blir han ett vittne till det djupast som förenar oss, medan politik och religion leder till hat och krig.

Boij debuterade som en de unga i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. Så följde diktboken Sviternas tal (Bonniers), och på samma förlag Fågelns skugga på trappan. Därpå följde, med något undantag, utgivningar på Författares Bokmaskin och under tjugohundratalet en rad omfångsrika volymer.

The post Hans Boij ‒ exilens poet first appeared on Opulens.

FÖR SENT. Det är alltid för sent att ta livet av sig, skriver Robert Myhreld i veckans marginalanteckning som fokuserar på musik och tungsinne.

I Arbete och struktur kan man läsa om Wolfgang Herrndorfs liv från det att han mottog beskedet om att han hade en glioblastom, alltså en typ av hjärntumör, till att han sköt sig själv i huvudet. Det är en gripande läsning, understundom även rolig till följd av Herrndorfs mörka lynne. Att besöka sjukmottagningen iförd en pingvindräkt är ju…ja, ni ser ju själva.

Annars vänder vi oss ofta till musiken när vi vill känna något eller förstärka emotioner. Kanske är vi kära och jävliga, eller varför inte hjärtkrossade. Kanske försöker vi hitta rytmer att dansa till. Det finns en uppsjö av musik som passar alldeles utmärkt till melankoliska sinnesstämningar eller mörka tankar. Varför inte mästerverket Symfoni av sorgesamma sånger av Henryk Górecki eller något finstämt av Arvo Pärt, exempelvis Da pacem Domine.

En personlig favorit som alltid försätter mig i en vemodig stämning, eller för all del är alldeles utmärkt som sällskap tillsammans med tungsinta tankar, är Asleep  av The Smiths:

Sing me to sleep
Sing me to sleep
And then leave me alone
Don’t try to wake me in the morning
‘Cause I will be gone
Don’t feel bad for me
I want you to know
Deep in the cell of my heart
I will feel so glad to go

[…]
There is another world
There is a better world
Well, there must be
Well, there must be
Well, there must be
Well, there must be
Well …

En annan är låten Quitter Happier av Killers Walk Among Us. Sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg tog när albumet var klart livet av sig. När jag lyssnar hugger det till i mig då den väcker minnen och till viss del även hemska känslor till liv. It takes more for me, you know…

Nå, jag vill inte avsluta i dysterhetens tecken. Här kommer istället en uppmaning: Du som har ett stråk av självförgörelse i dig och mot bättre vetande ändå läst ända hit – häng kvar vid livet en stund till. Om inte annat, så lev ett tag till för att se om det kan bli värre. Det vill man ju för allt i världen inte missa! Och, som Cioran konstaterade: Det är alltid för sent att ta livet av sig.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Musik och melankoli first appeared on Opulens.

ATT LÄSA. Läsning är en ömklig frihet när den förklätt sig till eskapism. Ömklig men inte sällan välbehövlig. Läsning som frigörelsehandling är ögonblicket då man låter sig ledas utan att man vet vad som väntar på nästa sida. Vilka vyer träder då inte fram för oss, vilka andra (läs)vägar öppnas inte? skriver Robert Myhreld.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Själavård under läslampan.
– Hur mår du?
– Jo tack, revolvern är laddad. Själv?

Jag har en fallenhet för krälande nere i gropen. Depressionen är min paradgren, ångesten min arvedel. Hjärtats tillstånd inte sällan likgiltigt som ett varulvshugg – men inte alltid. Livsleda är trots allt ett högst levande och inkännande tillstånd. Förståndet är den sjukes, alltså världsfrånvänt men vid ögonblicket det enda giltiga. De vid mörker vana ögonen skyr ljuset; det glättiga framstår som en personlig kränkning. En annan sorts ljus finns ändå (Emilia Fogelklou), det vet jag, men det hjälper inte, jag vill vara som ”som liljerna på marken…skita i allt, för allt ä skit…” (Nikanor Teratologen).

The post Helgessän: Själavård under läslampan first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För den som är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas”, skriver Melker Garay.

Att ge sig hän åt tänkandet är att ge sig hän åt ett äventyr. Ett brutalt äventyr. Först ett nödvändigt förtydligande om vad som här avses med tänkandet. Det är inte frågan om att tänka det som är bekant, det som man är förtrogen med. Det är inte heller att se tänkandet som en repetitiv verksamhet, där upprepningen skänker en förutsägbarhetens bekvämliga men inte sällan inbillade trygghet. Inte heller är det frågan om ett tänkande som aktar sig för att väcka förbittring, det vill säga som är rädd för friktion och konflikt.

Det som är föremål för denna text är det villkorslösa tänkandet. Ett tänkande som är förknippat med det vi kallar kurage. Ett tänkande som inte viker undan för det som hindrar dess framfart. Tvärtom. Det tar tag i det. Konfronterar och underminerar det. För inget ska hindra tänkandet att ta ett ytterligare steg; ett steg som är en följd av allt det som tidigare tänkts. Den som har kraft och tyngd i sitt tänkande har oftast moraliskt mod att ta det steget, då denne vet att ett sådant tänkande öppnar upp för det som är okänt, för det som kan vidga perspektivet. Och som får denne att inse att tänkandet till sin natur är expansivt.

Tänkandet avstannar inte. Det kan inte tuktas. Det kan inte luras in i en kanon där det till slut stelnar. Vansinne är det att tro att det kan bindas fast vid doktriner och läror. Omöjligt är det att låsa in det i en bibel, koran eller annan helig skrift. Tänkandet är till sin natur överskridande. Fullt av rörelseenergi. Kreativt. Och våldsamt.

Inget är främmande för den vars kall är att tänka; i dennes outtröttliga tänkande finns allt från strängaste disciplin till vildaste anarki. Huvudsaken är att riktningen är framåt. Den som valt att tänka stannar aldrig upp när tanken får verka fritt; den fastlåsta dogmen är den diametrala motsatsen till allt kraftfullt tänkande. Ty för den som tänker blir devisen som går att finna på universitetshuset i Uppsala något främmande:

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Det handlar om att tro på tänkandet. Att inse dess kraft. Dess möjligheter. I Blaise Pascals bok Tankar kan vi läsa:

Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom.

Att tänka är att ständigt vara på sin vakt. Att uppmärksamma det som vill stipulera tänkandets premisser. Därav en del av brutaliteten, då allt övergår till att bli en strid om vem som ska sätta villkoren för tänkandet. Man står inför en regelrätt kamp. För den som därtill är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas. En kamp mot förstockade kategoriska föreställningar och så vidare. Mycket finns där som hindrar den som vill och har förmågan att tänka hederligt.

Att bjuda på motstånd mot det som hejdar en att reflektera är en sida av kampen. Tänkaren blir här en rebell. En som ideligen står i opposition. En som inte finner sig i avvisandet. En som är angelägen om att påtala dissonansen i varje tankeakt. En som skoningslöst synar det förment självklara. En som drivs av att upptäcka det som saknas. En som utsätter sig för risken att bli utstött och isolerad. En som oförväget undersöker det som denne måste undersöka. En som djärvt riktar blicken mot det som står på tur att granskas; det som andra lät bli att granska.

Jag tänker här osökt på den franske filosofen Gilles Deleuzes ord om att det som kommer först i tänkandet är ”inbrottet” och ”våldet”. Som bekant är allt det man tänker inte alltid angenämt. Speciellt inte när man driver sina tankar till sin yttersta spets; ett få förunnat omstörtande privilegium. Och det är just detta icke angenäma som tänkaren griper sig an. Brutalt därjämte. Nämnas kan att ordet brutalt kommer från latinets brutus vilket bland annat betyder ”oförnuftig”; och det är väl det man är när man går emot det etablerade och tillrättalagda.

Sant är att det finns ett inslag av tvång i allt tänkande. Och är det något ord man förknippar tvång med så är det ordet brutalitet. Det är ett tvång som är framsprunget ur ett reflektionens kompromisslösa och normativa bör, det vill säga att fullfölja tankegången ända ut i periferin. Ett närmast nietzscheanskt tvång som driver tänkandet obönhörligt framåt. Ett tvång som gör att det ständigt sker en förskjutning, en utvidgning, en rubbning i allt det som redan har blivit tänkt. Och detta inte bara i fråga om tankar, utan även i fråga om handlingar. Här kan man inte låta bli att minnas Karl Marx ord:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller är att förändra den.

För den som tänker handlar det inte bara om att vara ärlig i sitt uppsåt, utan även om att löpa linan ut. Att bejaka den oerhörda och omtumlande friheten i tänkandet; att låta sig tas i besittning av sina egna tankar. Att begripa att allt inte är som det ger sig ut för att vara. Att ha den intellektuella färdigheten att kunna demaskera det maskerade. Att veta vad som står på spel. Att inse att allt kan stå inför en vändpunkt. Att krossa förljugen ordprakt till förmån för det franka, det uppriktiga. Att vägra att ”sanning är med lögn saltad, eljest står den sig inte”, för att låna Lars Gyllenstens formulering. Att låta tänkandet följa den riktning som är resultatet av att man har vänt och vridit på allt. Och att entydigt följa riktningen oavsett vad som kommer att blottläggas och avslöjas. Att avtäcka är en oundviklig konsekvens i allt intellektuellt redigt tänkande. Att inte falla offer för feghet.

I E.M. Ciorans verk Sammanfattning av sönderfallet kan vi läsa att de ”lösningar som vår nedärvda feghet föreslår är den värsta sortens fanflykt från vår förpliktelse till intellektuell anständighet.”. Den som är uppriktig i sitt tänkande flyr inte av feghet. Den flyr inte över huvud taget. Däremot gör den det som sviker sitt tänkande. Den som förverkat sin rätt att bli tagen på allvar. Den som inte begriper sig på tänkandets brutalitet.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Tänkandets brutalitet first appeared on Opulens.