PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Christopher Paulstam.

Christopher Paulstam är en frilansande essäist och journalist. Paulstam har tidigare varit publicerad hos oss med novellen Den enslige patienten och nu är vi glada över att än en gång låta våra läsare ta del av hans skrivande.

Begreppet ”Hamartia”, som är novellens titel, kommer från Aristoteles beskrivning av huvudpersonens stora misstag. Misstaget som leder till den fruktansvärda peripetin i den grekiska tragedin.

CAROLINA THELIN

HAMARTIA

Fadern vankar uppbragt på parketten – flätar han fingrarna i varandra eller kramas hans knutna nävar? –, modern skräller med disken, dränker fat och matbestick hårt i vattnet och gnider disksvampen med löjlig våldsamhet så att ryggen och nacken och rumpan vippar som en styv stängel i oktoberblåsten. På köksbordet står ett ensamt porslinsfat och ett halvt glas ljummen mjölk och på fatet korslagda matbestick. Middagsoset ligger fortfarande som en varm, våt kappa över klinkergolvet, på spisen har köttfärssåsen börjat kallna och pastan sugits samman i en häftig klump. Förutom diskvattnets skvalpande och klangen av löddriga knivar och gafflar och fat i slasken och moderns ynkliga snuva är det alldeles tyst i lägenheten. Utanför fönstret sliter blåsten ilsket i popplarna vars kronor dansar och skymmer sikten till kringliggande bostadshus – många insändare har författats i lokaltidningen för popplarnas avhuggning, för utsiktens skull, men var gång förlorar miljöhjältarna fattningen och häftiga pamfletter får ideligen kommunen att tappa modet –.

Ibland stannar fadern upp i sina rörelser och spänner öronen, lystet som en ensam hund, ty han hör fotsteg i trapphuset och fotsteg stimulerar hans inbillning. När ytterdörren förblir tyst sjunker han tillbaka in i sin oros djupnad och fortsätter vanka på parketten. För den som ser noga in i faderns fåriga ansikte kommer en halvt medveten skräck avslöja sig i de pussiga kinderna och våta ögonen och ofta svettblanka pannan. Redan lukten av oduschad kropp gör förvisso sitt till men även oduschade kroppar kan ännu ha sitt mod och sin auktoritet intakt, se bara på historien. Det går ingen rät linje mellan den duschade kroppen och själens integritet. Faderns oduschade kropp är en utkomst av år av hård och meningslös tro på sina otillräckliga färdigheter att tjäna familjens bröd och göra karriär; år av misslyckade försök på industrigolv, PR-kontor och skriptorium har rivit stora köttsår i hans auktoritet som man och far och fast haveriet ännu inte har tagit form i hans sönderslagna självtillräcklighet har det krökt hans rygg och jäst hans buk. Hans nariga nagelband och kletiga handsvett är nog så tydliga tecken på stressen han inte känner av men som ligger i kroppen och skakar honom som man skakar ett spädbarn till syrebrist.

Modern drar ett grällt, fuktigt andetag som fyller hennes hela överkropp med luft, men inte ens det djupaste och mest välgörande andetag kan fylla ut hennes insjunkna ögon och kinder som gör hakan ilsket spetsig som en ful spira och halsen kycklinglikt tunn och hög och full av blå ådror som kanaler i den vita huden. En gång i tiden var hon överviktig ty fadern har en sexuell dragning till överviktiga och på den tiden hade hon varit skrikig och auktoritär på ett mycket affektivt vis; det är sannolikt att han älskade henne precis som hon var, måhända som ett mycket omedvetet komplement till sin egen obestämda karaktärslöshet.

Allting förändrades när de fick sitt första och enda barn. Moderns skrikighet och faderns karaktärslöshet alstrade stora konflikter, affektiva, tanklösa, puerila konflikter som ingöt i barnet en latent vrede som med åren kom att göra sig påmind i eskalerande problematik. Fadern och modern slog givetvis ifrån sig på krismöten. När barnet redan i tidig ålder börjat misshandla andra barn när de föll honom in, om han inte fick sin vilja igenom eller bara genom en affektiv nyck ansåg att någon klivit över hans integritets gräns, hävdade de med löjlig bestämdhet att det måste bero på någon hemlig sjukdom och inte en utkomst av brist i uppfostran. Läkare konsulterades, utredningar aktualiserades, mediciner initierades men intet var dem behjälpligt ty barnet fortsatte sina våldsamma räder och skrämde barn till skolbyte och rektorssamtal med oroliga föräldrar som hävdade att deras barn tappat modet att gå till skolan. Snart duggade orosanmälningarna tätt och fast man införde kontaktfamilj och kraftig medicinering upphörde ingenting och så förflöt åren med så spända nerver. Fadern gjorde tappra försök att prygla pojken men mest kastade han eld på eld och modern blev allt tystare och lät snart pojken få sin obändiga vilja igenom och kröp på golvet och plockade spillror efter hans utbrott. Fadern försökte befria sig från plågorna genom att arbeta jämt och det vet vi redan hur det gick så när fadern efter alla misslyckanden återvände till familjen med svansen mellan benen hade den sista droppen av respekt för fadern som pojken kunnat uppmana försvunnit.

Åren gick och fadern förlorade sitt ganska ynkliga grepp om pojken och medan fadern och modern sjönk ihop stärktes pojkens vitalitet och i mellersta och senare tonåren fanns ingenting föräldrarna kunde göra: pojken hade institutionaliserat och integrerat sin vrede och den första gången han knuffade fadern så våldsamt i bröstet att han vacklade omkull och rann nerför farstuväggen, slutgiltigt besegrad, stannade fadern på golvet och såg ömkligt upp på sin son och sonen förstod och äcklades plötsligt av sin far, ett äckel som pyrt i många år förlöstes och det var ett äkta äckel därför att det åskade i honom och hans ögons glas skallrade av dånet och fadern måste ha uppfattat blixtarna i pojkens ögon därför att han sänkte blicken och försökte dölja skammens tårar som trängde fram och gled i sakta mak över de fårade kinderna. Fadern reste sig inte på mycket länge från sin plats på golvet och när han gjorde det hade pojken lämnat lägenheten för länge sen och modern bara stirrade misstroget på sina stora misstag i livet och från det ögonblicket försjönk de i sina egna urlakade kroppar.

Å, hur lågt går det inte att sjunka för den som allierat sig med feghetens brutalitet? Faderns rygg kröktes hårt och moderns ansikte sögs in mot kraniets mitt, som styva fingrar pressade livet hennes mörka ögonhålor och kinder djupare. Modern och fadern förlorade varandra ur sikte och långsamt och i varsin ände av helvetet vittrade de långsamt sönder av alla samtal från skolan och möten med Socialtjänsten och inställda undersökningar hos barn- och ungdomspsykiatrin. När polisen första gången hälsade på gjorde de givetvis sin plikt och förmanade de trötta föräldrarna att göra sig större möda i fostran av sin ende son, men fast uniformerna gav orden hullingar lät modern och fadern dem sitta i mjukdelarna utan att vidröra dem, ty att vidröra dem skulle åsamkat obeskrivlig smärta därför att obeskrivlig är den misslyckande förälderns stigma. Klasskamraten som fått läppen krossad av misshandeln och suttit i lärarrummet och kräkts i en papperskorg stannade hemma från skolan och den gången gjorde polisen ingen anmälan men innan de lämnade lägenheten förtydligade de att nästa tillfälle skulle de inte vara lika överseende.

Allt detta passerar som i revy faderns medvetande där han vankar på parketten i väntan på pojkens hemkomst. Ja, pojken har gjort sig skyldig till en ny misshandel på skolan och som poliserna förkunnat var deras överseende förrunnet. De gav modern och fadern en sista chans att korrigera pojken, annars skulle de omhänderta honom och låta placera honom på lämpligt HVB-hem mycket långt från föräldrarna. Denna sista chans osar som ruttet kött i lägenheten, stänger dem inne i en kväljande skräck och ett förlamande mindervärdeskomplex. Måhända är det detta förruttnade, kväljande os modern söker skrubba bort så häftigt från porslinet och besticken med svampen så hårt naglad mellan fingrarna att de vitnar. Måhända är det detta kvalmiga os av skräck och löje som förlöses i faderns oduschade kropp i bländande krevader som hela tiden hotar att fälla honom till medvetslöshet.

Å, hur gärna vill de inte fly in i glömskan när dörrens vred exploderar och ekot samlar sig i trapphuset för att våldsamt kasta sig in i lägenhetens molande tystnad. Pojken stänger dörren hårt bakom sig och låter väskan och jackan falla i en hög på farstugolvet, sparkar skorna av sig och då ropar modern som en sångfågel från köket och fadern, den arme fadern, vankar inte längre. Modern makar sig förskrämt åt sidan när pojken pressar ett glas mellan henne och hennes trygga diskvatten. Han fyller glaset och tömmer det med vatten strilande i skimrande floder från giporna och över hakan, flämtar tillfredsställt, torkar sig med tröjärmen om hakan och släpper glaset i diskvattnet och med ens är han försvunnen bakom sin spruckna rumsdörr. Modern framträder försynt i dörrposten mellan köket och farstun och från sin kapsel av is möter fadern hennes blick: de stora insjunkna ögonen försöker vädja till honom som hon för länge sedan slutat vädja till, som har hon för alltid förlorat förmågan att vädja, för båda vet väl att den som måste knacka är fadern. Modern vänder först ansiktet bort och sedan hela kroppen och plötsligt är hon som förrunnen från dörrposten och inte ens något hopp förmår hon lämna efter sig. Kapseln sluter sig obarmhärtigt kall om faderns kropp och kylan tränger in i hans porer och nerver och artärer. Han måste tvinga sina ben att föra honom fram till den rödglödgande dörren, hela tiden balanserande för att inte stupa framlänges och krossa näsan i golvet. Han kastar en förstulen blick på moderns rygg och nacke som vippar bakom det skvalpande diskvattnet. Givetvis tilltar hennes torra snuva vartefter han närmar sig dörren.

Knack, knack, knack.

Plötsligt lägger sig tystnadens fruktansvärda hölje över lägenheten. Fadern kan höra sitt blod trumma i tinningarna och hamra bakom bröstbenet. Hans hand hänger knuten framför ansiktet som om handen själv förvånats över sitt tilltag.

A-ah?

Pojkens målbrottsdunkla, otåliga timbre kastar sig mot dörren, hamrar sina järnskodda nävar på den tills bara splitter och spån återstår och fadern tryckt ryggen så hårt mot väggen att tapeten börjat sluta sig om hans kropp med flisorna sprutande som spiror mot hans mjuka ögonlock och pannben.

Kommer du ut ett slag så vi får prata?

Tystnad.

Det hörs inga steg när pojken närmar sig dörren så fadern rycker ofrivilligt till dörren kastas upp och pojken uppenbarar sig i dörrposten. Han är ett halvt huvud längre än sin far och de står mycket nära varandra och sonen stirrar med halvt slutna ögon ner i faderns uppställda ögon och tystnaden klyvs bara av moderns torra snuva från köket.

Vad?

Vi behöver prata med dig, säger fadern.

Om vad?

Kom ut i köket ett slag.

Nej. Vad vill du prata om?

Fadern samlar sig. Det kostar honom stor ansträngning att hålla blicken uppställd, pojkens halvslutna ögon lägger enorma tyngder i faderns ansikte och nacken hotar att brista av påfrestningen.

Vad hände i skolan idag?

Är det det du vill prata om?

Ja.

Smack! Dörren stängs med en smäll och pojken är borta. Fadern sjunker ihop därför att han måste vila sig efter ansträngningen. Bakom honom dyker modern upp i dörrposten igen, sorgen rinner genom hennes ansikte, kinderna och mungiporna sjunker ner mot hakan. Hon tuggar försiktigt på underläppen och knyter armarna framför magen. Fadern känner hennes närvaro men vänder sig inte om. Han orkar inte längre se sitt nederlag i hennes ansiktes spegel.

Knack, knack, knack.

Elton, vi måste prata om det här.

Dra åt helvete!

Snälla Elton, kom ut så vi får prata.

Det är moderns vädjande röst som får fadern att vända sig om och plötsligt står han öga mot öga med sitt nederlag. Tyngden i ansiktet blir outhärdlig och han måste sjunka ihop för att nacken och ryggen inte ska brista. Så står de i farstun och deras blickar är obevekligt fästade i varandra, ordlöst, lika vädjande och smärtsamt medvetna om skräcken de delar för det egna barnet.

Dörren kastas inte upp. Den öppnar varsamt. Pojken tar ett steg ut i farstun med armarna tungt hängande i sidorna. De stora händerna är halvt knutna. Visst är ögonen lika halvt slutna som förut, men ändå förefaller de öppnare än förut. Han ser på sin mor och plötsligt vet både modern och fadern att det var moderns vädjande som öppnade dörren och inte faderns mod.

Vad?

Modern tar ett steg framåt. Hon lägger en hand om pojkens grova underarm och lyfter sina insjunkna ögon. Deras blickar är alldeles stilla. Fadern tar ett steg tillbaka, inser plötsligt att moderns uppställda ögon inte betungats av samma påfrestning; hon ger uttryck för ett naturligt tillstånd och pojken känner det, känner sig inte hotad. Moderns vädjande slår an någonting i pojkens kropp och därför låter han henne röra vid honom. Fadern förstår att vad som sker är en ordlös avvägning mellan hennes vädjan och hans revolt och just nu mjuknar revolten inför moderns vädjan och fadern bevittnar scenen som en fallande klinga mot hans skjortbröst.

Vi vill bara att du ska må bra, säger modern.

Jag är okej, mamma.

Revolten har mjuknat och fadern bekänner sig besegrad. Han återvänder till vardagsrummet och sitt ljudlösa vankande på parketten.

Hur gick det för den andra pojken?

Pojken svarar inte. Men moderns uppställda blick ser det rycka omärkligt i pojkens läppar. Tystnaden som fyller tomrummet mellan dem är ännu mjuk.

Han kallade mig saker, säger han till slut och rösten är utmanande: revolten är på väg att hårdna.

Modern retirerar, sänker blicken och laddar ögonen med ny vädjan och när hon ställer upp blicken igen måste tystnaden mjukna.

Jag måste berätta någonting för dig, älskling, och det kommer inte att bli lätt.

Pojken sitter först fast i hennes vädjande ögon. Han skruvar på sig, blicken bakom de halvt slutna locken vacklar plötsligt; han försöker härda tystnaden med sina ögon men vädjan i moderns ögon och det mjuka i hennes ord är brännande heta, så brännande att ingenting längre kan hårdna. Revolten smälter och när pojkens halvt slutna ögon återvänder till sin mors blick är de mjuka och nästan förtröstansfulla.

Vad?

Pojkens röst darrar och modern sväljer hårt, samlar all mjukhet och all vädjan och all ängslan och all kärlek i ett lapptäcksknyte och lyfter knytet till pojkens ögon och då vacklar de plötsligt mellan moderns mun och ögon.

Älskling, det här kan inte fortsätta. Om du fortsätter slåss kommer de att ta dig ifrån oss.

Som om hon förvånats över orden som trängt ut ur hennes läppar slutar modern att andas och de vädjande ögonen vädjar inte längre utan stirrar förskrämt in i pojkens ansikte därför att en skugga sköljer över det från pannan, över näsroten och ögonen och läpparna och hakan. Blicken, som alldeles nyss var mjukt fästade i moderns vädjan djupnar, faller inåt i globerna, faller hårt mot ett djuriskt mörker och ur detta mörker slungas vassa spiror som spjutskott och splittrar tystnaden som glas.

Va?

Fadern dyker plötsligt upp bakom pojken, lägger en darrande hand på hans axel.

Polisen har varit här, säger han, konstaterar det ganska hänsynslöst eftersom allt mjukt mellan modern och pojken redan hårdnat och splittrats.

Polisen?

Fadern häpnar först över att pojken låtit handen vila kvar på sin axel, men mest över det ömkliga som plötsligt tagit pojkens röst i besittning. Han ser sin chans att nå pojken och tränger sig förbi och ställer sig bredvid den insjunkna moderns kropp.

Vi har fått en sista chans, gubben. De förbarmar sig över oss en sista gång. Elton, lyssna på din mamma, snälla du, vi vill för allt i världen inte förlora dig!

Fadern har ställt upp blicken och all sorg och förlägenhet måste skaka pojken för pojkens blick vacklar, söker någonting i faderns blick men vacklar ytterligare och faller till golvet. En lång stund står de precis så: modern hopsjunken, fadern sorgset stirrande på pojken och pojken förvirrat gloende i golvet. Detta är omvälvningens ögonblick, då beslutet skall fattas om katastrofen ska ha sin gilla gång eller om mjukheten i tystnaden vinner övertag och den lilla olyckliga familjen gör sig förtjänt av en barmhärtighet – plötsligt hänger så mycket på pojkens axlar och på alla motstridiga känslor som gång på gång mynnar ut i aggressionskrevader och blod. Plötsligt skall han med oklara medel bygga tjocka palissader om sin vrede, låta vuxenvärldens fulla komplexitet tränga sig inpå honom och beklä honom sin fruktansvärda mångtydighet; fullkomligt dränka honom i lismande spel och halvsanningar och skeva regler och labila mönster och lämna honom utan tillförlitliga medel att försvara sig med. De vill att mänskor otyglat skall trampa och spotta på honom och trots alla år av motstridigt vittnesbörd kommer vuxenvärlden ändå att försöka inympa i honom den korkade kristna maximen att vända andra kinden till.

Förvirringen pyr i pojken, brottas med ilskan som hela tiden försöker lyfta topplocket. Riktigt förstår han inte vilka konsekvenser som lurar ovan topplocket men han läser i föräldrarnas ögon en tragedi de är inte är mäktiga. Otydliga konturer av konstaplar med dragna vapen skingrar alla klara tankar, lämnar hans virriga känsloregister ensamt i kroppen i slaget mot den annalkande ilskan. Han känner sig plötsligt mycket övergiven – impulsen att gråta hejdas av en lummig stolthet –, föräldrarnas omsorg får tentakler, slemmiga, blålila ormar med transparenta sugkoppar som vill slingra sig kring honom, krama honom hårt och dra honom ner i djupet av alla oceaner, fylla hans lungor och magsäck med oljigt vatten tills han dör drunkningsdöden och förtära hans svullna kropp i djupet av en underhavsgrotta.

Tystnaden som nyligen var mjuk får välvda klor och slitsar upp alla trådar och band mellan pojken och föräldrarna. Det är fadern som märker det: sorgen och förlägenheten i hans uppställda ögon rinner bort och ur tomheten tränger jäktad rädsla. Fadern öppnar munnen mycket långsamt, kanske för att säga något förmildrande, men allting är försent. Pojken håller på att drunkna och det finns ingenting fadern kan göra för att förmildra det.

Ni vill ha mig härifrån, inte sant?

Det är modern som tittar upp och ögongloberna vacklar i sina hålor – fadern har redan sänkt sina.

Älskling…

Vad vill ni av mig!?

Moderns bleka underläpp darrar, söker efter ord: en räddning. Pojkens andetag blir häftigare, bröstet skälver, de tidigare halvt slutna ögonlocken viker sig uppåt och blottar hela ögonen, blixtrande svarta, räddningslöst förgiftade av åskan i blodet.

Elton –

Fadern förstår inte vilket misstag han gör när han lyfter armen. Han vill bara lägga en tröstande hand på pojken men pojkens ögon skjuter blixtar och fadern ser det hända mycket långsamt, oförmögen att förhindra det: pojkens överkropp lutar katapultlikt bakåt, armbågarna spänns som idegransbågar och en spöklik skugga sköljer över hans ansikte. Katapulten stillnar ett ögonblick, samlar spännviddens kraft till armarna och i stormens öga är allting ett förrädiskt stiltje som släpper en störtvåg av ångest i faderns bröst och förlamar honom. Värnlöst kan han bara se på när katapulten släpper kraften lös och bågen skjuter pojkens armar ut från kroppen i en stor stöt som får luften dem emellan att komprimeras och explodera av trycket. Allting sker mycket långsamt, allting hinner fadern förnimma innan pojkens grova händer stöter djupt in i hans bröst, tvingar luften ur hans strupe, samlar stötkraften i gropar på var sida om bröstbenet och kraften fattar sitt mördande grepp om faderns torso och slungar kroppen så hårt att fötterna för ett ögonblick lättar från golvet. Å, hur tyst viskar inte de små ögonblicken innan alla ljus slocknar? Faderns kropp slungas bort i en häftig båge och modern hinner knappt vrida på huvudet och kväva skriket med sin magra hand innan bågen har slungat faderns bakhuvud mot fönsterbrädets marmor och krossat kraniet och faderns medvetslösa kropp sjunkit ihop mot elementet med blodet bildande en ny horisont över nacken och axlarna och skjortryggen och elementet och golvet.

I stormens öga är det stiltje. Denna förrädiska stiltje är bara vacker för den som blundar tillräckligt hårt för omgivningens våldsamma kastvindar. Bara då kan man undvika se skräcken i de offer som slitits från marken av kastvindarna och man måste hålla händerna hårt pressade mot öronen för att inte höra deras klagan. Modern kastar jag handlöst ner på golvet och kryper till faderns kropp, tar hans händer i sina, smeker dem, trycker dem lidelsefullt mot sina läppar. Faderns lealösa arm skälver i moderns grepp; det är hon som skälver av gråt; först är gråten alldeles tyst, sedan klyvs tystnaden av ett gnyende mummel och detta mummel får kropp i tystnadens kvava lummighet och exploderar i ett ylande tjut som får hennes hela kropp att skaka. Hon rycker i faderns hand, kysser den mellan sina skälvande läppar och flämtande andetag och slutligen, när scenen har sprängt ut det sista av tystnaden, sjunker hon till golvet, fortfarande med faderns hand i sin, faller med huvudet ner till faderns lår. Den häftiga gråten får hennes röst att mörkna, ett slags åsnetjut som skär i tystnaden och i hjärtat och i allting som denna förrädiska stiltje har fängslat i sitt öga. Hur stilla är inte allting i omvälvningens ögonblick, nanosekunder innan allting skall förändras för alltid?

The post Littestraden: Novell av Christopher Paulstam first appeared on Opulens.

PROSA. Den här veckan presenterar vi en nyskriven novell i dialogform av Christopher Paulstam.

Christopher Paulstam är frilansande essäist och journalist. Hans texter “flyter mellan personligt djup, existentialistiskt grubbel och samhällskritisk reflektion”, som han skriver på sin webbplats.

Paulstam har hunnit med mycket i sitt liv, allt ifrån flådiga mingel i Stockholms innerstad och filosofiska studier till fabriksjobb och som patient inom kriminalvårdens återetableringsprogram.

Vi är nu stolta över att få presentera Paulstams novell Den enslige patienten. Den handlar om en patient, utan några andra erfarenheter än böcker och skrivande, som går till läkaren på grund av psykisk ohälsa.

CAROLINA THELIN

Den enslige patienten

KRISTIAN CONTI: Nog för att doften av kamfer förgyller våra törnekronor men inte mjuknar väl pliktskyldigheten för det. Man skall skriva sina alster med självmordet skriande i pannbenet och patron gå sin gröna mil i nötta stövlar i regn och rusk och snö och töväder, med klackarna hårt ekande i den våta uppförsbacken på vägen mot alla drömmars slottsgård. Nåja –

LÄKAREN: Nu förstår jag inte riktigt.

KC: Naturligtvis inte. Taggarna sticker dig redan i pannbenet, sticker sina nålspetsvassa klor genom skinn och kranium, bedövar dina sinnen och dina tankar för den farliga frihetens börda.

L: Vi är här för att tala om dig, Kristian.

KC: Det är mig jag talar om! Din ignorans bränns. Några år på universitet och skalpell i kroppens och medvetandets struktur och du tror att du vet någonting om själen.

L: Du kan prata med mig.

KC: Jag talar hela tiden. Hör du inte på? Jag ger dig bitar av min själ med vartenda ord. Hör du dem inte? Är du så upptagen med att analysera dem att du förblindas av dem? Du vill ha dem tillrättalagda först, ordna dem i struktur så att du kan placera dem i din förtrogna korg under ditt enfaldiga mikroskop och säga att du vet vad åtgärden skall bli. Du är en humbug, herr doktor, och jag skall bevisa det för dig.

L: Jag hör att du är väldigt arg.

KC: Arg? Stänger du mig inne i mig själv? Låser om mig med enkelhetens boja? Jag förstår, herr doktor, att ni har mycket att göra och många patienter att ombesörja, men ni tycks inte våga låta min själ tala. Ni vill ha den stöpt, lagad för vetenskapens verktyg så att ni inte behöver blotta er själv inför arbetet att lyssna till den.

L: Jag försäkrar dig att jag lyssnar till vartenda ord du säger.

KC: Hör ni också klangen bakom orden, den som de tar med sig från själens djup? Kan ni höra den? Inget ord är blott ett ord talat ur en människas mun. Ni om någon borde häpna inför vad människan kan innehålla.

L: Vill du ha mig att häpna?

KC: Naturligtvis inte. Jag vill att ni lyssnar till mina ord och försöker urskilja vad det är jag försöker säga. Jag försöker vara så tydlig jag kan, jag väljer mina ord med omsorg för att belysa själen bakom dem. Vart och ett, det sa jag till dig alldeles nyss, vart och ett är en bit av min själ.

L: Du tycker inte att du blir tillräckligt uppmärksammad?

KC: Vad…?! Kan du låta bli att kasta hänglås på mig är ni snäll, herr doktor? Ni är ju inte ens i närheten av att begripa.

L: Förklara för mig då.

KC: Jag gör det ju hela tiden. *Andas* Nåja.

L: Jag förstår att du inte känner dig lyssnad på, att du inte känner dig nog uppmärksammad och att du känner skam och, rätta mig om jag har fel: har du också självmordstankar?

KC: Utifrån orden jag har sagt till er.

L: Det är allt jag har till mitt förfogande.

KC: Icke!!

L: Berätta.

KC: Ni hör ju inte på!

L: Jag gör mitt bästa, Kristian.

KC: Ni är för Guds skull överläkare på det här stället. Är det detta ni kallar ert bästa?

L: Tiden är snart slut, Kristian. Vill du inte vara tydlig med mig tvingas jag ta ett beslut utifrån det jag har.

KC: Ni har ingenting! Det har ni precis bevisat. Jag har försökt vara riktigt tydlig med er men ni fortsätter kasta hänglås på mig.

L: Exakt vad menar du med hänglås?

KC: Definitioner. Kategorier. Fack. Kalla det vad ni vill. Ni använder mina ord för att stoppa in mig i ett fack. Men ni misstar er. Ni måste ta hänsyn till klangen bakom.

L: Och vad är det för klang du vill att jag ska höra?

KC: Jag har bara orden till mitt förfogande, jag försöker härleda dem från det djupaste jag förmår.

L: Då sitter vi i samma båt, Kristian.

KC: Inte alls! Ni är överläkare! Det är ditt arbete att se in i mig och delge mig era rekommendationer. Mitt arbete är att förse er med så mycket information jag förmår.

L: Ju ärligare du är desto bättre kan jag vara till hjälp.

KC: Jag är så ärlig jag kan.

L: Mycket bra, fortsätt med det.

KC: Det är min avsikt.

L: Så hur vill du att vi ska hjälpa dig?

KC: Förlåt?

L: Hur vill du att vi ska hjälpa dig?

(Tystnad)

KC: Ni förvånar mig, herr doktor.

L: Hur menar du?

KC: Ni överlåter arbetet på mig, det som per definition är ert.

L: Vi behöver veta vad du förväntar dig av vården.

KC: Varför?

L: Så att vi kan planera vården på bästa sätt.

(Tystnad)

KC: *Sväljer ilskan* Om… jag hade vetat hur… jag kan bli hjälpt… tror ni… att jag hade varit här?

L: Du är arg, Kristian, jag har full förståelse för det.

KC: Förödmjukad. Inte arg.

L: Vem har förödmjukat dig, Kristian?

KC: Du! Ni!

(Tystnad)

L: Vill du ha hjälp?

KC: Ja, tack.

L: Var snäll och svara på mina frågor.

KC: Ni förödmjukar mig eftersom ni inte tar er tid att se efter vad som finns bakom orden. Ni tar mig på orden och bygger celler av dem. Där stoppar ni in mig i väntan på Godot.

L: Godot?

KC: *Nickar*

L: Vad menar du, Kristian?

KC: Jag vill att ni lyssnar mycket noga nu. Ni vill behandla mig för vrede och narcissism. Det har jag förstått. Vad ni inte tycks förstå är att min vrede och min narcissism är filtar över en själ som gått sönder. Jag ger er bitar av min själ genom orden, men ni hör inte klangen bakom dem. Ni är en skymf för ert yrke, herr doktor.

L: Du berättar ingenting om dig själv, Kristian.

KC: Det gör jag visst. Jag ger er delar av mitt djupaste jag. Delar som jag bara skulle dela med någon alldeles förtrolig och kär.

L: För att kunna hjälpa dig behöver jag veta vad du har varit med om.

KC: Mina erfarenheter? Upplevelser?

L: Precis.

KC: Varför det?

L: Så att jag får en bild av vem du är och hur du mår? Hur ska jag annars kunna förstå dig?

(Tystnad)

KC: Genom att lyssna! Du behöver inte känna till mina erfarenheter och mina upplevelser, därför att jag inga har.

L: Vad menar du?

KC: Jag var ensam i barndomen och ensam i vuxendomen och allt jag har åt dig är mina ord. Mina enda erfarenheter består av ord, lästa och skrivna. Hur ska du någonsin kunna förstå mig?

L: Mamma och pappa?

KC: Skådespelare.

L: Teater? Film?

KC: Livet.

(Tystnad)

L: Var finns de nu?

KC: Är det väsentligt?

L: Är det väsentligt för dig?

KC: Nej.

L: Då är det oväsentligt. Syskon?

KC: Inga.

L: Vänner?

KC: Inga.

L: Släktingar? Bekanta?

KC: *Skakar på huvudet*

L: Husdjur?

KC: Husdjur?

L: Det hjälper ibland.

KC: Nej.

L: Okej. Vad läser du?

KC: Olika.

L: Shakespeare? Strindberg?

KC: Ibland.

(Tystnad)

L: Nu börjar vi komma någonstans, Kristian. Känner du det?

KC: *Rycker på axlarna*

The post Littestraden: Novell av Christopher Paulstam first appeared on Opulens.