ACTION. Christoffer Andersson har sett en aktuell Netflixfilm, Xtremo, som utgör ett sevärt försök att leva upp till kampsportsgenrens krav.

Daniel Benmayors Xtremo (2021) är en uppskruvad långfilm i John Woo-stil i 80-talets lone wolf-action-anda – kryddat med 90-talets dirty realism tack vare ett imponerande arbete med ljud, ljus och make-up. Det är ett iskallt nytillskott på Netflix, i gammalt paket: en stenhård före detta maffioso-hitman i äkta Punisher-anda har förlorat sin son efter ett brutalt svek av sin (styv)bror, och nu tränar han för hämnd.

Det är rappa klipp. Slagsmålsscenerna når knappast sin fulla potential. Referensen till Donnie Yens Ip Man (2008) oundviklig för den som har smak för asiatisk kampsportsfilm: Teo Garcia tränar Wing Chun på en liknande påle som Donnie Yen. Maximo kallas för Bruce Lee och Jackie Chan i replikerna – filmen hade mått bra av längre liggande klipp därför att Teo är duktig på kampsport (så länge han håller sig till att använda händerna det vill säga).

Garcia är upphovsman bakom berättelsen om Maximo, action director på stuntavdelningen och syns dessutom i huvudrollen som Maximo. Det är en stark berättelse om vikten och effekten (!) av att ha familj. Gör familjen en svagare eller starkare? Det är modig fråga som ligger som en tråd genom hela filmen. Två karaktärer förlorar familjemedlemmar i brutala scener, och det är scener som dras ut på för att riktigt gnugga in ångesten och smärtan därav.

Ben bryts, skott brinner av, knivblad drivs genom kött och klingors klang ekar i stora, museala lokaler. Knytnävar träffar mjukdelar. Daniel Benmayor lyckas hela tiden hålla filmen ovanför vattenytan. Arbetet med ljuset, skuggriktningar och ljusintensitet, är gediget. För att inte säga fängslande. Då och då sänks tempot till slow motion. Musiken blir malplacerad emellanåt men som kontrast blir det ändå effektfullt.

Man kan kanske sammanfatta Xtremo som en sämre variant av Michael Jay Whites eller Jason Stathams filmer. Men ett bättre kamerateam, ett med större vana av kampsportsfilmer hade resultatet förmodligen blivit ett annat. Allt sammantaget är den ett sevärt försök att leva upp till kampsportsgenrens krav.

The post Iskallt nytillskott på Netflix first appeared on Opulens.

NETFLIXFILM. Christoffer Andersson har sett Bo Burnhams Netflixaktuella film Inside och är entusiastisk: “Han gör sig till levande manifest för samtidens problem, sedan växlar han upp. I Inside gör han det bättre än någonsin.”  

Bo Burnham gör det igen: sammanfattar vår tid brutalt, förklarar hur världen fungerar och ackompanjerar med excentriska danser och ljusshower. En smutsig strumpa förklarar i en buktalarsekvens att världen som vi känner den idag är konstruerad av blod och folkmord och självförverkligandet, det är de privilegierades arroganta sätt att bidra till välmående och välstånd. Ingen fyller George Carlins stora skor som Bo Burnham och i den senaste Netflix-specialen Inside (2021) visar han det kanske bättre än någonsin.

”Can I heal the world with comedy?” Sen en kakafoni av filmklipp, mer eller mindre sammanhängande. Han sköter allting själv i sitt hem, i ett kalt, stökigt arbetsrum bland musikinstrument, filmutrustning, lampor, kablar, kläder – och en bäddsoffa. Även om han klivit undan scenen har han tagit komedin längre, inte bara i fråga om skrivet material utan den filmiska experimentlustan som spritter av samma knivskarpa samtidskritik som orden. Han är skäggig och ovårdad, trött och sliten, och plötsligt lyser han upp i någonting excentriskt, nästan hysteriskt. Kontrasterna mellan högt och lågt blir en del av den visuella konsten.

”If your house is on fire, call me and I’ll tell you a joke” skämtar han i en av de medryckande låtsekvenserna. Vita medelklassmän får stryk i vanlig ordning. Jeff Bezos får några rejäla smällar och vita kvinnor på Instagram blir djupt förödmjukade. Sparkarna åt internetgenerationen är han fortfarande trogen: hyperaktiva människor för vilka ”apati är en tragedi” och ”tristess är ett brott” får stå ut med svidande kritik. Precis som miljöaktivister, religionsfanatiker och motivationsföreläsare när George Carlin växlade upp (R.I.P. George!).

Inside är framför allt experimentell, som vore varje nytt klipp ett infall. Men budskapet går fram: det är svårt att sitta instängd, speciellt om man tillhör en generation som fostrats till konstant performance (i Netflix-specialen what. [2013] säger han att ”Facebook is the market’s solution to a generation that wants to perform”) vilket löper som en röd tråd genom praktiskt taget hela hans karriär. På det stora hela vet man alltså vad det är man får, det visuella har bara krupit närmare det skrivna materialet.

”När min pappa var 27 stred han i Vietnam, när jag var 27 hjälpte jag mamma bygga en fågelholk”. Med detta som utgångspunkt riktar han strålkastarljuset mot samtidsmänniskorna – och ställer sig sedan mitt bland dem därför att han är den otåliga 90-talisten han uppträder för, som måste ha aforismerna klädda i medryckande fyrackordsrytmer och dignande ljusshower för att fatta, och som blandar ihop frihetliga citat från Martin Luther King och Sagan om ringen. Han gör sig till levande manifest för samtidens problem, sedan växlar han upp. I Inside gör han det bättre än någonsin.

The post Levande manifest för samtidens problem first appeared on Opulens.