FILMESSÄ. SVT borde visa filmen ”Fiendeland: En dag utan krig” varje jul, anser Filip Hallbäck. Här förklarar han varför.

Att historia inte är något objektivt, utan en konstruktion för politiska syften, torde vara uppenbart för många vid det här laget. Inte sällan hör man i dessa tider av ökade spänningar och polarisering i de internationella relationerna att ”man måste lära sig av historien” och då syftar man endast på andra världskriget. Som om det inte fanns flera historiska skeenden innan dess? Egentligen är ”lära sig av historien”-diskursen inget sakargument, utan ett retoriskt knep att konstruera en fiendebild som i sin tur skall rättfärdiga nationalstaternas extremt höga anslag till militär kapprustning.

Generation efter generation får ta del av den eurocentriska historieskrivningen kring militära krigföringar som sker på basis av kolonialism, imperialism eller andra religiöst eller ideologiskt motiverade ansatser, men aldrig om alla de väpnade kamper som aldrig bröt ut, till exempel den mellan Sverige och Norge i samband med unionsupplösningen 1905.

Ett annat lysande exempel på en historisk händelse långt innan andra världskriget som tycks alltmer falla i den kollektiva glömskan är den s.k. julfreden 1914, i samband med första världskriget. Det var en spontan vapenvila som ägde rum i Belgien när franska, skotska och tyska soldater inte längre ville skjuta varandra, utan lät varandra leva utifrån principen ”quid pro quo” (”Leva och låta leva”). Det skedde under december under krigets första år och varade fram till början av 1915.

Soldaterna från alla stridande länder klev bokstavligt talat ur sina skyttegravar och firade jul tillsammans, mitt i alla pågående trauman som väpnade konflikter alltid utmynnar i. Denna fina stämning raserades sönder och samman, då högre befäl gav stränga order om att säkerställa fortsatt krigföring och hotade med skoningslös bestraffning mot alla som fortsatte att umgås med fienden.

Julfreden skildrats i Christian Carions krigsdrama Fiendeland: En dag utan krig (2005). En film som inleds med ett ironiskt tonfall, där skolbarn från de olika krigförande länderna sjunger, var och en på sitt modersmål, med änglalika stämmor om nödvändigheten att utplåna fienden (som existerar utanför nationsgränserna) från jordens yta. Med andra ord gestaltar scenerna en kontrast mellan barnens oskuldsfullhet och den obarmhärtiga vuxenvärld de ämnar växa upp i.

Strax därefter broderas ett triangulärt händelseförlopp av en kort sträcka av frontlinjerna, som ger en tillräckligt liten inblick av krigets helvete för att vi sedan ska kunna följa människorna bakom artilleriet.

Berör både intellektet och hjärtat

I centrum finns den tyska tenoren Sprink (Benno Führmann) som lämnat operan, de två skotska bröderna Jonathan och William (Steven Robertson och Robin Laing) som känner att något äntligen händer i deras liv och den franske löjtnanten Audebert (Guillaume Canet), vars pappa (Bernard Le Coq) är generalen som ansvarar för frontlinjen.

Fiendeland: En dag utan krig (2005) nominerades till ett flertal filmpriser, däribland en Oscar för bästa utländska film. Filmen har visserligen kritiserats för att historieskrivningen inte är helt korrekt, men som nämndes tidigare: historia är en konstruktion för politiska syften.

Den här filmen frossar inte i sig detaljerade bilder av blodsutgjutelser som i exempelvis Plutonen (1986) och Rädda Menige Ryan (1998), utan här är humanismen det centrala, det konsekventa. Det ständigt närvarande fredsbudskapet, liksom den mänskliga gemenskapen över nationsgränserna, berör både intellektet och hjärtat.

I den mån det förekommer inslag av ”militär tapperhet” sker det aldrig förskönande, utan med en ständigt kritisk blick. Det är människor som dödas, inte soldater.

Förstklassiga prestationer i “Fiendeland: En dag utan krig”

Vissa filmkritiker har även klandrat filmen för att vara alltför sentimental och melodramatisk, men jag skulle med fog vilja hävda att dessa invändningar försvagas av det faktum att händelserna faktiskt ägde rum.

Det praktfulla fotografiet är högklassigt, liksom skådespelarensemblens rollprestationer. Flera scenerier etsar sig fast, inte minst när soldaterna i bunkrarna sakta men säkert minskar spänningarna sinsemellan och så småningom stiger upp för att fira jul tillsammans.

Om man, liksom jag, långsamt börjat tappa hoppet om mänskligheten det här året, med tanke på det som sker i bland annat Ukraina och Palestina, borde man se Fiendeland: En dag utan krig under julen.

SVT borde visa den här filmen varje jul, precis som man gör med Livet är underbart (1946) och Love, Actually (2003).

Fiendeland: En dag utan krig är en film som förevisar att det finns andra ädelmodiga historier i ett krig än de som pågår på slagfälten och som än en gång ådagalägger att svaren för fred och försoning aldrig finns i den militaristiska världsåskådningen.

The post Filmessän: ”Fiendeland ‒ En dag utan krig” first appeared on Opulens.

FILMFAVORITER. Ingela Brovik tipsar om sevärda och viktiga filmer i början av sommarsäsongen.

”Ensamhet är ett av de största problemen i väst, farligt som cancer, men ni talar ju aldrig om det, varför?” Det säger den unge indiske mannen bosatt i London, till sin granne, där han bor med sina indiska föräldrar, men hon, den unga kvinnan svarar inte riktigt på hans fråga.

Repliken är hämtad ur filmen ”What´s Love Got to Do with it?” i regi av Shekhar Kapur. Det är en film om två familjer i London som är vänner och grannar och där frågan är om den unge mannen skall följa den indiska traditionen, att låta föräldrarna utse den kvinna som han skall gifta sig med, eller ej? Men det slutar inte där, utan granntjejen och han fortsätter att diskutera, ilsket och livfullt, i denna intressanta film som tar upp temat om kärlek gentemot ensamhet.

Många filmer på bio i början av sommarsäsongen, eller slutet av vårsäsongen, handlar om ensamhet, speciellt när ordet “love” finns i titeln. Till exempel ”Love Again” i regi av Jim Strouse, där en ung kvinnas pojkvän dött

i en trafikolycka. En annan ung man på jobbet är hela tiden ensam. Det är hans identitet som manifesteras om och om igen. Det blir som en satir över “The American Way of life” med jobb, pengar, familj… Här måste vänner ingripa och rätta till situationen.

Det handlar om människor som är ensamma tillsammans, precis som i många andra filmer vi kunnat se under vårsäsongen, till exempel ”Den blå kaftanen” i regi av Maryam Touzani, Marocko, om det äkta paret som lever och arbetar ihop men som ändå är totalt ensamma i denna en av årets hittills allra bästa filmer. Det är en film som är existentiell i sin egen stil och skildrar den marockanska världen på ett oväntat vis.

”Madeleine och taxichauffören” är en fransk film i regi av Christian Carion. Den skildrar ett ovanligt möte mellan den äldre damen Madeleine, 92 år gammal, utmärkt spelad av Line Rebaud som beställer en taxiresa av chauffören Charles. Han har trasslig ekonomi, problem med äktenskapet och har även blivit prickad som chaufför.

Det blir till en lång road-movie-liknande film som tar oss genom Paris. Vi får ta del av kvinnans dramatiska och sorgliga historia – en ensamhet som hon delar med sig av till chauffören. Orden skapar en väg framåt, i solidaritet mellan de två.

”Fader och soldat” är en fransk film i regi av Mathieu Vadepied. Den utspelas under första världskriget då många afrikanska män från franska kolonier i Nordafrika tvingades att bli soldater i franska armén och bekämpa tyska soldater. Huvudpersonen i filmen är en soldat vars unge son också tvingas ut i kriget och riskera livet.

De behandlas nästan som slavar i den franska armén. Det är en film som går in i krigets fasor med maximal autenticitet. Den framstår som en av de viktigaste filmerna som visats i år. Den skildrar som sagt första världskrigets bittra historia men visar också en för många okänd sida. Det faktum att så många i franska armén var afrikanska män, med order om att gå ut i krig och därmed sätta sina liv på spel.

Den här filmen påminner om en fransk film som jag såg på filmfestivalen i Cannes för några år sedan, ”Indigene” i regi av Rachid Bouchareb, som skildrade hur afrikanska män blev soldater i franska armén, med liknande villkor. Dagen efter filmvisningen stod franske presidenten på scenen i den gigantiska festivalbiografen och talade om att han sett filmen och att han skämdes för den franska hanteringen av afrikanska soldater. Han skulle nu ändra lagar och regler.

En film kan förändra världen.

I år, 2023, fyller Folkets Bio 50 år och firar det genom att visa klassiker på bio Panora i Malmö och alla andra biografer i Sverige. Panora väljer sina egna filmer, ibland annat dokumentärfilmer som nyligen dokumentärfilmen ”Free Angela Davis – And All Political Prisoners”. Det är en film om black power-rörelsen i USA. Den skildrar 1968 och hur afrikanamerikanska Angela Davis håller suveräna tal mot rasism och förtryck – och vinner kampen mot rasism i hemlandet och resten av världen. En film som förändrar perspektivet på då och nu.

The post Filmtips i början av sommaren first appeared on Opulens.

INTERNATIONELLT. På festivalen i Göteborg gavs det möjlighet att via filmmediet besöka många länder. Lena Torquato Lidén lämnar här en rapport från sin resa i biofåtöljen.

Göteborg Film Festival 2023
27 jan – 5 feb
Online och på biografer runtom i Göteborg

Göteborg Film Festival är den största filmfestivalen i Norden, i år med många utsålda visningar vilket är glädjande efter tråkiga pandemiår även om satsningen på paket med hotellrum, film och middag hade kunnat få finnas kvar sedan pandemiprogramåren. Det gör de dock inte, men man kan göra ett eget paket eftersom fyra filmer per festivaldag finns tillgängliga i Draken Film som går att casta till hotellrumsteven. Jag har däremot större lust detta år att vara på biograferna som festivalens programgrupp rest jorden runt för att välja film till, uppemot 250 filmer från ett 80-tal länder på omkring 700 visningar.

Jag hinner resa till Vietnam, Chile, Norge, Iran, Palestina, Tunisien och Frankrike för egen del och i den här texten får även ni vara med på resan jag gjorde.

I Paris kör en väldigt sur taxichaufför i medelåldern den väldigt glada Madeleine som är 92 år på en långkörning genom den stora pulserande staden. Hon ska resa från sitt hem för att bo på äldreboende. Filmen ”Madeleine och taxichauffören”, av den franske regissören Christian Carion, är en lysande och rörande berättelse där stadens själ, med caféer, restauranger och gatornas vägilska blandas med de två personerna i bilens livshistorier. Madeleine är en bekantskap som har haft det tufft i sitt liv och tårarna trillar många gånger under historiens gång.

I Teheran tas jag med på det gastkramande dramat ”Subtraction” (regi: Mani Haghighi) där paranoia rider det gifta paret Farzaneh (Taraneh Alidoosti) och Jalal (Navid Mohammadzadeh) som upptäcker att de har ett osannolikt dubbelgångarpar när Farzaneh tror att hennes man är otrogen efter att ha följt efter den hon tror är honom på en buss till det andra parets hus. Mästerligt spelat av skådespelarparet som såklart spelar alla de fyra karaktärerna. Medelklassparet har ett barn och problem i form av mannens vredesutbrott. Underklassparet Jalal och Farzaneh däremot har ett lugnt liv, förutom det faktum att hon tar medicin mot psykiska problem. Medicin hon behövt sluta med sedan de nyligen upptäckt att hon är gravid.

En underlig spänning byggs upp mellan dem, medan kameran följer dem genom olika miljöer i 8,7-miljonersstaden. Bland annat är de på sjukhus, där jag fascineras av hur det myllrar i korridorerna med besökare, sjuksköterskor och läkare. Det finns en värme i den iranska tillvaron som syns bland annat i en medmänsklighet på sjukhuset, i relationen mellan Jalal och hans pappa. Den står i stark kontrast till det hemska gastkramande som händer mellan huvudpersonerna och som får mig att i all tysthet sitta och mumla “nej nej nej gör inte det”….

På den lilla chilenska ön Chiloé utspelar sig ”Sorcery” (eller Brujeria på spanska) i regi av Christopher Murray. Det rör sig om ett hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst år 1880.

Den 13-åriga Rosa hör till ursprungsbefolkningen Huilliches men har fått en kristen uppfostran och tjänstgör hos en tysk bosättarfamilj där hennes pappa också tjänstgör med henne. En dag ligger alla bosättarfamiljens får orörliga på marken och när Rosa kommer ut upptäcker hon att runt deras halsar finns en sorts halsband av flätade växtdelar. Den tyska husbonden förstår att det är indiansk häxkonst som pågår och släpper i raseri och grymhet sina schäferhundar på pappan som biter ihjäl honom medan hon tvingas se på.

Hon begraver sin pappa och går till byn i närheten för att finna rättvisa för sin mördade pappa. Om vädret i Teheran var regnigt svettigt och varmt så är denna chilenska ö en karg och grå plats med ett uppenbarligen kyligare klimat. Nästan som Norden även i de scener när hon vandrar i urskog med mossa och vatten som rinner nerför trädstammarna.
Hon försöker kontakta borgmästaren och byns präst men ingen av dem vill veta av någon rättvisa eller hämnd.

Till sist berättar prästen att hon ska gå till Mateus, som kan ge henne arbete och husrum. Hon går till hans hus och det visar sig att han är kungen över traktens huiliches och att han och hans hemliga sällskap av män och kvinnor kan utföra magi i både gott och ont syfte. Det blir en spännande och skrämmande väg till hämnden för mordet på fadern där hon till slut blir en del av sitt ursprungsfolks magiska värld och själv utför besvärjelser.

”Under the Fig Trees” (regi: Erige Sehiri) utspelar sig i norra Tunisien, i regionen Kasra. Filmen har ett långsamt tempo och jag har lyxen att sitta på Bio Roys bekväma övervåning med lutningsbara fåtöljer tillsammans med många daglediga pensionärer och en och annan tunisier. Tidigt i gryningsljuset åker arbetarna i öppna lastbilar med sin chef till fikonlundarna där de arbetar med att plocka frukterna och lägga dem i ordning i lådor för försäljning. Det är äldre män och kvinnor som har svårt att komma upp på flaket och ungdomar som hälsar, flirtar och skojar med varandra.

Under denna dag som vi får vara med dem i trädens skugga får vi följa deras spel sinsemellan där kärlek, svek och vänskap porträtteras på ett mjukt sätt. Genom deras konversationer och skillnaderna mellan olika individers inställning till religiös konservatism eller ej får jag en inblick hur komplicerat det kan vara att försöka hitta kärleken och att veta vad den andre egentligen har för uppfattning om hur livet ska levas. Det är också intressant att se förhållandet mellan chefen och hans arbetare, maktförhållandena och på vilket sätt han spelar ut sina anställda mot varandra och försöker att utnyttja sin ställning för att ta för sig av kvinnorna.

I kortfilmspaketet ”State of the Art” ingick enbart jättebra kortfilmer, som sinsemellan var helt olika. Den som kröp mest under huden på mig var Carolina Falkholts film Read the fucking text om hur hon fått ett uppdrag att måla en graffittimålning i Danmark och bestämmer sig för att i målningen skriva ner historien om när hon var med om en gruppvåldtäkt på Roskilde-festivalen. Det hörs på hennes viskande speakerröst att det är jobbigt att ta upp det och hon säger också det själv i introduktionen hon gjorde på ett fullsatt Capitol, med många unga åskådare, att det är svårt att ta till sig resultatet av filmen. Budskapet att alla våldtäktsmän borde dö är isande.

I den vietnamesiska ”Glorious Ashes”, av Bui Thac Chuyen, får vi möta två kvinnor som gifter sig med helt väsensskilda män i en liten by på landet. Den ena av kärlek och den andra av tvång då det uppdagas att hon är gravid efter den förstas väldigt blöta bröllopsfest. Den motvillige äkta mannen och barnafadern vill mycket hellre leva i sin hydda på stolpar över havet ovanför fiskodlingen och dricka orimliga mängder sprit än att vara i byn med sin dotter och hustru.

Lantbrukslivet där alla ständigt är upptagna med att arbeta med något, som att pressa torkade bananer sent på natten i den fuktiga värmen skildras väldigt vackert. Den lyckligt giftas liv förändras drastiskt av en hemsk olycka och filmens titel kommer sig av att mannen förändras av olyckan till att bli en notorisk pyroman som sätter eld på sitt och hustruns hus gång på gång tills hela byn till slut ber henne att lämna honom. Vilket hon absolut inte vill.

I Oslo får vi träffa Thomas och Signe, ett ungt par i Kristoffer Borglis film ”Sick of myself” där han är konceptuell konstnär och hon jobbar på ett kafé och hela tiden misstas för hans syster eftersom han inte alls ägnar henne någon vidare uppmärksamhet. Signe tröttnar på att inte synas och tar till en hemsk lösning, hon söker upp sin gamla langare Stian och ber honom beställa ett ryskt läkemedel som ger hemska biverkningar i form av hudutslag.

Det är lite sympatiskt att den jättesnygga Stian bor hemma hos sin mamma och inte har ett socialt liv trots att han är langare medan Thomas, den egotrippade konstnären inte är speciellt fin att se på. Filmen faller sakta och drastiskt samman i mer och mer skruvad jakt efter uppmärksamhet och en fruktansvärt duktig maskör förändrar Signes ansikte så fullständigt att jag ryser och plågas av hur äckligt det ser ut. Kommer garanterat på svensk bio.

I ”Medelhavsfeber” (regi: Maha Haj) får vi besöka ett lugnt bostadområde i Jerusalem där en palestinsk familjefar och författare kämpar för att komma ur sin depression genom att gå i terapi och ta hand om hus och hem åt sin fru, utan att somna mitt i tvättvikningen och glömma bort att hämta från skolan.

Filmen presenteras som en bromance där huvudpersonen träffar sin nya halvkriminella granne som han börjar umgås med intensivt. Men egentligen är det en allvarlig film om livsåskådningar och hemligheter som riskerar att förstöra det till synes lugna livet. Det är som att huvudpersonen väcks ur depressionen när han på eget initiativ följer med grannen på skuldindrivningar med våldsdåd. Filmen slutar med ett väldigt svek som är svårt att acceptera

The post Jorden runt med filmfestivalen i Göteborg first appeared on Opulens.