GRÄNSÖVERSKRIDANDEN. Vi människor gillar helt enkelt att utmana varandra och testa gränserna. Ibland blir utmaningen till ett konstverk, ibland en video på TikTok, konstaterar Mathias Jansson.

I sociala medier hittar man alla möjliga och omöjliga utmaningar som främst ungdomar och barn ägnar sig åt. Vi minns väl alla Ice Bucket Challenge där man skulle hälla en hink med isvatten över sig, filma det hela och posta det i sociala medier. Syftet var i det här fallet att samla in pengar för ALS-forskningen och många kända personer som Bill Gates, Oprah Winfrey och Lady Gaga hakade på trenden och utmanade andra att göra samma sak. Idag cirkulerar det utmaningar på nätet där man ska äta en sked kanel, titta på roliga videoklipp utan att skratta eller att dansa Jerusalema med sina arbetskamrater.

Den här formen av utmaningar kan man finna paralleller till inom performancekonsten. Det var under 1960-talet som performancekonsten växte fram och den mänskliga kroppen stod i centrum. Konstnärer som Chris Burden, Marina Abramović och Vito Acconcis utforskade kroppens begräsningar genom plågsamma övningar och i olika uthållighetstester på samma sätt som vi idag kan se i många sociala medier challenger. Att chockera sina besökare genom att göra äckliga, smärtsamma eller otäcka saker för att få fler klick på sina konton är alltså ingen ny företeelse. Om man tittar på performancekonstens historia så hittar man många exempel på performance verk med nakenhet, sex, kroppsvätskor och chockerade innehåll. Men i avsaknad av sociala medier fick de inte samma spridning som dagens challengers.

Blackoutchallenge eller Passoutchallenge på TikTok handlade om att hålla andan eller t ex skrika så mycket att man svimmade. En liknande performance, fast tvärtom, gjorde Marina Abramović redan 1974 i ”Rhythm 4” där hon stod på knä naken vid en industrifläkt och andades in så mycket luft som hennes lungor klarade av tills hon tuppade av.

I ”The Artist Is Present” från 2010 satt Marina Abramović 2010 hela dagarna tyst och stilla på en stol vid ett bord vid Museum of Modern Art i New York och besökarna kunde sedan sätta sig mitt emot henne och titta på henne. Det hela handlade om närvaro och uthållighet. På YouTube finns en 10 timmars video med Nyan Cat sjungande Nyanyanyanyanyanyanya. Det finns också en film där en person filmat sig själv när han sitter och oavbrutet tittar på filmen i 10 timmar och ännu en film där någon filmat sig själv när han ser videon med personen som tittar på Nyan Cat i 10 timmar. Att titta på Nyan Cat nynnande Nyanyanyanyanyanyanya i 10 timmar är ett verkligt uthållighetstest och ännu ett exempel på hur man kan hitta kopplingar mellan sociala media challenger och tidigare performancekonst.

En annan trend på TikTok är användare som streamar när de ligger och sover. Användarna tittar helt enkelt på en människa som ligger och sover i realtid. Redan 1964 gjorde dock Andy Warhol filmen ”Sleep” som under drygt 5 timmar visar John Giorno som ligger och sover. Det är förstås en film ihopsatt av flera olika klipp, men idén att titta på någon som ligger och sover är inte heller den speciellt ny.

Vi människor gillar helt enkelt att utmana varandra och testa gränserna. Ibland blir utmaningen till ett konstverk, ibland en video på TikTok men i slutändan är det ändå denna besatthet att utsätta oss för galna och farliga utmaningar som gjort att människan lämnat fotspår på månen. Jag menar sitta instängd 4 dagar i en liten metallfarkost för att i direktsändning inför miljontals tittare kunna ta ett fotsteg på en himlakropp där ingen tidigare satt sin fot det är väl en utmaning om något.

The post Livet är en utmaning first appeared on Opulens.

MÄNSKLIGHET. De antika myterna lever och frodas än idag i olika skepnader. Men det är inte i första hand för att de beskriver perfekta hjältar och fantastiska hjältedåd som vi fascineras av dem, utan för att de i många fall skildrar mänskliga egenskaper, skriver Mathias Jansson.

Varför återkommer vi ständigt till de antika myterna i samtidens kultur? Referenser till Ikaros, Oidipus, Antigone och andra karaktärer dyker med jämna mellanrum upp i konst, litteratur och film. Vad kan dessa tusenåriga gamla myter säga oss moderna upplysta människor?

På Nationalmuseum visar man fram till mitten av maj utställningen Inspiration – Iconic Works där samtida konstnärer har tolkat klassiska ikoniska konstverk. Sara Masügers har tolkat den antika skulpturen av Laokoongruppen där hon använt sin egen kvinnliga kropp som form för att ersätta de antika manliga idealiserade kropparna i skulpturen. Laokoon försökte varna trojanerna från att ta in trähästen i staden men straffades av gudarna genom att han och hans söner överfölls och dödades av två stora ormar.

Konstnären Yinka Shonibare har skapat fyra olika varianter på Caravaggios kända målning av Medusas huvud, fyra människotyper som representerar olika världsdelar. Medusa var en av de tre Gorgonerna vars hår bestod av ormar och vars blick förstenade människor. Hjälten Perseus lyckades hugga huvudet av Medusa och oskadliggöra henne.

I Mark Karasicks vägginstallation Navigatören ser vi hur en människa med vingar stiger upp mot himlen. Man kommer att tänka på Ikaros-myten. Ikaros som flydde från labyrinten med hjälp av ett par vingar av vax som smälte när han flög för nära solen. För finns det något gemensamt bland alla dessa antika myter så är det att det sällan går så jättebra för hjältarna och hjältinnorna.

Det är kanske därför som vi fortfarande uppskattar dem? För även om allt verkar gå bra med jobb och familj och vi stiger i karriären så kan man ge sig tusan på att man blir utbränd och störtar som Ikaros rakt ner i sängen. Eller när man som Laokoon försöker avslöja en felaktighet på jobbet som borde rättas till, men istället för att få beröm och bli befordrad blir straffad för att man säger sanningen.

Det finns flera exempel på aktuella utställningar där de antika myterna har fått en samtida dräkt. På Glyptoteket i Köpenhamn visade man i början av året Tacita Deans film Antigone. Antigone var dotter till Kung Oidipus och blev hans ledsagare efter att han blivit blind. Antigone beskrivs ofta som en modig och principfast kvinna som hellre gick i döden än bröt sina principer. Antigone är också namnet på konstnärens äldre syster.

Under hösten 2019 kunde man se Grada Kilombas filmtrilogi Illusions på Bildmuseet i Umeå som tog upp myterna kring Narcissus och Echo, Oidipus och Antigone. Konstnären hade omtolkat myterna och använt dem för att berätta om kolonial historia och mänskliga rättigheter i vår samtid.

Det finns många fler exempel på samtida konst inspirerad av antika myter. 2018 publicerade bokförlaget Phaidon boken Flying Too Close to the Sun: Myths in Art from Classical to Contemporary där man kan hitta konstnärer som Tracey Emin, Yayoi Kusama, och Bruce Nauman. Här berättas om hur Chris Burden 1973 gjorde en performance kring Ikaros-myten. Två glasskivor(vingar) dränktes i bensin och tändes på. När Burden hastigt reste sig föll glasvingarna från hans axlar och krossades brinnande mot golvet, precis som när Ikaros störtade ner i havet. Ett annat exempel som fanns med i boken var den holländska fotografen Rineke Dijkstra som är mest känd för sina strandporträtt av barn och ungdomar. Bland hennes många strandbilder kan man hitta fotografier som påminner om Venus i Botticellis målning Venus födelse.

Men även om de antika myterna lever kvar och omtolkas i samtidskonsten är det kanske främst genom populärkulturen som de fortfarande når den breda allmänheten. För är dagens superhjältar något annat än moderniserade myter om antikens hjältar och gudar? Den mörka, mystiska Batman som bor i underjorden med en flod som slingrar sig igenom hans grotta, är det inte underjordens härskare Hades? Och Superman som härskar över himlen, med överjordiska krafter och sina röntgenstrålar, är det inte Zeus med sina blixtar som härskar över himlen? Och Flash, som rör sig med blixtens hastighet, är det inte Hermes, gudarnas snabba budbärare med sina bevingade sandaler? Och Hulken är det inte hjälten Herkules, som inte kan tygla sitt humör utan i vredesutbrott slår sönder allt i sin väg?

De antika myterna lever och frodas än idag i olika skepnader och sammanhang. Men det är inte i första hand för att de beskriver perfekta hjältar och fantastiska hjältedåd som vi fascineras av dem, utan för att de i många fall skildrar mänskliga egenskaper och berättar om våra tillkortakommanden och brister.

The post Antika myter i samtidskonsten first appeared on Opulens.

GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Det är ett märkligt ord, frihet. Att se det som något rent positivt är ointressant, inte minst i samband med konst. Två ord som används väldigt ofta men som egentligen inte säger så mycket – för vad innebär ett  fritt konstnärskap?Från hämningar, från prestationskrav, från ansvar och konsekvenser, eller rentav fritt ifrån intellektuell analys?

Enligt existentialisten Jean-Paul Sartre är människan dömd till frihet. Vi är inte bundna till något, det finns ingen Gud som bestämmer, våra liv består enbart av våra val och handlingar. Han menar också att detta krav på handling för att vi ska kunna existera på riktigt, är oerhört ångestfyllt.

Då blir ju den mest ångestfyllda handlingen, den svåraste, också den i vars utförande vi lever som allra mest. Då vi i störst utsträckning aktiverar vår frihet, då vi sätter oss över regler och moral, rädslor och osäkerheter.
Stor frihet kände isåfall den amerikanske body-artkonstnären Chris Burden, då han i verket Shoot (1971) fick en vän till skjuta honom i ena armen med ett gevär. Det är en ganska skakande sak att se, för publiken, och gick utanför det som inte riktigt fanns inom den tidens konstnärliga begreppsvärld.

Men att uppleva något som chockar oss är en öppning till nya vägar. Det vi inte förstår kan, även om vi inte vet om det, medverka till skapandet av nya tankebanor. Riktiga frihetstagare omdefinierar spelreglerna. De öppnar upp för nya kontexter som vi kan strukturera våra världsbilder efter, och inom.

Under 1960-talet sysslade de så kallade Wienaktionisterna, en grupp bestående av bland andra konstnärerna Hermann Nitsch, Otto Muehl och Rudolf Schwarzkogler, med en extrem form av body art. Deras aktioner innehöll mycket naket och blod, kött, sex och avföring. I performances/happenings som bestod av sadomasochism, självstympning, ritualer och orgier, överskrider de både kroppens och moralens gränser så pass att viss dokumentation är närmast outhärdlig att se. De passerar sin publiks inre gränser totalt. Nästan hänsynslöst. Allt som är kroppsligt muteras och trasas sönder. Och när jag ser det är det något som spricker även inuti mig.

Nu skedde ju detta på 1960-talet, och idag finns det inte så mycket revolutionärt att hämta i denna extrema form av body art, men det är ett tydligt exempel på hur våld, som man inte är van vid att se, triggar fram nya strukturer inom ens sätt att tänka och känna.

Wienaktionisterna tog sig enorma friheter. Som människor och som konstnärer. Med andras kroppar, med de som medverkade i deras happenings, med djur, kadaver, och publikens känslighet. Men det fick publiken att gå utanför sina egna gränser och vidare. Något inuti oss går sönder när vi betraktar något som känns orimlig. Men det ger oss samtidigt en möjlighet att bygga ihop nya oss, på nya sätt.

I konstens namn finns så många möjligheter, att ta oss igenom detta utan att vi behöver göra det själva. Att se det mörka tydligt, att våga ta i det och smaka på det, visst är då det frihet? Att våga leva i en ständig ström av förnyelse. Det är en nödvändighet och ett tvång om vi ska komma framåt. Förstörelse. Insikter. Förnyelse.

Alla artiklar av Ida Thunstrom

The post Frihet som omdefiniering av spelreglerna first appeared on Opulens.