NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2025.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För fyra år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För tre år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förrförra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.
Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2025. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilken författare är mest aktuell för Nobelpriset i år – 2025?

Jag tror primärt att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé (i år heller). Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien. Eller möjligtvis en man från Latinamerika eller USA, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella. Vid närmare eftertanke också några européer – om än inte någon från Norden (Knausgård kan vi inte räkna med på grund av att hans landsman Fosse fick priset 2023. Westö är ännu inte riktigt mogen, tror jag, och Tafdrup verkar tyvärr omöjlig, ungefär som Oates).

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio som jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag som tror får det 4) Vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) Den jag hoppas får det.

De tio som jag tror kan komma i fråga

(märk väl utan inbördes rangordning).

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Haruki Murakami från Japan

Chimamanda Ngozi Adichie (dock kanske för ung) från Nigeria

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Kanada

Ann Carson från Kanada

John DeLillo från USA

De fem jag tror ligger bäst till

(likaledes utan inbördes rangordning)

Yoko Ogawa från Japan

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

John DeLillo från USA

Den jag tror får Nobelpriset 2025

César Aira från Argentina

Vilka tre jag personligen för tillfället håller högt

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

Den kandidat jag hoppas på

César Aira från Argentina

Läs min tidigare publicerade presentation av César Aira här.

De två senaste böckerna av Aira på svenska är ”Sömmerskan och vinden” och ”Middagen”. Båda är översatta av Djordre Zarkovic och utgivna på Bokförlaget Tranan så sent som förra året (2024). De liknar i sin instinktiva ton och tematik många av hans tidigare. Hans berättelser består av en ström av händelser och tvära kast mellan pojkboksäventyr, skräckfilm, såpoperor och science fiction.

Några funderingar kring Nobelpriset

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den bästa litteraturen. Ingenting annat. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier för Nobelpriset 

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del potentiella pristagare hunnit avlida, medan andra börjar bli påfallande gamla. Så till exempel dog ju Ngũgĩ wa Thiong’o helt nyligen. Återkommande kandidater som Ko Un; och Cees Noteboom kan sägas ligga nära åldersstrecket. Margaret Atwood likaså.

Fördelningskriteriet

Där får kvinnorna företrädet. Gärna, som sagt, en asiatiska eller kanadensiska.

Det politiska kriteriet

Det förnekas alltid av Akademien i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej. Läget torde inte ha förändrats.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller även i år! Jo, möjligtvis kan en poet som Anne Carson komma på fråga.

Något specialkriterium?

Ja. Detta är en återkommande fundering. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. Men betänk att Grass, Lessing och Pinter blev Nobelpristagare. Så jag vill inte helt utesluta att Oates trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Med reservation för César Aira. Icke-Europé. Prosaförfattare med reservation för Anne Carson. Detta talar för Can Xue eller Ann Carson. Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Det ska inte uteslutas att det kan bli redan i år.

Nytt kriterium för Nobelpris i litteratur 2025?

En barnboksförfattare, eller en sciencefictionförfattare?

Otippade outsiders?

Jadå. Det finns en rad namn. Exempelvis Rafael Cadenas (Spanien), Cristina Peri Rossi (Uruguay), Francisco Brines (Spanien), Shehan Karunatilaka (författare med rötter från Sri Lanka, verksam inom den brittiska litteratursfären, Damon Galgut (Sydafrika) och George Saunders (USA).

Här vill jag särskilt flagga för Shehan Karunatilaka (som dock i detta sammanhang måste räknas som ung).

Övriga kommentarer

Hur väl känner jag då till dessa? De flesta ganska väl. Jag har också skrivit om en del av dem – och fler texter är att vänta. Bookerpristagaren Shehan Karunatilaka verkar extra intressant.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2025? first appeared on Opulens.

LITTERATURSPANING. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale  om vem som kommer att få årets Nobelpris i litteratur. För två år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. Förra året fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Här kommer Carstens prognos för 2023!

Jag tror att årets pristagare på nytt blir en europé; eftersom min magkänsla säger så, men det finns givetvis många andra från andra håll som kan vara aktuella. Nedan dristar jag mig att helt kort lista (1) De tio jag tror kan komma i fråga (2) De fem jag tror ligger bäst till (3) Den jag tror får det (4) vilka tre jag personligen för tillfället håller högst (och om vilka jag ordat något om alla) samt (5) den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma ifråga (utan inbördes rangordning).

Lägg märke till, att jag strukit flera av mina förslag från förra året (av olika skäl: ålder och popularitet; Frankrike förra året).

Joyce Carol Oates från USA

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Nuruddin Farah från Somalien/Somalia

Marilynne Summers Robinson från USA (ja, jag fick känslan)

César Aira från Argentina (liksom här!)

Bei Dao (exilkines)

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag tror får det!

Mircea Cărtărescu från Rumänien

De tre jag personligen för tillfället håller högst.

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag hoppas får det!

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den BÄSTA litteraturen. INGENTING ANNAT. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla något.

I år, exempelvis, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera. Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet, Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också. Nå.

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan och nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så t.ex. hann ju den store Kemal trilla av stolen, liksom exempelvis PO Enquist, Gösta Ågren och Inger Christensen. Så t.ex.  tycks ju UN , Noteboom och Antunes ligga nära strecket.

Fördelningskriteriet

Ja, nu har vi ju nyss fått ett pris till en person som åtminstone är född i Afrika – och svart. Och en av flera tänkbara fransyskor. Farah? Nja. Kincaid? Kanske.

Det politiska kriteriet

Nej, nej, nej, menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Eller blandtyp. Jag tror på det senare. Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium. Detta talar för bland annat Jon Fosse! Men också för Cartraescu.

Något specialkriterium?

Ja. Oates är på något märkligt sätt (Som Burgess var) direktdiskvalificerad. MEN! Grass, Lessing, Pinter.

Kriterier som är positiva

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Europé med blandade genrer. Detta talar för Fosse och Cărtărescu. Men det vore väl f-n om inte wa Thiong’o äntligen får det. Jag tippar Cărtărescu och hoppas på  wa Thiong’o.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2023? first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den argentinske författaren César Aira och dennes omfångsrika författarskap.

César Aira (1949-) är en argentinsk författare och översättare, och en originell mästare på den samtida argentinska parnassen. Han är känd för sitt vilda skrivande och sin enorma produktivitet.

Han har i år (2023) publicerat mer än 120 böcker, som är översatta och utgivna i många länder. Sedan 1993 har han skrivit två till fyra kortromaner om året – samt annan litteratur.

Tre av hans kortromaner, Litteraturkonferensen (1999), Nätterna i Flores (2004) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (2000) utgavs 2012 på svenska under titeln 3 x Aira.

Fri flykt framåt publicerades på svenska 2015 (innehållande bl.a. Hur jag blev nunna och Varamo; se nedan).

2021 gavs Samtalen; Margarita (ett minne), i kongenial översättning av Lina Wolff, ut på svenska av Tranan. Lina Wolff är själv författare och översättare från spanskan. Hon har tidigare bland annat översatt Gabriel García Márquez och Roberto Bolaño.

Det bör nämnas att Aira har undervisat vid Buenos Aires universitet och vid Rosarios universitet. Han är också verksam som litteraturkritiker. Bland de författare han speciellt intresserat sig för kan nämnas Copi, Arthur Rimbaud, Stéphane Mallarmé, Alejandra Pizarnik och Edward Lear.

Vidare kan framhållas att han färdigställt poeten och romanförfattaren Osvaldo Lamborghinis (1940-1985) samlade verk. Han är dessutom, som nämnts, verksam som översättare, och har översatt och utgivit verk från Frankrike, England, Italien, Brasilien, Spanien, Mexiko och Venezuela. Utöver detta medverkar han återkommande i El País och The New Yorker.  

Aira har haft som mål att utveckla en avantgardistisk estetik där han utövar en ”flykt framåt”, för att improvisera sig ut ur konventionella mönster. Detta gör att hans fiktion kan göra tvära kast mellan olika genrer, och att berättarstrategier från populärkulturen och olika sublitterära genrer kommer till användning. Han vägrar dessutom avsluta sina romaner konventionellt, vilket gör att många av hans verk slutar tämligen öppet.

Aira är med andra ord experimentell, ironisk och oförutsägbar. I den argentinske kultförfattarens värld kan vad som helst hända. Hans kortromaner, som innehåller oväntade vändningar och tvära kast, är som små, litterära cocktails. Här blandas genrer och stilar; magisk realism, fabel och svart humor.

Själv kallar han (alltså) sin stil “fuga hacia adelente” (flykt framåt), som innebär att han som sagt improviserar sig fram. Därför kan hans historier ofta börja i ett hörn, och sluta i ett annat. Ofta nämns Max Ernst, Breton och Borges samtidigt med Aira. Själv har han en gång sagt, att hans verk är en fotnot till Jorge Luis Borges.

Viktiga böcker för att närma sig César Airas produktiva arbete

“Det finns ingen annan författare i landet som har nått en sådan produktionsnivå”, säger Patricio Zunini. Och även om det är sant vad José Pablo Feinmann en gång sa, att hans två volymer om peronism “lägger till fler sidor än alla Airas verk”, är sanningen den, att det är just Aira som just har vunnit det prestigefyllda Formentorpriset.

När myndigheterna meddelade priset lyfte juryn  fram Airas “outtröttliga berättarkraft, mångsidigheten i hans oändliga historia och den lekfulla ironin i hans otåliga fantasi.” Och med juryns ordförandes ord, Basilio Baltasar, “är den labyrintiska konstellationen av hans arbete en enorm litterär smältdegel för populärkulturens figurer, karaktärerna i stor berättande fiktion och de visuella motiven i de sköna konsterna”.

Ema, fången

Efter sin första roman, ”Moreira” (1975), anländer ”Ema, fångenskapen” (1981) och blev, och har förblivit, en av de viktigaste böckerna i Airas omfattande och produktiva arbete. Definierad av sin författare som “historiola”, kan vi här se hur den patagoniska öknen förvandlas till en passage mellan magi och absurditet. Det uppstår en antropologisk berättelse skakad av en vild sensualism. En gränsroman. En förenklad gotisk historia.

Haren

Publicerad 1991 berättar denna roman historien om en engelsk naturforskare, Darwins svåger, som är på jakt efter det sällsynta och mest svårfångade djuret, den lembreriska haren. Juan Manuel de Rosas har lånat honom sin bästa häst, och han åtföljs av en baquiano och en ung akvarellist från Buenos Aires. Det är en expedition under pampas himmel där äventyr, krig, kärlek, konst, humor, absurditet och paradox samexisterar.

Gymmens krig

Året därpå, 1992, publicerade han ”La guerra de los gimnasios”, som börjar med att Ferdie Calvino anmäler sig till Chin Fú-gymmet. Syftet var ”att fullkomna sin kropp, så att den framkallade ‘rädsla för män och begär för kvinnor’.” Det blir ett vansinnigt och hängivet krig.

Hur jag blev nunna (1993, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

Ett år senare, 1993, skriver Aira en roman, som utspelar sig i Rosario,där huvudpersonen är en sexårig pojke, som påstår sig vara omväxlande pojke och flicka. Hans far bjuder honom på glass, men gör denne besviken genom att säga att han inte gillar det. Fadern vill då slå ihjäl glassmaskinen. Sedan hoppar historien framåt.

Varamo (2012, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

En panamansk författare, med efternamnet Varamo, får en dag, efter att ha fått sin lön, och efter en rad obetydliga händelser, under eftermiddagen plötsligt ingivelsen att skriva “det mest berömda mästerverket i modern centralamerikansk poesi: Jungfrubarnets sång“. Det lustiga är, att han under sina femtio år i livet inte hade skrivit en enda vers, och inte heller haft en tanke på att göra det.

Alejandra Pizarnik

År 1998 publicerades en bok som samlar de korrigerade och sammanfattade transkriptionerna av fyra samtal av Aira om Alejandra Pizarnik, den stora argentinska poeten under andra hälften av nittonhundratalet. Där rekonstruerar han den kreativa processen i en poesi och ett liv som legenden och den kritiska inkonsekvensen har fördunklat.

Födelsedag

“Du inser att du inte är tjugo, du inser plötsligt att du inte är ung längre … och under tiden förändrades världen; medan man tänkte på något annat”, står det i romanen från 2004. Airas 50-årsdag får honom att sitta i en bar eller ett kafé, som han alltid gör, och skriva. Medan han rabblade anekdoter, vävde minnen, reflekterade över existentiella teman, om litteraturen och döden.

Lugones

Lugones är en roman som tar den sista dagen i Leopoldo Lugones liv som utgångspunkt för att diskutera författarens funktion och omformulera konflikten mellan civilisation och barbari.

Cecil Taylor

I Cecil Taylor, skriven 2011, presenterar Aira en idé om konst, en slags poetik, från en illustrerad biografi om en musiker: den amerikanska jazzpianisten och slagverkaren Cecil Taylor, hjälte av hard bop, särskilt frijazz. Boken är också ett avantgardistiskt manifest och rymmer en serie diskussioner om konst, berättande, musik, framgång och misslyckande.

Compiled Essays

Detta är en bok av stor litterär betydelse, eftersom den samlar mycket av Airas facklitterära arbete, som tidigare varit utspritt. Denna volym sammanställer tidskriftsartiklar, böcker och annat material.

Samtalen och Margarita (ett minne)

Kort om dessa/detta: Wahlström & Widstrand gav under 10-talet ut två volymer med sammanlagt ett halvt dussin titlar av Aira.

För ett par år sedan har, som nämnts, Tranan ett decennium senare publicerat Samtalen från 2006 och Margarita (ett minne) från 2012.

Det rör sig återigen om två nyckfulla, egensinniga och ytterst excentriska kortromaner.

I Samtalen har vi att göra med en person, som i synnerhet fixerat sig vid Kant och Dostojevskij. Men han träffar också likasinnade just för att samtala. Inte minst om en märklig Hollywoodfilm, där vännerna störs av att en fåraherde i Ukraina bär en Rolex-klocka. Denna fadäs blir navet kring deras samtal, och deras olika tolkningar utgör hela intrigen.

Huvudkaraktären är arrogant och absurd eller surrealistisk. Filmdiskussionen blir bisarr, vilket Aira ironiserar över, och han förstorar vår kanske alltför-mänskliga benägenhet att haka upp oss på obetydligheter.

Viktigast av allt är att någon får rätt.

Margarita (ett minne) handlar (främst) om en man som minns när han slutat gymnasiet och en sommar hastigt förälskade sig i Margarita. Det är en monologisk roman, och länge väntar vi på att Margarita, likt en kvinnlig Godot, skall dyka upp; och när hon väl gör det är romanen nästan slut. 

Men minnet lever kvar, som en allt överskuggande fantasi. Som ett tomrum.

César Aira har sagt “Du kan inte vara författare och vara seriös samtidigt, du måste välja en av de två sakerna”.

Han är i mitt tycke en självklar kandidat till årets Nobelpris i litteratur.

The post Helgessän: Den experimentelle César Aira first appeared on Opulens.