STADSPLANERING. “De som gör ingrepp i stadens funktionalitet måste förklara, på vilket sätt de medverkar till att stadens särart och överlevnadsmöjligheter säkras”, skriver Anders Björnsson som menar att det behövs en centralt reglerad befolknings- och regionalpolitik.

Bromma flygplats var en del av min barndom och uppväxt. Utanför mitt sovrumsfönster gick DC 3:orna ner för landning. På söndagar kunde familjen promenera till flygrestaurangen och äta middag där. Genom panoramafönstren fick man vara med om ett skådespel, när planen kom och gick. Pressfotografer bevakade intressanta avfärder och ankomster. Närmaste grannar var Ulvsunda industriområde och den ruckliga bebyggelsen i Mariehäll.

Flygplatsen finns kvar men är sedan länge nedläggningshotad. Det är numera svårt att ta sig dit till fots, genom alla trafikkarusellerna. Hangarerna har blivit en stormarknad. Linjeflygs stolta huvudkontor är kringränt av motorleder och fuskbyggen. Den civila flygförvaltningens baracker stod länge kvar men är numera rivna. För det flacka flygfältet planeras nu för bostäder, där storstaden ska kunna växa. Hur glada blir kolonisterna i Riksby då?

Det är knappast en trädgårdsstad man tänker sig där, snarare en förlängning av stenstaden med trång kvartersbebyggelse och höga hus. Flygplatsen har trots allt erbjudit luft i en urban miljö, där det har blivit allt svårare att andas. Snart riktar nog stadsutvecklarna sina blickar mot Solvalla travbana också, så genomkomponerad, en oas ännu i den spekulationsdrivna nybyggarverksamheten. (Sitter inte folk hemma eller på puben och spelar på toto numera? Läktarna står tomma, i stort sett.)

Nostalgi? Kanske. Men också besvikelse över att orter och platser inte får utvecklas på sina egna villkor. Inte ens i storstadsregionerna tillåts de det. Om landsorten utarmas fysiskt, sker här en mental utarmning. Min uppväxtstad Sundbyberg hade på sin tid en enda restaurang och två kommunalt ägda ölhallar. Småkommersen blomstrade, där fanns flera boklådor. Idag råder butiksdöd – restauranger och sprithålor har tagit över lokalerna. Förr fanns det många konditorier; nu ska det vara temporära caffe latte-ställen. Dock: täthet är inte detsamma som gemenskap.

Småstaden som imiterar storstaden och tror att den blir mer attraktiv på det sättet! Det enda attraktiva är egentligen prishöjningen på bostadsrätter och utförsäljningen av allmännyttan till konstlat låga priser, en förskingring av allmän egendom. (Se arkitekturrevisionen.se.) När medelklassmänniskor som bor i sådana kvarter vill ha upplevelser, reser de till skärgården eller utomlands. (Åtminstone fram till pandemin.) Hur stadslandskapet gestaltas, bekommer dem inte särskilt; det finns cybervärldar. Därför har också den offentliga stadsplaneringen kommit på mellanhand.

Städer blir agglomerationer med något tillfälligt över sig, som om de närsomhelst kunde övertrumfas och sedan överges. Materialval i byggandet, färgsättning av fasader tycks ske på en höft. Man ser i stadsbilden alltmer sällan ensembler, däremot fler och fler solitärer, möjligen en reflex av den individualistiska anda som slog igenom, när välfärdsstaten skulle nedmonteras och allt helhetstänkande kunde uppfattas som ett hot mot den personliga integriteten. Fragment föredrogs framför stora linjer.

Allt skulle sticka ut. Experimentlusta! Stadsrummet som ett tivoli, där varje sensation till slut följs inte av beundran utan av en gäspning. Enligt postmodernismen kunde en huskropp få se ut hursomhelst – det var estetiken som sandlåda, en eklektisk lek med former. Nybrutalismen (jämför med Hagastaden i Stockholm) hanterar alla traditionella former med bornerat förakt. Mellanrummen ska utplånas, de väl planlagda förorterna, med sina många arkitektoniska och konstnärliga förtjänster, står i vägen för expansionen.

Varför ska stora städer växa? De är ju redan vuxna. Men de styrande där, oavsett kulör, hänger sig åt beslutade visioner om en ständigt fortgående tillväxt. Den är som en cancer, till synes ohejdbar. Men när stora städer växer, enligt socialingenjörskonst i förening med marknadslogik, dör mindre städer och samhällen. De förlorar kraft och tynar bort. Landsändar avfolkas fortfarande, långt efter flyttlasspolitiken. De blir allt mindre motståndskraftiga mot skogsbolags, gruvföretags och höghastighetstågbyggares exploateringsiver. Ja, de blir överkörda.

Detta är ett stort samhällsproblem men också ett problem som angår vårt lands säkerhet. Om detta land ska försvaras, från vilket väderstreck det än gäller, krävs det, att det finns människor på plats, som känner terrängen. Och vidare: All vital verksamhet kan inte vara koncentrerad till några få platser i landet – det gör oss extremt sårbara, dock är det den riktning utvecklingen nu har tagit. Ett sant totalförsvar kan inte tolerera vita fläckar på kartan och inte ett fåtal självklara bombmål.

Allt och alla behöver inte samlas på samma ställe. Du kan skapa i naturen, inte bara på kontoret.

Coronaåret har visat, vad vi egentligen redan visste, nämligen att många nutida verksamheter och arbetsuppgifter är platsoberoende. Allt och alla behöver inte samlas på samma ställe. Du kan skapa i naturen, inte bara på kontoret. Digitala kontakter kan knytas och upprätthållas utan större svårigheter. Detta borde kunna betyda vinster för det lokala, på det metropolitanskas bekostnad. Till och med konungen av Sverige verkar ju ha föredragit Drottningholm och Solliden och Stenhammar framför Stockholms slott.

Bromma, västerort, var en gång framtidslandet. Dit flyttade de smarta, där lät makarna Myrdal Sven Markelius bygga en villa. Per Albin Hansson bodde i ett radhus i Ålsten, designat av Olle Engkvist. Där jag nu bor, i Kista, en del av gamla Spånga socken, har arkitekten Jon Höjer satt sina spår. Folke Löfström, barnbarn till Sundbybergspatronen Aron Petter Löfström, ritade Huddinge sjukhus. En del av de vackra, funktionalistiska A1-barackerna i Rissne står ännu kvar. Erik Tegel, son till Erik XIV:s statsminister Jöran Persson, ägde en gång Rissne gård, snett emot Solvalla.

Så mycket som hänger samman! Det viktiga är inte att bevara, för ingenting varar för evigt. Men de som gör ingrepp i stadens funktionalitet måste förklara, på vilket sätt de medverkar till att stadens särart och överlevnadsmöjligheter säkras. Tidigare dynamiska centralorter, exempelvis Grängesberg, har förvandlats till spökstäder. Även metropoler kan drabbas. London har idag ett bastant utflyttningsnetto. Alla vill inte betala 25 000–50 000 SEK i månaden för en tvåa i innerstaden. Också från den svenska huvudstaden pågår nu en utvandring. Ändå ska det urbaniseras.

Det som behövs är en centralt reglerad befolknings- och regionalpolitik. Bostäder på Bromma flygfält är en laissez faire-kapitalistisk modell, med gammalt tomtjobberi som förlaga. Allt fler människor i samma geografiska rum kan inte vara en hållbar målsättning för kommunal planläggning. Sverige är ytstort, det rymmer många kluster, inte bara ett fåtal. Vi har råd med parker och skogsdungar. Och en och annan flygplats: det måste knappast byggas flera.

The post Den urbana cancern first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSUTVECKLING. “Visst är det så att pandemin har visat på ett antal svagheter med dagens samhälle. Men den ger verkligen inga argument för att återvända till ett samhälle som präglades av stagnation och frustration över brist på valfrihet”, skriver Fredrik Segerfeldt som är redaktör för den aktuella boken Ett bättre land: hur rätten att välja förändrade Sverige.

Redan före coronaepidemin präglades stämningen i Sverige av nostalgiska krav på ordning och reda. Var det inte längtan tillbaka till 1950-talets folkhem så var det drömmar om att återvända till 1980-talet, då välfärden påstods vara på topp. 2020-talets samhälle var outhärdligt för bägge grupperna, om än ur lite olika reaktionära perspektiv.

Covid-19 har förstärkt denna tendens, med mikroben i stället för ryssen som den fiende vi måste skydda oss mot med hjälp av centralplanerad massmobilisering. Nu är det dags att rätta till alla de misstag som begåtts under de senaste decenniernas lättsamhet, sägs det. Och rätta in individen i ledet, när vi ändå håller på.

Det finns säkert skäl att genomföra en del förändringar när pandemin väl är över. Politikens huvuduppgift är att skydda samhället och dess invånare mot hot. Och tidigare decenniers hallelujastämning har uppenbarligen dragit ner på civilförsvaret så att vi saknar adekvat skydd. Men nostalgin ställer frågan om Sverige verkligen var ett så mycket bättre samhälle på 1980-talet, före murens fall, EU-inträdet, liberaliseringarna och valfrihetsreformerna.

I vintras skrev Kajsa Ekis Ekman en text i Aftonbladet Kultur om hur fantastisk sjukvården var i slutet av 1970-talet. Hon undrade storögt hur PC Jersilds roman Babels hus från 1978 kunde få så stort genomslag: ”I dag är det svårt att förstå vad som skulle vara så hemskt – boken skildrar ju en vård i världsklass!”

En av faktorerna bakom framgångarna var att Babels hus gick som tv-serie på en av de två tillåtna kanalerna. Det fanns inte så mycket annat att titta på, helt enkelt. Men den huvudsakliga orsaken, bortsett från litterär briljans, var att Jersild behandlade ett samhällsproblem som var brett känt i folkdjupet. Den Maktutredning som vice statsminister Ingvar Carlsson (S) tillsatte 1985 konstaterade i sin slutrapport:

”Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.”

Jersilds kritik mot den stora, centraliserade och industrialiserade sjukvården handlade alltså inte om hur effektiva medicinerna eller sjukhusets apparater var, utan om att i världens kanske mest ambitiösa välfärdssamhälle var det ingen som såg människan, hen som det hela var till för. Dessutom led 1980-talets sjukvård av enorma köer. Man var tvungen att vänta i åratal på rutinåtgärder som kranskärls-, höftleds- och gråstarrsoperationer.

En annan skribent som blickar tillbaka ett paradisiskt förflutet är Jenny Andersson, gästprofessor i idéhistoria vid Uppsala universitet, som leder ett stort forskningsprojekt på temat ”Nyliberalism i Norden – Ett nytt historiskt fält.” Hennes programförklaring i tidskriften Respons är full med ord som ”privatiseringsexperiment”, ”duperade massor”, ”omvänd klasspolitik” och ”social disciplinering”. Hon ger därmed intryck av att liberaliseringarna var ett projekt som en elit tvingade på ett ovetande folk. Det är talande att ord som frihet, vanmakt och valfrihet lyser med sin frånvaro i Anderssons text. Tanken att reformerna var ett resultat av folkliga krav på egenmakt verkar henne främmande.

Precis som Ekis Ekman bortser då Andersson ironiskt nog från 1980-talets materiella verklighet. Hon ignorerar hungerstrejken i byn Drevdagen i Älvdalen där kommunen skulle lägga ner skolan, massprotesterna mot den centralplanerade fördelningen av Stockholms skolever, kaoset i den kommunala barnomsorgen, demonstrationerna på äldreboende efter äldreboende som politikerna ville stänga. En ung manlig anställd på ett boende i Bromma utanför Stockholm sa i december 1984 till Dagens Nyheters reporter att han var rädd för att bli gammal, inte för att bli sjuk och svag utan för ”att inte ha något att säga till om, att inte ha någon talan”. Som dåvarande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson skrev i förordet till en bok av bland annat nuvarande infrastrukturminister Tomas Eneroth: ”Mitt i välfärden känner människor vanmakt.”

Det var denna mentala, sociala och ekonomiska skleros som 1980-talets och 1990-talets reformer bröt med.

1980-talets samhälle var kulmen på flera decennier av centralisering. I boken Lägga livet till rätta, som först publicerades som en rapport till Maktutredningen, identifierade feministhistorikern Yvonne Hirdman rötterna till maktkoncentrationen i det tidiga 1900-talets kollektiva överhets- och planeringsperspektiv där experter ansågs ha överlägsen kunskap om människors liv.

Hirdman tar sin utgångspunkt i den utopism som präglade tänkandet och som krockade med demokratiska värden i relationen mellan staten och människan. Hon ställer frågor som vad som händer med den som inte vill inordnas i det som någon annan vet hur det ska vara, hur man ska hantera den oavsiktliga men ändå ofrånkomliga strukturella maktproblematik som uppstår, huruvida det ska finnas någon gräns för det offentliga och var denna i så fall ska gå. Hon diskuterar det problematiska i att med politikens medel förändra vardagens innehåll och människors tänkande, och varnar för de kränkningar och risker för övergrepp som uppstår när medborgare blir klienter och brukare och samhället byggs uppifrån och ned.

Centraliseringens konsekvenser var inte bara frustration och inskränkt egenmakt, utan även ekonomisk stagnation. Sverige missade två decennier av välståndsuppgång och mellan 1975 och 1995 stod reallönerna stilla. Det var denna mentala, sociala och ekonomiska skleros som 1980-talets och 1990-talets reformer bröt med.

Nu har vi inte bara tillgång till ett i det närmaste oändligt antal tv-kanaler och kan välja inom vård, skola och omsorg. Dessutom är reallönerna två tredjedelar högre än i mitten av 1990-talet. Reformerna fungerade.

Visst är det så att pandemin har visat på ett antal svagheter med dagens samhälle. Men den ger verkligen inga argument för att återvända till ett samhälle som präglades av stagnation och frustration över brist på valfrihet. Hur mycket morgonluft de centraliseringsvurmande reaktionärerna än vädrar.

The post Centraliseringsvurmarna vädrar morgonluft first appeared on Opulens.