”BANNED BOOKS”. Apropå pågående ”Banned books week” berättar Vladimir Oravsky om konflikten med Astrid Lindgren AB. Läs hans historia om ett aktiebolags maktutövning och ett stoppat manus!  

 ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”

Astrid Lindgrens föräldrar var bosatta på gården Näs, där de arrenderade prästgårdens jordbruk. Och det är där bäbisen som fick namnet Astrid Anna Emilia Ericsson föddes. Bibeln var naturligtvis lättillgänglig och det som Lukasevangeliet 12:48 predikade ”…Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer”, tog Astrid på så stort allvar att hon senare skrev om sin karaktär Pippi Långstrump, att ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Är man Astrid Lindgrens arvinge, och äger Astrid Lindgren Aktiebolag, då har man företräde att tolka denna utsago. Som till exempel så som att ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”.

Jag har dessvärre erfarenheter av dessa övergrepp och jag har beskrivit dem på flera hundra boksidor. Läs exempelvis min omfångsrika, översatta, vida spridda bok ”Friheten i kulturen” med undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”. Det är för övrigt en bok som mången, inte minst i den akademiska världen, refererar till.

”Från Astrid till Lindgren”

Mitt bokmanuskript ”Från Astrid till Lindgren” kom ut till slut trots stora och förmodligen mycket kostsamma ansträngningar från Astrid Lindgrens arvingar. ”Från Astrid till Lindgren” blev översatt till flera språk, omvandlades till pjäs spelad även i USA, men först och främst ändrade boken ”Från Astrid till Lindgren” Astrid Lindgrens liv, det vill säga vissa episoder som jag diktade fram, inkorporerades så småningom i Astrid Lindgrens officiella och av arvingarnas auktoriserade biografier.

Bättre exempel på konstens seger över verkligheten är inte lätt att finna.

Astrid Lindgren AB vs ”Pippi och byxornas uppror”

För kanske ett år sedan skrev jag barnboksmanuset ”Pippi och byxornas uppror”. Det blev omedelbart antaget, kontraktet skrevs och en mycket duktig illustratör började illustrera det.

Men plötsligt, lika förutsägbart som lanseringen av en svensk litteraturkanon, kontaktades jag av ”Pippi och byxornas uppror”:s förlag som vidarebefordrade ett mejl som de fått från firman Astrid Lindgren Aktiebolag: ”Stort tack för att du kontaktar oss i denna fråga och vi uppskattar varmt att ni vill göra rätt upphovsrättsmässigt. Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI. Den enklaste lösningen i den här situationen är nog att byta namn på huvudkaraktären och ta bort ’Pippi-flätorna’ på henne.”

Astrid Lindgrens eftermäle hotat

Jag håller på att skriva en bok som heter ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, och jag är just nu på 246:e manussidan. Mina anteckningar och en omfattande korrespondens kring manuset tyder på att boken ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” blir lika omfångsrik och översatt, refererad till och spridd som min bok ”Friheten i kulturen: reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”.

Jag skall således inte breda ut mig i detta referat men vill ändå citera hur mitt manus ”Pippi och byxornas uppror” börjar:

Pippi var en argsint treårig liten flicka som alltid sa att allt och alla var dumma.

Sådant kan bli ganska tröttsamt att lyssna på. Om en dörr inte öppnades tillräckligt snabbt, sa hon omedelbart ”Försvinn, dumma dörr!”

Om en stol stod i hennes väg, utbrast hon: ”Flytta på dig, dumma stol!” och så knuffade hon den åt sidan.

Om hennes gaffel inte höll ordentligt i hennes mat, då lät det: ”Du är så urbota dum, din dumma gaffel!”

Och så lät det från morgon till kväll, både hemma och på dagiset.

Till och med när Pippis mor ville hjälpa henne att klä på sig, kunde hon säga: ”Lämna mig i fred! Jag kan väl göra det själv, dumma mamma!”

Hotas Astrid Lindgrens Pippi?

På vilket sätt skulle min Pippi kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur? Min Pippi, går på dagis och lever uppenbarligen med sin mor.

Astrid Lindgrens Pippi är nio år gammal och har ingen mor. Min Pippi är 3 år gammal. Dessutom är hon allt annat än världens starkaste flicka, min Pippi klarar inte ens en ”närkamp” med sina egna byxor, när dessa gör uppror.

Min Pippi umgås med ingen Annika och ingen Tommy, min Pippi har överhuvudtaget inga kamrater.

Min Pippi har ingen häst ej heller har hon någon apa, min Pippi har överhuvudtaget inga djur, inte ens hårlöss.

Är det de ovannämnda egenskaperna och attributen som skulle kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur?

Googla hur många som heter Pippi! Då kan man se att 231 stycken är det antalet kvinnor som heter Pippi i Sverige och dessutom 2 stycken män.

Jag har faktiskt kontaktat en hel del människor i Sverige, Danmark och Schweiz som heter Pippi och fick deras tillåtelse att kalla min Pippi Pippi, samt jag fick även fotografier där dessa är utklädda till Pippi Långstrump och leker med Pippis av Aktiebolaget auktoriserade leksaker. Vad säger Aktiebolaget om det?

Astrid Lindgren AB:s agerande

Vad är det som luktar illa för Aktiebolaget? Är det det att jag, Vladimir Oravsky, är en invandrare? Och att jag kan så mycket om Astrid att jag utan tvekan kan kallas expert på henne? Är det detta att min bok ”Från Astrid till Lindgren” utlöste en flod av böcker och filmer som behandlar perioden som sträcker sig från Astrid till Lindgren? Eller är det detta att Astrid personligen hjälpte mig när jag behövde tillåtelsen till att använda mig av hennes karaktärer i två stycken utbildningsfilmer om skogsvård och kulturminnesvård?

Anledningen till att jag beslutade mig att föregå min bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” med inlägget ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”, det vill säga raderna som du just nu håller på att läsa, är pjäsen “När skönheten kom till byn”, ett Nils Ferlin-citat som gav namnet till en pjäs som Marianne Lindberg De Geer både skrev och regisserade samt gjorde scenografi till.

”(…) Det är en fantasi om hur Pippi Långstrumps liv kanske skulle gestalta sig i vuxen ålder och om hur vårt allt fyrkantigare samhälle skulle ha hanterat henne – eller försökt hantera henne,” skriver Teater Brunnsgatan Fyra där pjäsen spelades och vars affisch består förutom texten av en bild på en flätförsedd Pippi.

Aktiebolaget ger sig inte på alla

Varför angriper Aktiebolaget inte Marianne Lindberg De Geer? Anledningen är enkel. Marianne är en legend med skinn på näsan. Hon skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget samt visa ett utsträckt mittfinger åt det. Marianne är dessutom gift med Carl Johan De Geer, en mytomspunnen rebell och han skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget och visa ett utsträckt mittfinger åt dess censurrepresentanter.

Och Teater Brunnsgatan Fyra är också untouchable. Den drivs av Martina Montelius som tog över den efter sin mor Kristina Lugns frånfälle. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

”Pippi Långstrump har blivit utnyttjad, sviken och glömd av forna vänner”, skriver produktionsbolaget Wendel & Olsson AB om sin film ”Fiktiv granskning – En grävande historia”, från 2020. Samma bolag gjorde även filmen ”Valla villekulla”, i vilken Ann Petrén spelade Pippi och Anki Larsson spelade Annika och Rolf Sohlman spelade Tommy.

Wendel & Olsson AB har resurser, så det skulle vara präktigt dyrt för Aktiebolaget att bråka med dem. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

I Ingvild Rishøis roman ”Stargate” uppträder både den 10-åriga Ronja och den hygglige Alfred, båda karaktärerna tagna direkt från Astrid Lindgrens rollgalleri. Romanen är översatt till svenska och både i Norge som i Sverige nämndes ordet mästerverk. Ingvild Rishøi har både en och två gånger berättat om Astrid Lindgrens påverkan på hennes skrivande. Har Aktiebolaget missat detta uppenbara ”missbruk” och överträdelse av Aktiebolagets fullständigt godtyckliga förbud- och censurregler?

En känd och inflytelserik teaterrecensent skriver till mig: ”Irina von Martens ”Irinas bok” skapar en helt egen värld av Astrid Lindgrens figurer och det blir än tydligare i teateruppsättningen på Unga Klara under namnet ”Irinas nya liv”. Där blandas Astrid Lindrens figurer med de skådespelare som gestaltade dem i olika filmer”.

Pippi Longstocking är en av karaktärerna i The Simpsons värld. I en känd bild från filmen visar Pippi sin bok Pippi in the South Seas. I samma Simpsons refererar man till Pippis namn genom att kalla frisören som klipper Lisa ”Snippy Longstockings”. Aktiebolaget vet att man inte ger sig på Simpson. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump.

Alla dessa ovannämnda författare och regissörer samt ett 50-tal till vilka jag tar upp i min kommande bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, är för mäktiga för att Aktiebolaget skulle våga sig på dem med sina absurda och vidrigt laglösa krav. Aktiebolaget vågar sig bara på dem som på grund av sina begränsade ekonomiska resurser skräms till att ge upp.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump. Allt vad Aktiebolaget behövde göra var att på ett knappast synligt vis antyda att Sveriges nationalhelgon Astrid, skandaliserades av en invandrare. En uppenbar lögn, eftersom jag aldrig skrev ett enda negativt ord om Astrid Lindgren, utan tvärtom –– ”Från Astrid till Lindgren”, boken som teaterpjäsen, är inget annat än en hyllning till henne, något som samtliga recensenter skrev om.

Invandrare och kvinnor

Ordet ”invandrare” behövdes aldrig att nämnas, mitt osvenska namn, signalerade med varnande tydlighet att jag är lika välkommen i Aktiebolagets krets som signalkräftan som bär på den jättedödliga kräftpesten som förgör vår älskade flodkräfta.

Aktiebolagets andra lätta byte är kvinnor.

Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt.

Trots att Astrid Lindgren var en stark och handlingskraftig kvinna med mycket skinn på näsan, tror Aktiebolaget inte mycket på kvinnornas försvarsförmåga. Det är nästan undantagsvis alltid kvinnor runt mig som angrips. Och dessa ger sig, de ger upp. Alltid.

Tekniken med vilken dessa kvinnor betvingas är beprövat och än så länge säkert. Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt. Aktiebolaget testar vad det kan komma undan med, utan några som helst konkreta hot om domstol och saftiga böter och andra smärtsamma förluster. Aktiebolaget vet nämligen att allt det behöver göra är att skicka ett brev, ett mejl, eller ringa upp och alla dessa kvinnor frammanar själva för sig hot om långa och kostsamma rättegångar som slutar i konkurs.

”Der Feige droht nur, wo er sicher ist”, skrev Johann Wolfgang von Goethe. Den fege hotar bara där han är säker. Och så träffsäker von Goethe var! Han kände djävulen både utan och innan.

Inga konkreta hot men…

Som sagt, inga konkreta hot över huvud taget: ”… Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI”, skriver således Aktiebolaget till min förläggare, utan några som helst bevis, utan några som helst konkreta hot om några åtgärder.

Och trots att jag med ”Pippi och byxornas uppror” inte gör någon som helst ”intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt varumärket PIPPI”, gick mitt förlag i taket och meddelade mig att det avslutar samarbete med mig, eftersom hon, förlagets ägare, inte har råd att gå i klinch med Aktiebolaget.

Till och med min illustratör, en kvinna med integritet och välutvecklad samarbetsförmåga, hoppade av boken ”Pippi och byxornas uppror”. Anledningen: Hon vill inte hamna i konflikt med Aktiebolaget.

“The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing” – skrev den konservative 1700-tals filosofen Edmund Burke. Orden citerades med förkärlek av medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr och de användes också som tagline vid lanseringen av tv-filmen ”Hitler: The rise of evil”.

Maffiametoder

Så länge som förläggare, illustratörer och författare böjer sig för Aktiebolagets maffiametoder, så länge skördar dessa superrika Sverigepåvar framgångar med sina metoder.

”Jag är Pippi och jag kan göra allt vad jag vill”, sjunger Viveca Serlachius.

Vi är Aktiebolaget och vi kan göra allt vi bara vill, är Aktiebolagets arbetsmotto. Om det var möjligt att vända sig i sin grav, så skulle Astrid Lindgren utan tvivel göra det. (Läs gärna min bok ”Den gamla och Edens lustgård”.)

Jag är tämligen säker på att svenska medborgare i allmänhet vet betydligt mer om vad som sker på månens baksida än de vet vad som utspelas i kulturens vidsträckta spindelväv.

Återbruk av fiktiva figurer är bara några månader yngre än fiktiva figurer. Pippi i ”Pippi och byxornas uppror”, är på inget vis besläktad med Pippi Långstrump. Om ”Pippi och byxornas uppror” är besläktad med någon existerande och mycket hyllad och till andra språk översatt bok, då är det med boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå: En bok för tjejer och kvinnor”, första gången utgiven år 2004. Och ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är skriven av Vladimir Oravsky, alltså samme författare som skrev ”Pippi och byxornas uppror”.

Rättvisan segrar till slut

Tiden kommer hinna fatt även Aktiebolaget, det är jag tämligen säker på. Liksom man så småningom avslöjade det som alla under decennier visste om Harvey Weinstein men som ingen enskild förmådde att avslöja. Harvey Weinstein liksom Sacklerfamiljen, liksom Hamid Noury, liksom Irmgard Furchner, liksom George Pell, liksom Ron Jeremy, liksom Matteo Messina Denaro, liksom… Alla förlorar makt i sinom tid.

Till och med jämställdhetsprofeten, juristen, tidigare polischefen, rektorn för Polishögskolan och grov våldtäktsman Göran Lindberg a k a Kapten Klänning avslöjades så småningom. Eftersom nästan alla som växer sig till himlen har fiender som törstar efter att sanningen skall fram. Och de bidar sin tid.

Kapten Klänning var övertygad om att han var höjd över alla misstankar. Han var säker på att ingen letar efter sexuell förövare på hans uppburna och ordensprydda avdelning.

Alla kommer avslöjas så småningom även om den ögonbindelförsedda rättvisan inte så sällan är tålamodsprövande långsam.

The post Har Astrid Lindgren AB makt att förbjuda böcker? first appeared on Opulens.

SATIR. Cecilia Persson har skrivit en satirisk text i ett stream of consciousness-flöde om den rådande censuren på sociala medier och hur vi numera även i övrig offentlighet förväntas censurera våra egna tankar.

Dom tankar
som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Vladimir Majakovskij

Det är omöjligt att skriva om tillåtet och otillåtet i diskurserna som täcker in all censur och förbjudna ord – det vore en omöjlighet ge en heltäckande rapport från censurens normalisering i den goda och rätta smakens namn. Jag får en rebellisk lust att citera John Lennon ”Woman is the N-ordet of the world” eller någon av rapparen 2Pacs texter eller Astrid Lindgrens ord om en viss sjörövarkung. Jag hejdar mig inför att göra en satirisk ordlista över konstverk och böcker som fått röda varningslappar.

Emellertid kan jag nämna att jag har blivit censurerad av Facebook. Vid elva tillfällen har jag lagt ut egna och andras dikter, konstverk och foton som bedömts som hatpropaganda och sexuell aktivitet (!). Det gör mig så förbannad att jag får lust att skriva N- ordet, Z- ordet, ”hbtq är skit”, Marquis de Sade är en poetisk hjälte, Nabokovs Lolita gör en kåt, skända svenska flaggan och dåna ut en naken Lena Nyman från Nyfiken gul och Marilyn Monroe som pinuppa.

Varenda gång du skriver en text pockar självcensuren på och du är då snuskigt medveten om var gränserna går och vilka ord som kommer att vålla ett ramaskri.

Så givetvis borde fria författare och konstnärer ge fasiken i det och bjuda motstånd, men vi fogar oss och håller käften. Det är inte högt i tak i kulturskymningen och att slå huvudet i väggen är numera vardagsmat.

Du blir lätt en elefant i glashuset om du så bara snubblar på en viss stavelse eller driver ironiskt med vänskapskorruptionen på kultursidorna och parnassen.

Ve och fasa om du inte niger och bockar! Så självfallet borde jag rabbla namnen på de oantastliga, men se, det låter jag faktiskt bli att göra.

Men detta kan jag säga: Fuck regeringen och kungahuset och bränn ner Rosenbad och Trump kan ta sig i arslet och den samtida så kallade arbetarlitteraturen är medelklassblaj!

Censuren finns överallt. Så egentligen borde jag anta rollen som en rasande August Strindberg och vaja med svarta fanor och skrika bränn bibeln och koranen och göra rondellhundar dygnet runt, men jag låter faktiskt bli att göra det.   

Så egentligen borde jag skriva att jag gillar SD och att grovporr och droger verkligen är toppen, men jag låter bli. Satiren är otillåten och ironi missuppfattas.

Litteraturkritiken ska vara snäll och lydig och hålla sig inom ramen. Så egentligen borde jag väl kastas i fängelse eller utvisas ur landet eftersom jag ens dristar mig till att skriva som jag gör.

Det handlar om moralism och konformism. Gift dig och gilla inte gruppsex! Karl Marx fattade ju ingenting. Jesus är bög och Buddha hög på brass. Så egentligen borde jag läsa Kulla-Gulla och lära mig psalmboken utantill.

Jag är en oduglig varelse som borde veta hut. Jag är en N-ordet-kvinna i världen och jag trivs med att vara vit mans slav. Så egentligen borde jag inte ha rätten till ett eget liv och göra offentlig avbön från alla mina dikter. Det finns inte längre några böcker värda att läsa. Rembrandt var en oduglig målarkludd och Picasso var taskig mot kvinnor. Så egentligen borde varje konstmuseum stänga.

Egentligen borde jag lobotomeras eftersom jag tänker egna tankar och har ett eget språk. Outtömlig är censurens möjligheter att sänka demokratin och Musk är ett geni! Han äger ju Twitter och Facebook gör helt rätt som markerar om du hatar mänskligheten och har metaforer om ryska futurister som gick och hängde sig. Så egentligen borde Alfons Åberg skjuta sig i huvudet!

Så egentligen är det en skam att du ens blev född med mål i munnen! Skäms och vet hut dumma mamma och pappa som skapade mig! Ve och fasa för franska revolutionen och jämlikhet. Det är mums mums med Marie Antoinettes bakelser till det svältande folket.

Jag borde ha skrivit en lång lista över allt som förbjudet och tabu, men jag lät bli.

The post Cecilia Persson: ”Om censurens normalisering” first appeared on Opulens.

ABORT. Ett flertal konstverk har tagits bort från amerikanska Lewis-Clark State Colleges utställning “Unconditional Care” eftersom de handlar om abort. 

En konstutställning på Lewis-Clark State College i Idaho, USA, med titeln “Unconditional Care” syftar till att ta itu med samtida hälsofrågor inklusive kronisk sjukdom, funktionshinder, graviditet, sexuella övergrepp, vapenvåld och dödsfall, men tjänstemän från Idaho tog bort flera verk som nämner abort, med hänvisning till att delstaten har en lag som förbjuder att offentliga medel används för att propagera för abort.

Bland de borttagna verken finns videor med kvinnor som diskuterar sina erfarenheter av graviditet och kvinnors rättigheter, ett handskrivet brev adresserat till Planned Parenthoods grundare och ett verk som inkluderar abortpiller.  

De berörda konstnärerna är av naturliga skäl upprörda och har formulerat protester mot censuringreppet. Representanter från anticensurorganisationer som ACLU har nuu skrivit ett brev till kollegiet och uppmanat dem att återinföra de borttagna verken. 

Läs mer HÄR.

The post Abortrelaterad konst censureras i Idaho first appeared on Opulens.

KULTURKRIG. Kritiken mot känsliga läsares påverkan när det gäller äldre litteratur har än en gång lyfts fram i brittiska högermedier som ett försök till kulturell censur. Känslighetsläsaren Philippa Willitts har intervjuats i Vice där hon reder ut begreppen. 

I brittiska högermedier har upprörda personer rasat mot användningen av “känsliga läsare”, även kallade känslighetsläsare, i förlagsbranschen. Detta har fått en uppsjö av kulturkrigskrönikörer att skriva om företeelsen. Kontroversen började när det avslöjades att nya upplagor av Roald Dahls barnböcker hade redigerats för att ta bort sådant som kunde anses stötande av moderna läsare. Till exempel beskrivs Augustus Gloop från Charlie and the Chocolate Factory nu som “enorm” i stället för “fet”, medan frasen “ett konstigt afrikanskt språk” i The Twits inte längre inkluderar ordet “konstigt”.

Detta väckte upprördhet, och vissa liknade förändringarna vid censur och skändande av böckerna. Debatten har väckt frågor om huruvida äldre litteratur bör moderniseras och känsliga läsare har anklagats för att möjliggöra kulturell censur. För att få insikt i ämnet har nätmagasinet VICE intervjuat Philippa Willitts, en känslighetsläsare som erbjuder korrektur- och redigeringstjänster för tidskrifter, blogginlägg och böcker.

Läs intervjun HÄR.

The post Känslighetsläsare väcker kontrovers first appeared on Opulens.

HYCKLERI. ”Någon AI-censor fick väl en fis på tvären och dömde ut detta som hatretorik. Mot vem? Min gammalfarfar som dog 1952? Eller har ordet ”transa” blivit det nya n-ordet?” Det skriver Opulens Jesper Nordström efter att ha stängts av från Facebook på grund av att ha kommenterat i en tråd om släktforskning.

Så har Facebook stängt av mig i trettio dagar på samma vis som de alltid gör – geonom att sila mygg och svälja elefanter. Den här gången handlade det om en tråd om släktforskning där jag skrev att det i min släkt “mest finns bödlar, nazister och transor”. Förvisso lite skojsamt retsamt mot alla som tror de har en kung i sin släkt men också helt sanningsenligt.

Skarprättare Nordström från sent 1700-tal är väl dokumenterad i vår släkt. Sedan var det gammelfarfar som på en vidareutbildningsvistelse i Tyskland 30-talet blev inbjuden av självaste Adolf på lite kaffe och tårta och vad som numera skulle kallas “meet and greet”. Baktanken var väl att han och de andra teknikstudenterna från Sverige kunde rekryteras till den framväxande rustningsindustrin. Sen kom han hem som entusiastisk Tysklandsvän med böcker av Hitler, Goebbels och Rosenberg som nu utgör kontroversiella rariteter i fars boksamling. Transor då? Nå, det finns mer än en avlägsen släkting som varit “Skäggiga Damen” på Kiviks marknad.

Någon AI-censur fick väl en fis på tvären och dömde ut detta som hatretorik. Mot vem? Min gammalfarfar som dog 1952? Eller har ordet ”transa” blivit det nya n-ordet? Ja, förlåt då om man inte hänger med i ett debattklimat där terminologins vibbar, det vill säga “hur det uppfattas”, verkar ändras sekund för sekund.

Tidigare i år skrev jag “Vi bör skjuta av dom!” i ett inlägg på Facebook om Malmös fiskmåsar som blivit allt mer aggressiva och blev då avstängd på grund av att jag uppmanade till våld. Tanken svindlar att jag kommer bli vräkt från min hyreslägenhet för att jag använt mig av ordet “städtant” i ett mail till hyresvärden.

Så jag blir alltså åter igen avstängd i trettio dagar. Av Meta, ett internationellt mediakonglomerat som aktivt underlättat spridning av konsprationsdravel från Qanon-rörelsen, antivaxx-nonsens, antisemitism och polariserad edgy hatretorik som bidragit till skottlossning. Ett socialt medium vars algoritmer aktivt leder till att det mest högspänt emotionella premieras. Ett företag vars del i Donald Trumps lögnfabrik är väl beforskat. Behöver jag fortsätta?

Fast allvarligt talat börjar dessa avstängningar mer och mer bli som en kärv detox eller avtändning. Det är nog i långa loppet positivt för en själv. Att vara duktig skribent – vilket jag vågar säga mig vara – och skriva på Facebook med deras copyrightlagar är alltmer som att vara konstnär och presentera sina verk för en gallerist och så stjäl hen alla ens verk. Sedan en kväll märker du att någon, genom att ha tagit reda på din adress, kopplat ett rör med avföring till din brevlåda och fyllt ditt hem med mänsklighetens avskräde.

Fast så här avslutningsvis tänker jag att Facebook nästan blivit mer mänskliga i sin censur. Algoritmerna leder till samma oförutsägbara stingslighet som den deplattformerings- och cancelkultur som drivs av högst mänskliga censorer. Om man riktigt krystar och övertolkar kan verkligen allt vara “inte okej”. Ja, skriver man om en synål är där väl alltid nån enögd jäkel som tar illa vid sig.

The post Avstängd från Facebook igen first appeared on Opulens.

CENSUR. En biograf i Oklahoma, USA, “ber om ursäkt för besväret” för att de visar en Disney-film som innehåller en samkönad kyss. Det skriver tidningen Independent.

Det gäller den nya animerade filmen “Lightyear”, som innehåller två kvinnliga rollfigurer som kysser varandra.

På en skylt på biografen, som senare har plockats bort, skriver de att de “kommer att göra vad vi kan för att snabbspola genom scenen, men att det kanske inte blir exakt”. Skylten har orsakat stark kritik på sociala medier.

Tidigare har 14 länder, främst i Mellanöstern, förbjudit filmen från att visas.

Skildringen av det samkönade paret fick ursprungligen Disney-chefer att kräva att skildringen skulle tonas ned, men protester från både Pixar och utomstående fick dem att ändra sig.

TT Nyhetsbyrån

The post Biograf snabbspolar “Lightyear” efter kyss first appeared on Opulens.

KULTURKÄMPE. Han har belagts med rese- och yppandeförbud. Men författaren Barys Pjatrovitj fortsätter att kämpa för belarusisk kultur – trots hårdare repressalier i spåren av Ukrainakriget. Med både prosa och poesi skriver han om den förlamande rädslan.

Det kan låta dumdristigt att återvända till Belarus, säger Barys Pjatrovitj, från soffan hos svenska Författarförbundet, där han är hedersgäst. Men det är vad han ämnar att göra efter sitt Sverigebesök, resa hem och fortsätta att försöka bevara den belarusiska kulturen och språket – som en förebild för andra författare.

– Vårt ansvar är att skriva, om inte nu så för framtiden och den framtida existensen av det belarusiska språket. Men det är väldigt svårt i dag för varje steg man tar uppmärksammas av staten och de flesta oberoende förlagen är nedlagda.

Barys Pjatrovitj var ordförande för det oberoende författarförbundet i Belarus, där också Nobelpristagaren Svetlana Aleksejivitj är medlem. Men regimen “likviderade” organisationen, och den oberoende kulturtidskrift som Pjatrovitj är redaktör för får inte heller distribueras längre. Sommaren 2021 belades han med både rese- och yppandeförbud. Efter sex månader utan nyheter om förundersökningen gjorde han ändå ett försök att resa ut ur landet, vilket gick.

– Men den är inte nedlagd, de kan när som helst låta undersökningen framskrida som ett sätt att hålla oss i schack, säger han på belarusiska – tolkad av författaren Dmitri Plax.

Kan inte skriva

Barys Pjatrovitjs roman “Torget (En kärlekshistoria)” handlar om ett kärlekspar vid tiden för protesterna i Belarus runt 2006. Men efter det riggade valet 2020 gick det belarusiska folket man ur huse för att protestera fredligt mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko och de dramatiska repressalierna som följde fick Pjatrovitj att söka sig till poesin. I diktsamlingen “Belarus: fresker” skriver han i dikten “Den fredliga demonstrantens tio ‘budord'” om hur människor som blir slagna av specialstyrkorna ska vända andra sidan till.

– Dramatikens nivå och omfång krävde en omedelbar reaktion, det fanns ingen tid att begrunda och jag vände mig till den genre som tillät mig att reagera omedelbart, förklarar han lågmält.

På senare tid har han dock känt att orden tryter, särskilt sedan kriget i Ukraina inleddes, en känsla som han delar med många ukrainska författare. Barys Pjatrovitj ser fler paralleller mellan de två länderna, och hävdar att ryska styrkor stod redo vid gränsen att invadera Belarus 2020, om protesterna inte hade varit fredliga.

– Det vi ser efter Rysslands invasion av Ukraina är att Belarus de facto befinner sig under rysk ockupation. Det som händer med belarusisk kultur och med vårt språk nu är att man medvetet försöker att utplåna det, säger han och jämför det med “denazifieringen” som Ryssland rättfärdigar kriget i Ukraina med – vilket enligt Pjatrovitj handlar om samma vilja: att utrota allt ukrainskt.

Törstade efter kultur

Kulturen har haft en framträdande roll under protesterna i Belarus. Barys Pjatrovitj berättar om hur folket organiserade sig själva, utan tydliga ledare, och hur man på gårdar bjöd in författare och musiker, som läste dikter och sjöng tillsammans.

– Belarusierna törstade efter kultur. Man krävde kulturen och språket tillbaka och kämpade för att få vara belarusier i sitt eget land, säger han och lägger till:

–Många blev förundrade över att de har en belarusisk litteratur och musik för den ryska dominansen har varit så stark.

Pjatrovitj hävdar att “en överväldigande majoritet” i Belarus är emot kriget i Ukraina. Trots att civilsamhället ligger i spillror har folk protesterat öppet – och anställda vid järnvägen har saboterat de ryska leveranserna av vapen till fronten. De som nu har gripits riskerar dödsstraff, enligt Pjatrovitj. I både sina dikter och i “Torget” skriver han om den förlamande rädslan som den ryska staten och Lukasjenko vet att framkalla.

– Rädslan existerar på många nivåer i våra liv. Det kan handla om att frukta för sitt liv, men också att vara rädd för att förlora sitt arbete eller för att förstöra sina barns framtid.

“Lama” ryska reaktioner

I “Belarus: Fresker” skildrar Barys Pjatrovitj hur människor i Belarus trots allt hittar modet att protestera. Det är ett mod han tycker lyser med sin frånvaro i det ryska kulturlivet.

– Jag är förvånad över de ganska lama reaktionerna från de ryska författarna. De röster jag hör tydligt är de ryska författarna som bor utomlands. Innan jag skulle lämna Belarus köpte jag en rysk litteraturtidning. Ledarartikeln hade rubriken “Ukraina är bara en övning”. Det ser ut som att de revanschistiska idéerna har slagit rot även i litterära kretsar där – med ett fåtal undantag.

Elin Swedenmark/TT

The post Han kämpar mot utplåningen av belarusisk kultur first appeared on Opulens.

CHOCK. Iodine Jupiter reflekterar över amerikaniseringen av svenskt tv-tittande. Numera kan åsynen av en bröstvårta orsaka chocktillstånd.

Att visa en bröstvårta är det onaturligaste som finns. Det kan ge hemska associationer.

Amerikas upphetsade moralister kunde inte kontrollera sig själva. SVT hakar på åsiktsmaskineriet.

Före visningen av dokumentären “Skandalen som fällde Janet Jackson” står: “känsliga tittare varnas”. Implicit att bröstvårtan kommer att visas. Tittare måste ges chansen att hinna undan, inte bryta samman och gå med i en krisgrupp.

När ska SVT börja varna för Astrid Lindgrens Pippi Långstrump?

När en bank avslöjas med osunda affärer är “känsliga tittare varnas” rimligt. Orimligt att varna för Jacksons rara meloner.

The post De nya lättkränkta first appeared on Opulens.

CENSUR. Kinesisk censur uppmanar filmproducenter att skapa “hälsosamma” tecknade serier, och att dra ner på allt “våldsamt, vulgärt och pornografiskt innehåll”.

Myndigheten för nationell radio och tv sade i ett uttalande att det främst är barn som tittar på tecknade serier, och att serieproducenter därför måste producera innehåll som “upprätthåller sanning, godhet och skönhet”.

De senaste månaderna har Kommunistpartiet i Kina ökat sina ansträngningar för att städa upp i och kontrollera nöjesindustrin. Man har bland annat slagit ner mer på “internetidoler” och har utlovat hårdare straff för kändisar som är inblandade i olagliga aktiviteter.

TT NYHETSBYRÅN

The post Kina bekämpar “ohälsosamma” tecknade serier first appeared on Opulens.

CENSUR. Hongkong ska börja granska gamla filmer för nationella säkerhetsintrång, enligt en ny hård censurlag som presenterades under tisdagen, enligt nyhetsbyrån AFP.

Hongkongs myndigheter vill tysta regimkritiker efter de stora och ofta våldsamma protesterna som ägde rum i staden för två år sedan. En ny säkerhetslag kallad “Patrioter styr Hongkong” har sedan dess kriminaliserat dissidenter och kvävt en stor del av den pro-demokratiska rörelsen.

Lagen har tidigare applicerats på nya filmer, men ska nu även granska gamla filmer, och kan leda till gripanden för upphovspersoner som anses ha uttryckt “omstörtande budskap, terrorism eller hemligt samförstånd med utländska krafter”, skriver AFP.

Nästan alla som hittills gripits enligt lagen har varit pro-demokratiska aktivister. Lagskärpningen tar Hongkong ett steg närmare Kina, som länge haft hårda censurlagar. Hongkong har däremot en lång historia av mer konstnärlig frihet och har särskilt inom film skapat ett eget uttryck som blivit välkänt runt om i världen.

Maxdomen för att visa illegala filmer är tre års fängelse och cirka 1,7 miljoner svenska kronor i böter. Upphovspersoner till titlar som påstås utgöra en “säkerhetsrisk” kan inte överklaga sina domar på traditionellt sätt utan måste begära domstolsprövning som är mycket dyr och långsam. Myndigheter kan dra in tillståndet för biografer som visar filmer som anses vara “emot landets säkerhet”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Hongkong kontrollerar gamla filmer first appeared on Opulens.

CENSUR. Filmer som kan anses hota den nationella säkerheten i Hongkong ska nu granskas av censorer, rapporterar BBC.

The post Filmcensur införs i Hongkong first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIG FRIHET. “Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten”, skriver Patrik Stigsson.

I en grupp på Facebook för skrivande människor dök följande fråga upp: ”Hur tänker ni kring ett manus där ett barn har en mamma och pappa och en vanlig mormor och morfar? Och där ingen i historien är uttalat gay eller trans?” Jag svarade i tråden med att citera Ray Bradbury: “Jag har haft en lapp över min skrivmaskin i över 25 år nu, där det står ‘Tänk inte!’ Du ska aldrig tänka vid skrivmaskinen – du ska känna. Ditt intellekt är ändå alltid invävt i dina känslor.”

Men för övrigt är mitt problem det motsatta: Hur åstadkommer jag något äkta och genuint, som inte är styrt av eller påverkat av tidsanda, modetyckande och rådande konsensus. Hur bevarar, renodlar och förädlar jag min unika författarröst.

Under de tio år som förflutit sedan jag publicerade min första bok Cirkoli har den hållning Facebook-frågan exemplifierar blivit allt mer utbredd. I de samtal som förs och beslut som tas om litteratur och annan konst har ord som mångfald, inkludering och värdegrund tagit allt större plats.

Under skrivandet av Cirkoli brottades jag inte alls med sådana frågor. Jag skrev boken organiskt, så som den växte fram spontant ur tankar, fantasier, drömmar och impulser.

Det förvånade mig en smula att många recensenter särskilt uppmärksammade att en av huvudkaraktärerna i boken, Sofia, är en stark tjej. Barnboksprat skrev: “Jämte de vanligen förekommande manliga hjältarna är boken full av starka kvinnliga karaktärer och Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat.”

Detta var inte något jag reflekterade över när jag skrev. Min startpunkt var inte “nu ska jag skildra en stark tjej för det är vad läsarna vill ha och behöver”. (Och jag tänkte definitivt inte: jag ska förse Sofia med två mammor.)

Sedan dess kämpar jag med att försöka att stå fri. Fri från självcensur.

Jag skrev Sofia helt enkelt, på det sätt hon kom till mig. På det sättet hon ville bli beskriven.

Under arbetet med nästa bok, första delen i barnboksserien Grybbingdalen påbörjade jag ett samarbete med en illustratör. I boken finns figuren Zingus Fingus. En mästertjuv med korpsvart axellångt hår, guldring i örat, storblommig skjorta och läderstövlar.

Illustratören var rädd för hur denne figur skulle uppfattas. Liknade han inte allt för mycket en zigenar-stereotyp? Kunde jag byta namn på honom till ett mer svenskklingande, och låta honom ha blont och lockigt hår? När jag inte ville genomföra förändringen drog sig illustratören ur samarbetet, av rädsla för få sitt rykte skadat och gå miste om jobb.

Det var i och med denna händelse som jag började förstå ett och annat om sakernas tillstånd. Sedan dess kämpar jag med att försöka att stå fri. Fri från självcensur. Fri både från att anpassa skrivandet till påbjuden värdegrund, och att agera i protest mot den.

Hur jag än gör blir det fel. Jag är i båda fallen styrd av något annat än min inre daimon, som hittills alltid väglett mitt skapande. Jag sitter fast som en räv i en saxfälla. Och fällan ger inte med sig, hur jag än försöker överlista den.

Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten. Grupptryck är en mycket stark bevekelsegrund. Internaliserade krav på likformighet och anpassning leder ofta till självcensur, som i värsta fall kan vara omedveten. Blotta faktum att konstnären upplever sig vara tvungen förhålla sig till en stipulerad tankemodell innebär en tvångströja.

En diskussion för eller emot värdegrunden och dess innehåll förvärrar således endast situationen. Den som hävdar konstnärens förbehållslösa frihet tvingas redan från början att gå med på oacceptabla premisser. I en sådan debatt, där kombattanterna på sedvanligt manér fjättrar varandra i oförsonlighet och låsta positioner, (“Sverige är strukturellt och systematiskt rasistiskt”/”Sverige är det minst rasistiska landet i världen”), kan en vinnare kanske koras. Men kreativitet, fantasi, verkligt gränsöverskridande (alltså inte påbjudet) och upptäckarglädje kommer att vara förlorare.

Vad jag försöker hitta är kraft och strategier för att försvara och skydda den ömtåliga process som stavas inspiration, autenticitet, villkorslöst utforskande och personlig vision. I en tid när sådant anses representera en förlegad gammaldags och unken inställning, som vi en gång för alla lagt bakom oss.

Hur skärper jag min förmåga att lyssna inåt, när daimonens viskande röst dränks i ljudet från aktivisternas vuvuzelor?

Joyce Carol Oates sa: ”Konsten är till sin natur en överträdelse, och konstnärerna måste acceptera att bli bestraffade för det. Ju mer nyskapande och oroande deras konst är, desto mer tillintetgörande blir bestraffningen.”

Kan konst försedd med godkänd-stämpel av myndigheter och allmän konsensus någonsin vara nyskapande och oroande? Är det inte just den bestraffning Oates talar om, som författaren vill undvika när hon anpassar det hon åstadkommer till en i förväg fastlagd värdegrund?

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades.

Det fanns en tid, det var inte så länge sedan, när det inte var de som rättade in sig i ledet som applåderades, utan de som vågade gå sin egen väg. När oberoende, mod och originalitet, snarare än anpassning, hölls fram som något eftersträvansvärt. När underkastelse och inställsamhet inför konsensus och maktdekret betraktades som feghet och förflackning.

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades som de mest värdefulla. Om sådana röster idag alls står att finna, verkar ingen varken kunna eller vilja förstå vad de säger. Man tycks ha glömt att individer med förmåga att stå fria från grupptryck, vilken form denna än tar sig, är oumbärliga för en levande och livskraftig kultur.

Listan på författare som levt denna insikt och uttryckt den i märgfulla citat skulle kunna bli lång. Jag ska nöja mig med att citera nobelpristagaren André Gide: “Gör inte vad någon annan kan göra lika bra som du. Säg inte, skriv inte vad någon annan kunde säga, kunde skriva lika bra som du. Bry dig inte om någonting i dig själv utom det du känner existerar bara där. Och skapa ur dig själv, otåligt eller tålmodigt, den mest oersättliga gestalt.”

Det sägs att en räv som fastnat i en saxfälla ibland gnager av sitt eget ben för att återfå liv och frihet. Jag misstänker att det krävs en liknande kraftansträngning av de konstnärer och författare som i dag på allvar vill värna sin integritet.

The post Finns det orädda konstnärer idag? first appeared on Opulens.