ROMANTIKEN. Maria Johansson har besökt Nationalmuseums utställning ”Romantiken – ett sätt att se” och finner den sevärd. Men undrar samtidigt över hur viktigt det egentligen är att ta in samtidskonst i en historisk utställning som denna.

Romantiken – ett sätt att se
Nationalmuseum, Stockholm.
Visas till och med den 5 januari 2025

Utställningen ”Romantiken – ett sätt att se” vill ta ett brett grepp om den period i konsten under 1800-talet som kallas för romantiken.

I utställningen visas flera nyförvärv, nyckelverk ur samlingen och flera, för romantiken viktiga, inlånade verk. Man visar även rikligt med samtida konst, i vilken man menar att spår av romantiken lever kvar i dag.

Den historiska delen av utställningen uppvisar med verk ur samlingen och högkvalitativa inlånade verk en unik bredd beträffande tidsperioden. Detta gör i sig utställningen sevärd. Vid den här typen av utställningar blir man påmind om hur högkvalitativ museets egen samling är.

Romantikens bildvärld

Romantikens bildvärld talade till fantasin men var inte bara rosaskimrande. Den gestaltade också människans mörker och grubblerier. Gränserna mellan fantasi och verklighet upplöstes i högre grad än tidigare. Förnuftet räckte inte till för att beskriva verkligheten. Romantiken satte känslorna i rullning.

Storslagna verk av giganter som Caspar David Friedrich, Johan Christian Dahl och Marcus Larson visas sida vid sida med mer blygsamma exempel som den tyske konstnären Victor Emil Janssen. Konsthistoriker menar att Janssen förstörde den största delen av sin produktion eftersom han inte tyckte att verken var tillräckligt bra. Hans känsliga självporträtt från 1828 uttrycker en mer sordinerad romantisk idé.

Mängd kopplingar mellan romantiken och samtiden

En fråga som oavbrutet poppar upp i bakhuvudet när jag vandrar genom utställningen är denna: hur viktigt är det att ta in samtidskonst i Nationalmuseums historiska utställningar? Måste man alltid skapa en tydlig väg in i framtiden? Kan det inte finnas en kvalitet i att bara förhålla sig till en epok?

Utställningen gör så många kopplingar till samtiden att man till slut förlorar kontakten med det typiskt romantiska och finner sig fullt sysselsatt av att hantera mängden av infallsvinklar och fakta. Därigenom uppstår en kontrast till idén om romantiken.

Mariele Neudecker är den samtida konstnär man enklast kopplar samman med romantiken, framför allt den romantiska idén om naturen. Lars Nilssons målningar, som betraktade var för sig tenderar att framstå som tråkiga, förmedlar här, tack vare en subtil fingertoppskänsla i hängningen, en överraskande romantisk upplevelse.

Även Karin Mamma Anderssons målning ”Svanesång” tar med sin klassiska romantiska pose en självklar plats eftersom den så direkt knyter an till det romantiska grubbleriet.

Andra samtida inslag gör en mer fundersam. Jag undrar också varför museet inte tagit med någon målning av en konstnär som exempelvis Christina Ekstrand som faktiskt förhåller sig till romantiken i en samtida kontext? Varför väljer man att centralt i en av de stora salarna placera en enorm samtida havsmålning, av en för mig okänd konstnär. Ett verk som mest tycks vilja diskutera makt? Hade inte ett måleri som Ekstrands gjort det enklare att röra sig mellan samtiden och romantiken?

Och varför inte göra kopplingarna till dataspel och it-teknik i form av en egen separat utställning? Personligen hade jag gärna sett den delen på en helt annan plats i museet.

Ansvarstyngd uppgift

Jag tvivlar inte på att de som skapat utställningen besitter kunskap. Den samlade kunskapen på Nationalmuseum är både djup och omfattande. Antagligen störst i Sverige. Och det nya museet är slående vackert in i minsta detalj. Det är ett statligt museum och självklart vill de som ansvarar för verksamheten visa att museet gör skäl för sitt namn. Man kan förstå att uppgiften är ansvarstyngd, speciellt nu när alla statliga budgetar stramas åt. Kanske vill man för säkerhets skull hellre göra för mycket än för lite?

Men ibland längtar jag tillbaka till Nationalmuseums gamla salar och tiden före nyöppningen 2018. Jag drömmer om att få gå genom en 1800-talssal där konsten placerats enligt Richard Berghs gamla idéer om hur konst bör hängas på museer. Och låta konsten skölja över mig utan några andra anspråk än att få uppleva en svunnen tidsepok. Det kanske gör mig till en obotlig romantiker?

The post Komplex utställning om romantiken first appeared on Opulens.

SAMTIDSKRITIK.  Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I oktober öppnades Nationalmuseum igen i Stockholm, efter fem års renoveringsarbete. Stora svenska nationalromantikers verk är på plats och en smärre debatt har, alls inte mot förmodan, uppstått. En debatt som i första hand rör sig kring faktumet att Nationalmuseum valt att på olika sätt kommentera de med nationalsocialismen sammanfallande idéer som ofta var närvarande i det nationalromantiska bildspråket. Ett intuitivt sett naturligt beslut, dessa små varningar, men vad gör de för nytta mer än att säkra Nationalmuseums ledning från mediala påhopp?

Det är intressant vilka vi väljer att ta som våra nationella hjältar. Vilka bilder som lyfts fram som representanter för de kulturella grupperingar vi som nation, åtminstone rent historiskt, tillhör. Selma Lagerlöf ska enligt uppgift, i likhet med Anders Zorn, ha stöttat svensk rasbiologi. Nils Holgersson präglas onekligen av nationalromantiska inslag, men istället för brasklapp fick Lagerlöf 20-lappen.

Skulle vi välja att reservera oss mot alla konstverk med misstänkta bakomliggande strukturer eller kulturpersonligheter som eventuellt hade fascistoida tänkesätt under 1900-talets första decennier skulle vi förmodligen behöva brasklappa en stor del av den forna kultureliten. Något som kunnat göra nytta då, men idag är det lite för sent.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

1930-talets nazister la ideologiskt beslag på Caspar David Friedrichs målningar (drygt hundra år efter konstnärens död), och det tog ett par decennier innan denne fick sitt rykte återupprättat. I Sverige började vi inte skämmas för våra nationalromantiska konstverk förrän på 1970-talet. Hade vi gjort det tidigare hade vi kanske inte känt behovet av dagens ursäktande inlägg.

Idéer behöver sitt språk. Språk är kommunikation, är lika med politik. Den fundamentalistiska islamismen har sitt bildspråk, de extremkristna sitt. Propaganda kan det också kallas, precis som när det gäller Stalin-Sovjets monumentala statyer.

Nationalmuseums reservationer, liksom debatten kring dem, är outhärdligt förutsägbara. Jag är rädd för att den här typen av icke-debatter blir till ett kollektivt skydd mot att behöva ta ansvar i allmänhet. Ansvaret för att till exempel ha misslyckats få ordning på skumma frågor som svensk kulturtillhörighet. Kanske ska vi sluta fokusera på Näcken och istället lägga energi på att undersöka hur den verkliga bilden av Sveriges kulturella och ideologiska historia ser ut. Och kanske att vi då ska rikta den politiskt kritiska blicken åt andra håll än mot konsthistorien.

På gatorna i Berlin kan man framför en del dörrar se en kopparfärgad platta, bland gatstenarna, där namnen på de judar som bott där under naziregimen, innan de deporterades och mördades, står att läsa. I städer som Berlin behövs inga reservationer. Historien är för tydligt närvarande. Trots det har det tyska politiska partiet AfD ungefär lika många röster som vår motsvarighet SD. Den tyska nationen har så att säga tvingats inse att Caspar David Friedrichs nationalromantiska målningar nog inte var det största problemet.

Om vi ska prata om hur hederlig gammal ursvenskhet tar sitt uttryck i dagens svenska konst skulle jag istället välja ett ord som naivitet. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle. Lättolkade konstverk som verkar där de får snabbast och tydligast effekt. Konst som skapar debatter vars största bedrift blir att infektera samhällsdebatten och, som kronan på verket, ger konstnärerna en massa plats i tv-mediet.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Naiv opportunism i svenskt konstliv first appeared on Opulens.