INTENSITET. Carl-Michael Edenborg gestaltar lidelse, förtröstan och besatthet med ungefär samma starka intensitet, konstaterar Thomas Almqvist som läst Långt över gränsen: erotiska historier om begär och skräck.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Långt över gränsen: erotiska historier om begär och skräck
Av Carl-Michael Edenborg
Vertigo förlag

Carl-Michael Edenborg föddes i Linköping 1967 och disputerade 2002 på avhandlingen Alkemins skam. Han grundade Vertigo förlag och verkade en gång i tiden i Surrealistgruppen, tillsammans med Maja Lundgren och Aase Berg och publicerade erotiska texter under pseudonymen Gunnar Blå. 2014 nominerades hans roman Alkemistens dotter till Augustpriset. För många är han det litterära Sveriges enfant terrible.

Baksidestexten till Långt över gränsen presenterar boken som ”en saftig erotisk novellsamling som spänner mellan begär och skräck.” Allt sker också vid avgrundens svindlande rand, där ångestens svarta hål växer sig större, när rädslan ökar. Alla sätter på alla i novellerna, kvinna som man, ung som gammal. Han är hon och hon är han. Alla är subjekt och ingen är objekt eller offer. Det här är verkligen erotik i Metoo-rörelsens Sverige. Novellerna kan vara både burleska och skamlösa men är alltid skrivna med någon form av glimten i ögat, även om risken är ganska stor att vi som läsare förvandlas till simpla voyeurer och nyckelhålstittare.

Novellerna innehåller starka, erotiska känslor, ett visst mått av förtvivlan och även en hel del aggressivitet utan att det går över i verkligt förtryck. Det handlar mera om den passionerade, mot extasen vettande sidan av människans natur än om att skildra det fördolda inre, det omedvetna själslivet. Det är oftast irrationella drivkrafter som styr mänskligt beteende, även i den till synes odramatiska vardagen. En av dessa drivkrafter är den sexuella driften. Sexualiteten skildras med intensiv hetta, öppet och fördomsfritt men också gärna med inslag av absurditet och svart humor. Edenborg gestaltar lidelse, förtröstan och besatthet med ungefär samma starka intensitet.

Novellerna är habilt berättade och gärna dramaturgiskt kryddade. Erotik kan berättas även i sagans form som i Konungen som sov nästan hela han. Tjärnens dam förtrollade honom och dömde honom till evig sömn, även om en väsentlig del av hans kropp skulle fortsätta att fungera. Drottningen använder sig av den kroppsdelen och fortsätter att föda prinsar och prinsessor. Novellens sensmoral är att lögnen är både äktenskapets och samhällets grundval och att lögnen gör människorna vuxna.

Amputerad ängel är en både rolig och underhållande novell, där Dörr-Pelle mot alla odds släpper in Henke Jones i himmelen, sedan han dött. Han har svårt för att acklimatisera sig där, eftersom alla går omkring nakna, men han vänjer sig. Den bästa och också den mest sensuella novellen är Doften av en roman, där en författare och en förläggare skriver en roman ihop i brevform och på distans. Det här är erotik med utsökt finess.

Edenborgs sakliga och ganska avskalade språk är glädjande nog inte alltför obscent utan fungerar oftast riktigt bra som relief till det pornografiska innehållet, men uttrycket måste ju också vara troget sitt ämne. Ibland förfaller det till en viss käckhet, som bara känns banal i sammanhanget.

Edenborgs erotiska noveller måste upplevas på sina egna villkor och på samma gång ge oss besked om vår vanliga verklighet. Om man kan säga att en samling erotiska noveller om begär och skräck kan vara småtrevliga, så är det just vad novellerna i Långt över gränsen är. Detta alltså trots genrens känsliga natur.

The post Intensiva erotiska noveller first appeared on Opulens.

FILTER. Mattias Svensson menar att kultursidor av idag i hög grad produceras av och för människor för vilka politiska vänsteråsikter är det filter genom vilket de bedömer ens mänskliga karaktär.  Han exemplifierar med en text från SvD Kultur.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vilket ”vi” någon vänder sig till när de adresserar en publik säger vanligtvis mycket. Vilka är det man vänder sig till och förväntar sig ska finnas bland mottagarna? Och omvänt och ännu mer intressant: Vilka är därmed uteslutna?

Jag minns exempelvis en text i ett entusiastiskt 90-talsmagasin där skribenten utgick ifrån att läsaren hade delat erfarenheten av att stå och kissa, vilket kanske, om någon tänkt efter, var ett onödigt exkluderande av en stor del av läsarskaran. Inte så väl siktat när allt kom omkring.

När jag läste om ett evenemang organiserat av humanistiska Fri Tanke, där Anna Rosling Rönnlund ska ha smickrat publiken med att vara intelligentare än genomsnittet slogs jag av en annan tanke. Mina fördomar om humanister säger nämligen att de är den sortens publik som smickras av budskapet att de är inte bara smarta, utan just till och med smartare än andra. Det är förmodligen därför de lockas till ett evenemang med författare som rättar felaktigheter som folk i allmänhet tror på.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Själva reportaget där jag läste denna iakttagelse säger dock i sitt förfaringssätt om möjligt ännu mer om det ”vi” som skriver på och förmodas läsa dagstidningarnas kultursidor. Det är publicerat i SvD Kultur och skrivet av Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg.

Berg och Edenborg är knappast subtila när de bedömer Steven Pinker efter en politisk mall. När Pinker i sitt föredrag kritiserar Putin, Trump och IS-krigare är det följaktligen helt i sin ordning. När han därutöver kritiserar vänstern — sannolikt de aktivister som hindrar och stör talare som har uppfattningar de inte tolererar — etiketteras han vips som ”en banal, ofilosofisk, hånfull hatare”. Inte bara slår Berg och Edenborg med självklarhet fast vilka politiska åsikter som är okej att kritisera och inte. De bedömer Pinkers karaktär och person efter dessa politiska åsikter.

Något enstaka olycksfall är det inte heller, snarare premissen för hela det långa reportaget som består av både en förintervju och en recension av Pinkers framträdande. När Steven Pinker i Bergs och Edenborgs intervju kritiserar nyliberaler och argumenterar för statliga ingrepp får han genast beröm: ”Våra fördomar om Pinker som en stöddig ’så är det bara’-person har försvunnit på fem minuter. Han är sympatisk, godmodig och nyfiken.”

Ett välvilligt omdöme kan tyckas. Men det är återigen samma premiss: Bara i den mån man är vänster är man en god och klok person. I den mån man kritiserar vänstern har man inte bara ”fel” utan är hatare, korkad och banal.  Att sådan tendentiös journalistik passerar är talande för hur långt den identitetspolitiska fördumningen har gått.

Det är förstås att dra stora växlar på en artikel, men jag tror är att det är rätt vanligt att de som arbetar på större kultursidesredaktioner inte ser något konstigt med artikelns premisser. De delar själva ungefär samma politiska värderingar och är i vilket fall som helst så vana vid dem att de inte ses som ”politiska” eller ”kontroversiella” utan tvärtom som självklara.

Så har det förvisso varit länge. Det som verkligen är talande för samtiden är att en mängd personliga egenskaper anses följa av denna politiska etikettering. Politiska meningsmotståndare har inte bara fel i sak, i den utsträckning de har fel anses de vara osympatiska och klent begåvade. Inte heller detta anses tydligen vara en anmärkningsvärd utgångspunkt för kulturkritisk granskning av samtida tänkare.

Den sortens karaktärsteckning är mig främmande. Jag känner inte närmare till Daniel Berg, men Carl-Michael Edenborg är allt annat än banal och obegåvad, tvärtom en intressant, bildad och fritänkande skribent, även om han och jag är oense om mycket i politiken.

Att premissen jag kritiserar framträder som allra naknast i ett verk signerat Edenborg är på ett sätt både logiskt och smickrande för skribenten. Så många andra tycks mig ha samma utgångspunkt, men utan att den framgår lika tydligt. Då blir den också svårare att identifiera och kritisera.

Men nu vet vi. Berg och Edenborg har med sin text demonstrerat att kultursidor av idag i stor utsträckning produceras av och för människor för vilka politiska vänsteråsikter är det filter genom vilket de bedömer ens mänskliga karaktär. Det är snävt. Det är fattigt. Det är fördummande.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Bara vänstern är klok och god first appeared on Opulens.