PROSA. Ingemar Lindahls roman ”På besök från evigheten” är en roman om dikt och verklighet inspirerad av Carl Jonas Love Almqvists författarskap och levnadsöde. ”Humorn och de surrealistiska vändningarna är strålande. Liv och dikt går omlott. Allt är helgjutet,” skriver Carsten Palmer Schale.

På besök från evigheten av Ingemar Lindahl
Ekström & Garay 

Carl Jonas Love Almqvist reser sig upp ur graven i Bremen eller stiger ner från andevärlden drygt 150 år efter sin död 1866. Plötsligt är det juni 2023.

Detta är en bok som på en och samma gång är en skröna och en samhällsanalys. En skröna som myllrar av intressanta människor, som ofta knappt går att tänka på utan att skratta. En allvarlig samhällsanalys av det andliga livet i vår samtids överdigitaliserade verklighet. Med Almqvist som spöke och ciceron och mänsklig magnetkamera.

Utgångspunkten är alltså Almqvists återkomst till jordelivet för att få ihop sitt livs ekvation, dvs. för att en gång för alla bli kvitt alla anklagelser om giftmord och ekonomiska oegentligheter (frågor som togs upp i en rättegång redan 1851, när Almqvist redan var utomlands, och därefter flyttade till USA för att bo där i 15 år, innan han återvände till Europa, men dog och begravdes i Bremen).

Almqvist står naturligtvis i centrum. Men en stor mängd människor sidobelyser bokens huvudteman: anklagelserna, digitaliseringsmaffians inkvisitoriska jakt på tryckta böcker, upplevelsen (inte bara, men främst, hos Almqvist) att Sverige utvecklats till ett materiellt välståndsland, men med riskabel erosion av andliga värden, flera av huvudpersonernas moraliska kluvenhet, AI och cyborgutvecklingen etcetera.

Bland huvudpersonerna – utöver Almqvist själv – utmärker sig särskilt några. Först och främst den himmelskt vackra turksvenskan Tomara Nisbin, hennes helbror Junnus (moraliskt ambivalent, men nyrekryterad till IS), syskonens mor Carina (f d  berömd artist), UD-tjänstemannen Wille Swedenborg (ättling till den store Swedenborg, vars tankar har stor betydelse i romanen), den skicklige advokaten Fabian Broman (Willes kusin), konsthistorikern Petra Dahl (en av huvudledarna för gruppen ”Bokfolket”, som motarbetar maktens digitaliseringsiver), mediamogulen Sune Quibeck, premiärdansaren Luc Fraudin i dansgruppen Dance Trolls, den salafistiske imamen Mahmoud al-Quwatli, den operativa chefen för Försvarets informationsbyrå Rickard Furemo (skogsman, jägarkapten och en sorts cyborg), Furumos chef och tyska sambandsman majoren Teddy Ternström, samt den från Svenska Akademien – såsom tidigare ständig sekreterare – flyktade litteraturprofessorn Lotta Libius.

Bland de nämnda kommer flertalet att på olika sätt att stå Love nära, ja, bli hans vänner och hjälpare, medan några omvänt utgör problematiska figurer; i synnerhet kanske Sune Quibeck, Luc (Fraudin) och Mahmoud (al-Quwatli). De två förstnämnda av dessa vill så att säga ”lägga beslag på” Tomara, den sistnämnde är en fanatisk muslim i tjänst hos IS. Junnus Nisbin förefaller emellertid inte bara kluven, utan utvecklas också (särskilt i den andra halvan av boken) från ”ond” till en mer ångerfylld och bättre människa (det finns en viss ömsesidighet mellan Love och Junnus; varav den senare också är kritisk mot den utbredda sekulariseringen och oandligeten i Sverige).

Hela huvusdberättelsen startar dock egentligen när Love möter Tomara i Hyllie där bådas papper skall kontrolleras – i synnerhet Tomaras. Härvid uppstår omedelbart hela bokens starkaste och mest kärleksfulla förblindelse.

Äventyret – som i sin helhet både innehåller starkt surrealistiska och högst konkreta element – inleds med bilresan mellan Malmö och Stockholm, med stopp på vägen, och Love tillåts under resan både beundra den vackra svenska naturen och dess dofter genom bilfönstret, men också en ny form av bebyggelse, som åtminstone gör honom en aning dyster. Lindahl gestaltar hela utvecklingen från början till slut på en flytande, elegant och högst imponerande prosa.

Wille har under tiden vaknat upp på Danderyds sjukhus, i tron att han är död, och att sjukvårdarna är änglar. Sjukhusvistelsen föregicks av ett självmordsförsök per bil efter en olycklig kärleksaffär.

Omsider anländer sällskapet till det Stockholm Tomara älskar, och Love till stor del väl också gör, med reservationer för den nya, ombyggda och hektiska storstaden. Love hamnar dock på hotell Lady Hamilton, i Gamla stan, där han i stor utsträckning fortfarande känner sig hemma. I samma veva träffar han både Wille och Petra. Wille som tror sig vara död, och Love som tror sig vara ande eller människa. Detta växlar. Emmanuel Swedenborg och Almqvists egna verk är genomgående närvarande. Almqvist lever med andra ord i två världar och två tidevarv – eller växlar mellan dessa. Och han är självfallet därtill en själslig gnista i Swedenborgs andevärld.

Allt mer färgrika trådar nästlas sedan in i berättelsens fantastiska väv. Vi får sålunda åse och begrunda en såväl surrealistisk (eller synnerligen mångtydig) som realistisk röntgenbild av Sveriges tillstånd mellan 1866 och 2023.

Häri spelar både konkret och metaforiskt Tomara en stor roll. Den person som alltså står Almqvist allra närmast, från pappersexercisen i Malmö till det slut som kan ses som både gott och ont. Tomara – en sentida ättling till Tintomara i Loves mästerverk Drottningens juvelsmycke. Tomara/Tintomara som är komplex, dubbel, androgyn och magnetisk (alla, män som kvinnor, dras till henne). En varelse som också, menar jag, återspeglar något av romanens innersta. Love kallar henne ett animal coeleste.

Animal coeleste i den köttsliga författaren Carl Jonas Love Almqvists värld är ett begrepp som främst inbegriper instinktlivets betydelse och djurlivets moraliska renhet. Almqvist strävar efter att gestalta hur det himmelska är förbundet med det jordiska, och Tintomara, beskriven som ett himmelskt djur, svarar nog väl mot hans föreställningar om hur det materiella och sensuella genomströmmas av andlighet. Tomara är sålunda sensuell snarare än sexuell.

Egentligen står väl förresten, som antytts, även Tomaras bror Junnus Love nära. Eftersom denne utvecklas och förändras på ett sätt om ingen annan av huvudpersonerna.

Nåväl. Stockholm. Här får vi i detalj ta del av Almqvists iakttagelser och värderingar: om den tekniskt-materiella välfärden och den andligt-sekulära torftigheten. Där den förra driver den senare – bl.a. genom digitalismen. Denna digitalism som bekämpas av Bokfolket, till vilket Almqvist reflexmässigt och naturligt ansluter sig. Tomara relaterar främst – men ej endast – till det andligt-sensuella.

Mobiltelefonerna beskrivs som fragmenterande kristallkulor. Här ställs de fördjupande böckernas demokratiska betydelse mot teknologins förfrämligande verkan. Lottas kommentarer, på Marieskär, tydliggör detta ytterligare. Människor stannar numera aldrig på gatan för att prata. Istället begraver man sig i tom och fördummande egocentrism i de märkliga skalen – det vill säga främst mobiltelefonerna. Individerna är med andra ord fångna i i teknologin. Ja, är de ens människor? Hela detta scenario strider mot såväl Loves erfarenheter som hans (egentligen positiva) syn på moderniteten. Ja, det är synd om människorna, som Almqvist med sympati inhämtar i Strindbergs Ett drömspel. Människan är splittrad. Människan har alltid bråttom.

Här får vi även oss till del detaljer ur Almqvists liv: verken (hela ramverket Törnrosens bok med mera, och hans skrivande kollegor från första hälften av det förrförra seklet, såsom Atterbom, Palmblad och K E Fahlcrantz), personerna han träffat och levt med (exempelvis L J Hierta och Wendela Hebbe), resor (till Tyskland, England och i synnerhet USA, där han visades i 15 år) byggnader (som funnits men rivits, eller som fortfarande finns), naturen (det Love tycks hålla högst av allt), hans radikalitet som skriftställare och journalist (på bl.a. Aftonbladet). Det sistnämnda – hans radikalitet – bekämpades hårt av den styrande klassen, vilket senare skall visa sig utgöra åtminstone en av grunderna till den konspiration som ledde till åtalen mot honom.

Just de två rättegångarna mot Almqvist har för övrigt en framträdande plats i romanen. Det var ju för dessa Almqvist återuppstod – för att bli rentvådd. Rättegångarna (en om ett påstått giftmordsförsök, och en om ekonomiska oegentligheter) beskrivs på ett lysande och skrattretande sätt. De är invecklade, excentriska och rent surrealistiska. Också för att Almqvist tvingas kämpa för att få själva sin existens erkänd (vilket lyckas så där), för att juridiken alls skulle komma på tal.

I Stockholm får vi också lära känna några av de inledningsvis nämnda huvudpersonerna närmare. I synnerhet Carina Lindfors och hennes två barn, Tomara och Junnus Nisbin, och deras trassliga relationer. Men via Junnus också mer om dennes ambivalenta IS-engagemang (som bland annat resulterat i att Junnus på order från imamen tvingats mörda sin bäste vän Omar). Det hela leder emellertid slutligen till en midsommarfest nära den döende Carinas barndomshem. Här deltar merparten av det mer betydelsefulla persongalleriet: Love, Tomara, Junnus, Wille (som lyckats bli kärlekspartner till den annars mycket svårfångade Tomara), Fabian, Petra, Sune Quibeck, Luc, och Rickard. Festen avslutas med att ett fyrverkeri sätter eld på ett hönshus, och på så sätt lyckas skicka iväg de för IS avsedda stridsmissilerna, som Junnus lyckats gömma undan på denna plats. Alltihop flyger alltså i luften!

Under en avslutande Stockholmsvistelse dör Carina. Tomara sörjer, och Junnus tvivel övergår i stark ruelse. Efter denna episod, med viktig undertext i form av samtal mellan syskonen, avslutas hela boken med några mycket betydelsedigra dagar på ön Marieskär i Gryts skärgård, där ett framtidsseminarium går av stapeln i regi av Försvarets informationsbyrå (FIB). De viktigaste deltagarna där blir Love, chefen för (FIB) Dr Hugo Hamilcar, Rickard, Teddy, Lotta samt – men inte minst – Tomara och Wille.

Annars: Svårigheterna att älska är också väsentliga i boken– men av delvis olika skäl: Tomara (som egentligen inte kan ”älska” på jordiskt vis), Wille (med dåliga erfarenheter), Junnus (den ambivalente), Luc (som enbart är kåt), kanske Love själv, superegoisten Sune Quibeck.

En lika väsentlig aspekt handlar naturligtvis om dikten och verkligheten. Boken i sig, naturligtvis; de skrivna böckerna av Almqvist, böcker i allmänhet (som ju skyddas efter bästa förmåga av Bokfolket).

Agendan på Marieskär består i en analys av människans utveckling från urtiden, över några mellantider (urtiden just, antiken, renässansen, religionstriderna år 13-1600, upplysningstiden, de två världskrigen, nutiden/samtiden och inför framtiden. Huvudtalare är besökaren från evigheten, Love, experten på 1900-talet, Teddy, och  cyborgen Rickard (halva hans hjärna är organisk, den andra oorganisk; ett resultat av en nödvändig operation efter en tragisk förlossning).

Synen på människan och hennes utveckling är laddad – och blir till sist drastisk:

Love: Två steg framåt (välfärden, demokratin) och ett tillbaka (sekulariseringen och digitaliseringens syra). Teddy: Ett steg framåt (vaccinet) och två tillbaka (krigen, vapnen).

Rickard: Kampen mellan den rena artificiella intelligensen och den komplexa människans natur.

Domarna mot Love mynnade ut i: Rättspsykiatri för förberedelse till dråp. Uteblivna pengar till den giriga och presumtiva arvtagaren Evita Stjernfelt, Carina Lindfors syster.

Exit

På hemväg till fastlandet blåser det upp till en förödande storm. Tomara och Wille drunknar i varandras armar. Love återvänder till himlen. Tomaras död fick Junnus att ta avstånd från imamen och ägna sig åt sjukvård. Därmed sluter sig den cirkel som började i himlen och i Malmö. Räkenskapens tid är över.

Nota bene: Detta är en formidabel roman. Språket – eller snarare språken (svenskan, Loves gammaldags sätt att uttrycka sig, inflikningar av slang, latin och grekiska – är njutbart. Detaljerna om Stockholm nu och då, Almqvists liv och författarskap, samtidskritiken och resonemangen om digitaliseringsvurmen väcker tankar. Humorn och de surrealistiska vändningarna är strålande. Liv och dikt går omlott. Allt är helgjutet.

Jag rekommenderar därför envar läsare att fördjupa sig i denna bok, som är vida bättre än flertalet jag läst under det senaste decenniet eller så.

Tilläggas bör dock kanske, att Ingemar Lindahl näppeligen är en glad amatör i något enda avseende. Som poet har han gett ut flera samlingar, som författare i bredare mening en roman och biografier om konstnärerna Nils och Thora Dardel. Tillsammans med Peter Curman har han vidare tolkat John Lennons bok In his own write. Han har också tilldelats Zibetska priset av Svenska akademien, och är tydligtvis engagerad i Almqvistsällskapet. Många av de påfallande faktakunskaperna torde för övrigt härröra från hans arbeten som svensk representant vid Unesco och hans tid som svensk ambassadör på Cypern.

The post Helgjuten roman om Sveriges tillstånd mellan 1866 och 2023 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

”Vänskapen är den dyrbaraste gåvan gudarna givit människan” (Aristoteles).

Över korrespondensen mellan Ingemar Hedenius och Knut Jaensson kan man undra. En vacker dag tar de sig ett glas tillsammans och finner varandra. Vidgas av varandras egenskaper och kunskaper. De svär varandra öppenhet och trohet.

Men så en dag visar sig att Hedenius inte tål kritik! Jo, kritik. Men inte personlig.

Carl Jonas Love Almqvist och Vilhelm Ekelund hade inga vänner av den sorten. Ekelund fann dem i historien (han var, trots förlöpningar, trogen inför Schopenhauers blick) Goethe fann en vän i Schiller. När Schiller dog var han länge förtvivlad. Den senare vänskap med Zelter var mindre filosofisk och konstnärlig än robust mänsklig. Gide svärmade för någon utvald. Tora Dahl, Jaenssons livskamrat, var lika lite som Almqvist eller Ekelund häftad vid vänskapen, den fanns utan kontrakt.

Vad är förutsättning för en konsekvent och varaktig vänskap? Att inte lägga beslag. Inte häfta vid. Dialogens oskattbara värde – framför allt i början på en bana –  för att se sina och vännens livsmotiv. För att få kontur.

Vänskapen som tillstånd, utan program.

Det finns vänner man får genom pennan, på avstånd – men nära! När jag får tarvliga impulser gör de sig påminta. ”Jag är en pennans man”, är då ett sätt att kunna leva utan penna, det som utgör längsta delen av vägen. Ja utan linje, från dag till dag.

Arbetet i vänskaps tecken, under min stjärna, han under sin, under samma himmel.

Don Quijote förhåller sig skapande till sitt liv. Där andra ser väderkvarnar och barberarskålar ser han möjligheten till något annat, en ridderlig handling för de utstötta och förtrampade. Alfonso den Gode, lantjunkaren av La Mancha, har in i märgen upplevt den brist – den spleen – som uppstår när aristokraten lagt värjan på hyllan. Livets högst var inte en välstekt kapun med kredensat årgångsvin. Är ett liv utan fara och äventyr värt att leva.

Som femtioåring ser don Alfonso – likt Hamlet (ett drama utkommet samma år) – att ur led är tiden. Vi lever i järnåldern. Han märker hur trollkarlar förvrider synen på tingen. Genom att befria sig från samhällets trollkonster vill han befria andra. ”Svärdet står ej i vägen för pennan, pennan inte för svärdet.”

Utan Sancho Panzas bondförnuft kommer idealens materialisering inte bli stor. Men Sancho vördar sin patron, glöm inte det. I Don Quijote har krigsinvaliden, sårad i slaget vid Leponto, tecknat en anda.

The post Om liv och litteratur – Del 6 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

”Rien d’excellente se fait qu’à loisir.” 
”Il faut travailler avec acharnement, d’une coup.”
André Gide

Det finns människor som inte finner sig tillrätta i den vanliga gemenskapen; de känner sig som ”utomjordingar”, och antar först att felet finns hos dem själva. De spanar efter likasinnade och efter förebilder. De blir lätt entusiastiska under diskussioner om litteratur; de älskar att läsa författarbiografier. Men om de haft ett nöje av att glänsa i sällskapslivet blandas det snart med olust och skam. Vanliga yrken framstår som enformiga autostrador mot framtiden. De söker sitt mörker, en fast mark att stå på, något som ger livet mening. En annan vardag, ett liv som är äventyr och experiment. Där andra hungrar efter villa och bil och en tjock plånbok hungrar de efter erfarenhet.

Dagen tillhör alla. Vi söker alla lyckan. Och vi vet inte när vi, som en gång gick varann förbi, kan mötas.

Men att ”utomjordingen” skulle söva sig till anpassning vore våld på hans natur och karaktär, en amputation.

Hos en del tonåringar finns en rörelse från sällskapslivet, det omöjliga, den utestängdes omöjlighet, till litteraturen, konsten. Sedan, som fullt möjligt, i en bevarad hunger efter erfarenhet: en rörelse där konst och vardag samspelar.

För att ge intuitionen material är iakttagelse och intelligens oumbärliga.

Vi behöver det kronologiska minnet. I biologi och fysik gäller kausalitet. Men för erfarenhet behöver man ju vattenpasset, uppfattandet av de punkter då man är som mest levande och där söka sin funktion! En sin möjlighet att bli social. Kausalitet utan förbindelse med ett personligt erfaret leder till ytliga lösningar, upprepning, repetition. Du står stilla! Och som en fluga studsar du mot den stängda fönster­rutan medan rutan bredvid står öppen.

För att komma tillrätta med en fråga fordras en kombination experiment och begrundan; experience and awareness (Greg Johansen). Att pröva, och sedan söka bli medveten: koncentrera sig på en fråga, ett dilemma – bakomliggande möjliga orsaker – och sedan vända sig från frågan och låta den få sitt svar i det omedvetna.       Som Chuang-tses styckmästare när kniven slagit mot något hårt. Göra något annat. Chuang-tses styckmästare behövde aldrig slipa kniven.

Förhålla sig till varje erfarenhet som till något positivt. Egentligen är det vad Carl Jonas Love Almqvist syftar på i Den svenska fattigdomens betydelse: inte söka fattigdom, lika lite som lidande eller svårigheter, men ha beredskap för både det ena och det andra.

Om viljan får fäste finns oberoende av dikeskörningar kontinuiteten. När det är som svårast är en ny och bättre väg som närmast.

Viljans fäste – och det kvinnliga. Hjärtat har dubbel förtöjning: vid livsviljans realiteter, och vid ett ”hinsides”, vid en ”evig” ro.

Riktlinjer. Men livet är ingen linje. – Att som människa i en tillvaro som kan vara krig – och där det oväntade kan hända –  ha tillgång till hjärtefynd och till havsstrand.

Din viljas inriktning. Resten är förnuftets och intuitionens sak. ”Den helige ande ber för oss.”

Jag söker en bildning som inte räcker ”lång näsa”  utan ger en lång blick som låter människor vara. Inte missionerar. Det finns en sorts bildning född ur ”olyckliga omständigheter”, ökenvandring.

I strömmen, mot strömmen.

Rotslaget med frön i tillfället blommande.

Det finns en handfull författare och filosofer jag återkommer till. De är stora. Det är inte jag. När de går – fel för mig – finns kärleken kvar.

Idag vaknade jag med den här satsen: ”Den riktige författaren är inte intresserad av odödligheten utan av att gripa biets renässans.” To be, or not to be.

När det enkla kommer är jag där. Fortfarande. Inte äldre än arton år.

The post Om liv och litteratur – Del 3 first appeared on Opulens.

LITTERATUR. I tisdags skrev Lis Lovén om Sveriges avsaknad av litterär kanon. Nu replikerar Ivo Holmqvist. “England, Tyskland, Spanien och Italien saknar en Selma Lagerlöf, en Strindberg, en Stiernhielm, och – för att ta till de något nyare – en Dagerman, en Kerstin Ekman, en Sven Lindqvist, raden är förstås nära nog oändlig,” skriver han.

Lis Lovén med engelska erfarenheter frågar sig, och oss, varför Sverige inte har en Shakespeare, och i förlängningen ordar hon om avsaknaden av en inhemsk litterär kanon. Det finns mycket att säga i saken, här bara en snabb replik. Danmark har sin Kulturkanon som listar 96 bevarans- och bemärkelsevärda konstverk inom arkitektur, bildkonst, design och konsthantverk, film, litteratur, musik och scenkonst. En motsvarande kulturministeriell lista har vi inte här hemma fast det diskuterats med jämna mellanrum om vi inte borde ha det, med många kloka skäl för och emot.

Någon termin före studentexamen försåg oss vår genomlärde lektor i svenska – han hade i tio års tid varit professor vid skandinaviska institutionen på universitetet i dåvarande Dorpat, nu Tartu, tills ryssarna kastade ut honom – med en lång lista: ”Detta är önskvärt att abiturienten har läst före studentexamen”. Och det gjorde vi, i alla fall det allra mesta, pliktskyldigt men också med visst nöje. Det är ett bra tag sedan ska erkännas, och sådant går nog inte längre hem eller ens an i svenska gymnasier.

I den nyutkomna I Pallas Athenas huvud som uppmärksammar att Vetenskapssocieteten i Lund fyller hundra år skriver Karin Nykvist intressant om litteraturlistorna genom åren i ämnet Litteraturhistoria/Litteraturvetenskap där flera inslag har hängt med länge och fortsätter att göra det – där har vi en ansats till en svensk kanon, Något i den förs sedan i bästa fall vidare till klassrummen. Annat är förstås hopplöst föråldrat, både på listan jag fick som gymnasist, och den jag arbetade mig igenom i Lund.

Lis Lovén kommer med truismen att vi inte har någon Shakespeare, Goethe, Cervantes eller Dante (men vi har flera lärda och läsvärda Dante-forskare, senast Conny Svensson med den nyutkomna De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson), ingen Tolstoj eller Dostojevskij – listan kan göras oändlig, också med en uppsjö kvinnliga namn. Men England, Tyskland, Spanien och Italien saknar en Selma Lagerlöf, en Strindberg, en Stiernhielm, och – för att ta till de något nyare – en Dagerman, en Kerstin Ekman, en Sven Lindqvist, raden är förstås nära nog oändlig.

Snart kommer Paul Tenngarts Exporterad realism, en undersökning av hur svenska arbetarförfattare översatts till engelska, och hur de lanserats.  Och visst finns det listor med rekommendationer för den som är i behov av dem, en av dem Tusen svenska klassiker av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe, som täcker in perioden från 1956 till 2009 då den kom. Litteraturbanken på nätet byggs ut i rask takt, där finns många av de svenska klassiker som fortfarande går an– vilket får mig att avsluta med den landsflyktige Carl Jonas Love Almqvists sorgsna rader:

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

The post Blott Sverige svenska krusbär har… first appeared on Opulens.