REFLEKTIONER. Gunnar Lundin reflekterar över hur möten med offentliga personer i verkligheten kan få en att se något annat än vad som förmedlats i medierna. Att verkligen se!

En gång såg jag Olof Palme.

Palme hade hållit valtal i Kista centrum och kom nu skyndande i sensommarsolen uppför det sluttande utomhustorget på väg till bilen och chauffören.

Det var en individ som jag visserligen kände igen men som samtidigt var främmande för mina föreställningar – bildade av tv och tidningar.

Sättet att med handen nonchalant svepa bort hårtesten som fallit ner i pannan, den rullande atletiska gången, fysiken hos en officer (eller adelsman) som orädd skulle anta en utmaning på duell, karisman som det entusiastiska eller bara nyfikna entouraget gav.  För dessa människor var han historiens ande materialiserad i en person, som Hegel sa om Napoleon.

Det var en bild vid sidan om politiska åsikter och utan den kausalitet som gör att vi ser vad vi lärts att se.

Den var sann. Den visade bara en bit av Olof Palme och hur människor beter sig, något som på trots av alla förändringar är sig likt.

Även Carl-Johan Malmberg, vars Proustbok jag nyss läst, har jag sett bara en gång.

Han kom utstudsande ur en butik på Kungsgatan och fortsatte med samtidigt tunga och spänstiga kliv upp mot Hötorget. Han var sportklädd och lätt igenkännlig bland alla kavajer och slipsar. Synen kastade omedelbart ljus på hans artiklar i Svenska Dagbladet. (Och i brist på beundrare gav jag honom karisma.)  Och det förklarar hans förändrade livssyn i boken om Proust. Under ett livs Proustlektyr hade Marcels promenad med Mercuri vingar undgått honom. “Det är först nu, när jag själv har fått svårt att gå och inte som förr kan röra mig fritt på gator och torg – som om jag hade vingar! – som jag verkligen ser uttrycket Mercury vingar i passagen här.”

The post Se är förstå first appeared on Opulens.

LYRIK. “Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas?”  Det hade kunnat bli en oförglömlig bok, anser Erik Bovin som har läst “Den sista människans leende” av Axel Winqvist.

Den sista människans leende av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur

Hur ser världen ut om femtio, hundra eller tusen år? Frågar man dagens poeter får man ett dystert svar. Och varför inte vända sig till dem? Om man inte räds svaret det vill säga. Att poesin gärna går armkrok med siarkonsten vet vi. Poet och profet – ordens auditiva och visuella likheter tycks inte vara en slump.

2010 utkom antologin Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre (Gidlunds). I sin recension av boken, i SvD, skrev Carl-Johan Malmberg om profetpoeterna och skönjde en profetisk-poetisk linje från Dante till Mare Kandre: ”I sin dikt varnar de och lär ut, de bär bud om framtiden.”

Samtidspoeten antar gärna rollen som domedagsprofet. De senaste decennierna har det utkommit flera diktsamlingar med undergångstema. I Fredrik Nybergs Offerzonerna (2018) är apokalypsen inte långt borta. Hos Axel Winqvist utspelar den sig om tusen år i Den sista människans leende (2022).

I Winqvists långdikt följer läsaren den sista människan på jorden och hens isolerade tillvaro i ett skyddsrum. Diktjaget minns och sörjer, som hänryckt, den värld som en gång var. Huvudpersonen i denna tragedi är Virginia Woolfs Orlando från romanen med samma namn. Eller rättare sagt Winqvists Orlando då denna bok är, minst sagt, löst baserad på Woolfs roman.

Winqvist skriver fram en apokalyps där homo sapiens skuld utpekas: ”människan begick ett brott / hennes händer suddade ut träden.” Denna bok är dessvärre inte lika mycket sciencefiction som Martinsons Aniara, då den väcker frågor som bör besvaras inom vår livstid.

28 juli i år inträffade Overshoot day. Vid den tidpunkten hade årets ranson av jordens förnybara resurser förbrukats, enligt organisationen Global Footprint Networks beräkningar. Sedan 1971 har datumet inträffat tidigare och tidigare för varje år, med undantag för två pandemiår (då vi av förklarliga skäl levde hållbarare). Om denna utveckling fortskrider, decennium efter decennium, sekel efter sekel – hur välmående kommer moder jord vara om tusen år? Hur beboelig för människor och andra djur?

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande.

I sin isolering vänder sig Orlando till skriften och skriver det brev som läsaren tar del av. Den sista människan på den här planeten ägnar alltså sista tiden med att skriva ett brev… till ingen. Som hen själv uttrycker det: ”om detta brev landar i dåtiden är jag ännu inte född / om detta brev landar i nutiden finns ingenting.” Orlandos antecknande är djupt mänskligt och hjärtskärande. För visst bottnar meddelelsebehovet innerst inne i ett bekräftelsebehov. Hjalmar Söderbergs bevingade ord gör sig påminda: ”själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, (ur Doktor Glas, 1905). Inte ens den extrema form av ensamhet som Orlando genomlider tycks kunna kväva detta grundläggande behov.

Orlandos brev är dock inte enbart en sorgesång dömd till flaskpostens öde. Den är också ett ode. Till livet, till moder jord.

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande. Boken förefaller skriven av en poet med intuitionen som främsta verktyg; texten upplevs därför aldrig som uttänkt. Winqvist är, kort sagt, ingen George Oppen eller Joar Tiberg, vilket är skönt. Han har onekligen utvecklats som poet sedan fjolårets debut som lämnade mig med blandade känslor.

Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas? Det hade troligen resulterat i ett större nummer; en oförglömlig bok. Bildspråket haltar emellanåt. Och rader som dessa är bara banala: ”marken vet sin jord / himlen vet sitt blå.”

Hellre dröjer jag vid en citatvänlig passage som denna:

jag hade en bror
jag hade en syster

våra händer flätades till rep

lekarna
ljuset
den stora trappan

Världen överlever nog på ett eller annat vis. Jag vill tro det. Mycket tyder dock på att människans guldålder är över. Denna sorgebok landar alltså rätt i en tid ur led. Det finns onekligen skäl att sörja.

The post Poeten som domedagsprofet first appeared on Opulens.

LÄSVÄRD BOK. Guldåldern av Carl-Johan Malmberg är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd. Ivo Holmqvist har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Guldåldern av Carl-Johan Malmberg. 
Wahlström & Widstrand.

Carl-Johan Malmberg som är en av våra skickligaste och mest läsvärda essäister syns ofta på Svenska Dagbladets kultursida. Hans artikelsamlingar Sällskap, Sår och M hör till sådant jag gärna återvänder till, liksom hans skarpsinniga studier om Gustaf Mahler, William Blake och nu senast William Butler Yeats, en överdådig bok. Guldåldern som utkommit på Wahlström & Widstrand är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd, från en enstaka rad till ett par sidor. De sträcker sig i tid över drygt ett år, fram till begynnande kontroverser i Svenska Akademien mot slutet av 2017.

Boken har hämtat sin titel från Buñuels klassiska film L´age d´or (Malmberg har ett förflutet som filmforskare och filmföreläsare) men Guldåldern kan nog också tydas som en ironisk grimas inför annalkande ålderdom, kroppsliga krämpor, och en lång rad vänner som hinner dö innan året är till ända. Järnålder skulle kanske passat bättre eftersom noteringarna inleds i trötthetens och uppgivelsens tecken, inte olikt Gyllenstens begrepp acedia: ”Fast aldrig har någon bok jag velat skriva verkat omöjligare än denna” skriver Malmberg den 8 oktober 2016.

Acedia är alltså ”ett tillstånd av djup leda, tanklig trötthet och likgiltighet, närmast apati” (enligt definitionen på Wikipedia — tanklig är ett bra adjektiv). Om det trötthetstillståndet skrev Lars Gyllensten för nu länge sedan ett par intressanta artiklar i Dagens Nyheter, senare omtryckta i en av hans många böcker. Men det hindrade honom förstås inte från att vara fortsatt lika produktiv som alltid. (Hur flitig han var ser man lättast i Thure Stenströms mycket gedigna studie Den glömde Gyllensten vars titel dessbättre inte är helt sann.)

Och tre dagar senare skriver så Carl-Johan Malmberg: ”Men en stor, stor trötthet har gripit tag i mig, livskraften ebbar alltmer ut ur mig. Modlösheten tar överhanden.” Men Malmberg framhärdar, och läsaren lockas med av hans snabbt nedkastade infall lika väl som av hans associationsrika utläggningar om liv och läsning (för att låna en boktitel från Bo Bergman), och om böcker och vandringar (med en från Vilhelm Ekelund, fast här är det mera tillgängligt) som försiggår framför allt i Stockholm. Av Paris och Rom, London och New York, de fyra världsstäder där han känner sig hemma, märks inte mycket. Namns nämns, oftast med bara en lätt genomskådad initial för efternamnet.

Mycket handlar om föräldrarna som ses i vackert ljus, milt kring fadern, mera motsägelsefullt kring modern, men bilden av familjen kompliceras av ett avslöjande brev om morfar som aldrig blev avsänt. I andra stycken är han kanske lite väl närgången. Om jag hade varit hans förlagsredaktör hade jag nog rått honom att stryka notiserna om en vänskap i det förflutna som gått över till något annat i nutiden, med namnet utsatt och konstaterandet att den det handlar om fortfarande är i livet. Det är intressant fast det snuddar vid det äreröriga.

Mot slutet tar han upp sin tidiga medverkan i tidskriften Kris (Horace Engdahl finns förstås med) och sitt enstaka framträdande på källarlokalen Forum där han talade om en av Nabokovs romaner. Hans milda kritik av ett förord som kulturprofilens hustru skrivit väckte vrede: till den källaren blev han inte inbjuden fler gånger. Vidare listas andra memoarförfattare, ett par av dem betydligt mångordigare än han själv (Knausgård och Norén). Och han skriver medryckande om konst (Van Gogh) och musik (Mahler och Saint-Saëns), och Kathleen Ferriers undersköna sång.

Där är det lätt att dela hans entusiasm. Jag är mera kallsinnig när han kommer in på viner som han tydligen vet mycket om, och jag är kanske inte riktigt så imponerad som jag borde när han med förbundna ögon kan identifiera en Château Léoville-Poyferré 1982. Det är betydligt intressantare när han över en lunch på Sturehof diskuterar bildning med förläggaren Per Gedin som ”tar som exempel på obildning att ingen längre vet vem Stefan George var.” Nå, det är en sanning med modifikation, den som läst Ingvar Holms del av Bonniers allmänna litteraturhistoria vet en hel del om denne tyske skönande och hans krets (och man minns bilden på den vitlockige diktarfursten med den bestämda hakan, på omslaget till Sven Stolpes Stefan George och andra studier).

Det skulle vara intressant att veta om de båda lunchätarnas bildning sträcker sig så långt att de också känner till hans främste epigon Karl Wolfskehl och var han slutade sina dagar…

Hursomhelst, Carl-Johan Malmberg som tidigare funderat på skillnaden mellan viktigt och väsentligt replikerar klokt och självklart: ”Jag invänder att vet man inte varför poesi är viktig — och är beredd att försvara poesin som mänskligt uttryck — är det oviktigt om man vet vem Stefan George var. Med andra ord: bildning måste ha ett djup, detta djup handlar om förmågan att välja vad som är väsentligt i förhållande till vad som bara är viktigt och sådana val sker utifrån värden. Och värden har med personlig hängivenhet att göra.”

The post Associationsrika anteckningar och reflexioner first appeared on Opulens.