LYRIK. Erik Bovin anser att Johan Lindbloms Sakrament är ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter “där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.”

Sakrament av Johan Lindblom
it-lit

Det går, lite förenklat, urskilja två riktningar i den svenska samtidspoesin. En politisk diktning skriven av unga – och inte så unga men mycket arga – poeter, och en experimentell diktning skriven av de som gör sitt för att utmana gränserna för vad som kan räknas som poesi. Undantag finns. Men det är onekligen dessa två riktningar som röner mest uppmärksamhet. Missförstå mig inte. Jag har inte svårt att finna utmärkta poeter i båda lägren. Ibland kan en dock längta efter poeter som skriver lyrik med stort L. Johan Lindblom är en av dem. Därför gläder det mig att Lindblom nu återkommer till poesin, efter ett längre uppehåll, med Sakrament (2021).

Boken är formgiven av Thomas Alm; påkostat och vackert såsom anstår en comeback. Det är en njutning att umgås med denna läckerbit på 308 sidor.

Förlaget beskriver boken som en ”en djupt personlig diktsvit på spaning efter den mening som flytt”. Lindblom vantrivs troligtvis i dagens postindustriella och sekulariserade värld. För att råda bot på meningsförlusten och bejaka en andlig dimension, gör han som många poeter gjort före honom (Ovidius, Rilke, T.S. Eliot m.fl.) och vänder sig till myten. Många andliga läror bottnar ju i myternas förtrollade värld.

Den moderna civilisationen har, i hög grad, trängt undan myterna och bortsett från deras starka symbolspråk. Poeterna har som sagt användning av dem. Att framkalla det bortträngda är onekligen en uppgift ålagd den stora poesin. Men även en psykoanalytiker som Carl Gustav Jung var övertygad om myternas betydelse, och menade att de vidrörde människans omedvetna inre. De talar till oss på djupet, kort sagt. T.S. Eliots mytiska metod är lika mycket det allmängiltigas metod.

I diktsamlingens första och längsta svit ”Mytologier” framträder ett på en gång förhistoriskt och mytologiskt landskap. Sviten är dock ojämn och hade gott kunnat strykas ned. Ibland är Lindblom onödigt kryptisk, i vissa fall raka motsatsen – övertydlig – och här finns dessvärre en del truismer.

Trots detta är Sakrament ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.

Sakrament går i en orfisk riktning. Dikterna är rika på paradoxer som förenas, mörker- och ljusmetaforik, metamorfoser med rituella förtecken, och följer emellanåt en infernalisk-himmelsk pendelrörelse ned och upp. Som här i en minst sagt komprimerad form: ”Rakt ner i jorden. Och sen upp igen. Allt högre upp, allt längre bort, tills jag inte längre syns. Tills jag är blå, blå himmel.”

Det är i sin ordning att en bok med titeln Sakrament har ett sakralt tilltal. Det sakrala liksom en dragning åt det teatrala har funnits hos Lindblom enda sedan debuten. Det senare draget har framträtt som tydligast på scenen, vid de uppläsningar Lindblom gjort som estradpoet.

Bland första svitens luftiga sidor finns dikter som för tankarna till Lars Noréns sena fragment men även Marie Lundquists förtätade poesi. Medan andra dikter lika gärna hade kunnat vara tillkomna i en ekelöfsk och björlingsk era. Och visst, en kan klaga på Lindbloms brist på originalitet. Han är dock en skicklig poet med ett visuellt och suggestivt bildspråk:

Morgonstjärnan
brinner över himlen.
Brinner över fåglarna,
över markens liljor.
Messiasljuset kastar
långa skuggor.
En koltrast svävar
över ditt ansikte
som en svepning.

Vi lever just nu i en brytningstid. I osäkra tider är vi i regel mer öppna för alternativa förklaringsmodeller, på gott och ont. Intresset för religion, esoteriska läror och mytologi trendar för närvarande (trots att världen sägs vara avförtrollad). Se bara på Tiktok där ockulta och spirituella inlägg har miljontals visningar. Och de andliga riktningar som för närvarande lockar har inte sällan mytologiska rötter. Sakrament landar således inte helt orätt i tiden trots sin något arkaiska karaktär.

Hyperverklighet heter en annan av höstens diktsamlingar signerad Aya Kanbar. Frågan är om vi inte är på väg in i en hyper-hyperverklighet. Vad väntar oss i framtiden? Kommer tillvaron uppgå i ett metaverse? Eller kommer vi följa de visionära poeternas, trädkramarnas och New age-anhängarnas råd om att återgå till en, på en gång naturlig och andlig, samexistens mellan människor, djur och natur? Kanske väntar något däremellan. Framtiden är oviss. En sak är dock säker: böcker som denna utgör ett motvärn mot vår tids närsynthet.

The post Ett motvärn mot vår tids närsynthet first appeared on Opulens.