ESSÄ. Sociologiprofessor Carl-Göran Heidegren skriver om vad som är så speciellt med tretalet och dess stora betydelse för en fungerande demokrati.

Två blir tre

Det är något visst med tretalet. Man talar om ett triangeldrama, men inte om några kvadrupeldramer. Det mest kända triangeldramat torde vara den konstellation som Sigmund Freud gav namnet oidipuskomplexet.

Sociologen Georg Simmel menade i sin tur att den förändring som sker när två blir tre – två personer eller parter som blir tre – är unik. Den bär på en särskild dramatik. Att tre blir fyra, fyra blir fem, och så vidare, innebär inte någon lika radikal förändring. Låt mig vrida och vända lite på detta.

Vad som till att börja med kännetecknar två-gruppen är ofta en stark intensitet och exklusivitet: vi två – och inga andra! Är det inte så att förskjutningen från utsagan ”min bäste vän” till ”mina bästa vänner” redan inbegriper en förflackning och minskad grad av intensitet. Detta är förmodligen också förklaringen till att det är just den djupaste vänskapen som av och till slår över i den mest förbittrade och oförsonliga fiendskapen. Och omvänt att en djup vänskap inte sällan tar sin början med en mer eller mindre stark dissonans.

Två-gruppen tycks i hög grad karakteriseras av en allt eller inget-logik. Skälet till detta är rimligen att det i detta fall saknas en förmedlande tredje. Inte heller kan en oenighet lösas med hjälp av ett majoritetsbeslut: man är antingen ense eller oense. Det är väl denna binära logik som spökar i den förföljelsemaniska maximen: den som inte är med mig är mot mig.

Tretalet –  tre nya möjligheter

Följer vi Simmel så uppstår framför allt tre radikalt nya möjligheter när en tredje part tillkommer.

a) Den tredje får eller tar på sig rollen som förmedlare eller som den opartiske. Osämjan mellan två parter kan ofta neutraliseras genom närvaron av en tredje förmedlande part. Och när två parter kört fast i sina förhandlingar kan en tredje tillkallas som har att lösa upp motsättningen utan att ta parti för någondera parten.

b) Den tredje kan avsiktligt försöka spela ut de båda andra parterna mot varandra. Det kan till exempel handla om två säljare som konkurrerar om samma köpare. Den senare behöver då inte vara särskilt aktiv utan kan lugnt vänta ut de båda andra, det vill säga tills priset sänkts till en acceptabel nivå.

c) Men den tredje kan även vara i högsta grad aktiv och försåtligt ägna sig åt att härska och söndra, eller mera precist åt att härska genom att söndra. Den som lyckats skapa en rivalitet mellan två parter sitter ofta med trumf på hand: de båda andra parterna är upptagna av sin inbördes konflikt och försvagar ömsesidigt varandra.

Dyaden och triaden

Medan dyaden eller två-gruppen möjliggör sociala företeelser som arbetsfördelning, samarbete, utbyte, kontrakt, imitation, dialog, vänskap och fiendskap, så möjliggör triaden eller tre-gruppen sociala företeelser som, förutom de redan nämnda, budbäraren och översättaren (mellan två parter), voyeuren (som iakttar vad de båda andra har för sig), den svartsjuke, hackkycklingen och syndabocken (som de båda andra vänder sig mot).

Nya och mera komplexa former av social interaktion blir alltså möjliga när två blir tre. Att tillföra en tredje part är i flera sammanhang en social innovation av grundläggande betydelse. Två parter som inte delar något språk kan tala med och förstå varandra via en tredje (tolken eller översättaren), och två som drar åt olika håll kan närma sig varandra genom en tredje part som inte tar parti för någon (den opartiske och förmedlaren).

Tretalet och demokratin

Till den fria pressen hör rollen av den tredje som lyssnar på båda parter, utan att ta parti eller gå någonderas ärende. Den press som vägrar att lyssna på båda parter är inte längre fri. Man kan även argumentera för att demokratins grundform är två mot en, det vill säga majoriteten får sin vilja igenom. På samma gång uppstår frågan om minoriteten. Vad skall man göra med den som inte håller med? Skall denne försvaras eller förgöras? Endast det förra förhållningssättet är ur demokratisk synpunkt försvarbart som motvikt till majoritetens tyranni.

Den tredje är även potentiellt närvarande i den dyadiska kärleksrelationen, i form av den uteslutna tredje eller rivalen som lurar runt hörnet. Slutligen, Gud såsom den tredje som ser allting återkommer i sekulariserad form som voyeuren, spionen eller den nyfikne sociologen som vill öppna alla dörrar och avlyssna varje samtal.

The post Tretalet – vad sker när 2 blir 3? first appeared on Opulens.

MINNESORD. Sociologen och skribenten Göran Dahl, som medverkat i såväl Opulens som Konkret, avled natten till påskaftonen i sitt hem i Lund. Han blev 71 år. Carl-Göran Heidegren minns sin vän och kollega som en mycket engagerad forskare med mänsklig värme.

Göran Dahl växte upp i nordöstra Skåne, i Göingebygden. Han berättade gärna historier från sin uppväxt där, om märkliga saker som hade tilldragit sig och om vid första (och kanske även andra) ögonkastet ganska besynnerliga människor. Göran hade över huvud taget en viss förkärlek för människor som inte passade in i någon mall. Förmodligen därför att han själv var en människa som inte var formad efter en mall.

Göran och jag lärde känna varandra närmare hösten 1977 när vi båda påbörjade en forskarutbildning i sociologi vid Lunds universitet. Vi var båda unga och förväntansfulla. I likhet med många vid den tiden, hade Göran ett starkt intresse för marxistisk teoribildning, men även för Freud och den psykoanalytiska idétraditionen.

Om detta intresse vittnar två böcker: hans doktorsavhandling Begär och kritik (1986) och essäsamlingen Psykoanalys och kulturkritik (1992). Göran tillhörde under åren runt 1980 kretsen kring tidskriften Tekla (som stod för Teori och klasskamp). Senare var Göran under många år medlem i redaktionen för Res Publica, en tidskrift som var en fristående arvtagare till Tekla och under lång tid en viktig intellektuell knutpunkt i södra Sverige.

Från 1990-talet och framåt gällde Görans huvudsakliga forskningsintresse olika teoritraditioner och strömningar på den radikala högerkanten. En bakgrund till det intresset var att tänkare och idéer från mellankrigstiden tycktes vakna till nytt liv mot slutet av millenniet.

Ett första uttryck för detta intresse var ett nummer av Res Publica (1993) som Göran och jag redigerade kring temat ”Konservativ revolution”. Det fanns då en del som tyckte att detta var en gryta som man inte borde röra om i, medan andra tyckte att det handlade om ett stycke europeisk historia som det fanns skäl att veta lite mer om.

En viktig artikel som Göran Dahl skrev var ”Will ’The Other God’ Fail Again? On the Possible Return of the Conservative Revolution”, och som publicerades i tidskriften Theory, Culture & Society (1996).

Under de sista åren innan millennieskiftet genomförde Göran och jag, tillsammans med två kollegor från Göteborgs universitet, ett forskningsprojekt kring temat ”Radikalkonservatismen i Sverige och Europa under 1900-talet”.

För Göran Dahls del resulterade detta i ett flertal artiklar och två böcker: Radical Conservatism and the Future of Politics (1999) och Radikalare än Hitler? (2006). Den senare boken bär undertiteln De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. Mitt intryck är att den funnit många läsare. Den utkom också i en något bearbetad och rikt illustrerad nyutgåva 2024.

En fortsättning på denna intresseinriktning utgjorde för Görans del boken Folk och identitet. Identitarismen och dess källor (2018). Denna vände sig mer åt samtiden och byggde bland annat på intervjuer som genomförts med tongivande personer i det högerradikala spektrumet. En delvis omarbetad och utvidgad version av nämnda bok utkom senare på engelska: The Nature of Identitarianism (2023).

Under sin akademiska bana var Göran verksam vid universiteten i Umeå och Lund, den längsta tiden vid det senare lärosätet. Han var handledare för ett stort antal doktorander med skiftande forskningsintressen.

Göran genomförde själv flera forskningsvistelser i Nordamerika, där han hade ett brett kontaktnät. En minnesvärd sådan gick till Lawrence, Kansas, då hela familjen – Pia, Hanna och Joel – var med.

I Lawrence lärde Göran bland annat känna den legendariske beatförfattaren William S Burroughs, en person som han gärna berättade om. Och vid ett besök i New York tog han kontakt med och träffade en annan legendar: Tuli Kupferberg, författare och medlem i gruppen The Fugs. Över huvud taget var Göran mycket intresserad av och kunnig om amerikansk litteratur och musik från 1950- och 60-talen. Till favoriterna hörde The Byrds, Grateful Dead och Allman Brothers Band.

Hans livsväg var inte spikrak. Det fanns goda tider och sämre tider. Så är det säkert för nästan alla, men i Görans fall var kanske svängningarna lite större än hos många andra. När pilarna pekade uppåt var han alltid fylld av uppslag, idéer och planer, saker som han ville göra, titta närmare på, läsa och skriva om. Under senare år besvärades han av en del hälsoproblem, som stundtals satte ner humör och skaparkraft.

Göran hade oerhört mycket humor inom sig och ett lekfullt sinne, något som tog sig uttryck i att han tyckte om att ”busa” med sina vänner. Han var samtidigt en mycket engagerad forskare med mänsklig värme. Det är så jag vill minnas honom och det är så jag kommer att minnas honom.

The post Minnesord över Göran Dahl first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Peter Luthersson signerat Håkan Sandell. Här berättar Carl-Göran Heidegren om sin tidiga och långvariga vänskap med Luthersson.

Mina minnen av Peter Luthersson

Många kände Peter Luthersson från hans tid vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, på Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Bokförlaget Atlantis och så vidare. Det är därför många som kan berätta om Peter och dessa sammanhang. Jag skall söka mig längre tillbaka i tiden. Faktum är att Peters och mitt liv länge förlöpte längs ganska så parallella banor.

Vi var årsbarn (1954) och växte båda upp i Jönköping. Vi gick på samma skolor, dock inte i samma klass men väl parallella klasser: Liljeholmsskolan, Rosenlundsskolan och Sanda gymnasieskola. Under vår gymnasietid hände något märkligt eller åtminstone något ganska oförutsebart. Till saken hör att ingen av våra föräldrar hade mer än den allra mest grundläggande skolgången. Och i ingetdera av våra föräldrahem spelade böcker någon särskild roll. Men det var just böckernas värld som vi tillsammans upptäckte under åren på gymnasiet. Ord som blev till meningar, som blev till stycken, till kapitel och böcker. Böcker som berättade om någonting, böcker som ställde frågor och sökte svar på dessa. Det intresse som väcktes där och då fanns kvar hos oss båda lika starkt mer än femtio år senare. Vilken fantastisk kraft som hade gripit oss, en kraft som fortsättningsvis kom att bestämma riktningen på våra liv.

Detta är bakgrunden till att vi i augusti 1974 flyttade till Lund för att, av alla möjliga och omöjliga ämnen, läsa filosofi. Vad som var det egentliga syftet med detta hade nog ingen av oss den minsta aning om, och lika lite visste vi om vad som väntade oss. Bland våra första lärare i Lund fanns Svante Nordin, Peter Gärdenfors och Germund Hesslow. Den där första terminen ingick vi i en grupp som omfattade ett dussintal mestadels mycket unga människor. För några år sedan roade sig Peter med att undersöka vad det blev av oss, och han kunde med stor belåtenhet konstatera att det inte alls hade gått så illa, snarare tvärtom. Att läsa ett ”onyttigt” ämne som filosofi visade sig alltså inte vara ett slöseri med tid, en onödig omväg, eller rentav ”skadligt”. Redan efter en gemensam termin gick vi lite olika vägar, som för Peters del ganska snart ledde till Litteraturvetenskapliga institutionen. Och från och med den tiden är det många som kan fortsätta den här historien.

För min egen del är jag mycket tacksam för att jag och Ritva förra sommaren fick tillfälle att besöka Peter och Annika i Jönköping, där de numera bodde sedan en tid. Det var fantastiskt roligt att tillsammans med dem besöka gamla och nya platser, att återse det gamla och upptäcka det nya Jönköping. Det är ett fint minne som jag kommer att bära med mig.

The post C-G Heidegren: ”Mina minnen av Peter Luthersson” first appeared on Opulens.