DRAMA. New York Times avslöjande om Harvey Weinstein blev startskottet för hela metoo-rörelsen. Nu har Hollywoodmogulens fall blivit till ett i alla fall bitvis fängslande Hollywooddrama.

She said
Betyg:
Genre: Drama
Premiär: 18 november 2022
I rollerna: Carey Mulligan, Zoe Kazan, Patricia Clarkson med flera
Regi: Maria Schrader
Speltid: 2 timmar 9 minuter
Åldersgräns: 11 år

Ge vad som helst tillräckligt med tid, sisådär fem år, så ska du se att Hollywoods drömfabrik lyckas göra det till bra content. Till och med Hollywoods egna och allra solkigaste delar. Fem år. Voilà – ett välpolerat drama med goda Oscarschanser.

“She said” handlar alltså om hur den mäktige filmmogulen Harvey Weinstein utsatte mängder av kvinnor för sexuella övergrepp i flera årtionden, hur detta tystades ned av branschen och om hur allt till slut kom till allmänhetens kännedom genom ett avslöjande i The New York Times hösten 2017.

Handlingen följer reportrarna Megan Twohey och Jodi Kantor (Carey Mulligan och Zoe Kazan), som senare skrev boken som filmen bygger på, när de gradvis nystar upp den ena chockerande historien efter den andra.

“She said” är uppbyggd som ett murveldrama, men som sådant har det brister. Journalisternas snokande, grävande och nattliga tangentbordsknackande får liksom aldrig någon ordentlig nerv. Själva murvlandet går mest ut på att de tvingas svara i telefon vid olägliga tillfällen. De kämpar mot klockan, men man fattar inte riktigt varför allt är så bråttom.

Mulligan och Kazan är bra, men rollfigurena känns otillräckligt skrivna, trots att manuset jobbar hårt för att visa att hur Twohey och Kantor är riktiga personer med känslor och familjeliv som kommer i kläm.

Filmens kraft ligger snarare i dess många och långa intervjuscener med offer och vittnen. I dem finns successivt uppbyggd spänning och känslomässigt djup. Här passerar flera bra birollsinnehavare, särskilt fantastiska Samantha Morton och Jennifer Ehle som verkligen får sina respektive rollfigurers vittnesmål att vibrera.

Filmen visar aldrig Weinstein själv, vilket känns som rätt beslut. Om typ Jeff Garlin hade klampat omkring i morgonrock och några extra dubbelhakor hade det här varit en helt annan och säkert mycket sämre film. Hans ständiga närvaro som trauma och maktfaktor blir snarare större och desto mer effektfull när man aldrig får se äcklet.

Andra val känns lite udda – till exempel att det är den riktiga Ashley Judd, ett av Weinsteins offer som trädde fram i artikeln, som också spelar sig själv i filmen.

Även om “She said” kanske inte är “Spotlight” eller “Alla presidentens män” är den sevärd. Och obligatorisk för alla som har råkat bo under en sten de senaste fem åren.

She said
Betyg:
Genre: Drama
Premiär: 18 november 2022
I rollerna: Carey Mulligan, Zoe Kazan, Patricia Clarkson med flera
Regi: Maria Schrader
Speltid: 2 timmar 9 minuter
Åldersgräns: 11 år

Björn Berglund/TT

The post Välspelat murveldrama med brister first appeared on Opulens.

REGIDEBUT. Tidigare i år skrev Magnus Blomdahl om genren “rape & revenge“.  Idag går Charlotte Wiberg på djupet med en av de omnämnda filmerna – Emerald Fennells bioaktuella regidebut Promising Young Woman.

Det är en så bra idé. Att gå till klubbar och spela aspackad för att sedan kunna läxa upp män som under förespeglingen att vilja hjälpa försöker dra nytta av situationen. Jag önskar nästan att jag tänkt på det själv. Men det är förstås ett farligt spel.

Faran är dock inget som avskräcker den deprimerade huvudpersonen Cassandra, fenomenalt spelad av Carey Mulligan som med sina bruna ögon, svällande lockar och fulsnyggt mejkade ansikte mest liknar en cavalier king charles-spaniel, i Emerald Fennells regidebut Promising Young Woman. Hennes liv är satt på paus. I trettioårsåldern bor hon fortfarande hos sina föräldrar, har ett trist jobb på ett kafé och inget intresse av förändring. Fram tills att en gammal medicinstudent från läkarutbildningen valsar in på kaféet och sätter saker i rörelse. Det dröjer innan hela bilden sätts på plats: Fennell hanterar pusselbitarna skickligt och även om vi ganska snabbt förstår att Cassandra följer en hämndplan tar det längre tid innan vi blir klara över exakt vad som hämnas.

Cassandra, hon som ropar ut en ovälkommen sanning, vill och kan inte gå vidare efter övergreppet på hennes nära väninna, som sedan dog i vad som måste ha varit ett självmord. Eller kan hon ändå det? Ryan, den gamla studiekamraten, uppvaktar henne oemotståndligt och ett tag är allting så peachy att jag mot bättre vetande tittar på klockan i hopp om att filmen faktiskt kan komma att sluta i romantiskt feelgood och en försäkran om att det finns bra snubbar också.

Men nej, detta medley med skratt- och mysscener är lite för utdraget för att det ska stämma, och jo, det är cirka en halvtimme kvar av filmen. Fennell leker med oss, plågar oss. Promising Young Woman rör sig skickligt över genregränser och har tydliga inslag av komedi, inte minst med hjälp av ett bitvis tämligen satiriskt soundtrack som innehåller såväl Wagner som en instrumental lågtempoversion av Britney Spears ”Toxic”. Visuellt är filmen också lekfull, inte minst med Cassandras mammas omsorgsfullt inredda fejkbarockhem, där hundtavlorna på väggen speglar och förstärker dotterns hundlikhet. Men det finns hela tiden en underström av fara i filmen som drar ner oss i djupet. Som rape & revenge-film betraktad kan Promising Young Woman tyckas rätt beskedlig – den typen av film brukar vara långt mer grafiskt våldsam och hämnden långt blodigare. Ändå känns det som att någon boxat mig i mellangärdet när jag lämnar biografen. Fennells film tar andan ur mig.

Så fick hon också en Oscar för bästa originalmanus, Emerald Fennell. Den var välförtjänt. Jag kan inte säga att jag annat än ytligt och i begränsad mening ser relationen till Charles Laughtons Trasdockan (1955) som det finns flera referenser till i filmen. Men den är en oväntad och vacker referenspunkt. Promising Young Woman är en djupt originell film och det ska bli intressant att se vad Fennell gör härnäst.

The post En cockerspaniel-liknande hämndängel first appeared on Opulens.