UTSTÄLLNINGAR. För att fira 200 år som museum kommer The National Gallery i London att ställa ut några av historiens största konstverk på institutioner runt om i Storbritannien.

Tolv kända verk ska placeras i olika delar av landet, vilket gör att mer än halva befolkningen kommer att vara inom en timmes resa från ett av verken. Vissa av dem har aldrig lånats ut av museet tidigare, skriver BBC.

Bland de verk som visas återfinns Claude Monets “Bro över näckrosdamm”, Botticellis “Venus och mars”, Caravaggios “Nattvarden i Emmaus” samt Rembrandts “Självporträtt vid 34 års ålder”.

Utställningarna öppnar den 10 maj 2024.

TT Nyhetsbyrån

The post Känd konst lånas ut för första gången first appeared on Opulens.

KONSTSKATT. Auktionen av privatpalatset Villa Aurora i Rom blev ett fiasko efter att spekulanterna lyst med sin frånvaro. Nu skjuts auktionen upp – och prislappen sänks rejält.

Den uppmärksammade onlineaktionen av Villa Aurora i den italienska huvudstaden startade på tisdagseftermiddagen och väntades under ett dygn inbringa allt mellan utgångsbudet på motsvarande 3,6 miljarder kronor upp till fem miljarder kronor.

Men efter att inte en enda spekulant visat något intresse för byggnaden, som bland annat hyser historiens enda takmålning av 1500-talsmästaren Caravaggio, har auktionen skjutits upp till april – och prislappen sänkts med hela 20 procent, skriver den italienska dagstidningen Corriere della Sera.

Försäljningen av Villa Aurora beordrades av en italiensk domstol efter en uppmärksammad arvstvist mellan barnen till palatsets tidigare ägare, prins Nicolò Boncompagni Ludovisi, och dennes tredje fru efter makens död 2018

Det har ryktats att det bland de potentiella köparna till privatpalatset, som kallats för “Roms bästa hemlighet”, finns personer som Microsoftgrundaren Bill Gates och sultanen av Brunei, men inbjudningslistan till auktionen är hemlig.

Den 7 april har hugade spekulanter en ny chans att lägga vantarna på palatset, men den nye ägaren måste utöver köpesumman även förbinda sig att genomföra ett antal större renoveringsarbeten, som beräknas kosta upp till 11 miljoner euro.

Henrik Samuelsson/TT

Anna Grönberg/TT

The post Inga bud på “århundradets auktion” i Rom first appeared on Opulens.

KONSTSKATT. I dag inleds auktionen av privatpalatset Villa Aurora med historiens enda takmålning av den italienske 1500-talskonstnären Caravaggio. Palatset kallas för “Roms bäst bevarade hemlighet”.

Onlineaktionen av palatset Villa Aurora, som startar klockan 15 på tisdagseftermiddagen och avslutas ett dygn senare, väntas inbringa allt mellan utgångsbudet på motsvarande 3,6 miljarder kronor upp till fem miljarder kronor, skriver den italienska dagstidningen Corriere della Sera.

The post “Roms bäst bevarade hemlighet” under klubban first appeared on Opulens.

VÄGGMÅLNING. Världens enda väggmålning av Caravaggio är till salu. Den finns i ett hus i Rom där taket i ett av rummen är målat av den italienska 1500-tals-konstnären. I januari ska den unika Villa Aurora auktioneras ut, med ett öppningsbud på nästan fem miljarder kronor (500 miljoner euro), enligt The Guardian.

Målningen är 2,75 meter bred, föreställer Jupiter, Neptunus och Pluto och beställdes av kardinalen Francesco Maria Del Monte på 1500-talet.

– Det är ett fantastiskt verk som det var svårt att sätta ett pris på, eftersom det är den enda väggmålningen som finns av Caravaggio, så vi hade inget att jämföra med, säger Alessandro Zuccari, historieprofessor vid Sapienza universitet, som deltog i värderingen.

Byggnaden ligger nära Via Veneto i centrala Rom, och där finns också flera andra antikviteter och fresker, av bland andra Guercino. Försäljningen sker efter en lång arvstvist som följde när husets ägare, prins Nicolò Boncompagni Ludovisi, dog 2018.

När ett pris har fastställts har den italienska staten förtur till att köpa huset för samma summa, om man har råd.

TT NYHETSBYRÅN

The post Enda väggmålningen av Caravaggio till salu first appeared on Opulens.

VÄRDEFULLT. Spaniens regering har stoppat en auktion av en målning i Madrid. Orsaken: Tavlan kan vara ett sedan länge försvunnet mästerverk av den italienska renässanskonstnären Caravaggio.

The post Auktion stoppas – tavla kan vara värd miljarder first appeared on Opulens.

ÖVERBLICK. Följ med Carsten Palmer Schale på en konsthistorisk rundtur med utgångspunkt i det moderna! Han hyser blandade känslor för den moderna konsten och ser tillbaka på svunna tiders mästare.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mitt intryck av modern och modernistisk konst, liksom av modernistisk poesi är blandat. I vilket fall som helst har jag i decennier sysslat med båda, och har just nu, efter läsningar av Herbert Read, Arnold Hauser, Ingamaj Beck och Ulf Linde, funnit anledning att orda något om detta. På Facebook har jag ju också de senaste tio åren lagt upp verk av ett par hundra konstnärer, och ofta också kommenterat dem. Konst- och konsthistoria är med andra ord, som poesin, ett naturligt intresseområde.

En hel del tilltalas jag mycket av, somligt är mig likgiltigt, en del ter sig rentav frånstötande. Men detta är ju naturligt, och jag är inte den som ”beundrar” något för att det ”ligger i tiden” – men inte heller tvärtom. Den ansträngda entusiasmen hos många dagstidningsrecensenter — ofta rotad i ett eller annat kotteri — förefaller mig dock, som all annan opportunism, direkt motbjudande.

I alla fall, för att börja någonstans, tycker jag bättre om den franska expressionismen (eller fauvismen) bland andra Matisse och Dufy, än om exempelvis den nordiska och tyska (även om jag hyser stor respekt för Kollwitz, Munch och Nolde). En del finner måhända den förra mer ytlig eller dekorativ. Lugnare är den i alla händelser, och det betraktar jag (oftast) som en förtjänst. Visserligen måste det finnas plats, betydande plats, för det oroliga och splittrade, men målet bör nog vara den starka, levande ron.

Den i Ryssland födde, men i Tyskland mycket verksamme, Kandinsky går en annan väg än de tyska expressionisterna i övrigt, mot geometrisk abstraktion. Read tycks mena, att dessa andra, till skillnad från honom, höll fast vid ”humanismen”. Men enligt Kandinsky var ju också de non-figurativa formerna emotionellt uttrycksfulla. Hans utomordentligt och fantasifullt färglysande kompositioner förmedlar ofta en känsla av lugn (med spänningar i), och det anges också ibland i beteckningarna — ”Calme” och så vidare. För mig är han en av de allra betydelsefullaste i den moderna konsten — inte minst dras jag till hans geometriskt välavvägda precision.

Jag tilltalas också av mycket inom kubismen, särskilt av Légers konst med dess solida, trygga former i en vital och varierande färgskala, men också av det som Picasso gjorde under den perioden; vidare av Juan Gris, André Lhote, Lyonel Feininger och Roger de Fresnaye.

Till surrealismen är min inställning mindre entydig, men likafullt ej sällan präglad av fascination. Vad Dalí beträffar, misstänker jag, som inte så få andra, exempelvis Bueno, att hans absurda sammanställningar ofta är ett utslag av skämtlynne, en drift med de ”konstförståndiga”, som vill visa, att de fattar det ”djupa innehållet” eller ”den inre meningen”. För koloriten och det plastiska i hans konst hyser jag stor beundran.

För danska och svenska surrealister som Vilhelm Bjerke-Petersen, Gösta Adrian Nilsson och Halmstadsgruppen kan jag i stort uttrycka samma uppskattning. För expressionister som Grünewald, Sven Erixon och ett par av Göteborgskoloristerna känner jag samma sak. Vid sidan av Munch, som Read nämner, vill jag själv peka på förtjänsterna hos bland andra Gallen-Kallela och Asker Jorn.

Samtidigt. Det är klart att jag inte är ensidigt intresserad av 1900-talets konst eller för de icke-traditionella riktningarna. De gamla renässansmästarna står sig som oöverträffade. Seurat, Cézanne och Léger, bland de moderna, har självfallet sina stora traditionella föregångare i fråga om ej minst arkitektonisk fulländning, sådana som Poussin och Lorrain. Och jag tilltalas för övrigt mycket av de realistiska landskapsmålarna från 1800-talet. Även Sverige hade förresten betydande friluftsmålare från ungefär samma period: exempelvis Hill, Rydberg, Gegerfelt.

Men innan dess? Ja, herregud. Från Giottos cirkel och framåt? För mig framträder en rad alldeles fantastiska målare — inte minst från Nederländarna och Italien — under högrenässansen (eller så), det vill säga under i stort sett de tre seklerna 1400-talet, 1500-talet och 1600-talet. Men om detta finns så mycket att säga, att jag här tvingas inskränka det hela till några få mästare.

På rak arm, eller raskt ur rockärmen: da Vinci och Michelangelo, Caravaggio (min hemlige gud), Jan Vermeer, Quentin Massys, Parmigianino, Pordenone, Tizian, Rembrandt, Holbein, Dürer, stillebenmålarna etcetera. Och hundra till. Intressant med dessa konstnärer är dessutom inte bara deras utomordentliga skicklighet och genialitet — det handlar också om deras uppbrott och förnyelse av den konst som fanns dessförinnan. Om detta finns mycket att läsa hos såväl Arnold Hauser som Ingamaj Beck. Och mig.

Begrunda bara några av dessa konstnärers, och dessa konstnärers kollegors, helt otroliga verk – och fråga dig själv vad de gör. Exempelvis: Jan Vermeer, Quentin Massys, Jan Gossaert, Gerolamo Francesco Parmigianino, Giovanni Antonio Pordenone och Caravaggio.

Centralperspektivet förblir inte allenarådande. Exempelvis Vermeer målar sig själv i sin ateljé, i en spegel, halvt gömd bakom draperiet som skyddar bilden som marknadsbild. Massys problematiserar det enda, och producerar mångtalig konst. Ett porträtt av Gossaert visar tre barn som inte vet om de är en del av tavlan eller ”verkligheten”  därute. Parmigianino ser sig själv som den konkava bilden ser honom. Pordenones väggfresker lossnar från väggen och personerna är redan på väg in i ett limboland mellan bilden och åskådaren.

Caravaggio, egentligen Michelangelo Merisi da Caravaggio (alternativt Amerighi Caravaggio, född 29 september 1571 i Milano, död 18 juli 1610 i Porto Ercole, var en italiensk barockmålare. Han bröt till viss del med den måleriska konventionen och betonade naturalismen i sina verk.

Åren kring sekelskiftet 1600 kom Caravaggio och Annibale Carracci att utgöra portalfigurerna inom det italienska barockmåleriet. Trots att de senare skulle komma att betraktas som grundarna av två oförsonligt divergerande tendenser inom måleriet, naturalism och idealism, var de båda på sin tid lika beundrade, ofta av samma människor. År 1600 beställde faktiskt en kyrkojurist för sitt gravkapell (Cappella Cerasi) i kyrkan Santa Maria del Popolo en altartavla av Carracci och två målningar av Caravaggio.

I den ena av Caravaggios målningar, Pauli omvändelse, har naturalismen helt ersatt den i religiösa målningar vanliga symboliken. Målningen har samma rättframhet som Nya Testamentets ordknappa redogörelse för hur de kristnas förföljare Saul mirakulöst omvändes till att bli apostel, precis som om Caravaggio hade godtagit högrenässanskonstens kraftfullhet och övertygelse, även om han förkastade dess idealism.

Jag lovar att återkomma beträffande utvecklingen från kubismen över den abstrakta expressionismen till konstinstallationen.

The post Konsthistoriska spaningar first appeared on Opulens.

ESSÄ. “I used to live in a room full of mirrors / All I could see was me / Then I take my spirit and I smash my mirrors / And now the whole world is here for me to see”.

Jimi Hendrix textrader i låten Room Full of Mirrors fångar på många sätt upp spegelns betydelse i konsten. Spegeln symboliserar en form av narcissistisk självreflektion men den kan också användas för att spegla omgivningen och världen.

Myten om Narcissus, den vackre ynglingen som blev förälskad i sin egen spegelbild, är ett populärt motiv i konsten. Självupptagenheten av den egna selfien är också ett tema som är aktuellt i vår egen samtid. På Caravaggios målning från cirka 1599 ser vi hur Narcissus hänförd stirrar ner på sin egen spegelbild i en mörk skogstjärn. Under olika epoker har motivet skildrats i olika stilar som John William Waterhouse prerafaelitiska målning Echo and Narcissus (1903) till Salvador Dalís surrealistiska målning Metamorphosis of Narcissus (1937). Det som är gemensamt för alla dessa konstverk är Narcissus spegelbild som reflekteras i vattenytan.

Förutsättningen för att man som konstnär ska kunna måla ett självporträtt är också att man har en spegel som man kan titta i. Du har kanske noterat att blicken hos konstnären i självporträtten nästan aldrig är riktad rakt fram mot betraktaren utan sneglar åt sidan. Det beror på att konstnären har tittat i en spegel som stått bredvid honom när han målat av sig själv. I Johannes Gumpps målning Självporträtt med spegel och staffli (1646) ser vi hur detta fungerar i verkligheten. I målningen återfinns konstnären i tre versioner. Längst fram i bilden står han med ryggen mot betraktaren, på staffliet håller han på att måla sitt självporträtt och i spegeln ser vi hans spegelbild nästan i profil.

Salvador Dalí gjorde runt 1974 också ett självporträtt med en spegel. Målningen visar hur konstnären sitter längst fram i bilden på en stol framför sitt staffli. Framför spegeln sitter en kvinna med ryggen mot betraktaren. Både kvinnan och Dalis ansikten reflekteras i spegeln, så spegeln med sin ram blir den plats där själva självporträtten strålar samman. Spegeln i tavlan kan på ett intressant och lekfullt sätt berätta om något som du egentligen inte kan se i bilden. Om inte spegeln hade funnit i Dalis målning så hade vi bara sett personernas ryggar.

I samtidskonsten används spegeln främst i installationer för att bygga upp rum och skapa illusioner. Konstnären verkar nästan som en trollkarl som använder sig av speglar för att lura vår syn. Utanför Luleå ligger Treehotel som erbjuder sina gäster boende i speciellt utformade kabiner uppe bland träden. Ett av rummen man kan hyra kallas The mirror cube och består av en kub med spegelväggar på utsidan som kamouflerar stugan och nästan får den att försvinna bland trädtopparna. I alla fall skapas illusionen av att kuben svävar uppe bland träden.

Samma princip har Phillip K Smith III använt när han byggde sin stuga i nationalparken Joshua Tree i Kalifornien. På stugans fasad har varannan horisontell bräda på huset byts ut mot speglar. Även dörr och fönster består av speglar, så det skapas en illusion av att brädorna på fasaden hänger i luften och huset nästan är genomskinligt. Ännu ett exempel på spegelhus är konstnären Doug Aikens byggnad som också återfinns i Kalifornien. Huset är inspirerat av arkitekten Frank Lloyd Wright och har en fasad av speglar vilket skapar en känsla av en hägring där det ligger och “dallrar” i ökenlandskapet.

Som konstnär kan man också använda spegeln som en målarduk. När Daniel Kukla uppehöll sig under mars månad 2012 i Joshua Tree, fascinerades han av landskapets växlingar. Han fångade in dessa naturmotiv genom att använda ett staffli och en spegel, där naturen reflekteras i spegeln. Sedan fotade han av spegeln och staffliet i naturen. Det intressantaste  i Kuklas motiv är inte vad vi ser framför oss utan det som finns bakom oss och som reflekteras i spegeln.

På samma sätt använder Anish Kapoor spegeln som en målarduk i sitt offentliga verk Sky Mirror. Det består av en sex meter bred konkav spegel som är riktad mot himlen och som fångar upp och speglar vad som händer ovanför oss. Den har bland annat installerats nedanför Rockefeller Center i New York där den speglar skyskrapans torn och himlen ovanför. Himmelsspegeln blir ett ständigt växlande konstverk som förändras medan molnen drar förbi på himlen.

Listan på konstnärer som använder sig av speglar kan göras lång. Man kan nämna Jeppe Hein som bland annat skapat en spegellabyrint i New York som består av smala speglar som är uppsatta i tre kurvor som går in i varandra. Precis som Kapoors spegel reflekteras New Yorks skyline i labyrinten men den skapar också en fragmenterad och förvirrande verklighet för besökaren. Att skaka om betraktarens självbild är något som återkommer i Heins spegelverk. I Mirror canvas (2011) har konstnären använt sig av spegelfolie med diagonala veck som skapar en störd vågliknande reflektion i spegeln. Verket anspelar på konstnärens Lucio Fontanas serie med målningar från 1950-talet där Fontana gjorde snitt i målarduken för att på så sätt skapa en tredimensionell yta av en platt målarduk. Även i Heins Mirror Wall (2010) skakas verkligheten bokstavligen om när du tittar in i spegeln. Spegeln börjar nämligen vibrera när du står framför den och skapar på så vis en suddig och obeständig reflektion av verkligheten.

Men drottningen av spegelvärlden är nog den japanska konstnären Yayoi Kusama som förutom sina prickar har gjort sig känd för sina många spegelinstallationer. Redan 1965 skapade hon verket Infinity Mirror Room — Phalli’s Field i New York. Installationen bestod av ett spegelrum som skapar en oändlig reflektion av ett rum fyllt med polkaprickiga fallossymboler.

Kusamas spegelinstallationer är som gjorda för att tillmötesgå dagens besökares omättliga behov att ta en selfie, det vill säga om du hinner, för hennes verk är ofta så populära att museerna begränsar tiden på hur länge besökaren kan stanna i spegelvärlden. En besökare som nyligen besökte Hirshhorn Museum i Washington blev lite för ivrig över att föreviga sig själv att han snubblade och föll på en av Kusamas keramikskulpturer av en glödande pumpa som gick sönder. Hela händelsen påminner om myten om Narcissus som var så självupptagen att han blev förälskad i sin egen spegelbild och glömde världen omkring sig, eller för att åter citera Jimi Hendrix: “I used to live in a room full of mirrors / All I could see was me / “

The post Spegelvärldar – den självreflekterande konsten first appeared on Opulens.