FILM. Charlotte Wiberg skriver om vårt behov av verklighetsflykt i en tid präglad av både pandemi och krig i Europa. Här ger Wiberg en introduktion till den speciella genre som kallas stonerkomedi.

Om det känns för mycket med att flera år av pandemi direkt avlöses av ett stort krig i Europa så är det tillåtet att fly verkligheten några timmar då och då. Och varför inte välja ett riktigt härligt fånigt sätt att göra det på? Stonerkomedin är en genre som aldrig haft något särskilt högt anseende, även om den innefattar några filmer som är allmänt älskade (The Big Lebowski av bröderna Coen från 1998 är det främsta exemplet), men den äger verkligen sin speciella njutning. Framför allt skulle jag vilja säga att stonerkomedins antihjältar är väldigt sköna motstycken till både anfallande arméer och destruktiva karriärstrebrar, kanske över huvud taget till det vi kallar toxisk manlighet. För män är de oftast – dock inte längre alltid.

Visst har de sina problematiska inslag. Mest uppenbart bilden av psykedeliska droger som något alla tål och visserligen blir dumma av, men bara på ett roligt sätt. I realiteten finns det både människor som blivit sjuka av psykedeliska droger och sådana som jag, som bara precis inte tål dem på grund av ångest. För mig som aldrig kan röka på är stonerkomedierna kanske något av en ersättning – en måste bara komma ihåg att de inte har mycket med verkligheten att göra. Och trots den alternativa maskuliniteten kan de innehålla gott om grabbig sexism. På något sätt får snubbar som Harold i Harold and Kumar go to White Castle (2004) också alltid tjejen och lyckas utmana alfahannarna trots att han är kontorets hackkyckling.

En del av de filmer som räknas in i genren visar aldrig något knark. Det kan räcka med att huvudpersonerna som i Dude, Where’s My Car? (2000) bara precis har den rätta hjärndöda stilen och det infantila sinne för humor som gör att omgivningen ser dem som potheads. Men det finns vissa löst genredefinierande element utöver rökandet. Oftast är filmerna berättelser om vänskap, och oftast finns det en slags quest, alltså något slags uppdrag eller utmaning som vännerna ska klara av. Och det kan vara något så till synes enkelt som att klara av att ta sig till hamburgerkedjan White Castle, eller försöka återskapa vad som hänt kvällen innan för att återfinna en huvudpersons bil, eller något faktiskt livsfarligt som att försöka undvika bli dödad av de mördare vars brott huvudpersonerna har bevittnat. Det sistnämnda är vad Pineapple Express (2008) handlar om, en underbart fånig actionkomedi med världens mest stenade och sämst utrustade actionhjältar i centrum, spelade av James Franco och Josh Rogan.

Franco är langare och Rogan har ett bekvämt jobb i att dela ut stämningar (You’ve been served!). Den perfekta stonerkomedi(anti)hjälten har inga specifika aspirationer i livet, i alla fall inga som funkar som de ska och inga som ger dem en hög ställning i samhället. På grund av de fortfarande rätt annorlunda roller som kvinnor och män har på film är det lättare för män att göra sådana roller. Kvinnor ska fortfarande gärna vara ”starka” och lite peppiga.

Ett underbart undantag är Anna Faris i Gregg Arakis Smiley Face (2007), som är en tvättäkta pothead med stora problem att klara vardagen och väldigt långt ifrån att göra karriär som skådespelerska, vilken är hennes halvhjärtade aspiration. Hennes quest är att efter att av misstag satt i sig ett stort antal muffins med knark i försöka både gå på en provspelning och få ihop stålar till sin langare så att hon inte blir av med alla sina möbler. Medan det vanliga är att huvudpersonerna lyckas med sina uppdrag eftersom universum är på deras sida är detta snarare mer av en komisk moralitet där saker inte går så bra. Vänskapstemat finns inte heller med – det finns ingen kvinnlig motsvarighet till bromance. Men för åskådaren är det genomgående väldigt roligt.

En annan film med tjejer där det finns ett vänskapstema är Booksmart, men i den har vi en variation av temat där huvudpersonerna är väldigt lyckade plugghästar vars quest är att klara av en kväll av festande före examensdagen på high school.

Andra filmer som jag sett som räknas in i genren är Someone Great (2019) där en grupp väninnor visserligen konsumerar en massa droger men filmen ändå lyckas vara en rätt klämkäck historia om i grunden lyckade personer som lär sig mängder med life lessons under den dag då filmen utspelar sig. Dude (2008) där huvudpersonerna är ett väninnegäng på väg ut ur high school har lite roligare nonsenshumor och det fina inslaget ”djur som blir högt på gräs” (i Harold & Kumar är det en gepard) men också lite av samma problematik. Det är inga drop outs här utan snarare väldigt socialt lyckade och attraktiva personer. Och detta har väl delvis att göra med att hela marijuanakulturen blir alltmer accepterad, i vissa fall legal, har rört sig in i samhällets mittfåra. Kanske inte så mycket att beklaga sig över. Men nog är det lite trist när allt smetas ihop till en enda mainstreamkultur.

The post Vårt behov av stonerkomedins anti-hjältar first appeared on Opulens.

ÖPPENHET. Man kan fråga sig, vad Katalonien som EU-land skulle betyda för unionen. I mina ögon skulle det betyda att unionen får ett nytt land som påminner om när Europa är som bäst. Ett område som välkomnar flyktingar och kännetecknas av öppenhet, skriver Vladan Lausevic.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I grunden ogillar jag folkomröstningar om territorier. Mest beror det på min personliga historia, från Jugoslavien, men också för att folkomröstningar för det mesta inte handlar om hur människor tänker. Det är svårt att vara rationell i situationer som upplevs som hotfulla. Även om vi inte tillfrågas om våra känslor på röstsedeln är valet och ens beslut primärt påverkat av emotioner. När individen förväntas rösta om stat/land/nation slutar det sällan med att processen blir lugn och fredlig. Istället baseras politisk kommunikation i högre grad på primitiva berättelser om ett ”gemensamt öde”, mytbaserad nationalistisk samhällssyn som leder till att vänner och familjer utsätts  för splittring. De senaste exemplen i Ukrainas regioner runt Donetsk  och Luhansk visar också hur politiker i kombination med folkomröstningen legitimerar sin makt genom våld, maktmissbruk och korruption.

Samtidigt känner jag att det finns undantag som man kan acceptera. Europeiska Unionen brukar beskrivas som en union av nationalstater men unionen utgör i sig ett möjligt alternativ till staten. Inte minst för lokala regeringar som i London som söker mer suveränitet i frågor om finanser och migration samt för regioner där många vill se nya statsbildningar. Som federalist är jag öppen för nya territoriella enheter och styren så länge den europeiska liberaldemokratiska konstitutionalismen liksom FN-stadgan och individens mänskliga rättigheter följs och respekteras. Därför finns inga principiella problem med att exempelvis Skottland eller Katalonien skulle kunna bli självständiga EU-länder.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

När jag under mitten av september besökte Barcelona för att vara med på ett event om europeisk basinkomstpolicy försökte jag också att känna av vad ett eventuellt självständigt Katalonien skulle betyda för mig som individ och EU-medborgare. Polariseringen under 2017-2018 har varit stark och verbalt våldsam. Många minns de dramatiska bilderna som visar hur spanska federala polisen agerar gentemot demonstranter. I Barcelona pågår en sorts flaggtävling där grannar har olika flaggor på sina balkonger för att markera om man stödjer Spanien eller Katalonien. När jag pratar med taxichauffören som berättar att ”kastilianska och katalanska communityn” är i konflikt med varandra börjar jag tänka på kravallerna i Bangalore, kannadigas och tamiler, Indien som på gott och ont påminner om Europa när det kommer till identifikation och mångfald.

Man kan också fråga sig, vad skulle Katalonien som EU-land betyda för unionen. I mina ögon skulle det betyda att unionen får ett nytt land som påminner om när Europa är som bäst. Ett område som välkomnar flyktingar och kännetecknas av ekonomisk öppenhet. Ett ställe där individen kan röka cannabis som klubbmedlem i särskilda barer samt odla egna cannabisväxter hemma. En av de regioner som har en progressiv policy för klimatomställning genom bland annat grönare transporter för att minska utsläppen radikalt innan 2050. Där djurplågerilagar även omfattar tjurfäktningsförbud. Där polismyndigheten vägrar att använda våld mot befolkningen förutom när individens frihet ska skyddas. Gator och torg där människor är öppna med sina livsstilar och sexuella identiteter eftersom friheter och rättigheter garanteras. Kortfattat kan jag säga att för mig skulle det betyda ett öppet, pluralistiskt och liberalt samhälle.

I dessa tider, inför Europaparlamentsvalet, när fler politiska aktörer har anammat en traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk (TAN) syn på människan och samhället kan Katalonien trots sina identitetsproblem fortfarande vara en inspirationskälla. För den politiska utvecklingen i unionen handlar inte bara om vänster-höger och ekonomiska konflikter mellan ländernas regeringar utan även om synen på sociala, kulturella och identitetsfrågor. Inte minst när det kommer till migration och rörlighet. För att EU ska lyckas hantera sina problem och utmaningar inför framtiden kommer regioner präglade av en grön, alternativ, och liberal (GAL) samhällsatmosfär att vara av avgörande betydelse.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Katalonien en frihetlig inspirationskälla first appeared on Opulens.