KONTROVERSIELLT. “Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten.” Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, skriver om cancelkulturens inflytande i den akademiska sfären.  

Som doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet läste jag nyligen en kurs i högskolepedagogik. Där fick jag i uppgift att resonera kring ett dilemma som rörde handledning av den fiktiva lärarstudenten Alin som skulle skriva en c-uppsats. Alin ville inte använda sig av en rysk forskare i sin uppsats på grund av kriget i Ukraina. I beskrivningen av fallet framgick att Alin hade släktingar i Ukraina. Vidare framgick att den ryska forskaren var tongivande inom det fält som Alin rörde sig i. I samband med en handledning hade Alin blivit upprörd och lämnat mötet. Orsaken var att handledaren, enligt Alin, inte tog ställning mot rysk aggression.

Frågan var hur jag, i rollen som handledare, skulle lösa detta dilemma. Det fanns, menade jag, flera alternativa lösningar. Att få Alin att byta handledare, var, ansåg jag, ingen lösning på problemet. Det flyttade bara problemet. Att få Alin att byta ämne var dåligt ur pedagogisk synvinkel, därför att då tvingades inte studenten reflektera kring detta dilemma. Att Alin utelämnade den ryska forskaren, var inte heller bra, menade jag, eftersom hen skulle utvecklas till en kompetent lärare som sakligt och objektivt kan hantera undervisningsinnehåll med sina lärarkollegor och elever. Dessutom skulle Alin kunna bli underkänd, och det var inte bra, då min uppgift som handledare är att hjälpa hen att bli godkänd.

Jag föredrog alternativet att resonera med Alin och försöka få hen att ta med den ryska forskaren. Alin skulle i framtiden alltså bli lärare. Som lärare kan man inte välja bort ett innehåll bara för att man har agg till ett visst land. Som lärare har man till uppgift att diskutera olika fenomen och företeelser med objektivitet och utan känslor. Som lärare måste man kunna bortse från sina egna politiska ställningstaganden. Detta är alltså en viktig del i lärarutbildningen och Alins resa mot att bli en bra lärare. Om Alin exempelvis ska bli svensklärare kan hen inte välja att ta bort alla ryska skönlitterära författare ur undervisningsinnehållet.

Det handlar inte om att vara Rysslandsvän. Det handlar om att ha en saklig syn på det hela och att alla ryssar inte kan ställas till ansvar för kriget i Ukraina, lika lite som att alla judar kan ställas till ansvar för Israels ockupation av Palestina, eller att alla amerikaner kan ställas till ansvar för Vietnam- eller Irakkriget. Alins reaktion hade inte uppstått i ett vakuum. Dilemmat som diskuterades på den högskolepedagogiska kursen tror jag kan kopplas till något som skulle kunna beskrivas som cancelkulturen inom akademin. Det finns delade meningar om detta fenomen. 

Enligt Nadine Strossen, juridikprofessor emerita vid New York Law School, kan cancelkulturen definieras som motsatsen till yttrandefrihetskulturen som försöker vidga debatten och diskussionen. Cancelkulturen försöker istället avsluta diskussionen, eller åtminstone strypa den, genom att summariskt avfärda vissa idéer – eller till och med vissa talare, som olämpliga att ingå i samtalet. Följaktligen, menar Strossen, accepterar och uppmuntrar cancelkulturen attacker på talare utan att närmare gå in på någon argumentation.

Cancelkulturen använder också skrämseltaktik och hotar att straffa vissa talare genom hårda åtgärder såsom att utesluta dem från universitetsgemenskapen, studenter kan relegeras och lärare avskedas. Det faktum att universiteten är beredda att ge efter för cancelkulturen, och därmed förråda akademins själva uppdrag, visar på hur kraftfull cancelkulturen har blivit även inom akademin, menar Strossen. Förutom själva bestraffningarna av vissa talare skapar cancelkulturen ett klimat av rädsla där alltför många studenter, lärare och forskare ägnar sig åt självcensur, fortsätter hon. 

Strossen refererar till undersökningar som visat att både lärare och studenter känner att de ”går på äggskal” och undviker att yttra sig om viktiga men känsliga frågor och än mindre uttrycka en potentiellt kontroversiell uppfattning i sådana frågor av rädsla för att kanske oavsiktligt säga något som kan uppfattas som stötande eller okänsligt. Alla vi som är engagerade i utbildning och forskning måste anstränga oss för att främja yttrandefrihetskulturen och bekämpa cancelkulturen, avslutar Strossen.

Pippi Norris, statsvetarprofessor vid Harvard, ifrågasätter däremot begreppets giltighet. Snarare tycks hon mena att själva definitionen eller beskrivningen är en del av en politisk propaganda från högerkanten. Enligt dessa har den progressiva cancelkulturen tystat ner alternativa perspektiv och därmed urholkat en fri intellektuell diskussion, inte minst på universiteten. Detta beskrivs av Norris som en tom retorik eller myter utan verklighetsförankring som skapats för att uppröra progressiva och samtidigt ta bort fokus från akuta och verkliga problem. Det handlar om enskilda händelser som förstorats upp utan proportioner, menar Norris.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva.

Hon refererar till en undersökning som visar att i postindustriella samhällen, kännetecknade av övervägande liberala kulturer, såsom USA, Storbritannien och Sverige, var forskare som stod på högerkanten mest benägna att beskriva samtalsklimatet som allt kyligare. I länder som kännetecknades av mer värdekonservativa kulturer var det forskare på vänsterkanten som rapporterade om att cancelkulturen hade förvärrats. 

Detta visar enligt Norris endast att avvikande röster dämpas på grund av ett socialt tryck. Detta visar också, menar hon, att cancelkulturen är en myt. Det handlar helt enkelt om att forskare kan vara mindre villiga att yttra sig om de tror att deras åsikter inte delas av kollegorna eller samhället i stort.

Enligt Hal Berghel, professor i datavetenskap vid University of Nevada, kan cancelkulturen definieras som användning av (sociala) medier för att antingen diskreditera människor som har avvikande uppfattningar eller skrämma desamma till tystnad. Cancelkulturen, menar Berghel, utövas inte endast av mindre grupper av aktivister utan kan också utövas av exempelvis regeringar och politiska partier. 

Som exempel tar Berghel upp fallet med Clark Kerr, rektor för Berkeley i Kalifornien i mitten av 1900-talet. Kerr menade att det moderna universitetet ska uppmuntra lärande utan gränser. Universiteten ska se till så att studenterna känner sig trygga och vågar utforska nya idéer. För de högerkonservativa, som betraktade den högre utbildningens primära funktion som arbetsträning och indoktrinering, blev Kerr en måltavla, enligt Berghel. Kerrs främsta motståndare ska ha varit Kaliforniens guvernör Ronald Reagan, FBI-chefen J Edgar Hoover och en handfull konservativa politiker.

Cancelkulturen inom akademin tar sig olika uttryck i olika tider, menar Berghel. Det som utmärker cancelkulturen, fortsätter han, är att den undergräver den akademiska friheten. Den fria och öppna diskussionen är nödvändig för att få framgångsrik undervisning och forskning. Historien har också visat att nyskapande idéer någon gång varit kontroversiella, avslutar Berghel.

Möjligen samverkar eller samspelar cancelkulturen inom akademin med de agendor som kan finnas på universitetens administrativa avdelningar. Enligt Benjamin Ginsberg, statsvetarprofessor i Chicago, har hundratals amerikanska college och universitet infört uppförandekoder som förbjuder tal och beteenden som kan uppfattas som kränkande eller diskriminerande av olika grupper och individer när det kommer till ras, religion eller kön eller andra egenskaper.

Administratörerna är, påpekar Ginsberg, angelägna om att undvika problem från högljudda och militanta krafter. Uppförandekoderna har också kommit att fungera som effektiva styrmedel för att tysta eller skrämma egna kritiker. Det har, menar Ginsberg, skapats en kader av byråkrater som administrerar mångfald och multikultur och liknande på universitetskontoren. Dessa tjänstemän, fortsätter han, tenderar att betrakta all kritik av uppförandekoderna som en attack mot legitimiteten och giltigheten hos deras befattningar och svarar därför aggressivt även på de mest försynta frågorna. 

I Sverige hamnade ordet cancelkultur i Språkrådets nyordslista år 2020 och här finns flera exempel på vad som skulle kunna beskrivas som cancelkultur inom akademin de senaste åren. Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap ställde in ett samtal kring Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (2021) med motiveringen att det var en alltför stor risk att det skulle bli en kränkande miljö för personer som skulle delta. När studenter vid Konstfack ville byta namn på utställningssalen ”Vita havet” skrev designprofessorn Sara Kristoffersson en debattartikel där hon invände mot förslaget och menade att namnet inte hade något med rasism att göra. Till svar fick hon namninsamlingar och massutskick riktade mot sig. 

När Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, var gästföreläsare vid Malmö universitet i ämnet sexologi och talade om sexuella och rasistiska stereotyper protesterade flera studenter trots att det var ämnet för kursen. Larsson försvarades av kursansvariga, men kritiserades senare i en utredning av fallet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Gemensamt för både den nya obevekliga högern och den lättkränkta vänstern är hur de framställer sig själva som marginaliserade och ignorerade av majoritetssamhället, menar Anna Victoria Hallberg, litteraturvetare vid Södertörns högskola. Bilden stämmer emellertid dåligt överens med verkligheten, fortsätter hon, där båda grupperna uppvisar goda kunskaper i hur kognitiv och känslomässig påverkan kan exploateras på nätet. De erövrar institutioner – från Vita huset till vitala delar av akademin – och drar nytta av den nya teknologin, påpekar Hallberg.

Detta anknyter till journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekmans resonemang om att vänsterintellektuella ofta legitimerar sig genom att inta positionen som marginaliserade. För att tala måste man vara tystad, eller snarare framställa sig själv som tystad, genom olika strategier. Genom att hävda att det inte finns utrymme för en åsikt legitimeras den utan att man behöver argumentera. Det handlar om att bygga auktoritet på utanförskap.

Det finns alltså, som vi har sett, delade meningar om begreppet cancelkultur. Pippi Norris ifrågasätter begreppets giltighet och ser det som en del av en högerpropaganda. Men stridslinjerna följer inte helt förväntade linjer från ideologisk synpunkt. Cancelkulturen är en komplex och komplicerad fråga. Det finns också en debatt inom vänstern när det gäller cancelkulturen. 

Nadine Strossen definierar cancelkulturen som motsatsen till yttrandefrihetskulturen. Cancelkulturen diskvalificerar idéer och personer och stänger diskussionen istället för att öppna den, menar hon. Hal Berghel och Anna Victoria Hallberg kopplar också samman cancelkulturen med medier, närmare bestämt sociala medier, som används för att diskreditera dem som har avvikande uppfattningar och skrämma dem till tystnad.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva. Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten. Cancelkulturen är också ett hot mot det kritiska tänkandet som ska känneteckna forskning och utbildning. 

Dilemmat med lärarstudenten Alin som ingick i den högskolepedagogiska kursen kan kopplas till cancelkulturen på flera sätt. Dels när det gäller att medvetet välja bort relevanta källor, i det här fallet en rysk forskare på grund av kriget i Ukraina. Dels när det gäller den potentiella konfliktsituationen när Alin anklagar mig som handledare för att vara Rysslandsvän som inte tar ställning mot rysk aggression. Som ett uttryck för missriktad välvilja, eller självcensur för att undvika konflikt, skulle jag som handledare kunna välja att tillmötesgå Alins önskemål. Mitt uppdrag som handledare är emellertid att hjälpa Alin att skriva en uppsats som kan bli godkänd. Mitt uppdrag är också att hjälpa Alin på resan mot att bli en bra lärare. Att sakligt och objektivt kunna hantera undervisningsinnehåll är som sagt en viktig del i det. 

Dilemmat handlar i förlängningen om något mer än bara Alins lärarutbildning. Det handlar om att lärare och studenter tillsammans har ansvar för att värna det kritiska tänkandet. I sin bok Teaching Critical Thinking. Practical Wisdom (2009) beskriver den amerikanska feministen bell hooks det kritiska tänkandet som en kollektiv och kreativ process som kräver ett öppet sinne hos både lärare och studenter. Det kräver mod att pröva sig fram och mod att erkänna när man inte vet svaret. Det är min uppgift som handledare och lärare att stödja Alin och hens kamrater i en sådan utveckling: ”Keeping an open mind is an essential requirement of critical thinking. I often talk about radical openness because it became clear to me, after years in academic settings, that it was far too easy to become attached to and protective of one’s viewpoint, and to rule out other perspectives”, menar bell hooks.

The post Akademin och cancelkulturen first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att stödet för de vars rättigheter kränks måste vara blint, menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Igår fredag skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet om ett för mig viktigt ämne, yttrandefriheten. Hennes erkänt vassa penna är den här gången riktad mot vänstern vilket gör kolumnen än mer angelägen. För visst är det redan många från olika politiska kanter som slår in de öppna dörrarna, som Erdogan, Putin och den inhemska radikalhögern. Lika starkt försvar av yttrandefriheten finns däremot inte när det gäller cancelkultur och annat som titt som tätt går över styr till vänster. Kritik finns men hörs mest från högerpopulister och den påverkar förstås inte i samma grad som en så att säga kamratlig kritik, om det funnes någon bredd i den, skulle göra.

Lars Vilks är kanske det mest slående exemplet i nutid. Han fick som bekant i åratal utstå hot och hat från våldsbejakande islamister efter den beryktade Rondellhunden. Att hans konceptuella och processinriktade konst gjorde att han deltog i högerextrema sammankomster, vilket han såg som del av verket, betydde givetvis inte att hans yttrandefrihet på något vis kunde anses förbrukad. Tyvärr var försvaret av den minst sagt klen från vänster.

Men som jag tidigare skrivit i den här spalten i samband med den högerextrema danska politikern Rasmus Paludans koranbränningar, så är Lars Vilks också ett exempel på det dunkelt tänkta i att kräva ett blint stöd. Att den mest principfasta yttrandefrihetskämpen förr eller senare kommer att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar av yttrandefriheten. Och då inte i fråga om själva rättigheten.

För i försvaret måste man också kunna uttrycka det man politiskt ställer sig kritisk till, som att i Den Stora Konstens namn legitimera högerextrema sammankomster. För inte heller konstnärer har politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare.

Ett annat exempel, som Linderborg också tar upp i sin kolumn, är bojkotten av Bokmässan i Göteborg för några år sedan med anledning av att den högerextrema tidningen Nya Tider fått hyra en monter på evenemanget. Jag ska inte göra mig till språkrör för alla som bojkottade för vi var många. Så pass många att tidningen till slut kickades ut. Men i den bojkottkampanj Opulens drev på sociala medier var vi tydliga att yttrandefriheten även gäller Nya Tider: ”För oss är det självklart att ett demokratiskt samhälle också måste tillåta högerextrema åsikter. Att en tidning som Nya Tider, vars närvaro på bokmässan orsakat debatten både ifjol och i år, uppbär presstöd är också i sin ordning”, skrev vi.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För frågan handlade inte för oss om yttrandefrihet. Snarare var det här ett exempel på när så kallad cancelkultur faktiskt är berättigad. När organiserade hotkampanjer från yttersta högern försöker tysta författare och journalister kändes det inte rimligt att delta i ett branschevenemang där högerextrema tillåts. Bokmässan i landets andra största stad är ett kommersiellt evenemang och vår bojkott handlade helt enkelt om konsumentmakt. Vi köper inte er tjänst, hyran av en monterplats, om ni också hyr ut till demokratins fiender. Svårare än så var, och är, det inte och det är något helt annat än att kräva att en organisation eller en tidning tystas.

Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att vi har någon plikt att ställa forum till förfogande för exempelvis de som inte alls respekterar våra rättigheter. För i yttrandefriheten ingår ingen rätt att få göra sig hörd överallt.

The post Den legitima cancelkulturen first appeared on Opulens.

CANCELKULTUR. Den ryske presidenten Vladimir Putin jämför den ryska kulturens öde med JK Rowlings.

I ett tv-sänt möte med ryska tjänstemän och kulturarbetare hävdade Putin att det i väst just nu pågår en kampanj mot ryska kompositörer som Tjajkovskij, Sjostakovitj och Rachmaninov, uppger bland andra Sky News.

Den ryske presidenten passade samtidigt på att referera till hur väst har behandlat JK Rowling. Enligt Vladimir Putin pågår det just nu en bojkott mot författaren till Harry Potter-böckerna för att “hon inte tillfredsställer kraven på könsrättigheter”. Putin tycker att den ryska kulturen har drabbats av ett liknande öde.

– I dag försöker man bojkotta en hel tusenårig kultur – vårt folk, sade Putin som också framhöll att väst förbjuder ryska författare och böcker.

Han gjorde även en liknelse mellan så kallad cancelkultur och nazisternas bokbål på 1930-talet.

TT Nyhetsbyrån

The post Putin jämför rysk kultur med Rowling-bojkott first appeared on Opulens.

MAKTLÖSHET. “I den här sfären på nätet kallas det monster som ska dräpas för politisk korrekthet snarare än monopolkapitalister.” Nathan Hamelberg om hur politiken abdikerat till förmån för en medialiserad tyckarkultur där bland annat delaktighet i demokratin ersatts av strider om vilka kändisar som får vara med och “samtala” eller ej.

När den US-amerikanske podcastvärden, före detta UFC-kommentatorn, komikern och tv-stjärnan Joe Rogan i maj 2020 meddelade att han tecknat ett avtal med Spotify för att ge dem exklusiv tillgång till hans enormt populära podcast The Joe Rogan Experience var det det dittills mest lukrativa avtalet någon tecknat med jätteplattformen. När avtalet väl trädde i kraft i januari 2022 tog det några dagar tills Spotify tog bort 113 avsnitt av showen på grund av rasistiskt eller kränkande språkbruk. Några dagar innan så skedde meddelade gubbrockaren Neil Young att med anledning av desinformation om Covid-19 och vaccin på podden fick Spotify välja: antingen kunde de ha kvar hans musik eller så fick de skippa Rogan.

The post Yttrandefrihet som skådespel first appeared on Opulens.

MEDIEDREV. Cissi Wallin, Paolo Roberto, Katerina Janouch och Malcom Kyeyune. Nathan Hamelberg funderar, apropå Wallins “avbön” tidigare i veckan, över förlåtelse och hur lätt den offentliga person som idag hamnar i kylan imorgon söker värme i ett helt annat, och tidigare kanske otänkbart, sammanhang.

Kan man ”dras med” av sina följare? I måndags bad Cissi Wallin om ursäkt för uthängningar hon gjort på sociala medier, men tillade att hon var del av en stor rörelse och en ”obehaglig mentalitet”. Jag själv reagerade starkt på det, vad är det här för nonsens och bortförklaringar. Men ju mer jag tänker på det tror jag att det stämmer. Det som provocerar är att det går att läsa som att Wallin avsvär sig ansvar för sina handlingar. Utan likheter i övrigt tänker jag på när Paolo Roberto bad om ursäkt för ett drygt år sedan, till skillnad från vad Wallin skriver nu så var det krishantering och skedde direkt. Men folk studsade på att han skrev om ”hål i själen”. Precis då som nu så är det som att det finns en besatthet av att förstå förklaringar som ursäkter. Och de kanske till och med är avsedda som sådana, men jag tror det går att förbise dem.

The post Cancelkulturen var mer total förr first appeared on Opulens.