BOKSLÄPP. “Curt Andersson har återigen, på sitt eleganta språk, skrivit en ny och mycket intressant och tankeväckande bok”, skriver Carsten Palmer Schale om nyutkomna Land du välsignade.

Land du välsignade av Curt Andersson
Ekström & Garay förlag

Curt Andersson har återigen, på sitt eleganta språk, skrivit en ny och mycket intressant och tankeväckande bok. Här tvingas vi bland annat att se oss själva i vår samtid, i den svenska 1900-talshistoriens ljus. Blandningen av högst väsentliga och allvarliga iakttagelser, å ena sidan, och burleska partier, å den andra, både fördjupar och livar upp framställningen.

Texten inleds med en betraktelse över Sverige och Finland, i ljuset av Rysslands angrepp på det senare landet i november/december 1939, och de finska barnen som hamnade i Sverige. Vid en första läsning av just detta kan man förvånas, men inte så senare. Här presenteras Sveriges dåliga krigsberedskap, vårt ambivalenta förhållande till Finland (som informellt, även på regeringsnivå, mer och mer prioriterade ”Finlands sak är vår”). Här intoneras vad jag ser som bokens huvudtema: hur gott och ont kan förekomma parallellt (i huvudsak Per Albins folkhemsbygge och de ohyggliga sakerna inom exempelvis svensk psykiatrisk vård och vår uppfattning om resande, romer, förståndshandikappade, judar, samer, etc). Kort sagt: ljussamhället vid sidan om skuggsamhället. Hur idag, blir ju huvudfrågan?

Berättarjaget skriver också: ”Frågorna om det förflutna kommer alltid att vara beroende av vår position i nuet”. Jag instämmer delvis. Hur med vårt nu och vår framtid? Hur med vår dåtid och tiden innan denna? Kanske är det detta som är det vi måste fundera över. Saker går omlott och vävs in i varandra. På detta område är Andersson suverän.

Berättarjaget är egensinnigt. Han rymmer. Han ställer sig framför en (svensk) stridsvagn. Han utmanar de sjöar och vatten som modern är så rädd för. Han flyttar ideligen, på grund av av faderns arbete, runt (Skåne, Stockholm, Dalsland). Efter detta följer bokens mest frätande avsnitt.

Klassamhället. ”Socialens” makt. ”Tattarna och zigenarna” (romer och resande kallades så på den tiden). De fruktansvärda anstaltsövergreppen – ej minst på Vipeholm utanför Lund. Berättelsen är här närmast omöjlig att ta till sig (fördömanden, medicinska experiment, eutanasi). Och samtidigt löper den goda utvecklingen av Folkhemssverige. Vad lära idag? Makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. Här ställs den positiva tanken om ”social ingenjörskonst” mot den negativa sidan: parallellsamhället och individens utradering. Tankarna här om Tönnies och Ahlberg fordrar en extra analys.

Berättarjaget betonar, i positiv mening, alltså sin egensinnighet. Att vara sig själv. Kvinnorna var som regel – efter giftermålet – hemmafruar. Modern och fadern var helt uppenbart osedvanligt politiskt engagerade. Fadern troligen även en bit upp i SAP:s hierarki. Man träffade eller kände alla – från Per Albin till Palme. Samexistensen mellan de positiva reformerna och förtrycket av de avvikande (de förståndshandikappade, romerna, resande, samerna etcetera) är den röda tråden i hela Anderssons bok. Eller åtminstone en av de röda trådarna. En del mer familjära och personliga reflektioner ingår också.

Berättarjaget Harald Algotson både lever och festar i Lund. Men tar en examen. Någon tid arbetar han som någon sorts skolfigur. Härpå följer något abrupt, kan det tyckas, solresan till Bulgarien med den nyblivne vännen Gordon. Det visar sig dock även här att den synnerligen både roliga och tragiska historien sprider sig vidare. Såväl Harald som Gordon blir förälskade i förtryckta men undersköna och begåvade romska kvinnor (servitrisen Violetta respektive receptionisten Zarina). Här presenteras också pianisten Dimitri Vali, som både är expert på och påminner om den fransk-belgiske romen och jazzgitarristen Django Reinhardt.

Hem. Gordon kommer senare med sin Zarina efter en sväng via båt till Istanbul. Berättaren får jobb som lärare för vuxna romer i Skövde (yngst i Sverige). Bra chef, trist byråkrattant. Och här råder det sena 60-talets optimism. Hela Haralds klass presenteras på ett sätt som måste få envar läsare att fundera. Framförallt över vårt historiska förtryck av romer (och vårt nuvarande av samerna, judarna etcetera). I Stockholm blir Harald vän med Katarina Taikon, som i mycket hög grad inspirerar honom. Romantiken i Rydbergs ”Singoalla” och hos Ivar Lo begrundas.

Som sociolog är jag naturligtvis särskilt intresserad av anteckningarna om forskning (inte minst den uppenbarligen idiotiske 1700-talstysken Grellman) och relationen mellan forskningen och politiken. Inte minst beträffande vår utifrån-syn på romerna. Detta berör även Viktor Rydberg och Ivar Lo-Johansson. Just i dessa frågor blir för övrigt berättarjaget Harald upplyst av Katarina Taikon; en beundransvärd och synnerligen entusiastisk kvinna, som dock lever på ett självdestruktivt sätt. I denna del av texten vävs för övrigt Haralds Bulgarien-äventyr in på ett mycket raffinerande sätt.

Parallellen mellan Folkhemssveriges framgångar och vår behandling av de ”avvikande” blir här grymt blixtbelyst. Någonstans i början av boken eller berättelsen påpekar författaren att vi måste bedöma dåtiden utifrån vår nuvarande position. Men hur då med dåtidens dåtid och vår samtids framtid? Boken är i sin helhet en av de bästa jag läst under de senaste åren. Jag vill läsa mer av Curt Andersson.

The post Berättelse om ont och gott i Folkhemssverige first appeared on Opulens.

UTAN MURAR. Friheten är det bästa av ting men nu håller alltså en lång rad halvfigurer på ledande positioner att sätta upp fysiska och mentala murar, skriver Sofia Nerbrand, som minns en tid då murar revs.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Muren med stort M föll för 30 år sedan. Det var en fröjdens och frihetens stund.
Jag hann se Östberlin på en skolresa i nian. Besöket gjorde ett bestående intryck. Inte bara fattigdomen och de gråa fasaderna, utan främst att jag kunde röra mig över gränsen hur jag ville, till skillnad från invånarna i DDR. De undrade hur det såg ut på andra sidan, hur livet tedde sig i väst. Jag kände mig förlägen. Det är lätt att ta frihet och välstånd för givet, men jag insåg där i Östberlin att det alls icke är självklart.

Samma känsla hade jag när jag besökte Kina några år senare, i mitten av 1990-talet. I Peking lagade människor mat över öppen eld i hutongerna. Cyklarna svischade förbi och i de numrerade fabrikerna tillverkades vackra hantverk i cloissonné.

Vi bodde på ett västerländskt hotell mitt i staden, men den unga kvinna som var vår guide fick inte följa med in – hon fick nämligen inte se nyheter på CNN och BBC.

När vi promenerade på Kinesiska muren tog hon fram en tummad tidning med fotografier på det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet och Frihetsgudinnan. Hon frågade mig om jag hade sett dem i verkligheten, och jag svarade ja. Hennes ansiktsuttryck påminde mig om att hon vid den tiden inte kunde resa och se dem. Kina var slutet.

Det var en fantastisk tid.

Men efter järnridåns fall 1989 fick miljoner människor möjlighet att resa och handla i hela Europa. Demokrati och marknadsekonomi fick Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Ukraina, Bulgarien och länderna på Balkan att blomstra. De flesta av dem blev medlemmar i EU och några av dem i Nato.

Med Schengensamarbetet blev Europa sömlöst och många med mig åkte tåg med Interrailkort över kontinenten. Euforin var total. Historien var slut. Optimismen var påtaglig.

Det var en fantastisk tid.

Men nu 30 år senare har murarna börjat byggas igen. Schengensamarbetet undergrävs av gränskontroller i bland annat Sverige. Brexit skapar ett bråddjup i Engelska kanalen. De patrullerande båtarna i Medelhavet och transportöransvaret för flygbolag skapar en effektiv osynlig mur mot Mellanöstern och Nordafrika.

I Israel står redan en fysisk mur och president Donald Trump jobbar aktivt på att konstruera en taggtrådsförsedd barriär mellan USA och Mexiko. Handelskriget mellan USA och Kina sätter också upp en mängd hinder som bromsar utbytet av varor, tjänster, idéer och människor.

Friheten är det bästa av ting men nu håller alltså en lång rad halvfigurer på ledande positioner att sätta upp fysiska och mentala murar. Tidsandan är dessutom pessimistisk. Politiken är polariserad. Det är för sorgligt.

Det vore förnämligt om fler försvarade öppenhet och påminde om alla de fördelar som vi faktiskt fortfarande har i den fria världen. För historien i närtid visar att de i sanning inte är självklarheter.

The post Fler borde försvara öppenheten first appeared on Opulens.

EU-MIGRANTER. Polisen har spräckt ett nätverk som tvingat människor att tigga i Sverige. Från den tiggarfientliga högern har det i veckan varit många skadeglada tillrop om hur naiva vi är, vi som inte vill förbjuda fattigdom. Det må vara hänt men hur trovärdiga är de själva i sin påstådda omsorg om de som tigger?

I tisdags meddelade polisen att de gjort flera tillslag runt om i Kronobergs och Kalmar län, samt i Bulgarien, och gripit personer misstänkta för människohandel. Det handlar om ett nätverk som tvingat, ibland med våld, människor att tigga i Sverige. Ett 20-tal brottsoffer från Bulgarien har omhändertagits och befinner sig just nu på skyddade boenden.

Johan Hakelius, chefredaktören för magasinet Fokus, är förstås en av dom som nu gärna gör sig lustig på bekostnad av oss ”naiva” som de menar till varje pris vill värna om tiggeriet. På sin blogg röt han åt oss i onsdags: ”Skärp er, för fan!” Därefter följde ett raljerande resonemang om att vi för tio-femton år sedan såg tiggare på gatorna som definitionen på ett cyniskt och kallt samhälle men att det nu blivit tvärtom. ”Ett samhälle utan tiggare på gatorna har blivit definitionen på ett hänsynslöst samhälle.”

Dylik argumentation är förstås dockor av halm och inget annat. De som engagerat sig för fattigas rätt att vädja om hjälp har hela tiden varit mycket tydliga – Att behöva tigga är ovärdigt men för att komma till rätta med problemet hjälper det inte att straffa offren.

Att ett 20-tal nu räddats från vad som verkar vara rent slaveri är givetvis bra men de utgör bara en bråkdel av de som tigger i vårt land. Och vet ni vad? Trots att de är fattiga och inte talar vårt språk har de även själva åsikter i frågan. Ungefär lika många, 17 stycken, skrev exempelvis i söndags en debattartikel i Expressen mot ett tiggeriförbud och mot mytbilden av att ”någon slags maffia styr alla oss som tigger”.

Tusentals svenska medborgare har engagerat sig för EU-migranterna och har också bildat sig en uppfattning om enskilda öden genom en gammal beprövad kommunikationsmodell, dvs samtal ansikte mot ansikte. Visst kan vi varit naiva emellanåt men bespara oss den tiggarfientliga högerns självgoda okunnighet och falska omsorg. Förbud är ingen lösning för dom utan för er. Ni gillar helt enkelt inte att behöva konfronteras med klassamhällets råa baksida på gatorna ni anser vara era.

Till skillnad från andra skrockande gelikar verkar dock Hakelius någonstans förstå hur tomt det är i de skramlande tunnorna. Att vi hamnat i en vettlös privatisering av ett problem som borde ligga på samhällets bord. ”Ska Sverige ta hand om Rumäniens och Bulgariens fattiga borde vi åtminstone göra det på ett anständigt sätt. Då borde vi finna något sätt att inlemma dem i våra skyddsnät”, skriver han.

Lägg till att vi lyfter detta på också på EU-nivå, Sverige är trots allt ett litet land, så hamnar han nog inte särskilt långt från oss ”naiva”. Eller som tiggarna själva uttrycker det i den där debattartikeln: ”Vi ber Sveriges politiker att fortsätta vara föredömen”.

Tiggeriet måste stoppas men inte genom förbud.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Stoppa tiggeriet! first appeared on Opulens.